Ynkedom att inte ta ställning emot kärnvapen!

 

ICAN Nobels fredspris förbud mot kärnvapen
Fredspriset

Som bekant fick organisationen ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) Nobels fredspris 2017. Är det inte en ynkedom att Sverige inte kan (vågar?) skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?

 Ett kärnvapenförbud är  inte populärt

Sverige har detagit i de här förhandlingarna och var för ett förbud. När det nu kommer till undertecknande, backar man. Samtidigt försvarar utrikesministern avtalet och säger att vi måste få ett förbud mot det sista massförstörelsevapnet. Men regeringen ska först utreda konsekvenserna av ett undertecknande. Finns det egentligen några värre konsekvenser än användningen av kärnvapen? Vad är det som behöver utredas?

Krigsförespråkarna är emot

Nato och USA är givetvis emot; de har också varnat för att ett kärnvapenförbud äventyrar det militära samarbetet.

Det är förstås där ”skon klämmer” så kraftigt att försvarsminister Hultqvist får ”kalla fötter” Tänk på Sveriges försvars- (läs:krigs-) industri och relationen till Nato säger Mattis som sköter USA:s krigande (s.k. försvarminister). Oppositionspartierna i den svenska riksdagen är givetvis emot ett undertecknande och menar att det är fel väg att gå. Centerns talesperson vill se ett medlemskap i Nato istället.

Efersom vi är(anser oss) alliansfria borde det inte var några som helst hinder att underteckna konventionen: om inte det alliansfria och (tidigare) neutrala Sverige vågar underteckna, vilken signal sänder detta till andra länder som står under påtryckningar?

Skamligt att ha massförstörelsevapen?

Att kärnvapenländerna nu försöker sätta press på stater som vill signera avtalet innebär att de är oroliga för dess konsekvenser på sikt.
Givevis kommer inte USA och andra krigarnationer att skriva men med tiden är det fullt möjligt att att det blir lite ”skämmigt” att inneha och kanske använda massförstörelse vapen för massmord på vcivila.

Det vore väldigt bra om Hultqvist kunde tala om exakt var skon klämmer. Kloka människor kunde kanske hjälpa honom. Eller så kunde man kanske helt och hållet befria honom från hans plågsamma uppdrag.

Fotolänk: ”ICAN wins 2017 Nobel Peace Prize” (CC BY-NC-ND 2.0) by cizauskas

Bildning – hur har vi det med den?

Två kråkor och en bok
”Reader” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Vid det har laget har jag läst en artikel i Pedagogiska Magasinet 2:17 av Lisa Folkmarson Käll med titeln ”vems bildning?” åtskilliga gånger. Jag söker en personlig anknytning till artikeln nedan.

Är jag bildad?

En artikel som jag träffade på i jobbet för ganska länge sedan, hävdar på ”fikonspråk” att lärande inte enbart är en epistemologisk utan framförallt en ontologisk fråga. På normalspråk innebär detta att lärande inte i första hand handlar att man ska tillägna sig någon sorts kunskapsbagage som man sedan kan rabbla upp utan istället att man istället förändras genom en lärande-/kunskaps-/bildningsprocess. Man blir alltså i en mening någon annan.

Om jag hade klarat av att läsa en sådan artikel tidigare i livet, hade den nog hjälpt mig att sätta ord på sådant som jag hade problem med när jag gått ut gymnasiet och tagit studentexamen (ja, vi tog bokstavligen examen).

Många gamla skolkamrater från den folkskola, som jag lämnade för att först gå i realskola och sen i gymnasium, kunde ju en massa saker som jag inte kunde. Vi spelade visserligen fotboll i samma lag men många hade jobb, tjänade pengar och kunde en en massa praktiska saker. Framförallt hade de bil. Jag hade visserligen körkort men min första bil fick jag inte förrän jag började arbeta på sjuttiotalet och då fick jag den bokstavligen av föräldrarna som behövde en ny bil.

Vad kunde jag som gymnasist?

Om jag jämförde mig med de tidigare skolkamraterna, kunde jag väl citera några rader ur Det eviga och de inledande raderna av Iliaden. Jag kunde nog hjälpligt handskas med enklare algebraiska uttryck och jag kände till versmåttet hexameter, men detta stod nog inte särskilt högt i kurs, inte heller hos mig själv.

Osäkerheten bestod även senare när jag hade börjat på högskolan och vi skulle besöka ”fina” vänner. Jag tänkte att jag kanske kunde lära mig något som jag kunde prata om, liksom visa att det var något jag kunde. Det fungerade emellertid dåligt när Palme, skatter och alla socialismens ”vederstyggligheter” kom upp till diskussion. Däremot vill jag minnas att jag slog alla i ett isometeriskt test där man satt mot en vägg med knäna i rät vinkel så länge man orkade. Detta hade sannolikt imponerat mer på mina gamla skolkamrater än ”Det eviga”.

Ett felaktigt tankespår?

Var det kanske så att jag var inne på ett helt felaktigt tankespår när jag tänkte att bildning handlade om att kunna säga ”lärda” saker i olika sammanhang?

”Att tala om bildning utan att tala om makt är svårt för att inte säga omöjligt”, skriver Käll. Bildning blir gärna till en stor tung byggnad där enbart vissa släpps in. Den kan därmed också stänga ute grupper av människor.

Den moderna bildningstanken växte fram i Tyskland kring sekelskiftet 1800. Vi förknippar den med HumboldtsBildung”. Humboldts ideal var inte målinriktat utan förespråkade fri utveckling av personliga anlag utan givet slutmål. Det handlade om kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor. Ganska fjärran från dagens högskoleutbildning med mer eller mindre preciserade ”lärandemål”.

Vägen till bildning, enligt Humboldts sätt att se, omfattar emellertid en viss form av studier och ett visst innehåll, speciellt västerländsk filosofi, idébildning, konst, musik och klassiska språk. Man kan säga att bildningen är bunden till en väletablerad västerländsk kulturkanon där andra perspektiv är exkluderade. Det var väl så vi skolades redan från gymnasiet.

Bildning har också lyfts fram som en demokratifråga: folkbildning har i grunden handlat om att ge människor makt över eget liv och möjlighet till inflytande.

Arbetarrörelsen, under det sena 1800-talet, ville att arbetarna skulle ta del av sin egen kultur. Men detta skapade också en spänning mellan att få tillgång till ”etablerad bildning” och att få vara med och definera vilken kunskap och kultur som var värd att synliggöra.

Bildning som prydnad?

Om bildning ska ha en transformativ kraft, kan den inte begränsas till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv” (Bernt Gustavsson, 1992, Folkbildningens idéhistoria). Enligt Gustavsson behöver vi en tradition och historia av olika erfarenheter. Ett ”dekorativt bildningsideal” som idealiserar och förskönar det förflutna är vi inte betjänta av.

Gustavsson menar vidare att bildning aldrig sker helt isolerat och att bildning framförallt handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld genom ökad självförståelse. Att bli till genom möten med andra är en dialektisk process mellan det egna och det främmande.

En bildning som innebär att man förändras, transformeras, skriver Käll, kräver öppenhet för att man själv transformeras i mötet med det främmande och inte enbart tolkar utifrån sin egen förförståelse; helt enkel öppenhet inför nya perspektiv och vilja att både förstå och att förändra sina värderingar, att man blir en annan för sig själv.

Såväl Källs som Gustavssons syn på bildning stämmer, som jag tolkar det, väl överens med artikeln på ”fikonspråk” som jag nämnde inledningsvis; bildning handlar framförallt om att förändras och inte i första hand om att kunna ”veta” en massa, det som Gustavsson kallar ”en beundrande tillägnelse” eller ett ”dekorativt bildningsideal”. Just det senare var väl så som jag själv uppfattade bildning i ungdomen.

Detta hade naturligtvis varit intressant att inse när man var yngre men jag tror inte att man fick någon hjälp av skolan. Snarare var det nog så att man bibringades en rakt motsatt syn; det handlade om att kunna d.v.s. ”veta” vissa saker när det var prov och läxförhör.

En inte alltför djärv tanke är nog att för befolkningen i gemen så handlar bildning och kunskap alltjämt om att kunna rabbla, citera och känna till olika fakta. Nu är det naturligtvis inte så att det är något negativt med att veta saker, om man inte briljerar och försöker trycka ner andra, men man ska inte likställa det med bildning.

Bildningens roll i samhället idag?

Avslutningsvis kan jag inte hålla tillbaka en gnagande misstanke om att det där sambandet mellan bildning och makt har förändrats i dagens samhälle. Snarare är det nog dessvärre så att makt och ekonomism går hand i hand medan bildningsinstitutioner får det allt mer problematiskt, om de inte är lönsamma. När det gäller våra politiker, indikerar väl den ekonomistiska retoriken knappast något intresse bildning i Humboldtsk mening. Kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor väger ganska lätt mot att vara ”nyttig” anställningsbar numera.

Fotolänk: ”Reader” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Titta gärna på detta också:
https://www.svt.se/kultur/kan-folkbildningen-radda-oss
https://www.svtplay.se/klipp/13040654/bildning—utbildning—forflackning
http://www.bt.se/ledare/studenter-bilda-er/

Jesusljus och hjälteskjortor

Fjäll med ljus som silar genom molnen
Jesusljus

Jag har sett att man ibland förser inlägg med läsanvisning numera, sannolikt för att folk blir osäkra i strömmen av ”fake news” och andra stolligheter på nätet. Nedanstående text ska därför läsas som en sorts oförargligt trams enbart tillkommet ur glädjen av att skriva något som jag själv kan skratta åt.

Man som springer iklädd vid skjorta
Hjälteskjorta
Hjälteskjorta

Jag tror att det är jag som har uppfunnit uttrycket hjälteskjorta. En sådan skjorta är (oftast) sydd i tunt vitt bomullstyg gärna lite solkad av pågående eller genomförda hjältedåd. Den har rymliga vida ärmar som är vida nog att tillåta fäktning eller andra fysiska hjältedåd (jfr Errol Flynn eller andra gamla filmhjältar som fäktar eller svingar sig i takkronor). Den bärs alltid mycket öppen så att det hjältemodiga bröstet exponeras (jfr Ranelid). Den bärs alltid instoppad i byxorna men kan förstås slitas upp av pågående fysiska aktiviteter.

Hjälteskjortan är givetvis starkt beroende av dess bärare och vice versa, vilket innebär att det ena är inget utan det andra (jfr affordance). Sålunda kan hjälteskjortan inte hängas på vem som helst. Hjälteskjortan, å sin sida, förvandlas dessutom på ”fel” person till en sorts mysplagg eller får rentav en nattskjorteliknande framtoning.

Jesusljus

Jag har även i mitt ordförråd en term som jag dessvärre inte har myntat själv, nämligen jesusljus. Detta briljanta uttryck hörde jag från en av mina studiekamrater under sent 60-tal (se bilden ovan).

Jesusljus är det ljus som liksom silar ner i strålar från molnen över en bedjande Jesus med blicken vänd uppåt. Det arketypiska jesusljuset är det som återfinns i bibelillustrationer av Doré.

Med kännedom om jesusljuset är det inte svårt att identifiera detta även i moderna fotografier där solen under gynnsamma omständigheter strilar genom molnen. ”Å, jesusljus!” kan jag och hustrun utbrista i samförstånd och med ett leende, när vi ser sådana bilder.

Avslutningsvis så skrev jag: ”Oj, jesusljus!” i en kommentar till en bild på Facebook en gång. Det var en bild som jag verkligen gillade. Upphovspersonen, däremot, replikerade surt att den här naturbilden minsann inte hade något med vare sig Jesus eller religion att göra.

Kanske viktigt att man inte använder laddade uttryck hur som helst.

Myter om asylsökande

11809570955_92f94ec0ec_z
Enkätsvar presenterat som staplar

Jag läste för ett tag sen om en studie där asylsökande har svarat på en enkät och besvarat intervjufrågor. Inalles 456 personer som sökt asyl i Sverige deltog i studien. Studien slår hål på en del myter som vi nog bär på lite var och en.

Ja, vad tror vi sådär i allmänhet om asylsökande om vi inte försöker säga det som vi tror vi bör säga? Självfallet tror nog de flesta av oss att människor kommer hit för att de verkligen behöver. Men – och jag kan nog inte svära mig fri själv – vi har säkert tänkt tanken att de kommer hit för att det är ett bra land eller i klartext: för att de vill åt våra bidrag. Jag skulle vilja träffa den person som aldrig tänkt det senare. Mot den bakgrunden blir studiens resultat kanske lite överraskande.

Frågorna till de asylsökande handlade om var de vill leva i framtiden, om arbete, om studier och familj. De flesta svarar att de vill komma till Sverige för att vi har haft fred länge och för att det är ett bra land för barn att växa upp i. Hela 87% anger att de inte känner till vilken typ av ekonomiskt bistånd de har rätt till om de får uppehållstillstånd i Sverige. Detta är ju intressant eftersom vi ofta hör (och kanske tänker) att de kommer hit för att det är generösa bidrag.

Studien visar också att det finns en stark ambition att ta sig in i samhället, lära svenska och skaffa jobb. Tre av fyra har också gjort en plan för hur de ska få jobb. Många har planer på att starta egna företag.

Många är dock besvikna för att det tar så lång tid att få besked om uppehållstillstånd. Tråkigt nog upplever 3 % att de blivit illa behandlade på asylboenden och 20% uppger att de ustatts för rasism i vardagen. Många vill också ha psykologisk hjälp men inte för att tala om gamla trauman utan om situationen i Sverige.

Studien gjordes av Sweden Research som har gjort studier åt myndigheter och kommmuner. Reportaget fanns i Fria tidningen den 4 november, skrivet av Eva Olsson.

Fotolänk: ”How would you rate your overall experien” (CC BY 2.0) by Elijah

Kol

FSC-märkning
FSC-märkning

Själv betaktar jag mig inte som någon ”intensiv” grillare men visst grillar vi någon handfull gånger under sommarsäsongen. Ibland lite mer kanske, beroende på vädret.

I en artikel (FT 10 juni 2016) av Sarah Olsson med titeln Så undviker du kolmaffian bskrivs hur vi gärna grillar eko- och kravmärkt för att inte tala om vegetariskt! Kolet däremot kan vara en stor miljöbov.

Sådana självklarheter som att man bör undvidka engångsgrillar och tändvätska kommer jag inte att vidare kommentera här. Kolet däremot – det till synes harmlösa naturmaterialet – kan ha en mörk (!) historia.  Helt kort bidrar viss kolproduktion till avskogning (illegal) och vidriga arbetsförhållanen för arbetarna. Inte sällan framställs kolet under maffialiknande förhållanden. Måste jag sluta grilla då? Nja…

EU håller på att se över reglerna så att skog och människor skyddas. På senare år har det växt fram en FSC-certifiering av grillkol (forest stewardship council). En FSC-märkning innebär att skogen avverkats med hänsyn till miljö, djur och lokalbefolkning.

Det mesta av den grillkol som säljs i Sverige är FSC-märkt. FSC har också ett nummer där man kan kontrollera i en global databas varifrån kolet kommer.

Om man köpter FSC, undviker tändvätska och engångsgrillar har man i all fall gjort något lite för miljön.

Måste se vad det står på min påse grillkol! Jag ser att min grillkol kommer från Polen: http://gryfskand.pl/

Skrinnardrömmar

Mina hastighetsrör från ABC-fabrikerna

Ungdomsårens drömmar -inspirerade av hjältar som Sigge Ericsson och Knut ”Kuppern” Johannesen – om att möjligen bli ”to bedre” på varvet får härmed anses anses upphöra. Ingen vinner utan klappskridsko idag. Själv var jag säkert en god fritidsskridskoåkare men några skridskobanor fanns inte på landet där jag växte upp. Men vi mer eller mindre ”bodde” på sjöisen hemma på vintrarna. Det var inte så dumt det heller och man kunde ju alltid låtsas att man hörde publikens jubel när man gick in i kurvan djupt nedböjd i ett perfekt ytterskär med yttre armen löst pendlande.

 

 

Så var det detta med ytterskär och kurvtagning.

Ge och ta

Peace by Unitopia, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Unitopia 

 

Efter nästan enochenhalv timmas avslappnat läsande i bastun tänkte jag avsluta. Då råkade jag få syn på ett ämne som fångade min uppmärksamhet och jag blev tvungen att hälla upp ytterligare ett plastglas ”vattenöl” (min benämning på det 2,8-procentiga ölet, även kallat folköl) och begrunda ett debattinlägg av Karin Utas Carlsson (FT 18/3 2015) med titeln Låt människors behov styra säkerhetspolitiken.

När det uppstår en konflikt är det ingen som frågar efter fredsforskare och diplomati, menar Utas Carlsson utan politikerna är alltid snara att ta till sanktioner och hot som i sin tur leder till vrede, hämndkänslor och rädsla.

Den australiske fredsforskaren John W Burton beskriver sättet att handskas med konflikter med två alternativ, A och B, där alternativ A representerar en traditionell maktpoliktik med avskräckning, hot och tvång. Dessvärre är det så att om de kuvade inte ser några alternativ kommer de också att ta till våld som enda alternativ. Avskräckning och hot fungerar inte när mänskliga behov står på spel. Jag kommer faktiskt att tänka på fredliga djur som går till anfall i trängda situationer. Jag vet inte om associationen är relevant?

Alternativ B, däremot grundas i samarbete och överenskommelser som leder till långsiktiga lösningar. Burton menar att man måste se situationer som problem som kan lösas tillsammans. Mänskligheten har heller inte råd att fortsätta som tidigare med tanke på den enorma vapenmakt som finns tillgänglig och som snabbt kan tas i bruk.

En analys av situationer bör ta individens perspektiv och inte maktens där empatin för människor tappas bort. Konfliktforskning tar alla parters perspektiv och behov i beaktande medan makt används för att kväsa den ena parten. Istället är det nödvändigt att komma fram till en ”vinna-vinnalösning”. Krig däremot leder alltid till förlust, en ”förlora-förlorasituation”, även om det initialt kan uppfattas som en vinst. På sikt är alltid krig en förlust för människorna.

Sådana här tankegångar sätter alltid tankarna i rörelse och det finns något självklart förnuftigt i argumenten, speciellt när vi erinrar oss allt lidande och all förstörelse både historiskt och i vår egen tid. Jag tror t.ex. att i princip alla inser att det enda verksamma i konflikten mellan Israel och Palestina är kompromisser, eftergifter och överenskommelser. Alternativen har vi sett alltför tydligt ända sedan staten Israels tillkomst.

Å andra sidan tänker vi nog att de olika former av konflikter och våldshandlingar som försiggår runtom i världen väl knappast kan stoppas med samtal och överenskommelser. Överenskommelser kräver väl resonabla parter? Kan man förhandla med de rörelser och grupper som nyhetsmedierna med en viss förkärlek visar fram? Hade man kunnat komma överens med Hitler och hans parti? Eller var det bättre att västmakterna och Sovjetunionen satte stopp med militära maktmedel men med miljoner döda som biprodukt? Skulle man kunna förhandla med Putin och Ryssland om östra Ukraina? Eller varför inte med förre presidenten Bush i USA om Irak? Blev det förresten bättre i Irak genom USA:s krig? Löser man något med sanktioner mot Ryssland?

Men Burton säger ju att man måste ta individernas perspektiv. Vad innebär detta om det är så att vissa individer på Krim faktiskt vill höra till Ryssland? Bör då EU och NATO visa sitt missnöje genom maktspråk? Var det kanske så i Tyskland på 30-talet att många faktiskt stödde Hitler helt frivilligt och varför blev det i så fall som det blev?

Jag får nog ingen rätsida på det här. Jag tror att vi är så invanda med att i världspolitiken stoppar man det som ogillas med maktmedel d.v.s sanktioner, hot och i slutändan vapenmakt. Det är väl av det skälet som konflikterna fortsätter utan slut. Kanske är vi helt enkelt krigiska till vår läggning. Jag vill minnas att en historiker sa till mig en gång att krig är mänsklighetens normaltillstånd. Fredsperioderna är undantagen. Dystert i så fall.

Men nog fanns det väl något hos den frigivne Nelson Mandela som talar för alternativ B. Eller?

Bastuhetta

 

Det är nog tur (eller kanske synd?) att den politiska debatten inte förs i min bastu. Dessvärre (eller dessbättre?) brukar känslorna svalna i takt med att bastun svalnar. Men möjligen borde nästa stora inrikespolitiska reform heta ”Bastumöjlighet åt alla!” Det lär ha fattats många kloka beslut i Finland under Kekkonens tid tillsammans med Sovjetiska makthavare. En tradition för Löfven att uppta med finländarna kanske nu när trycket från höger på NATO-medlemskap verkar öka?

Här kommer lite spaning från fredagen.

Något som jag gärna ville förstå. Hur kan man förstå extremismens rötter och på sikt avlägsna dess grund? Om detta och en hel del annat skriver Per Björklund i Fria tidningens Inledare den 14 januari 2015.

Jag läser också att Argentina förbjuder transfetter. Norge och Island har tydligen redan gjort detta. Hur är det med Sverige? Är det kanske ett s.k. handelshinder inom EU?

Det lär finnas 11 miljoner outnyttjade bostäder runtom i Europa medan det finns 4 miljoner hemlösa. Anledningen till att man överger hus är bl.a. regionalpolitisk. Alla måste till städerna! Eller som någon säger: ”Det går inte att styra marknaden!” Även turistindustrin har sin del i detta. I det populära turistländerna blir det mer lukrativt att arbeta i turistindustrin, vilken förstås inte är förlagd till landsbygden utan till spektakulära boenden för lyxtörstande européer. Följden blir att landsbygden med dess näringar överges.

Nu är det förstås inte så enkelt som att de hemlösa kan ta över de tomma bostäderna för det går inte att bo överallt. När folk har flyttat, försvinner infrastrukturen i form av butiker och kommunikationer och det blir svårt att bo på sådana platser även om det skulle finnas tak över huvudet. Som vanligt är rätten till bostad en politisk fråga snarare än en där byggmarknaden kan få bestämma var det är mest lönsamt att bygga.

I detta sammanhang tänker jag genast på den bisarra idén som den borgerliga regeringen förfäktade, nämligen att man skulle kapa bostadsköerna genom att göra fler lägenheter till bostadsrätter. När det gäller bostäder och förtjänster, tänker jag också på Göteborg där man har en idé om att bygga bostäder centralt på villkor att en viss del bostäder reserveras för de som inte skulle kunna betala marknadshyror. Detta förslag har, vad jag kan förstå, väckt en del protester bland byggherrarna.

Är man bakåtsträvare om man kritiserar kapitalismen? Det som utmärker kapitalismen är att den måste ackumulera kapital som växer. Uveckling sker således inte efter människors behov. I den allmänna debatten (åtminstone den som pågått under snart ett decennium) får man lätt uppfattningen att staten är kapitalismens motsats. Så är det förstås inte. Kanske vore det smartare att satsa på människors behov snarare än varors bytesvärde? Men det skulle onekligen bli ett problem för ”marknaden” om varor höll för länge och om vi bortsåg från reklamen därför att vi kanske redan har en fungerande mobiltelefon eller något annat som vi förväntas köpa efter en kort periods användning.

I ett tidigare inlägg om vansinnesdåden i Paris tänkte jag själv (vilket naturligtvis inte är möjligt eftersom man är inlemmad i ett kulturellt sammanhang). Efter detta har jag läst flera inlägg som ifrågasätter värdet i att skapa konflikt genom provokativa satirer. Jag hörde också i radions P1 (16/1) – den kanal som av borgerligheten brukar kallas ”monopolradio” i motsats till ”valfriheten” – att terrroristbröderna i Paris hade ett minst sagt brokigt förflutet där sann religiös övertygelse inte verkar ha varit det mest framträdande draget. Jag har också läst att bl.a. ”Reportrar utan gränser” uppmanat medier världen över att publicera satirerna som en solidaritetshandling. Jag tänker osökt på det snarlika namnet ”Läkare utan gränser” och tänker att det vore synd om den organisationen på något sätt skulle associeras med den andra ”gränslösa” organisationen. ”Läkare utan gränser” kommer fortsatt att få mitt (blygsamma) stöd men knappast de gränslösa reportrarna om denna publiceringsuppmaning är något som utmärker dem. Jag funderar också på om satirerna har något med vänster-högerskalan i politiken att göra. Kan detta avgöra vilken åsikt man har?

Tillslut kan jag inte motstå ett ganska rättframt uttalande av artisten Johannes Söderqvist: ”Kapitalet orsaker kriser, kriser som lämnas över på samhällets mindre bemedlade. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själv till hjälp) utan istället: ‘Ut med invandrarna!’

Det ligger naturligtvis ett spår av sanning i detta även om jag inte själv skulle vilja karakterisera människor som ”fördummade” och inte heller önska revolution. Men kanske är vi i alla fall lite bländade av det ena eller andra på ett sätt som avleder tankarna från verkligt viktiga samhälleliga frågor, eller?

Dagens boktips

En reflektion över barnkulturen under 70-talet av Martina Montelius i Expressen sätter ord på en rad funderingar som återkommit hos mig själv åtskilliga gånger då jag råkat få se något som är producerat för barn idag. Det finns naturligtvis en risk att man hemfaller åt nostalgisk längtan till en tid då de egna barnen var brukare av barnkultur och till att ”det var minsann bättre förr”. Jag ler i alla fall igenkännande åt ”Nina, nina, ninanna”, alltså boktipset med Stefan Mählqvist i den fantasifulla soffan och tänker lite nostalgiskt på hur vi läste för de egna barnen.

Numera, skriver Montelius, verkar man drabbats av en sorts underhållningsneuros i tv. ”Om vi inte skriker på högsta volym, klär oss i grisskära kroppsstrumpor och låter popstjärnor sätta betyg på varje cell i vår lekamen kan någon komma att röva bort vår /…/ publik. Ja, tv-makarna vinkar som desperata bebisar för att alla barn ska se dem.”

Man kan också le igenkännande och gillande åt den tid då man hade ett budskap till barnen: ”Vuxna människor bar mjukisbyxor och sjöng ‘Var rädd om naturen! Växterna och djuren!'” Man kan jämföra detta med hur man idag ”klä[r] ut barn till vuxna popidoler och låt[er] dem tävla med varandra om vem som bäst imiterar en vuxens porriga rörelser (Småstjärnorna i TV4).”

Poängen, som jag tolkar den, är att man idag väjer för verkliga och viktiga frågor för att istället röra ner allt i ”en oformlig karamellsmet”.

Montelius krönika utgår från boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen av Malena Jansson (Karneval förlag, 240 s).

SD – höger, vänster eller något helt annat?

Jag är väldigt glad att jag att jag har läst Henrik Arnstads informativa verk ”Äskade fascism”, ett digert verk som på ett begripligt sätt beskriver fascismens natur och förutsättningar.

När jag helt nyligen läste Arnstads analys av ”våra” sverigedemokrater (http://www.goteborgsfria.se/artikel/114759) kände jag igen åtskilligt från det som utmärker fascismen generellt från Arnstads bok.

Som bakgrund för att förstå vad SD egentligen står för rekommenderar jag i första hand Arnstads bok men även den artikel som är länkad ovan är mycket intressant.

Vad utmärker då SD? Centralt i Arnstads analys av SD är nationalismen. SD går alltså inte att placera på den traditionella vänster-högerskalan; inte heller är rasism ett utmärkande drag utan det är den kulturella enheten som står i fokus, vilket innebär att det inte är etniciteten i sig som står i fokus utan istället hur man anpassar sig till ”svenskheten”.

Arnstads analys utmynnar i att SD inte är något högerpopulistiskt av den modell som finns i Danmark och Norge utan ett i parti som i allt väsentligt är karakteriseras av fascistiska värderingar där nationalismen är det mest framträdande draget.