Hålla igen

(Fotolänk nedan)

Erik Sandbergs Lönesänkarna är en bok som får mig att se rött, främst av ilska.

Huvudtesen i Lönesänkarna är att löneandelen av det producerade värdet har sjunkit under de senaste 30 åren och att vinstandelen därmed har ökat. Lönekostnaden i förhållande till företagens vinst är nere på historiskt låga nivåer. Här sänder jag direkt en tanke till dagens politiker som tuggar sitt mantra om enkla jobb och låga löner.

Jag inser naturligtvis att det är en kamp mellan företagare och arbetare om att få så mycket av kakan som möjligt och man kunde kanske tänka sig att fackföreningarna som är (eller i alla fall har varit) starka i Sverige skulle kunnat sätta hårt mot hårt. Så har emellertid inte varit fallet utan den fackliga ledningen har svalt ekonomernas argument om att lönerna måste hållas nere för jobbens och konkurrenskraftens skull.

Det ständiga argumentet mot högre löner från såväl fack som politiker som företagare har alltid handlat om att ifall man håller igen på lönerna så minskar arbetslösheten. Detta har även socialdemokrater i regeringställning trott på även om man utåt i debatten inte alltid vågat stå för detta. Faktum är att socialdemokraterna med namn som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson som de mest kända hör till dem som står bakom de allra största sveken. Man kan säkert utsträcka sveket till vår egen tid också! Begrunda gärna Göran Greiders elegi över vår tids socialdemokrati som jag bifogar efter min text.

Det bakomliggande argumentet för att inte lönerna ska öka i den takt som produktionens värde ökar har varit att företagen ska få en större vinst som kan återinvesteras i produktionen, vilket då i sin tur ska leda till tillväxt för företagen med nyanställningar som följd. Denna förhoppning har emellertid visat sig helt felaktig, enligt Sandberg, då företagen alls inte återinvesterat den ökade vinsten utan istället delat ut den till aktieägarna och dessutom använt den på den avreglerade finansmarknaden där den i många fall skapar finansbubblor istället för ökad produktion och arbetstillfällen! 

Att löntagarna hållit igen på lönekraven har således inte inneburit att företagen investerat mer i sina verksamheter och skapat mer jobb; följden har istället blivit ökade klyftor i samhället och minskad köpkraft.

Bakom den här utvecklingen ligger, som jag förstår det, två stora teorier om samhällets ekonomi, keynesianism och new public management där den senare har varit rådande de senaste trettio åren. Med mina begränsade kunskaper om nationalekonomi har jag förstått att Keynes förespråkade en aktiv intervention från politiken genom att stimulera efterfrågan i tider av stagnation och försöka bromsa när konjunkturen går uppåt för att därigenom utjämna svängningar i ekonomin. En sådan politik drevs i Sverige fram till in på sjuttiotalet, under de s.k. rekordåren och såvitt jag kan förstå omfattades denna politik med en viss självklarhet av politikerna i landet.

Att hålla lönerna nere som vi nu ser skapar däremot arbetslöshet eftersom efterfrågan minskar. Alltså tvärtemot vad såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker argumenterar för!

Den andra riktningen med Milton Friedman som förgrundsgestalt förespråkar raka motsatsen d.v.s. att politiken ska hålla sig borta från ekonomin – en sorts laissez-fairpolitik – därför att ”marknaden” skapar den bästa stabiliteten. De mest kända politikerna som tillämpat de här idéerna  är förstås Margaret Thatcher och Ronald Reagen men även våra svenska borgerliga partier – och socialdemokrater – är svårt anstuckna av sådant här tankegods.

Vilket samhälle låt-gåpolitiken har lett till vet vi dessvärre alltför väl vid det här laget. Några nya jobb har de inte skapat. Däremot har vi blivit kunder hos dem som som säljer samhällservice för våra skattepengar. Frånvaron av politisk styrning ökar klyftorna i samhället, något som marknadsförespråkarna brukar se som ett mindre problem då det samtidigt innebär att det ”sipprar ned” några kronor extra till folket. Alla vinner på detta brukar man säga.

Sandberg tar upp många fler oroande teman som vår ökande skuldsättning; här finns ett samband här som vi inte alltid tänker på: när lönerna inte stiger får medborgarna finansiera sin konsumtion med lån istället. Här blottlägger författaren en obehaglig paradox: det som löntagarna inte får ut i lön får man istället skaffa sig som lån; den enes vinst blir den andres skuld.

Här finns många fler intressanta teman som t.ex myten om vårt ”exportberoende”, ”ett av de mest exportberoende länderna i världen” m.m. Sandberg reder ut begrepp som vi sannolikt aldrig har haft en susning om. Läs helst själv eller se filmen som finns på flera ställen på Youtube, tar ca 1 timme.

Lönesänkarna är en både omskakande och oroande bok. Omskakande därför att den visar att de som utför lönearbete blir utnyttjade. Många gånger känns det in på bara skinnet som för scaniaarbetarna i boken, men lika ofta sker det helt omedvetet därför att man kanske trots allt får lite löneförhöjning och kan konsumera något utöver livets nödtorft. Ställer man detta i relation till ”finansmannen” (vilket ord!) i boken som inte tycker att det är något större problem med ojämlikheten så länge ingen lider nöd, borde man nog bli lite omskakad, tycker jag.

Det oroande är att politikerna inte heller vågar se sambanden utan de förleds av den förmenta vetenskapen inom området och kalkylerar sen med vad som kan ge flest röster. Därför kan även socialdemokratiska politiker och även fackliga företrädare hävda att det är nödvändigt att ”hålla igen” för jobbens skull utan att tänka på vad minskad köpkraft innebär och vart överskottet i företagen egentligen tar vägen. ”Vi trodde att de skulle investera överskottet”, säger Feldt i en intervju, ”men det gjorde de inte.”

Jag säger med Emil i Lönneberga: ”När i hundan …?”

Fotolänk: ”poverty wage?” (CC BY-NC-ND 2.0) by jez s

 

Bifogas:

 

 

 

 

Varufri välfärd

”Citizen Cane”

Vi är inte konsumenter i välfärden, så enkelt är det.

Så snart vi är överens om detta faller mycket på plats. Att sälja vård eller utbildning som varor blir därmed en omöjlighet eller feltänk. Den positiva följden blir också att vi kan uppskatta duktiga företagare efter förtjänst när de verkar inom sina normala verksamheter och producerar varor som vi kan välja eller inte s.k. valfrihet.

Behovet av uttryck som övervinster, profit och andra negativt laddade ord minskar också om vi upprätthåller rågången mellan samhällets åtaganden och varumarknadens. Därigenom får vi sannolikt en mer nyanserad debatt om vilket samhälle vi vill ha.

Bildlänk: ””Citizen Cane”” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Vinst

Profit by GotCredit, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  GotCredit 

 

 

Jag har aldrig riktigt kunna förstå lockelsen för stora företag att bedriva, vård, omsorg eller utbildning. Fast jag tror att det finns ett skäl som jag ska återkomma till i slutet.

Däremot kan jag mycket väl förstå små enskilda företagare som väljer att arbeta med samma verksamhet privat som man gjort tidigare i samhällelig regi. Här tror jag inte att man har någon dröm om att göra ”snabba cash” utan ser mer till möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och kanske rentav ge mer av sin tid till gamla och sjuka. Någon vinst i pengar utöver skälig lön för sitt arbete finns knappast i kalkylen. Ett hedervärt arbete i så fall och inget stort problem ifall samhället köper tjänster av dessa företagare.

De stora företagen med massor av anställda har såvitt jag kan förstå helt andra bevekelsegrunder. Lockelsen här är förstås det säkra inflödet av medel från samhället som man då på olika sätt kan se till att de inte förbrukas helt i verksamheten och därför kan omsättas i vinst till ägarna, en vinst som är mycket omdebatterad.

*

När jag skriver vinst ger jag det en vardaglig innebörd d.v.s. det utrymme som intäkterna ger för att kunna ta ut en skälig lön och att skaffa den utrustning som behövs för att driva verksamheten. Sannolikt kan man förstå vinst i mer specifika företagsekonomiska termer som inte jag eller gemene man förstår och därigenom argumentera för behov av ytterligare vinst. Av sådana skäl tror jag att det är bäst om samhällelig välfärd inte sker på företagsekonomiska villkor.

Tjäna pengar

 

Jag har under lång tid funderat på detta med ”vinst”, vinst i välfärden och vinst i företagsamhet generellt. Nyligen läste jag en artikel av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han argumenterade för att vinst rentav är något skadligt, något som ägare kräver. Något helt annat, enligt Ehrenberg, är ett överskott i företaget så att man kan utveckla, betala löner och även att ha en buffert för oförutsedda händelser.

Nu kan kanske detta tyckas som en ”lek med ord” som en diskussionspartner uttryckte det. Det kan ju vara så att det som vi lite slarvigt kallar vinst faktiskt är just detta nödvändiga överskott som gör att man kan driva och utveckla en verksamhet på ett sunt sätt. Jag tänker dock inte fördjupa mig i denna ekonomiska problematik ytterligare utan ska istället gå till mig själv och försöka utreda min egen position i den här problematiken.

Under de borgerliga regeringsåren har vi fått se en lavin av privatiseringar och utförsäljningar, som innebär att samhälleliga verksamheter ska drivas i företagsform eller av privata s.k. entreprenörer. Sådana företag måste förstås ”gå ihop” eller på något sätt ”löna sig” i den meningen att intäkterna täcker utgifterna. Om detta kan nog de flesta enas. Problemen, i alla fall för mig, är om själva drivkraften är att ”här kan man tjäna pengar”. Då är det något som är fel.

När det gäller utbildning och för den delen även vård och omsorg, har jag svårt att se att det skulle vara möjligt att ”tjäna pengar”. Företag som tillverkar olika varor kan, som jag förstår det, göra verksamheten mer effektiv genom ny teknik d.v.s. man kan producera mer till lägre kostnad. Men hur skulle motsvarande effektivisering kunna se ut i en skola om man inte minskar på kostnader för personal, lokaler och andra kringverksamheter? Här liksom i vården har vi ju sett en rad avskräckande exempel, men detta är inte vad som fokus i just den här funderingen.

Det som jag tror ställer till problemen – för mig – är om själva drivkraften är att ”tjäna pengar” alltså vinster i den betydelsen att man kan ta ut överskottet ur en verksamhet och utnyttja detta för spekulation, skatteplanering eller bara för ren konsumtion. Att driva ett äldreboende eller en skola med avsikten att ”tjäna pengar”, menar jag, måste alltid vara fel. Om någon eller någon organisation däremot vill starta skolor eller äldreboenden utanför den kommunala verksamheten för att man har en innovativ pedagogik eller vill ta hand om de gamla på ett bättre sätt, ser jag inga problem med detta eftersom drivkraften i dessa fall är visionen om en bra och kanske innovativ verksamhet. Jag tror faktiskt att det också har startats flera sådana verksamheter, vilka kommit i skymundan när allt fokus har riktats mot de stora koncerner vars främsta syfte just har varit att ”tjäna pengar” åt aktieägarna.

Nu kanske någon vill göra invändningen: ”Vad är det för fel att tjäna pengar?” Kanske är det min bakgrund som spökar här men jag tycker att det i grunden är omoraliskt att ”tjäna pengar”. Låt mig utveckla detta. Att göra ”business”, ”göra affärer”, ser jag som i grunden omoraliska verksamheter då de inte skapar något mervärde annat än att berika den som gör affärerna, oftast på bekostnad av någon annans ekonomi. Däremot har jag har inga som helst problem med att ett geni som Benny Andersson har tjänat ihop en massa pengar för jag tror inte för en sekund att Benny skriver musik med utgångspunkten att ”tjäna pengar”. Hans främsta drivkraft är skapandet; jag skulle bli mycket besviken om det inte var så.

Men hur är det med orimligt hög betalda idrottsmän (nästan alltid män)? Kan det vara rimligt att man tjänar mångmiljonbelopp på att sparka en boll på en gräsplan eller att mota puckar på en ishockeyrink? Jag tror kanske inte heller att de personer som tjänar astronomiska belopp på dessa verksamheter drivs av att ”tjäna pengar”, åtminstone inte efter ett inledande euforiskt rus där man kan spendera stora belopp på lyxkonsumtion.

”Boven i dramat” – om det nu finns en sådan – är förstås den allestädes närvarande Marknaden och inte idrottsmännen själva. Istället, tycker jag att man borde fundera över Marknadens ”omdöme” om den (hen?) värderar högre att sparka en boll än t.ex. att behandla cancer, göra njurtransplantationer, utveckla nya mediciner eller sköta om gamla. En gång var det också så att socialdemokratin utgjorde en ganska unik kompromiss mellan marknadskapitalism och socialism. Dagens socialdemokrater är dessvärre mer upptagna med att ängsligt snegla på vad som kan ge mest röster än att ta ett grepp på de ohämmade marknadskrafterna.

Vad var det ja’ sa?

Den artikel jag länkat till nedan styrker mig i min uppfattning att det aldrig någonsin bör bedrivas samhälleliga åtaganden med vinstintresse. För mig är det en fullständig anomali att bedriva vård, omsorg eller utbildning i avsikt att skapa vinster åt verksamheternas ägare. JB-koncernen är ett tacksamt exempel för mig i detta avseende. Tidigare har ju skandalerna kring äldreomsorgsföretagen pekat i samma riktning.

Sen är det en helt annan sak ifall privata entreprenörer skulle vilja testa ifall det går att vara effektivare eller på annat sätt utveckla olika verksamheter utan att i första hand drivas av vinstmaximering.

http://allehanda.se/opinion/ledares/1.6149631-privata-vinster-gemensamma-forluster

Vinst i vården – läxor i skolan?

Det övergripande temat på detta inlägg är att frågor som vid ett ytligt betraktande verkar kunna besvaras med ett enkelt ja eller nej sällan är så enkla samt att de genom denna förenkling döljer de verkliga villkoren. Detta skall jag ge två olika exempel på nedan.

Det lär finnas en viss oenighet inom den s.k. rödgröna oppositionen om huruvida man skall få göra vinst i samhälleliga verksamheter som t.ex. vård och utbildning. För den moderata regeringen och dess stödpartier är detta naturligtvis en oproblematisk fråga som man av rent ideologiska skäl besvarar med ett självklart ja, med berått mod som någon uttryckte det.

Nu tänker jag (dessvärre) anta samma attityd som den arrogante utrikesministern som alltid vet bäst och som tittar på journalister med en blick som antyder att det här förstår du inte, lilla vän för att sedan övergå till ett tillrättavisande ”saken är den att …”.

Nu är det så här med vinst i vården att ”saken är den” att ifall man lever på bidrag d.v.s. ”skattebetalarnas pengar” är det förstås uteslutet att man kan få göra vinst som man stoppar i egen ficka eller trollar bort i något skatteparadis, eftersom detta innebär en utarmning av samhälleliga resurser, en sorts parasitärt förhållande, som det framhölls i en artikel som jag refererade för ett tag sedan. Gör man vinst i en verksamhet som drivs med bidrag innebär ju detta att man har fått för mycket bidrag. Om man trots allt, genom att vara innovativ och effektiv, skulle få en slant över av skattebetalarnas pengar, är det förstås självklart att överskottet går in i verksamheten på så sätt att man kan anställa mer personal, höja kvaliteten på måltiderna eller annat som kommer verksamheten till godo.

Helt andra villkor råder förstås för verksamheter som själva drar in sina pengar genom olika avgifter. Där är det ju vinsten som motiverar hela verksamheten och här kan jag inte se att det skulle vara något problem att man gör vinst. Dessutom antas ju den s.k. ”marknaden” hålla koll på utövarna så att de inte tar ut oskäliga vinster.  Väljer en kund köpa en tjänst av ett tjänsteutövare till gällande pris är det ett val man gör på samma sätt som när man går till privattandläkare eller köper en hantverkartjänst.

En annan sådan här förenklad fråga som ibland ”kommmer upp på agendan” är den om ”läxor i skolan”. Här är de underliggande antagandena av två slag:  å ena sidan är det synd om barn och ungdomar som vistats i skolan hela dagen ifall de skall behöva läsa läxor när de kommer hem i stället för att engagera sig i de viktiga frititsaktiviteterna, å andra sidan förekommer även de motsatta argumenten att de behöver lära sig ta ansvar och att det därför är nyttigt eller karaktärsdanande att göra uppgifter hemma varje dag.

Det första tankefelet här är att man identifierar termen ”läxor” som något skoltypiskt; läxor är något man får i skolan, ja, det kan nästan betecknas som någon sorts straff. ”Saken är den” att det är fel att tänka på begreppet läxor på det här sättet för det döljer vad det verkligen handlar om och nu skall jag bli som ministern igen: Att lära sig något är förenat med ett, ibland, hårt arbete och vi har under många år vilselett de unga med att det skall vara så ”roligt”. Det har t.o.m. gått så långt att vissa skolledare frågar ut sina lärare om de inte kan göra undervisningen lite roligare när det blir alltför många underkända i en klass.

Det är naturligtvis bra om det är roligt att lära sig men detta utesluter inte att man ofta måste jobba hårt för att lära sig något; det kan t.o.m. vara så att man kan få slita ganska länge innan tillfredsställelsen av att kunna infinner sig.

Om vi inser detta, blir frågan om läxor eller inte ganska irrelevant och vi inser förhoppningsvis att när man skall lära sig något kräver detta både engagemang och arbete. Dessvärre är våra förmågor inte alltid rättvist fördelade, vilket innebär att en del fattar snabbt medan andra behöver längre tid. De senare behöver då, självklart, ta den tiden någonstans och det naturligaste blir då att man måste utnyttja den tid då man inte är i skolan där man hela tiden måste hänga med i det som pågår.

Låt mig summera: Driver man verksamhet byggd på bidrag från samhället kan man givetvis inte stoppa undan en del i skatteparadis eller egna fickor. Drar man in sina pengar själv är det inte alls orättmätigt att vilja göra vinst på sin verksamhet.

Likaså bör man inse att det krävs arbete, ibland hårt, att lära sig något. Behöver man mer tid än skoldagen är det självklart att man får använda ytterligare tid utanför skoldagen. Kallar man detta ”läxor” är det en fara att man tror att det är något som man bara gör i skolan och följaktligen något som man borde slippa under det som man betraktar som sin fria tid.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License