Varufri välfärd

”Citizen Cane”

Vi är inte konsumenter i välfärden, så enkelt är det.

Så snart vi är överens om detta faller mycket på plats. Att sälja vård eller utbildning som varor blir därmed en omöjlighet eller feltänk. Den positiva följden blir också att vi kan uppskatta duktiga företagare efter förtjänst när de verkar inom sina normala verksamheter och producerar varor som vi kan välja eller inte s.k. valfrihet.

Behovet av uttryck som övervinster, profit och andra negativt laddade ord minskar också om vi upprätthåller rågången mellan samhällets åtaganden och varumarknadens. Därigenom får vi sannolikt en mer nyanserad debatt om vilket samhälle vi vill ha.

Bildlänk: ””Citizen Cane”” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Vinst

Profit by GotCredit, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  GotCredit 

 

 

Jag har aldrig riktigt kunna förstå lockelsen för stora företag att bedriva, vård, omsorg eller utbildning. Fast jag tror att det finns ett skäl som jag ska återkomma till i slutet.

Däremot kan jag mycket väl förstå små enskilda företagare som väljer att arbeta med samma verksamhet privat som man gjort tidigare i samhällelig regi. Här tror jag inte att man har någon dröm om att göra ”snabba cash” utan ser mer till möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och kanske rentav ge mer av sin tid till gamla och sjuka. Någon vinst i pengar utöver skälig lön för sitt arbete finns knappast i kalkylen. Ett hedervärt arbete i så fall och inget stort problem ifall samhället köper tjänster av dessa företagare.

De stora företagen med massor av anställda har såvitt jag kan förstå helt andra bevekelsegrunder. Lockelsen här är förstås det säkra inflödet av medel från samhället som man då på olika sätt kan se till att de inte förbrukas helt i verksamheten och därför kan omsättas i vinst till ägarna, en vinst som är mycket omdebatterad.

*

När jag skriver vinst ger jag det en vardaglig innebörd d.v.s. det utrymme som intäkterna ger för att kunna ta ut en skälig lön och att skaffa den utrustning som behövs för att driva verksamheten. Sannolikt kan man förstå vinst i mer specifika företagsekonomiska termer som inte jag eller gemene man förstår och därigenom argumentera för behov av ytterligare vinst. Av sådana skäl tror jag att det är bäst om samhällelig välfärd inte sker på företagsekonomiska villkor.

Välfärd – omöjlig som marknad

 

I Sverige står den ideologiska kampen hård mellan olika uppfattningar när det handlar om vinst i välfärden. Jag tror att man tryggt kan luta sig mot att det helt och hållet handlar om ideologi då det torde var omöjligt att objektivt avgöra om det ena sättet är bättre än det andra.

Mats Gessebo, ”fritänkare” argumenterar i en artikel för att marknadstänkande inte fungerar inom välfärd utan tvärtom är till skada för samhället. Han har inspirerat till nedanstående.

Inom tillverkningsindustri är det säkert så att flera tillverkare skapar en nyttig konkurrens. Inom skola, vård och omsorg kan man inte tala om en marknad eftersom det centrala i en marknad är att det finns ett ”pris” som köpare måste ta ställning till. Endast i undantagsfall kan den vårdbehövande eller bildningstörstande välja tjänster utifrån pris.

Marknad kräver också säljare och köpare. I perfekta marknader finns många, teoretiskt lika starka och välinformerade aktörer som agerar utifrån varans pris. Vi vet alla att den som är i behov av vård eller omsorg inte är någon stark och välinformerad ”köpare” utom i enstaka fall.

Inom välfärdssektorn har vi numera ”begåvats” med många säljare men där finns inga köpare i ekonomisk mening eftersom det inte finns något pris att ta ställning till!

Kommuner måste betala ett reglerat pris till den som har blivit godkänd som utförare av en viss samhällstjänst (t.ex. skolpeng), men detta skapar ingen marknad i klassisk mening.

Normalt lämnar utförare och tillverkare alltid offert på pris och när affären ska anses vara avslutad. Skolor och andra välfärdsföretag sitter däremot på en sorts tillsvidareavtal om inte särskilt graverande omständigheter får avtalet att upphöra (t.ex. strykjärnsbränningar eller uppenbar vanvård av vårdbehövande). Även om skolföretag naturligtvis kan få brist på elever är risken således minimal jämfört med den som företag i lågkonjunktur löper.

Man kan alltså inte tala om en marknad inom välfärdssektorn. De som fått samhällets uppdrag saknar i prinicp konkurrens.

Skribenten dra härav slutsatsen att välfärd fungerar bäst i naturliga monopol (kommuner, landsting). Att tillåta ideella eller andra idéburna verksamheter (tex montessoriskolor, kooperativ m.fl.) utgör däremot inga problem då de inte drivs av marknadstänkande.

Från välfärd till ofärd

 

Tre forskare i socialt arbete skrev den artikel där jag har extraherat eller tolkat innebörd i listan nedan. Alla de här uttrycken får mig att reagera starkt. Den här gången tänker jag inte sparka politiskt åt vare sig höger eller vänster utan jag försöker reflektera över vad de här uttrycken har för betydelse för mig.

Här kommer en – som jag ser det – en skrämmande lista:

  • incitamenten för arbete har stärkts
  • arbetslinjen skall råda framför bidragslinjen
  • socialförsäkringar är bidrag
  • om du inte orkar arbeta är du lat
  • den som inte arbetar skall heller inte äta
  • den som inte arbetar skall heller inte leva
  • pressa individer att söka arbeten de inte har en chans att få
  • de oförtjänta är de som försöker få ut så mycket som möjligt av systemet
  • de som är lata fuskar med bidrag
  • om du är sjuk och inte arbetar är det ditt eget fel
  • du har själv valt att vara utan arbete (valfrihet)
  • att jobba skall löna sig
  • från välfärd till arbete

 

Själv ”uppbär” jag numera folkpension sedan ett antal månader och jag kommer inte att drabbas av kravet att söka jobb. Jag kan därför kosta på mig att ”kasta sten från mitt glashus”. Ja, jag kan t.o.m. kosta på mig att kasta den omtalade ”första stenen” därför att jag under mitt mer än 40-åriga arbetsliv har haft en oändliga förmånen att ha ett nästintill obefintligt antal sjukskrivningsdagar.

Mot bakgrund av mina erfarenheter reser sig håret i förfäran (och raseri)  när jag ser att de styrande menar att människor inte arbetar därför att ”incitament saknas” eller för att de låtsas vara sjuka för att få bidrag.

Jag undrar vilka erfarenheter som kan leda fram till sådana föreställningar.

(De tre forskarna skrev artikeln ”Från välfärd till ofärd” i Fria Tidningen under Kulturdebatt den 7 december 2013)