När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!
I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.
Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.
Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkaretc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.
Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.
Två texter om samma ämne
(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)
Strejk? Nu igen? Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.
Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?
Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.
Undertecknat med ledarskribentens namn
Blir det strejk igen? Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.
Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.
Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.
Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl socialdemokratiska- som moderata regeringar låtit vårt (!) Sverige förfalla.
Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.
Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.
Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?
När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.
Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!
Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.
När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.
När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.
Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.
Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.
Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.
Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!
Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.
—————- Fotnot 1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.
Göran Therborn beskriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra är det fyra processer som har gjort politikerna till vår nya överhet.
För det första har politiken övergått från att vara ett förtroendeuppdrag till att vara en karriärväg.
För det andra har det skett en sammanblandning mellan politik och affärsliv vilket lett till ett större avstånd till vanliga medborgare.
För det tredje har det nyliberala evangeliet att offentlig verksamhet ska bedrivas affärsmässigt – new public management – fått genomslag. Politikern vill därmed liksom affärsmannen bli välbetald och åka på dyra resor.
För det fjärde skyddas dagens ledande politiker från vanliga partimedlemmar av en mur av pressekreterare, rådgivare och PR-folk.
Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intresse.
Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramaturgin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se.
EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.
Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.
För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”. För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.
Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.
De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.
Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.
Under intervjun kom ”pappadagarna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.
Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar annars vara borgerlighetens främsta argument).
Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och andra politiker väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.
Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intressse. EBT låter lite som en sån där bokstavkombination som allt fler antas ha numera. Det är nog inte någon större risk att EBT inte skulle ha ”alla hästar hemma” eftersom hon verkar rapp i tanken och alert. Mer problematiskt är väl då att hon råkat få hem fel hästar.
Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramatrugin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se. Nedan följer några ytterligare reflektioner.
SVT:s misslyckade strategi
EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.
Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.
För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”.
För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.
Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.
De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.
Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.
Exemplet pappadagar
Under intervjun kom ”pappamånaderna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.
Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar vara borgerlighetens främsta argument). Här borde intervjuarna gå vidare:
Intervjuarna (SVT): Om vi d.v.s. samhället har en önskan om att öka fädernas uttag av föräldraledighet, är det inte då nödvändigt att försöka styra det så?
EBT: Vi tycker att att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra såna här frågor och vi tror på att man kan dela på ledigheten så som det passar varje familj.
SVT: Är det bra att även fäderna är hemma med barnen?
EBT: Självklart + [kaskad av ord]!
SVT: Hur menar du att det ska gå till?
EBT: Föräldrar är bäst lämpade att avgöra detta själva [kaskad av ord].
SVT:Tycker du och KD att det viktigare att föräldrarna väljer själv än att fler pappor är hemma?
EBT: Man kan inte bara säga så + [kaskad av ord].
SVT: Är ni emot att samhället försöker styra mot ett mer jämlikt uttag av föräldradagarna?
EBT: Vi tror att föräldrarna bäst avgör hur de vill ha det….
Sen måste man hasta vidare till nästa ämne i tv-dramaturgin.
Slutsats och kommentar
Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och många andra väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.
Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.
Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.
Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.
Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.
Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.
”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.
Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.
Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.
Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.
Under några stekheta julidagar har jag mer eller mindre sträckläst sociologiprofessorn Göran Therborns bok Ojämlikhet dödar. Boken bygger på empiriska data från hela världen och tar ställning mot ojämlikheten utan att vara att vara uttalat ”politisk” så som vi uppfattar partipolitik från vår horisont.
Therborn nyanserar begreppet ojämlikhet som vi andra nog oftast förenklar som skillnader i inkomst. Han beskriver tre slags ojämlikhet som visserligen har samband men som analytiskt kan särskiljas: a/ Vital ojämlikhet (förväntad livslängd, hälsa), b/ Existentiell ojämlikhet (män-kvinnor, sexuell läggning, hudfärg m.m), c/ Resursojämlikhet (ojämlik fördelning av handlingsresurser, alltså det som vi oftast betraktar som ojämlikhet).
Det är också skillnad mellan ojämlikhet och olikhet. Olikhet är naturlig eller självvald medan ojämlikhet är socialt skapad. Olikhet kan samexistera med jämlikhet.
Det är viktigt att vara medveten om den här distinktionen när vissa politiker tar till vulgärargumentet: ”alla kan inte vara lika” som motargument till åtgärder avsedda att öka jämlikheten. Olikhet och jämlikhet är alltså inte varandras motsatser.
Man kan inte göra Therborn rättvisa i ett sådant här inlägg men jag gör några vidare nedslag som kanske kan inspirera till läsning.
Jag har lärt mig att Ginikoefficient är det vanligaste måttet på inkomstfördelning, där 0 innebär en totalt jämn fördelning och 100 absolut ojämlikhet. Sverige befinner sig ungefär vid 30 ”betydande ojämlikhet”, långt sämre än Norge och Nederländerna.
Forskningen skiljer också mellan ”jämlika möjligheter” och ”jämlika utfall”. Jämlika möjligheter är vad som omhuldas i de liberala ekonomierna. Åtgärder för att skapa jämlika utfall är mindre populära.
Det finns ett signifikant samband mellan avreglerade produktmarknader, minskad anställningstrygghet och minskad arbetslöshetsersättning å ena sidan och ökad löneojämlikhet å den andra.
Löneojämlikheten förvärras ytterligare av arbetsgivarnas ökade möjligheter att använda visstids- och deltidsanstänningar (OECD-studie).
Den omhuldade (eller fruktade) medelklassen är svagt definierad och Therborn väljer den här definitionen:
Medelklassen syftar helt enkelt på den grupp som varken är rik eller fattig, och som för övrigt inte behöver ha några andra kännetecken än konsumism, även om man ofta underförstår en viss kulturell eller politisk orientering.
Ha ha! tänker jag. Vi som väl definierar oss som medelklass är som en fårskock vars enda uppgift är att konsumera.
Slutligen tror jag att jag vill sammanfatta Therborns budskap så här:
Det största problemet är inte att några tjänar mer utan att ojämlikheten leder till förkrympta liv med begränsade handlingsmöjligheter och förtidig död, något som på ett mycket drastiskt sätt belyses med statistik i början av boken.
Nu har jag läst Nina Björks bok, Rosa Luxemburg – Drömmen om det röda, två gånger och berättelsen om den lilla schweiziska kvinnan som brann så starkt för det hon trodde på att det blev hennes undergång fascinerar mig.
Med den allra minsta kännedom om Rosa Luxemburg är kanske inte ”röda” det som överraskar mest i titeln. Då är det kanske ordet ”drömmen” som är det centrala.
Det är nog mindre känt att Rosa Luxemburg hade drömmar om kärlek, familj och barn samt att hon var intresserad av naturen. Mest känt är förstås att hon hade en dröm om ett socialistiskt samhälle, ett alternativ mellan en kommunistisk diktatur och en socialdemokratiskt förvaltad kapitalism.
”Se där fanns alternativet!” skriver Björk.
Vi vet förstås att det gick illa för den stackars (!) Rosa Luxemburg, både för hennes dröm om ett socialistiskt samhälle och för hennes andra drömmar; hon blev slutligen mördad av sina ideologiska motståndare .
Nina Björk skriver att hon vill ge Rosa Luxemburg någonting tillbaka genom att berätta om den marxism hon trodde på och låta henne möta vår samtid.
”Jag vill försöka göra henne lite mindre död”, skriver Björk
När jag läser om Rosa Luxemburg såsom Nina Björk beskriver henne, känns det som om jag också får en ökad förståelse för mina egna livserfarenheter. Jag kan nog säga att jag är politiskt ”obildad” men under de villkor jag växte upp såg jag att socialdemokratin skapade drägliga förhållanden för mina föräldrar och goda för mig i hård kamp mot ”högern”. Kommunister skulle man akta sig för eftersom de var ännu farligare än högern och ville att vi skulle lyda under Sovjet.
Man präglas av sin uppväxt.
Marxistisk analys är materialistisk
Idag tar många vårt relativt anständiga samhälle för givet; rösträtt, organisationsfrihet och tryckfrihet känns nog mer eller mindre som självklara rättigheter för de flesta. Men de här rättigheterna har inte tillkommit med automatik utan är resultatet av hård och medveten kamp. I många länder – kanske de flesta – saknas sådana här rättigheter alltjämt.
Rosa Luxemburg avfärdade tanken om rättvisa och moral som grund för en socialistisk analys av det borgerliga samhället. Alla härskande klasser har hittills slagits för sina privilegier och att drömma om rättvisa är dömt att misslyckas. Rättvisa är för idealister (som don Quijote ungefär) och sådana som inte har kontakt med folkets stora massa eller den historiska utvecklingen, menade Luxemburg.
Enligt Marx är det konkreta materiella villkor som driver ekonomin. De som enbart har sin arbetskraft att sälja måste sälja denna på en marknad eftersom detta är det enda sätt de har att försörja sig på i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen är i privat ägo.
Kapitalismen kan heller inte tämjas i sin själva grundpriniciper: produktionen styrs av vinstmotiv där mervärdet – skapat av arbete – går till kapitalägare, vilket innebär en ständig varufiering av mänskligt liv. Det är sådan varufiering som vi idag – utöver industriproduktion – ser när hushållsarbete, vård, omsorg och utbildning blir till tjänster som kan säljas och köpas på en marknad (s.k. ”riktiga jobb”).
Kapitalismen är inte ond eller god
Analysen att kapitalismen inte är vare sig ond eller god utan bara gör vad kapitalismen ska göra blir intressant, speciellt för oss som var unga på sjuttiotalet då kapitalisterna karakteriserades i texter och bilder som ”utsugare”, ”kapitalistsvin” eller med andra invektiv från vänsterhåll. Alla sådana tillmälen bygger i någon mening på att man gör någon sorts moralisk analys – en sådan som Luxemburg avfärdade – och tycker att det är orättvist att en del har makt och rikedom, att de är ”stygga”. Även nutidens politiska debatt skulle må väl av en skarpare analys än av det eviga rabblandet av inrepeterade floskler i tv-debatterna.
Nu är det förstås inte så att det kapitalistiska samhället möter individerna som abstrakt marxistisk teori i det dagliga livet. I vardagen möter samhället oss som en praktik som givetvis är olika för olika individer. På individnivå finns det förstås ”svin” både bland kapitalister och socialister liksom altruister och hyfsat folk.
Kapitalismen kan också tämjas för den enskilda individen i meningen hur den känns i vardagslivet. Arbetarrörelsens kollektiva framgångar gjorde att den enskilda arbetssäljaren inte blev så utlämnad när han stod inför arbetsköparen. Han behövde inte acceptera vilka villkor som helst. Detta har jag egna – om än barnets – minnesbilder av; jag minns hur min far och de andra arbetarna bildade en ”avdelning” i facket och hade möten hemma på hallen. Genom deras fackliga anslutning kunde de höja sin timpeng med några ören få rätt till lagstadgad övertid och semester.
Kampen att splittra arbetarna för att göra det fördelaktigt för den som behöver köpa deras arbetskraft pågår dessvärre med förnyad kraft i våra dagar. Om de som säljer sin arbetskraft behöver konkurrera om jobben med lägre löner och otrygga anställningsvillkor, blir de mer ”fogliga”.
Rosa Luxemburg hade en stark tro på att ”massorna” skulle kunna organisera en opposition mot samhällets orättvisor. Det blir ingenting om inte den stora massan agerar. Föreställningen om den ensamme aktören är en myt, menade Luxemburg. Hon tog däremot starkt avstånd från bolsjevikerna under Lenin där en elit skulle tala om för de vanliga människorna vilken som var den rätta vägen. Björk skriver:
”Misstanken mot centralt styrda organisationer satt djupt i Luxemburg och vilken demokrat hyser inte en sådan misstanke och bör göra det? Man blir förvånad när svenska medier upprepar att samtida partikongresser där partistyrelsernas förslag har röstats ner av medlemmarna ser detta som ett problem, som ett tecken på partiets svaghet. I själva verket är det ju motsatsen. Vi borde ropa hurra varje gång det händer”.
Demokrati men ändå inte
Kapitalismen har smart nog accepterat den politiska demokratin och går därmed fri från diktaturstämpeln; ”den fria världen”, brukar det heta. Någon ekonomisk demokrati har vi däremot inte men vi talar gärna om ekonomisk frihet. Frihet att bygga makt på pengar står på något vis över demokratin då den inte regleras i allmänna val.
Vi har alltså formellt den demokratiska makten men över denna står alltid den ekonomiska makten; de som äger produktionmedel och kapital kan alltid få sista ordet genom att hota med neddragningar eller att flytta produktionen utomlands. Socialdemokratin i Sverige hade de här frågorna på agendan en tid under Wigforss och senare Meidners tid. Ingen senare socialdemokratisk regering har dock vare sig förmått eller vågat ta i denna fråga.
En dröm om massornas självorganisering
Den dröm om en folkets revolution som Rosa Luxemburg och hennes partikamrater bar på konkretiserades aldrig till en handlingsplan och de berövade därmed sig själv alla de möjligheter att ena alla de spontana folkliga handlingar som kunde lett till förändring.
Luxemburg bar tidigt på en misstro mot centralisering och även om jag sympatiserar med denna misstro, tycker jag nog att hon var lite naiv i det här avseendet, därav attributet ”stackars” som jag skrev inledningsvis.
Vi vet alla hur det slutade: Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht lönnmördades varefter man proklamerade devisen: ”Ordnung herrscht in Berlin”.
Ordning är en sak – människors längtan efter frihet, jämlikhet och broderskap är en annan. Den ordning som måste upprätthållas med vapenmakt och blodbad går obevekligt sin undergång till mötes, skrev Rosa Luxemburg.
Det slår mig allt oftare nu för tiden, när jag hör något i radio, ser något på tv eller läser någon text, att alla uttalar sig så ”käckt”, trosvisst och auktoritativt om ”skolan”. En gång i tiden – och under väldigt många år – tillhörde även jag de som ”visste” hur undervisningsverksamhet bäst borde bedrivas.
Politkerna behöver jag kanske inte förvåna mig så mycket över när de försöker vinna någon politisk poäng på hur det borde vara. Lite mer bekymmersamt är det väl då att jag (en disputerad pedagog!) tycker att även pedagogforskare av olika rang uttrycker sig alltför trosvisst och aningslöst.
Nu kan man förstås befara att en pedagog som pensionerades för ett halvt decennium sedan har förlorat kontakten med den s.k.verkligheten och därför borde fösas in i fållan bland andra missnöjda förståsigpåare som inte har med ”forskningsfronten” att skaffa. Men för att ta mig vidare i det här antydda dilemmat vill jag ta omvägen via några metaforer.
Gatan eller tornet?
Det finns en ständigt närvarande spänning mellan närhet och avstånd (trångsynt-vidsynt). En bild som jag ofta använde under min verksamma tid var den om ”gatunivån” och ”utsiktstornet”. De här positionerna ger helt olika förutsättningar för iakttagelser; man ser antingen detaljer eller större mönster.
När man är engagerad i en verksamhet, befinner man sig bildligt på gatunivå. Detta gäller såväl den verksamme läraren som den fokuserade forskaren. Här blir det detaljerade särskilt viktigt. Olika metoder och pedagogiska –ismer tenderar att bli det som man kan uttala sig om.
Jag har själv alltid varit en pedagog på ”gatunivå” under min verksamma tid och därför varit väldigt ointresserad av allt annat som ”stör” oavsett om det har gällt undervisningspraktiken eller de teoretiska resonemang jag ägnade mig åt inom akademin.
När vi hör om alla mer eller mindre krampaktiga försök att förbättra skolan, är det väldigt ofta fokus på det ena eller andra ”botemedlet”. Det handlar om prov, betyg, metoder, mobiler, kepsar och en rad andra specifika insatser som någon trosvisst hävdar att man borde införa, tillämpa eller förbjuda.
Skolans ”kosttillskott”
Jag tycker att alla sådana argument har stora likheter med idrottsvärlden både i motions- och tävlingsform. Vi har säkert någon gång fått reklam om kosttillskott, skor som med speciell dämpning, strumpor som klämmer åt här och var eller kläder med någon smart ventilation o.s.v. Tittar vi på elitidrotten hade simmarna hajdräkter, längdåkarna har specialtextilier i dräkten och inhalerar t.o.m. astamamedicin i vissa fall (all olaglig dopning undantagen).
Alla desa specialgrejer har säkert inverkan men bara på marginalen d.v.s. om alla är lika bra kan kanske dräkten kapa någon tusendel för den idrottsutövare som presterar något utöver vad vi vanliga ”dödliga” kan. Däremot tror jag inte att kompressionsstrumpor, knävecksventilation eller kosttillskott har den minsta inverkan för den vanlige motionären.
Jag tror desssvärre att det är lite på samma sätt när pedagogforskarna (som jag ju tillhörde) med visshet uttalar som än det ena än det andra ”botemedlet” för skolan. Det blir ett väldigt fokus på hur man ”behandlar” d.v.s metoder, prov, betyg, läxor m.m. som om detta med någon sorts kausalitet skulle förbättra utfallet generellt.
En vidgad vy
Det är här som jag – den pensionerade pedagogen – lomar (även: lommar) i väg till utsiktstornet och får syn på helt andra fenomen. Min normala uppsättning av pedagogiska och didaktiska begrepp duger inte för att förklara det jag ser därifrån.
Från tornet ser jag nu kringliggande miljö, bostäder, skolbyggnader i olika skick och storlek. Med kikaren ser jag också elever som kommer till skolan, om de skjutsas med bil, cyklar, går ensamma eller med kamrater. Så här på avstånd ser man en hel massa annat som man inte såg inifrån verksamheten.
Den här vidsyntheten drabbar mig och får mig att inse hur trångsynt jag varit när jag deltagit i argumentationen för olika ”läror” framtagna av den eller den uppburne pedagogen/forskaren. Idag kan jag ångra att jag inte hade ett vidare perspektiv på pedagogiken under min verksamma tid (om detta nu hade varit möjligt).
Naturligtvis är det med -ismerna, metoderna, proven och betygen som med stödstrumporna, hajdräkerna eller astmamedicinen: de har effekt när alla är lika bra eller när villkoren är lika för alla. Och så är det ju inte i skolan. Dessutom är det inte lika entydigt att de olika ”kosttillskotten” innebär förbättrade prestationer i skolans värld såsom inom idrotten. Jag drar därför slutsatsen att olika ”läror” enbart kan ha kosmetisk effekt på praktiken.
Reella förändringar
Med nuvarande avstånd till såväl skola som pedagogisk forskning är jag övertygad om att det enbart är åtgärder på samhällelig nivå som kan förbättra vad som sker i skolpraktiken. Jag tror att jämlikhet, trygghet, kontinuitet, glädje och samhörighet skulle ge mycket större ”effekt” än metoden, betyget eller provet. Pedagogforskarna må förlåta mig!
Möjligen har jag blivit något mer vidsynt – tror jag – paradoxalt nog.
