Kategorier
klass politik samhälle

Tolerans

Nu har jag läst den här krönikan av Ivar Arpi (SvD 4 jan; http://www.svd.se/det-svara-med-tolerans/om/ledare ) och här finns en lömsk argumentation och en illa dold agenda. Arpi skriver om det fina begreppet tolerans och han invaggar oss inledningsvis till instämmande nickanden när han talar om att att vår tolerans sätts på prov när vi stöter på yttringar som vi inte gillar. Han stryker oss också medhårs när han talar om att vi numera är mer toleranta mot olika sexuella läggningar. Sen är det slut med gullandet!

Att komma ut som sverigedemokrat, säger Arpi, blir till ett kännbart stigma eftersom vi har en offentligt påbjuden värdegrund. Ja, det är så, hävdar han, att ju mer vänster man är desto mer intolerant är man. Med stöd in någon amerikansk undersökning kan han t.o.m. hävda att ju mer man är för social rättvisa desto mer är man beredd att inskränka andras ”frihet” (mina citattecken). Argument som ”inskränkningar i andras frihet” för att skydda svagare grupper för hat ses också som ett tecken på intolerans (!).

Vänstern, hävdar Arpi, är mycket bättre på att demonisera högern än vice versa. Vänsterpersoner tror i högre utsträckning att högerpersoner är genuint onda eller patologiska. Vi svänger oss tydligen också med ordet fascist i tid och otid för det som ligger utanför ”åsiktskorridoren”.

Yttrandefriheten uppfattas idag som hotfull och därför kan de som är för inskränkningar uppfatta sig som det godas förkämpar. Det råder inga tvivel, hävdar Arpi, att högern missgynnas av det rådande debattklimatet. Borgerliga och konservativa värderingar kommer mera sällan till uttryck i offentligheten och därför framställs runt hälften av befolkningen som auktoritära, intoleranta och rentav fascistiska. Det är hög tid, dundrar Arpi, att göra motstånd mot vänsterns intolerans och ge begreppet tolerans en neutral innebörd.

Lite anmärkningsvärt är det väl att hävda detta i ett land som Sverige med en totalt dominerande borgerlig press?

Ja, vad ska man säga om detta? Han gör naturligtvis sitt jobb som ledarskribent på en stor rikstidning med högerinriktning. Man skulle ju kunna rycka på axlarna men nog har han en agenda som är värd att oroas över. Även om han försöker rama in det som ett intellektuellt resonemang, kan åtminstone jag läsa mellan raderna att han inte har något emot att högern lierar sig med SD och att det nog inte är så bra att kalla partiet fascistiskt. Sen har han väl läst sin Ayn Rand då han betraktar försök till social rättvisa som inskränkningar i andras frihet. Friheter att yttra sig även på svagare gruppers bekostnad bör vi också räkna in i toleransbegreppet, enligt Arpi, och här har han förstås fritt fram där han sitter på sin ledarredaktion och kan häva ur sig lite av varje så länge han håller sig inom lagens råmärken.

Vänstern är bra på att demonisera högern, menar Arpi, de stackars högermänniskorna kan rentav betraktas som genuint onda eller patologiska. Jag undrar förstås hur detta går till i offentligehen, vill säga och lite lustigt blir det faktiskt när en högerman skriver en sådan här krönika om det som finns till vänster.

Kategorier
dokumentär politik

Konstruktivt mod

Jag måste erkänna att det är något jag inte förstår när det gäller de bestialiska dåden mot den franska satirtidskriften. Jag har givetvis inga problem att fördöma gärningsmännen liksom alla andra ”-ister” (terror-, fundamental-, lig-, nazi-, fasc-, kapital- m.fl.).  Men jag vill gärna tänka en runda till:

När det nu finns så många modiga journalister som är beredda att t.o.m. offra sitt liv för yttrande- och tryckfrihet, vore det då inte mera konstruktivt att de fokuserade på annat än att avbilda och karikera ”Profeten”? Att säga så (just nu) är kanske som ”att svära i kyrkan” men jag kan tänka mig en rad mer konstruktiva områden där det likaledes är förenat med livsfara att utöva yttrande- och tryckfrihet och där kanske t.o.m. olika religioner kunde enas i kampen mot den yttre fienden. Vad sägs t.ex. om att avslöja korrumperade politiker världen över? Knarkligor? Maffiabossar? Förföljelse av fackföreningsledare? Slavliknande arbetsförhållanden? Miljövidriga företag? Bara för att nämna några exempel.

Att ständigt karikera Profeten, ställa ut honom som rondellhund eller i andra former är för mig lite meningslöst; man vet ju dessutom att många som inte alls tillhör gruppen ”-ister” faktiskt kan ta illa vid sig. Jag kan inte låta bli att associera till barn som skriker åt varandra: ”Min pappa är minsann starkare än din!” Så måste man bräcka varandra med det ena meningslösa argumentet efter det andra.

Men det är säkert något jag inte förstår här?

Kategorier
Okategoriserade

Oförenliga föreningar

Läste i morse en fyndig krönika av Nils Funcke (äras den som äras bör) där han utgick från att en metafor om att det inte går att förena eld och vatten. Vi ser nog bilden framför oss hur det efter ett visst fräsande slocknar.

Denna bild användes som bakrund till ett resonemang om yttrandefrihet där vi har lagar som reglerar och naturligtvis också begränsar vad vad vi får lov att yttra, alltså i någon mening något som är oförenligt liksom eld och vatten.

Men var och en förstår nog att den totala friheten att göra eller säga vad man vill knappast låter sig förenas med ett fungerande samhälle. Därför har vi lagar som i bästa (och de flesta) fall gör att vi får ett utfall som är bättre än extremerna total frihet och totalt förbud.

Horizontal steam engine 2 by Ro Irving, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Ro Irving 

Det är nu som föreningen av eld och vatten beskrivs med den kreativa metaforen ångmaskin. Genom att utnyttja vatten tillsammans med eld skapar vi ånga och utvinner därmed energi ur två till synes oförenliga ämnen.

Kanske skall vi förstå våra lagar på detta sätt; genom att låta den totala friheten (elden) begränsas av något (vattnet) skapar vi ett mervärde (ångan) som flexibelt kan användas för nyttiga ändamål.

Jag vet inte om skribenten själv hittat på metaforen men för mig fungerade den bra.