Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intressse. EBT låter lite som en sån där bokstavkombination som allt fler antas ha numera. Det är nog inte någon större risk att EBT inte skulle ha ”alla hästar hemma” eftersom hon verkar rapp i tanken och alert. Mer problematiskt är väl då att hon råkat få hem fel hästar.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramatrugin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se. Nedan följer några ytterligare reflektioner.

SVT:s misslyckade strategi

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”.
För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Exemplet pappadagar

Under intervjun kom ”pappamånaderna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar vara borgerlighetens främsta argument). Här borde intervjuarna gå vidare:

Intervjuarna (SVT): Om vi d.v.s. samhället har en önskan om att öka fädernas uttag av föräldraledighet, är det inte då nödvändigt att försöka styra det så?

EBT: Vi tycker att att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra såna här frågor och vi tror på att man kan dela på ledigheten så som det passar varje familj.

SVT: Är det bra att även fäderna är hemma med barnen?

EBT: Självklart + [kaskad av ord]!

SVT: Hur menar du att det ska gå till?

EBT: Föräldrar är bäst lämpade att avgöra detta själva [kaskad av ord].

SVT:Tycker du och KD att det viktigare att föräldrarna väljer själv än att fler pappor är hemma?

EBT: Man kan inte bara säga så + [kaskad av ord].

SVT: Är ni emot att samhället försöker styra mot ett mer jämlikt uttag av föräldradagarna?

EBT: Vi tror att föräldrarna bäst avgör hur de vill ha det….

Sen måste man hasta vidare till nästa ämne i tv-dramaturgin.

Slutsats och kommentar

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och många andra väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.