KategoriOkategoriserade

Hornsugga, pinnstege och tjärspray

Biltemakatalogen brukar dimpa ner i min post några gånger om året och nog finns det bilder på ett och annat som man gärna skulle vilja ha även om man alls inte behöver det.

I slutet av katalogen finns ett register i text över alla varor i katalogen. Om man låter blicken fara över allt som där förtecknas i alfabetisk ordning utan att söka efter något speciellt, träffar man på en del varor vars funktion kanske inte alltid är uppenbar för envar.

En ”hornsugga” låter lite som en biologisk sensation. Man undrar också vem som har behov av en ”huvudpump”. Möjligen kan den vara till hjälp för den som känner sig utpumpad, specifikt om man är tom i huvudet.

”Kråkfotsats” verkar vara något för fågelvänner. Men att uppsöka de hjälpbehövande kråkorna med hjälp av en ”pinnstege” verkar minst sagt vanskligt.

En ”spårryttare” verkar härröra från en annan tid men möjligen vill Biltema med en sådan bidra till högre funktionalitet hos våra järnvägar genom att tillhandahålla spårryttare som tågersättning.

”Tjärspray” är gissningsvis en utveckling (eller föregångare) till pepparspray. Kanske är den också tillåten för privatkonsumenter.

”Ändplugg” och ”ändrör” behöver väl knappast någon förklaring. Trots allt verkar det lite överraskande att Biltema satsar på just det konsumentsegmentet.

Mer förklarligt med tanke på uppsvinget för cykling och elcyklar som susar fram i hög fart är att man satsat på ”överkörningsskydd”. Oklart dock om det handlar om skydd mot att bli överkörd när man cyklar eller om det är tänkt som skydd mot cyklister, för den oskyddade gångtrafikanten alltså.

Det mesta i förteckningen verkar dock begripligt såsom t.ex. skruvdragare, båtlack, cyklar m.m.

God tro

Jag läser den slående ingressen till en artikel i Fria Tidningen:

”Om de första stegen på privatiseringens väg togs i god tro tas fortsatta steg med berått mod av en regering som är förblindad av sin marknadsliberala dogmatism.”

occupychristchurch-capitalism by dutytodo, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  dutytodo 

Kanske var det så att man hade en förhoppning om ökad effektivitet och serviceinriktning ungefär på samma sätt som de flesta ICA-handlare är både förbindliga och serviceinriktade. Skillnaden är förstås att ICA-handlaren måste arbeta ihop sina pengar själv medan de som vill starta skola eller vill bedriva omsorgsverksamhet åt samh ället är en sorts bidragstagare som försöker maximera marginalen mellan det samhälleliga bidraget och de egna utgifterna för att därigenom maximera vinsten, en vinst som då och då kan trollas bort genom skattetekniska manipulationer.

Relevant utbildning

Någon läste för mig ur en dagstidning om att lärarstudenter idag inte tycker att deras utbildning är relevant; det betyder kanske att de inte tycker att de får lära sig det de behöver?  Jag gick själv en lärarutbildning en gång i ”forntiden”, på medeltiden, som jag brukar säga när jag talar med yngre människor. Varje gång när jag tänker tillbaka på den utbildningen, tycker jag alltid att den var oerhört relevant och anpassad för det jag senare skulle göra i en lärarroll.

Eftersom man ju var förhållandevis ung på den tiden, på medeltiden, uppfattade man de som undervisade oss som i de flesta fall ärevärdiga och kunniga. Jag minns att jag nog tyckte att detta att undervisa studenter var något som jag skulle kunna tänka mig i en framtid och jag sa till mina studiekamrater att ”metodiklektor” det skall jag bli. Jag har faktiskt också under några kortare perioder i mitt yrkesverksamma liv varit detta, även om det då inte benämndes på samma sätt.

Så var det detta med relevansen. När jag beskriver min utbildning så här ”hundra år” senare, minns jag den alltid så här: Vår undervisning karakteriserades av att det var ”snälla tanter och farbröder” som noga och detaljrikt talade om för oss hur man skulle göra när man undervisade om det ena eller det andra i skolan. Detta gjorde att vi fick med oss väldigt tydliga ”manualer” för hur man genomförde en språklektion, en musiklektion, en idrottslektion, en matematiklektion eller en svensklektion (ja, det var en utbildning till folkskollärare). När vi sedan stod i klassrummet och skulle ”överleva” lektionen som orutinerade lärare, hade vi en mycket tydlig struktur att falla tillbaka på.

Senare, har jag förstått, har denna procedurkunskap fått stå tillbaka för ett mer reflekterande och akademiskt förhållningssätt. Frågan är väl om man ”kastat ut barnet med badvattnet”.  Reflektion över det man gör är förstås nödvändig men reflektion och genomtänkt handlande har en obehaglig egenhet att minska i stressfyllda situationer där man är tvungen att handla, oftast snabbt.

Kanske är det ingen slump att t.ex. piloter och stridsflygare använder checklistor och övar in rutiner att använda i kritiska situationer. Utan dessa är risken för ”tunnelseende” och dåliga beslut överhängande.

Obesvarade anrop

Jag läser en liten krönika i dagens GP av Malin Lindroth där hon reflekterar över vår irritation när vi inte får svar direkt. Hon tar ett exempel där hon skickat ett sms till en bekant och får  vänta på  svar lite längre än hon väntat sig. Jag tycker mig känna igen detta; man kan nästan bli lite förnärmad om man får vänta längre än beräknat. ”Varför svarar inte människan?”

Vi blir allt mindre tålmodiga verkar det. Idag kan jag också känna detta när jag använder ”stenåldersteknologin” epost. Genom att allt fler människor har sin epost kopplad via sin mobil har eposten på något vis kommit att närma sig sms och andra ”instant messagingtjänster”. Ett ”gammaldags” mail ger sig till känna i min ficka lika lätt som ett sms. Dessutom är det i princip gratis även om jag skickar bilder eller andra media.

Emellertid är det inte alla som svarar på direkten; mailen har ju alltjämt den fördelen att man kan välja att inte svara då man ju inte kan förutsättas bära med den i fickan. Ett sms känns lite svårare att negligera dock då i princip alla telefoner kan sända och ta emot sådana samtidigt som de ofta aviseras på något sätt.

Krönikan som jag inledde med avslutas med påståendet att det är allt fler som ropar i etern och att den därför är tjock av obesvarade meddelanden som via de sociala nätverken skickas ut till den som orkar svara. Trenden är att det är fler som ropar än som svarar.

Tillfälliga insikter

Läser en härligt ironisk krönika av Gönczi i Fria tidningen där han skriver att olyckan i Tjernobyl endast ledde tilll tillfälliga insikter. Undanflykterna baseras på att ”vi är inte som de i Sovjet”. Inte heller var vi som amerikanarna i Harrisburg. Nej, säger Gönczi, vi är säkert inte som japanerna i Fukshima heller; vi är helt enkelt överlägsna dessa olika folk.

Ja, om detta skulle vara sant borde det ju visa sig på andra områden också, på idrottsplanen eller i bilindustrin för att ta några exempel. Jag erinrar mig onekligen Tage Danielssons obetalbara  sketch om Harrisburg. ”Sannolikheten att något skall hända är så låg att det som hänt nästan inte har hänt”.

Det borgerliga kommentariatet

Uttrycket kommer från den kloke Göran Greider i en artikel i GP dagen före 1:a maj. Dagens socialdemokrater talar till medierna istället för till rörelsen som Olof Palme gjorde menar Greider. Ängsligt sneglar man på den marknadsliberala järnburen och såväl borgerlighet som socialdemokrati försöker bosätta sig i denna fast från lite olika riktningar. Sossarna har ängsligt övertagit allt fler av de borgerliga kraven i en strävan att verka realistiska. Greider använder uttrycket ”medieborgare” istället för medborgare. I en annan kritisk artikel kritiserar Birger Schlaug socialdemokratin för önskan att öppna för barnomsorg som ger ensamstående möjlighet att ”arbeta på obekväma arbetstider så att de kan öka sin inkomst och få bättre pension”. Vad är det för ett arbetarparti, menar Schlaug, som inte i första hand vill verka för att människor slipper köra iväg sina barn till passning på konstiga tider och som verkar för att människor skall få anständiga arbetstider och mer fritid. Är det möjligen av rädsla för det borgerliga ”kommentariatet”? Greiders analys går ut på att socialdemokratin bör tala till rörelsen istället för att försöka behaga den borgerliga pressen.

Oförenliga föreningar

Läste i morse en fyndig krönika av Nils Funcke (äras den som äras bör) där han utgick från att en metafor om att det inte går att förena eld och vatten. Vi ser nog bilden framför oss hur det efter ett visst fräsande slocknar.

Denna bild användes som bakrund till ett resonemang om yttrandefrihet där vi har lagar som reglerar och naturligtvis också begränsar vad vad vi får lov att yttra, alltså i någon mening något som är oförenligt liksom eld och vatten.

Men var och en förstår nog att den totala friheten att göra eller säga vad man vill knappast låter sig förenas med ett fungerande samhälle. Därför har vi lagar som i bästa (och de flesta) fall gör att vi får ett utfall som är bättre än extremerna total frihet och totalt förbud.

Horizontal steam engine 2 by Ro Irving, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Ro Irving 

Det är nu som föreningen av eld och vatten beskrivs med den kreativa metaforen ångmaskin. Genom att utnyttja vatten tillsammans med eld skapar vi ånga och utvinner därmed energi ur två till synes oförenliga ämnen.

Kanske skall vi förstå våra lagar på detta sätt; genom att låta den totala friheten (elden) begränsas av något (vattnet) skapar vi ett mervärde (ångan) som flexibelt kan användas för nyttiga ändamål.

Jag vet inte om skribenten själv hittat på metaforen men för mig fungerade den bra.

Dela med sig

Detta är så bra att jag återger det nästan rakt av. Stephen Downes skriver att vi inte skall tänka på vad  vi får tillbaka när vi delar med oss på nätet. Tänk aldrig: What’s in it for me?

I en ”connected world” delar man utan att tänka på vad man får i gengäld. Man oroar sig inte för ”free-riders” eller för att någon skall dra fördel av ens arbete. Istället vill man vara behövd.

Detta kommer över tid att innebära att man får material sig tillsänt, inte som belöning utan för att folk vill att du skall bli än mer värdefull för dem.

När du delar (share) kommer andra att  vilja dela saker med dig. Detta kommer att ge dig tillgång till mycket mer än du någonsin skulle kunna producera på egen hand.

Genom att dela ökar man sin egen kapacitet vilket i sin tur gör dig än mera känd på nätet.

Ondska?

Läste ett inlägg i söndags av Borås Tidnings kloke chefredaktör Stefan Eklund om att vi har en tendens att ge individualpsykologiska förklaringar till människors beteende. Detta skrevs förstås med anledning av den pågående rättegången i Norge mot Breivik. Eklund påminner oss om att vi bör söka förklaringar som inte är fokuserade på hur galen Breivik är utan istället fundera över vilket samhälle som har gett näring till Breiviks handlingar. Genom att att inte förlägga skulden till (enbbart) till gärningsmannens eventuella galenskap blir vi alla medskyldiga (om än inte personligen) till det som hänt.

Jag läser också en tidningsartikel av en anann klok person, Henning Mankell, där han skriver att ondska inte är en personlig egenskap. Ingen forskare skulle kommma på idén att försöka hitta genen för ondska. Även Mankell menar att det är omgivningsfaktorer som skapar ondskan. Han tar exempel från kriget på Balkan där vänner och bekanta kunde fås att skjuta varandra eller från Afrika där 12-åriga barnsoldater skjuter föräldrar och syskon. Inte är detta en följd av att de har en speciell genetisk utrustning som predisponerar för föräldra- och syskonmord.

Kanske är det trots allt så att det finns något i omgivningen som kan få en person att agera som Breivik.

Marknadstjafs och annat trams

Det lär finnas borgerliga debattörer som hävdar att skolsegregationen inte har samband med skolvalet medan debattörer på den andra kanten hävdar att skolvalet är själva orsaken till segregationen. Jag är benägen att hålla en slant på att de senare ligger närmre sanningen. Jag tror mig också både veta och t.o.m. känna forskare visat att skolvalet har en rad negativa konsekvenser.

Man behöver förstås inte gå längre än till sig själv. Hur skulle jag som förälder gjort om jag hade haft barn i skolåldern? Naturligtvis hade jag försökt få in dem i en skola där jag visste att det gick lugnt tillväga och där det inte fanns en uppsjö av olika nationaliteter med olika språk.

Det sista kräver förstås en ytterligare förklaring så att det inte tyds som någon sorts främlingfientlighet. Jag tror att det är helt naturligt att man försöker undvika det som man eventuellt kan uppfatta som problematiskt om andra val står till buds. Klart att det är lättare att prestera bra resultat om man kan språket. Har man därtill en ambition om att prestera är utgångsläget gott. De här två variablerna – språkkunskaper och prestationsinriktning-  har förstås inget självklart samband;  man kan missköta sig å det grövsta med goda språkkunskaper och man kan förstås vara prestationsinriktad utan goda språkkunskaper.

Vad jag ser som relativt självklart är att om alla väljer enligt de villkor som jag beskrivit ovan kommer de goda egenskaperna att liksom ”anrikas” i vissa skolor med de urlakas i andra, en sorts ”brain drain” (även om det inte har med intelligens att göra direkt).

Jag tycker att det är väldigt konstigt att inte borgerliga skolpolitiker kan erkänna denna process utan istället envist håller fast vid att ”föräldrarna själva är bäst lämpade att fatta beslut tillsammans med sina barn”

Individuella beslut låter tilltalande (och jag vill själv gärna bestämma över min tillvaro) men det fungerar dessvärre inte på en samhällelig nivå. Dessutom är det i högsta grad improduktivt att vi skall ägna en massa tid åt att välja och besluta om saker som på ett mycket enklare sätt kunde fattas på en högre nivå.

Tänk bara på det där tramset med premiepensionen! Här skall man binda upp folks tid med att de skall sitta och välja en liten del av sin pension när det finns människor som kan göra detta mycket bättre och att vi därmed får tid över att ägna oss åt produktiva sysselsättningar.

Tillbaka till skolvalet. Detta med att man skall tjäna pengar på att driva privatskolor har jag aldrig fattat. Jo, jag fattar det om det är en privatskola på riktigt, en skola som själv får dra in sina pengar och därefter kan skapa vinst. Det är inget fel med att driva en verksamhet med vinst; det är rentav lite beundransvärt.

Men detta med de s.k. friskolorna som på något sätt ”låstsas” vara riktiga företag. Friskolorna får skolpeng från det allmänna. Om de då snålar in på verksamheten så att de får pengar över, blir detta vinst som kan föras ur landet, oskattad i vissa fall. Det är ju ren stöld från oss medborgare! En kommunal eller statlig verksamhet som till äventyrs inte skulle använda sina anslag får ju en minskning av sina anslag då dessa varit överdimensionerade. Om nu vissa skolkoncerner får ett överskott, varför för de då inte lämna tillbaka det som blir över med motiveringen att de fått för mycket pengar?

Jag tror att allt dett ”kokar ner” (som det ibland heter) till att det är helt fel tänkt. Skolor, vård eller äldreomsorg kan eller skall aldrig baseras på vinst. Kriteriet skall vara kvalitet och då menar jag inte den marknadsmässiga kvaliteten som ju har blivit kvantitet idag. Utan riktig kvalitet!

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑