Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle välfärd

Politik vs. ekonomi

Jag har många gånger funderat över att vård, skola och omsorg kan gå med underskott och måste ”spara”, ”effektivisera” eller på annat sätt ”skära i” verksamheterna därför att det inte finns tillräckligt med ”pengar”.

Men, tänker jag med ett barns logik, detta måste väl bara bero på att de inte har fått tillräckligt med pengar? Hur kan det vara så? Det kan givetvis inte vara något överraskande med hur många operationer som behöver genomföras, vilka som ska gå i skolan och hur många äldre som kommer att behöva omvårdnad. Befolkningsstatistik har vi ju alltid varit världsbäst på!

Vi har förstås fått lära oss ”sen barnsben” – i alla fall vi äldre – att det inte går att leva över sina tillgångar och då är det kanske väldigt synd om alla politiker som inte har ”pengar” till alla operationer, små klasser i skolan eller värdig vård av de äldre, eftersom politiker – från vänster till höger – vill alla så väl, bara de hade ”pengar”. Det är i alla fall detta de vill förmedla när de uppträder i offentligheten när de ”satsar” på det ena eller andra.

Jag blir därför inte så lite förbryllad när finansministern i samband med coronautbrottet med ens har väldigt gott om ”pengar”, så gott om att hon kan dela ut massor av miljarder till både det ena och det andra (t.o.m. till flyg!). Med min barnsliga logik blev detta svårt att förstå. Det finns alltså ”pengar” att hämta någonstans (även om hon lånar)! Men då kunde hon väl redan tidigare fixat dessa miljarder till alla samhällsverksamheter som behövt spara, effektivisera eller hur man på annat sätt velat åtgärda pengabristen!

Med alla dessa miljarder skulle man ju kunnat bemanna de verksamheter som ständigt ”går på knäna” och därtill till en usel lön! Varför gjorde hon inte detta?

Jag har förstås misstänkt länge vad den här konstiga logiken grundar sig på men jag fick en bra förklaring alldeles nyligen när jag läste Nina Björks bok Om man älskar frihet. Björk framhåller att vårt ekonomiska system bakbinder politikernas vilja på så sätt att de låter sig styras av ekonomin istället för att styra den. Hon menar att nästintill alla politiska partier har kapitulerat inför den här situationen och därför bara föreslår reformer, budgetar och lagändringar inom de ramar som är acceptabla för marknadsekonomin.

Men vad händer då med den politiska kampen när politiken låter sig formas av ekonomin och inte tvärtom? Om den politiska konflikten inte handlar om ekonomin, vad finns det då kvar att ha konflikter om? Jo, då kommer frågorna (bara?) att handla om kultur, religion och värderingar.

Den obehagliga slutsatsen jag drar är att politikerna faktiskt inte ”vill, vågar eller [ens] kan” förändra den ekonomiska spelplanen.

Kategorier
ekonomi politik samhälle välfärd

Vård till salu

”[O]m någon skulle ha sagt till mig, när jag började bli samhällsmedveten i slutet av 1980-talet, att vi år 2018 skulle ha privatiserat stora delar av välfärdens drift, att vi skulle ha 650 000 personer som köpte sig före i vårdköerna, att vi skulle ha gynnsamma skatteavdrag för städtjänster i rika människors hem, och att vi skulle ha företag som lånade ut pengar till operationer, då skulle jag ha trott att den personen skämtade med mig.”

Ovanstående är ett citat ur John Lapidus bok  Vårdstölden där han konstaterar att vi allt mer går mot en tudelad välfärd där privata och halvprivata välfärdslösningar tenderar att skapa två olika kretslopp, ett där man köper sig före i köer och ett där man hänvisas till en offentlig vård. Lapidus benämner dessa som ”den gömda välfärden” respektive ”den synliga välfärden”. Den synliga har traditionellt varit den offentliga och gemensamma välfärd som vi tillsammans byggt upp med offentliga medel.

En tudelad välfärd

En stor majoritet av befolkningen förknippar den svenska välfärdsmodellen med sjukvård som inte bestäms av tjockleken på din plånbok. Framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar skär sig mot den föreställningen och därför smyger sig förändringarna fram via till synes små beslut som sällan når offentlighetens ljus.

De som förespråkar en tudelad välfärd hävdar att det är en ekonomisk nödvändighet med privata och halvprivata välfärdslösningar eftersom de offentliga välfärdstjänsterna blir dyrare och dyrare för varje år och att vi därför inte kommer att ha råd med dem i framtiden. Lapidus menar att detta är en myt eftersom offentliga medel kommer att fortsätta att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare. Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Den stora skillnaden däremot blir att pengarna går till vård av offentligt finansierade patienter och mindre av pengarna går till att subventionera försäkringspatienter eller till vinster åt aktieägarna.

Ett system som urholkar

Ett annat argument är att den privata vården avlastar den offentliga. Det finns en intuitiv logik i detta, menar Lapidus, genom att det skulle kunna bli mer resurser till det offentliga om vissa samhällsgrupper fixar sin vård på annat sätt. I praktiken blir det dock så att den privata vården kommer att urholka den offentliga och här finns fem starka argument:

  1. Skatteviljan minskar bland dem som har privat sjukvårdsförsäkring; man vill inte betala två gånger när man redan har betalt en försäkring.
  2. Eftersom det främst är röststarka samhällsgrupper som köper sig vård kommer de inte att intressera sig för den offentliga vården och sätta press på politiker.
  3. Privatfinansierad vård leder till minskad tillit till den offentliga vården som ska ge företräde till den som har största behovet av vård och inte till den kan köpa sig före i kön (Hälso- och sjukvårdslagen).
  4. Privata vårdförsäkringar är kostnadsdrivande eftersom det skapas en kravkultur där patienten vill få ut maximalt av sin försäkring. Ett citat från en försäkrad: ”Jag tycker det är en kanonbra försäkring, jag älskar den, jag har den själv som du hör… Jag sparar otroligt mycket tid, jag slipper vändan via vårdcentralen som sällan ger nåt utfall, tyvärr, jag är ganska kritisk mot vårdcentralerna överlag…”. Vårdköparen menar på ett annat ställe att hen får en annan relation till vården och kan ställa krav. Kanske på viss medicinering (antibiotika?).
  5. De privata försäkringarna blir billigare än vad de borde vara eftersom de snyltar på det offentliga genom uteblivna skatteintäkter. Det som jag uppfattar som riktigt allvarligt, ja fullständigt absurt, är att försäkringsbolagen kommer till ”dukat bord”.  Sålunda kan en privatdriven vårdcentral bedriva sin verksamhet i lokaler som betalas av det offentliga. Läkare i Sverige utbildas under flera år med offentliga medel. Därtill betalar det offentliga lön under AT-tjänstgöring och ST-tjänstgöring! Landstingen betalar denna tjänstgöring även om läkarna är anställda på privat drivna kliniker! För mig är detta ofattbart. Varför finner vi oss i detta?

Något har gått förlorat

Ovanstående är bara några nedslag i Lapidus’ skrämmande genomgång av hur ett parallellt vårdsystem liksom smugit sig fram i det fördolda. Svenska värderingar – detta belastade uttryck – jag skulle aldrig ta det i min mun, säger Lapidus, men är det något som har varit typiskt svenskt och världsberömt så har det varit en gemensam och offentligt finansierad välfärd.

Kategorier
politik

Politiskt försvarsspel

Eftersom jag ville slippa reklamen i pausen i matchen mellan Uruguay och Frankrike zappade jag över till SVT där man körde en repris från gårdagen.

I en intervju säger där Göran Greider angående ”mer-poliser-hårdare-tag-integration-budgivningen” att oavsett hur mycket S satsar på det här området så kommer borgerligheten att satsa mer och komma ut som vinnare.

Istället menar Greider att det är nödvändigt för S att föra upp välfärdsfrågorna på agendan för där är inte borgerligheten intresserad av att delta i budgivningen.

Sannolikt har borgerligheten fått ”matchen” (jag ser ju på fotboll) att fortgå på sossarnas planhalva. Vi får väl se om lagledningen har något ess i rockärmen.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Varufri välfärd

”Citizen Cane”

Vi är inte konsumenter i välfärden, så enkelt är det.

Så snart vi är överens om detta faller mycket på plats. Att sälja vård eller utbildning som varor blir därmed en omöjlighet eller feltänk. Den positiva följden blir också att vi kan uppskatta duktiga företagare efter förtjänst när de verkar inom sina normala verksamheter och producerar varor som vi kan välja eller inte s.k. valfrihet.

Behovet av uttryck som övervinster, profit och andra negativt laddade ord minskar också om vi upprätthåller rågången mellan samhällets åtaganden och varumarknadens. Därigenom får vi sannolikt en mer nyanserad debatt om vilket samhälle vi vill ha.

Bildlänk: ””Citizen Cane”” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Kategorier
arbetsmarknad kapitalism politik samhälle

Vinst

Profit by GotCredit, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  GotCredit 

 

 

Jag har aldrig riktigt kunna förstå lockelsen för stora företag att bedriva, vård, omsorg eller utbildning. Fast jag tror att det finns ett skäl som jag ska återkomma till i slutet.

Däremot kan jag mycket väl förstå små enskilda företagare som väljer att arbeta med samma verksamhet privat som man gjort tidigare i samhällelig regi. Här tror jag inte att man har någon dröm om att göra ”snabba cash” utan ser mer till möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och kanske rentav ge mer av sin tid till gamla och sjuka. Någon vinst i pengar utöver skälig lön för sitt arbete finns knappast i kalkylen. Ett hedervärt arbete i så fall och inget stort problem ifall samhället köper tjänster av dessa företagare.

De stora företagen med massor av anställda har såvitt jag kan förstå helt andra bevekelsegrunder. Lockelsen här är förstås det säkra inflödet av medel från samhället som man då på olika sätt kan se till att de inte förbrukas helt i verksamheten och därför kan omsättas i vinst till ägarna, en vinst som är mycket omdebatterad.

*

När jag skriver vinst ger jag det en vardaglig innebörd d.v.s. det utrymme som intäkterna ger för att kunna ta ut en skälig lön och att skaffa den utrustning som behövs för att driva verksamheten. Sannolikt kan man förstå vinst i mer specifika företagsekonomiska termer som inte jag eller gemene man förstår och därigenom argumentera för behov av ytterligare vinst. Av sådana skäl tror jag att det är bäst om samhällelig välfärd inte sker på företagsekonomiska villkor.

Kategorier
ekonomi politik samhälle skola

Välfärd – omöjlig som marknad

Kampanjförberedelser by Socialdemokrater, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Socialdemokrater 

 

I Sverige står den ideologiska kampen hård mellan olika uppfattningar när det handlar om vinst i välfärden. Jag tror att man tryggt kan luta sig mot att det helt och hållet handlar om ideologi då det torde var omöjligt att objektivt avgöra om det ena sättet är bättre än det andra.

Mats Gessebo, ”fritänkare” argumenterar i en artikel för att marknadstänkande inte fungerar inom välfärd utan tvärtom är till skada för samhället. Han har inspirerat till nedanstående.

Inom tillverkningsindustri är det säkert så att flera tillverkare skapar en nyttig konkurrens. Inom skola, vård och omsorg kan man inte tala om en marknad eftersom det centrala i en marknad är att det finns ett ”pris” som köpare måste ta ställning till. Endast i undantagsfall kan den vårdbehövande eller bildningstörstande välja tjänster utifrån pris.

Marknad kräver också säljare och köpare. I perfekta marknader finns många, teoretiskt lika starka och välinformerade aktörer som agerar utifrån varans pris. Vi vet alla att den som är i behov av vård eller omsorg inte är någon stark och välinformerad ”köpare” utom i enstaka fall.

Inom välfärdssektorn har vi numera ”begåvats” med många säljare men där finns inga köpare i ekonomisk mening eftersom det inte finns något pris att ta ställning till!

Kommuner måste betala ett reglerat pris till den som har blivit godkänd som utförare av en viss samhällstjänst (t.ex. skolpeng), men detta skapar ingen marknad i klassisk mening.

Normalt lämnar utförare och tillverkare alltid offert på pris och när affären ska anses vara avslutad. Skolor och andra välfärdsföretag sitter däremot på en sorts tillsvidareavtal om inte särskilt graverande omständigheter får avtalet att upphöra (t.ex. strykjärnsbränningar eller uppenbar vanvård av vårdbehövande). Även om skolföretag naturligtvis kan få brist på elever är risken således minimal jämfört med den som företag i lågkonjunktur löper.

Man kan alltså inte tala om en marknad inom välfärdssektorn. De som fått samhällets uppdrag saknar i prinicp konkurrens.

Skribenten dra härav slutsatsen att välfärd fungerar bäst i naturliga monopol (kommuner, landsting). Att tillåta ideella eller andra idéburna verksamheter (tex montessoriskolor, kooperativ m.fl.) utgör däremot inga problem då de inte drivs av marknadstänkande.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Från välfärd till ofärd

Half The Pay - Twice The Work by Truthout.org, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Truthout.org 

 

Tre forskare i socialt arbete skrev den artikel där jag har extraherat eller tolkat innebörd i listan nedan. Alla de här uttrycken får mig att reagera starkt. Den här gången tänker jag inte sparka politiskt åt vare sig höger eller vänster utan jag försöker reflektera över vad de här uttrycken har för betydelse för mig.

Här kommer en – som jag ser det – en skrämmande lista:

  • incitamenten för arbete har stärkts
  • arbetslinjen skall råda framför bidragslinjen
  • socialförsäkringar är bidrag
  • om du inte orkar arbeta är du lat
  • den som inte arbetar skall heller inte äta
  • den som inte arbetar skall heller inte leva
  • pressa individer att söka arbeten de inte har en chans att få
  • de oförtjänta är de som försöker få ut så mycket som möjligt av systemet
  • de som är lata fuskar med bidrag
  • om du är sjuk och inte arbetar är det ditt eget fel
  • du har själv valt att vara utan arbete (valfrihet)
  • att jobba skall löna sig
  • från välfärd till arbete

 

Själv ”uppbär” jag numera folkpension sedan ett antal månader och jag kommer inte att drabbas av kravet att söka jobb. Jag kan därför kosta på mig att ”kasta sten från mitt glashus”. Ja, jag kan t.o.m. kosta på mig att kasta den omtalade ”första stenen” därför att jag under mitt mer än 40-åriga arbetsliv har haft en oändliga förmånen att ha ett nästintill obefintligt antal sjukskrivningsdagar.

Mot bakgrund av mina erfarenheter reser sig håret i förfäran (och raseri)  när jag ser att de styrande menar att människor inte arbetar därför att ”incitament saknas” eller för att de låtsas vara sjuka för att få bidrag.

Jag undrar vilka erfarenheter som kan leda fram till sådana föreställningar.

(De tre forskarna skrev artikeln ”Från välfärd till ofärd” i Fria Tidningen under Kulturdebatt den 7 december 2013)