Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Marknadslösningen

Här kommmer ett citat ur Per Molanders Condorcets misstag:

Om man konsekvent strävar efter den mest marknadsnära lösning som är möjlig för en viss verksamhet, kan man tänka sig följande stegvisa resonemang. Man börjar (min fetstil) med att ifrågasätta motiven för ett offentligt åtagande över huvud taget. Om man kan hävda att de är svaga, kan verksamheten privatiseras eller åtminstone bolagiseras och därmed bli mer affärsmässig. Om det offentliga ansvaret inte kan ifrågasättas, blir nästa steg (min fetstil) att undersöka om det går att röra sig i riktning mot halvprivata lösningar, ökad privatisering eller privat produktion. Om det finns goda argument för att också produktionen i huvudsak bör skötas i offentlig regi, kan man då undersöka möjligheten att kontraktera ut (min fetstil) så stora delar av verksamheten som möjligt via offentlig upphandling.

De delar som ligger kvar i offentlig regi och egen produktion kan koloniseras begreppsligt (min fetstil) genom att man då mångt möjligt tillämpar termer och styrmetoder inlånade från den privata sektorn – kundperspektiv, varumärke, interndebitering, benchmarking, konkurrens. Sådana inlån av begrepp. Sådana inlån av begrepp är nu etablerade över hela den offentliga sektorn. I de delar som ligger kvar i offentlig produktion kan man åstadkomma ytterligare förändringar inifrån genom att rekrytera personer (min fetstil) till ledande positioner från den privata sektorn.

Detta är NPM.

Kategorier
ekonomi politik samhälle välfärd

Vård till salu

”[O]m någon skulle ha sagt till mig, när jag började bli samhällsmedveten i slutet av 1980-talet, att vi år 2018 skulle ha privatiserat stora delar av välfärdens drift, att vi skulle ha 650 000 personer som köpte sig före i vårdköerna, att vi skulle ha gynnsamma skatteavdrag för städtjänster i rika människors hem, och att vi skulle ha företag som lånade ut pengar till operationer, då skulle jag ha trott att den personen skämtade med mig.”

Ovanstående är ett citat ur John Lapidus bok  Vårdstölden där han konstaterar att vi allt mer går mot en tudelad välfärd där privata och halvprivata välfärdslösningar tenderar att skapa två olika kretslopp, ett där man köper sig före i köer och ett där man hänvisas till en offentlig vård. Lapidus benämner dessa som ”den gömda välfärden” respektive ”den synliga välfärden”. Den synliga har traditionellt varit den offentliga och gemensamma välfärd som vi tillsammans byggt upp med offentliga medel.

En tudelad välfärd

En stor majoritet av befolkningen förknippar den svenska välfärdsmodellen med sjukvård som inte bestäms av tjockleken på din plånbok. Framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar skär sig mot den föreställningen och därför smyger sig förändringarna fram via till synes små beslut som sällan når offentlighetens ljus.

De som förespråkar en tudelad välfärd hävdar att det är en ekonomisk nödvändighet med privata och halvprivata välfärdslösningar eftersom de offentliga välfärdstjänsterna blir dyrare och dyrare för varje år och att vi därför inte kommer att ha råd med dem i framtiden. Lapidus menar att detta är en myt eftersom offentliga medel kommer att fortsätta att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare. Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Den stora skillnaden däremot blir att pengarna går till vård av offentligt finansierade patienter och mindre av pengarna går till att subventionera försäkringspatienter eller till vinster åt aktieägarna.

Ett system som urholkar

Ett annat argument är att den privata vården avlastar den offentliga. Det finns en intuitiv logik i detta, menar Lapidus, genom att det skulle kunna bli mer resurser till det offentliga om vissa samhällsgrupper fixar sin vård på annat sätt. I praktiken blir det dock så att den privata vården kommer att urholka den offentliga och här finns fem starka argument:

  1. Skatteviljan minskar bland dem som har privat sjukvårdsförsäkring; man vill inte betala två gånger när man redan har betalt en försäkring.
  2. Eftersom det främst är röststarka samhällsgrupper som köper sig vård kommer de inte att intressera sig för den offentliga vården och sätta press på politiker.
  3. Privatfinansierad vård leder till minskad tillit till den offentliga vården som ska ge företräde till den som har största behovet av vård och inte till den kan köpa sig före i kön (Hälso- och sjukvårdslagen).
  4. Privata vårdförsäkringar är kostnadsdrivande eftersom det skapas en kravkultur där patienten vill få ut maximalt av sin försäkring. Ett citat från en försäkrad: ”Jag tycker det är en kanonbra försäkring, jag älskar den, jag har den själv som du hör… Jag sparar otroligt mycket tid, jag slipper vändan via vårdcentralen som sällan ger nåt utfall, tyvärr, jag är ganska kritisk mot vårdcentralerna överlag…”. Vårdköparen menar på ett annat ställe att hen får en annan relation till vården och kan ställa krav. Kanske på viss medicinering (antibiotika?).
  5. De privata försäkringarna blir billigare än vad de borde vara eftersom de snyltar på det offentliga genom uteblivna skatteintäkter. Det som jag uppfattar som riktigt allvarligt, ja fullständigt absurt, är att försäkringsbolagen kommer till ”dukat bord”.  Sålunda kan en privatdriven vårdcentral bedriva sin verksamhet i lokaler som betalas av det offentliga. Läkare i Sverige utbildas under flera år med offentliga medel. Därtill betalar det offentliga lön under AT-tjänstgöring och ST-tjänstgöring! Landstingen betalar denna tjänstgöring även om läkarna är anställda på privat drivna kliniker! För mig är detta ofattbart. Varför finner vi oss i detta?

Något har gått förlorat

Ovanstående är bara några nedslag i Lapidus’ skrämmande genomgång av hur ett parallellt vårdsystem liksom smugit sig fram i det fördolda. Svenska värderingar – detta belastade uttryck – jag skulle aldrig ta det i min mun, säger Lapidus, men är det något som har varit typiskt svenskt och världsberömt så har det varit en gemensam och offentligt finansierad välfärd.

Kategorier
ekonomi politik samhälle skola utbildning

Rapport som visar misslyckad skolorganisering

En grind med skylten SKOLA
Skola

Idag vill jag skriva om Per Molanders rapport som totalsänker den kommersiella skolan. Jag såg tidigare Molanders presentation på SVT-Play och hans klarsyn fick mig att rysa av välbehag. Jag rekommenderar artikeln till läsning ifall du missat den.

Rapporten har fått häftig kritik  bland de som satsat prestige (politiker) och pengar (företag) i den kommersiella skolan samtidigt som den tagits emot med uppskattning bland alla de som vill se ett jämlikt nationellt nationellt skolsystem.

Hur man vill att det ska vara

Motståndarna letar febrilt efter brister i undersökningsmetoderna och dömer ut hans rapport på förment vetenskapliga grunder. Bejakarna av denna rapport ser däremot sina farhågor med marknadsskolorna besannade.

Inför denna motsättning menar jag att vi bör stanna upp och erkänna att varken vi ”vanliga” eller våra politiker är så insatta i undersökningsmetoderna att vi i grunden begriper oss på dessa därför att vi med största sannolikhet inte har satt oss in i alla detaljer.

Därför argumenterar vi politiskt kring rapporten d.v.s. vi argumenterar om hur vi VILL att det ska vara. Förespråkarna för marknadsskolor vill att dessa ska få finnas och helst vara åtminstone lika bra som den offentliga skolan. Motståndare till marknadsskolor – som jag – blir glada när Molander sänker dessa på snart sagt varje punkt.

Svårare än så är det inte; vill man inte att skolan ska vara en marknad, får man stöd av hans rapport; har man satsat prestige och pengar i en kommersiell skola, försöker man hitta svagheter i rapporten.

Molander dömer ut såväl kommuner som privata företag som huvudmän för skolan. Ingen av dessa aktörer har några nationella intressen. Kommunerna försöker minska sina kostnader för skolan därför att de har andra intressen. De privata aktörerna vill förstås tjäna pengar. Ingen av dessa huvudmän har något intresse av de samhällsekonomiska vinsterna med god utbildning. De saknar dessutom förmågan att hålla sig ajour med den pedagogiska utvecklingen (utom de allra största storstadkommunerna).

Inget av allt det som utlovades – utom den s.k. valfriheten – när man tillät kommersiella skolor har infriats. Istället har vi fått betygsinflation och ökad segregation.

Föräldrar vet bäst?

Inte ens det borgerliga argumentet att föräldrar vet bäst hur man ska välja skola för barnen är odiskutabelt. Föräldrar vill reproducera sin egen världsbild och ur samhällets perspektiv kan nog detta ifrågasättas. Om vi vill ha en så jämlik skola som möjligt, är det kanske inte den allra bästa metoden att föräldrar får välja, framförallt inte att välja bort skolor.

Det är självklart att man som privatperson vill ställa det så bra som möjligt för sina barn men om vi tänker i ett lite större sammanhang och om vi har ett jämlikt samhälle som vision är det kanske inte den mest lyckade lösningen att visssa grupper sätter sina barn på anrika privatskolor under förevändning att det handlar om valfrihet.

Ett intressant tankeexempel här är hur vi ställer oss till sådana skolor där vi föreställer oss att barnen indoktrineras i en annan sorts fundamentalism. Man behöver inte peka ut någon speciell ideologi här utan bara påpeka att vi i dessa fall inte har lika lätt att ta till valfrihetsargumenten.

Fotolänk: ”Skola” (CC BY-SA 2.0) by arvidr

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Fri sikt i offentlig verksamhet

Fri sikt

Under de senaste dagarna har jag träffat metaforen om fri sikt vid några tillfällen. Det första tillfället var från en artikel i Expressen (tror jag, det går säkert att leta upp webbadressen) där skribenten uppmande de som ”stod upp” för den där polismannen Springare att sätta sig ned för att de skymmer sikten. En läsvärd artikel där skribenten på ett retoriskt fint sätt får oss att inse hur fel det kan bli om man kör med anekdotiskt bevisföring (eller rapsodisk evidens, som en av mina lärare på universitetet tyckte om att säga).

Det andra exemplet kommer från en ledare av Göran Greider i ETC med rubriken ”Benådade ögonblick av fri sikt” där han utgår från ett retoriskt starkt inlägg av Olof Palme för 40 år sedan för att därefter jämföra detta med ett annat benådat ögonblick när han lyssnar på Per Molander vid ett seminarium vid Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).

Molander är författare till rapporten2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” där han med vetenskaplig noggrannhet analyserar verkningarna av det system som vi oftast kallar ”new public management”. På Greiders rekommendation klickade jag mig fram till Molanders presentation på SVTPlay (kl.13.37) och blev sittande någon timme där han presenterade sina resultat och diskuterade med opponenter.

Om man ska ge en generell sammanfattning av resultaten (byggd på hans presentation), så har privatiseringarna av samhällets tjänster varit kostsamma för samhället och vi har inte har vunnit något på att privatisera offentlig verksamhet. Molanders förslag är därför att staten återtar ansvaret, framförallt när det gäller skolan. På en rad andra områden ser Molander hur privatiseringarna av samhällets verksamheter inte gett de vinster som förutspåtts av förespråkarna.

Det har varit märkligt tyst i pressen om den här rapporten. Det kan möjligen ha sin grund i vilken åsikt som huvudsakligen torgförs på ledarsidorna i våra största tidningar.

Bildlänk: ”Fyrtorn #tw” (CC BY-SA 2.0) by Infomastern