Kategorier
politik språk

Politik och vardag

Idealt ser jag politikerns ståndpunkt utvecklas genom två processer. Den ena ”uppåt” genom möten och umgänge med ”partiet”, en sorts anrikningsprocess som leder till en begreppslig (abstrakt) förståelse men samtidigt fjärmar politikern från den mer okontrollerade vardagen. Den andra rörelsen går ”nedåt” (förhoppningsvis) och tvingar ”den anrikade” politikern att konfronteras med den okontrollerade (konkreta) vardagen. Båda processerna blir således ömsesidigt beroende och påverkar (bör påverka) varandra. Nu finns det som bekant en hel del som förhindrar dessa processer (karriär, partipiska, populism m.fl.).

Kategorier
politik samhälle

Slutspel

Partiledningarna (i alla fall Liberalernas) börjar agera som fotbollsklubbarna. Liberalerna har ju länge legat på nedflyttningsplats och nu har de lyckats värvat Lotta Gröning, till namnet socialdemokrat, för att förstärka sitt lag inför ”slutspelet”. Gröning verkade inte ha något problem med att dra på sig Liberalernas matchtröja.

Kategorier
politik samhälle

”Vi är som alla andra länder nu”

Rubriken rör en artikel om Portugal som länge utgjorde ett undantag i Sydeuropa som det enda landet utan en stark extremhöger. Numera har man fått ett sådant parti som blivit det tredje största. Det förefaller bekant på något sätt.

Men de inledande orden – ett land som alla andra – har jag faktiskt tänk på flera gånger redan innan jag läste detta. Under det sena sextiotalet tillbringade jag en tid i Nederländerna och vid något tillfälle fick jag frågan om vad jag var stolt över med mitt land. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns att jag hade en känsla av att Sverige var unikt.

Kanhända förstod jag inte vid den tiden till fullo att Sverige faktiskt var unikt (jag har insett detta senare). Vi var under en tid, ungefär fram till 1980-talets början ett unikt land, Världens jämlikaste land (Erik Bengtsson) är titeln på en bok som beskriver hur vi blev ett sådant land.

Själv uppväxt i en arbetarfamilj fick jag möjligheten att först ”ta studenten” (med riktig examen där man kunde misslyckas) och sedermera traska mig upp genom den akademiska utbildningstrappan.

Som barn och ungdom tog man kanske de här möjligheterna för självklarheter, kanske gör även dagens unga detta. Inget av detta hade emellertid varit självklart för ”den breda massan”, ”folket” eller man väljer att uttrycka sig om inte Sverige genom målmedvetna reformer blivit ett unikt land.

Numera är vi som alla andra länder d.v.s. vi är inte längre unika i vårt sätt att organisera samhället.

Kategorier
media politik

Meningslösa utfrågningar

Jag tycker att de politiska programmen i tv har gått i stå! Det blir det bara ett evigt ältande om vem som ska regera med vem, alltså hur man ska manövrera om makten, vilket ger den utrågade politikern utrymme att veva sina mantran gång på gång. Utfrågningen gå i invanda banor och blir outhärdligt förutsägbar. Det vore bra mycket intressantare om frågorna handlade om partiets politik.

Jag har också invändningar mot urvalet av frågor; även här blir det förutsägbart.

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle välfärd

Politik vs. ekonomi

Jag har många gånger funderat över att vård, skola och omsorg kan gå med underskott och måste ”spara”, ”effektivisera” eller på annat sätt ”skära i” verksamheterna därför att det inte finns tillräckligt med ”pengar”.

Men, tänker jag med ett barns logik, detta måste väl bara bero på att de inte har fått tillräckligt med pengar? Hur kan det vara så? Det kan givetvis inte vara något överraskande med hur många operationer som behöver genomföras, vilka som ska gå i skolan och hur många äldre som kommer att behöva omvårdnad. Befolkningsstatistik har vi ju alltid varit världsbäst på!

Vi har förstås fått lära oss ”sen barnsben” – i alla fall vi äldre – att det inte går att leva över sina tillgångar och då är det kanske väldigt synd om alla politiker som inte har ”pengar” till alla operationer, små klasser i skolan eller värdig vård av de äldre, eftersom politiker – från vänster till höger – vill alla så väl, bara de hade ”pengar”. Det är i alla fall detta de vill förmedla när de uppträder i offentligheten när de ”satsar” på det ena eller andra.

Jag blir därför inte så lite förbryllad när finansministern i samband med coronautbrottet med ens har väldigt gott om ”pengar”, så gott om att hon kan dela ut massor av miljarder till både det ena och det andra (t.o.m. till flyg!). Med min barnsliga logik blev detta svårt att förstå. Det finns alltså ”pengar” att hämta någonstans (även om hon lånar)! Men då kunde hon väl redan tidigare fixat dessa miljarder till alla samhällsverksamheter som behövt spara, effektivisera eller hur man på annat sätt velat åtgärda pengabristen!

Med alla dessa miljarder skulle man ju kunnat bemanna de verksamheter som ständigt ”går på knäna” och därtill till en usel lön! Varför gjorde hon inte detta?

Jag har förstås misstänkt länge vad den här konstiga logiken grundar sig på men jag fick en bra förklaring alldeles nyligen när jag läste Nina Björks bok Om man älskar frihet. Björk framhåller att vårt ekonomiska system bakbinder politikernas vilja på så sätt att de låter sig styras av ekonomin istället för att styra den. Hon menar att nästintill alla politiska partier har kapitulerat inför den här situationen och därför bara föreslår reformer, budgetar och lagändringar inom de ramar som är acceptabla för marknadsekonomin.

Men vad händer då med den politiska kampen när politiken låter sig formas av ekonomin och inte tvärtom? Om den politiska konflikten inte handlar om ekonomin, vad finns det då kvar att ha konflikter om? Jo, då kommer frågorna (bara?) att handla om kultur, religion och värderingar.

Den obehagliga slutsatsen jag drar är att politikerna faktiskt inte ”vill, vågar eller [ens] kan” förändra den ekonomiska spelplanen.

Kategorier
litteratur politik samhälle

Kontakter och uppgörelser

När jag läser Éric Vuillards lilla roman Dagordningen, kan jag inte låta bli att låta tankarna löpa till mera närliggande scenarier.

Bokomslag

Dagordningen inleds med att tjugofyra industriledare – ”tjugofyra tredelade kostymer och lika många byxor med pressveck och bred fåll” – är kallade till möte med riksdagens talman. Bland de kallade är Krupp, Vögler, Quandt, Flick m.fl.

Efter en spänd väntan kommer riksdagens talman leende in i rummet och hälsar på alla i tur och ordning. Att talmannen är Herrmann Göring är ingen stor sak, politiker och företagsledare är vana att träffas och träffa uppgörelser.

På dagordningen står det kommande valet, förklarar talmannen. Det är dags att bli kvitt den instabila regimen, näringslivet kräver lugn och beslutsamhet. Om nazistpartiet får majoritet, tillägger han, blir detta val det sista på tio år, kanske rentav på hundra år, skrattar han. Industrimännen mumlar instämmande.

Efter att en leende Hitler gjort en avspänd runda bland industriledarna, sammanfattas det huvudsakliga målet: ”de måste göra sig kvitt den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer för sitt eget företag”.

Efter detta reser sig en av industriledarna upp och tackar Hitler å de andras vägnar för att han äntligen talat klarspråk om det politiska läget.

Efter detta – som man får anta – lyckorus hos storindustrins företrädare, blev det inte svårt att få dem att stötta nazisterna med rikliga penningdonationer.

En helt vanlig affärsuppgörelse inom företagsvärlden, får man anta.

Kategorier
politik samhälle

Hålla samhället i jämvikt

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala. (Se också: https://www.alejon.se/ojamlikhet-uppstar/)

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledngarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

(Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf)

Kategorier
politik

Goda kompromisser

”Vi bör i princip försvara kompromissen som arbetsmetod” skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena. Det är kanske inte är så långsökt att tänka att den senaste regeringsbildningen var ett exempel på detta.

Men när jag läser vidare, inser jag att det kanske inte enbart handlar om att vara överens. Läs nästa citat ur samma artikel: ”Författaren Anders Ehnmark menade att demokratins avgörande punkt uppstår när människor inte är säkra på sin sak, men erkänner sig villiga att mötas för att samtala och fatta beslut. Men alla kompromisser är inte bra. De som är bra utgår från att man ruckar på sin ståndpunkt, men ändå står för en tydlig rörelseriktning av vad man vill på sikt. Har du inte det hamnar du lätt i ett moras.”

Jag undrar hur den nuvarande regeringen tänker undvika detta ”moras”?

Kategorier
politik samhälle

Säkra makten

Jag har läst Martin Gelins och Erik Åsards: Hotet mot demokratin där Polen, Ungern och USA (under Trump) får utgöra tankeväckande exempel. Inget hindrar ju att det som händer i dessa länder även skulle kunna ske hos oss om vi inte är på vår vakt.

I bokens sista avdelning kondenserar författarna den föregående framställningen i tre ”maktsäkringsstrategier” som vi nog kan (bör?) känna igen. De är den retoriska, den elektorala och den mediala.

När vissa grupper utpekas som oönskade och mindre värda, när grundläggande demokratiska spelregler ändras eller när åtgärder vidtas för att få kontroll över medierna för att kontrollera det offentliga samtalet, då ringer i alla fall varningsklockor hos mig.

Kan vara bra att vara på sin vakt med hjälp av kodorden retoriska, elektorala och mediala. Såvida man inte bejakar en sådan utveckling, förstås.

Kategorier
ekonomi politik samhälle vård

Maktlös konsumentpatient med användbara tänder

suddig bild av tänder
Tandstatus

Försatt ur stridbart skick i ryggläge och med en enorm strålkastare i ansiktet åhör jag hur min tandläkare med fast stämma och med främmande terminologi ger sina order till den talsyntes som registrerar resultatet av hennes inspektion. Jag får ett bestämt intryck av att hon besöker en sådan där – av mänsklig dårskap – krigshärjad plats som man kan se på tv-nyheterna och att hon nu lägger ut koordinaterna för ett kommande anfall mot fienden … och mot min ekonomi.

Nu hör jag lyckligtvis till de 79% av befolkningen ”med eftergymnasial utbildning” som (hittills) har möjlighet att regelbundet kosta på sig tandvård men ”smakar det så kostar det”. Jag har förvisso inget ”filmstjärneleende” men saknar heller inga tänder och har varken tandvärk eller karies. Några tuggtänder som genom den tidiga barndomens amalgamfyllningar spruckit eller blivit irreparabla har krönts med skinande blanka – och dyra – kronor som på ett elegant sätt integrerats bland de inhemska tuggarna.

Efter rekognoseringsrundan där det getts kommandon, skrapats, grävts och blåsts verkar det som om bastionen förefaller intakt. På ytan! Man ska inte tro att allt är frid och fröjd bara för att alla tänder sitter på plats och att det inte är några hål att laga. Nej då, under ytan – osynligt och obegripligt för gemene man – kan finnas ”försåtsmineringar” i form av fickor, fåror, lömska bakterier och tandsten. Allt detta kommer garanterat att få konstruktionen på fall om det inte oskadliggörs. Regelbunden utgrävning med åtföljande undervisning (!) och täta återkommande besök anbefalls. Men eftersom jag köper min tandvård – hos en privatpraktiserande tandläkare – är valet förstås mitt.

Att laga tänder som gått sönder – så länge man har råd – känns fullständigt naturligt. Att däremot låta sig behandlas för något som man inte själv har möjlighet att avgöra behovet av är mycket svårare. Att jag dessutom går till en privattandläkare gör att mina tankar går till Yrjö Engeströms aktivitetsteoretiska trianglar där han visar på olika dilemman. Ett av hans exempel handlar om privatpraktiserande läkare som måste stå inför dilemmat mellan att tjäna pengar på sin verksamhet och att ha så friska patienter som möjligt. I min tandklinik finns mycket fina ”grejer” och jag tänker att det nog måste dras in en hel del pengar för att få den att gå runt.

Att köpa tandvård är heller inte detsamma som att köpa frukt på ICA. Är jag missnöjd med ICA:s frukt, går jag till Coop eller någon annan. Eftersom jag själv kan avgöra fruktens kvalitet, har jag ”konsumentmakt”. Att utöva konsumentmakt när det gäller tandvård är betydligt svårare, eftersom jag för det första inte kan avgöra om mina tänder verkligen håller på att lossna på grund av ”tandlossningsfickor” samt för att jag faktiskt tycker att min nuvarande tandläkare är bra och därför inte gärna går till ”vem-som-helst” som säger sig kunna erbjuda tandvård. Sammanfattningvis: konsumentmakten är svår att utöva när det gäller tandvård och man blir antagligen kvar. ”Man vet vad man har men inte vad man får”. Och vad det kostar!

Alla problem med dålig tandstatus och stora kostnader skulle naturligvis försvinna om man betraktade tänderna som det de är, en del av kroppen. Går du till Vårdcentralen eller besöker läkare är kostnaden låg. Går du till en specialistläkare betalar du så lite som 300 kr. För den summan kan du inte ens öppna gapet hos tandvården. Dessutom är det så vist ordnat att om du behöver upprepade läkarbesök, får du frikort efter 1150 kr per tolvmånadersperiod. Vad en komplicerad operation med efterföljande vård skulle kosta om vi skulle bekosta den själv kan vi knappast ens föreställa oss.

Om man vill skapa jämlikhet när det gäller tänderna, finns inget annat alternativ än att se till att tänderna är en naturlig del av kroppen och därför måste omfattas av samma regler som övrig sjukvård. De politiska partierna – med ett undantag – verkar dock inte våga driva frågan. Det skulle bli dyrt förstås men nog skulle väl befolkningen i gemen ha större glädje av hela tänder än allt fler sofistikerade vapen?