Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

Läsplatta?

Läsplatta
Läsplatta
    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Undervisare i akademin

Traditionell?
Traditionell?

En artikel om högskolepedagogik kan jag naturligtvis inte lämna okommenterad – även om det säkerligen finns mer brännande ämnen både nationellt och internationellt – då jag uteslutande bedrev undervisning i högskolepedagogik under de avslutande 4-5 åren av min tjänstgöring.

Skriftställaren Karin Frimodig skriver i Fria Tidningen, 12 aug under rubriken ”Högskolan ska inte vara utformad för eliten” men även om jag själv både läst och skrivit rapporter om ”vidgat tillträde” reagerar jag på formuleringar som ”[h]ögre utbildning är en speciell värld som lutar sig väldigt mycket på gamla traditioner”. Därefter återger skribenten ett intervjuuttalande där en person hävdar ”att studenter förväntas finna sig i den undervisningsform som de högre lärosätena erbjuder”. Här blir jag lite kluven.

Å ena sidan ser jag inget problem med att det krävs anpassning; det kan gärna får vara lite ”mytiskt” att studera vid ett universitet. Det kan nog behövas en hel del anpassning även från de studerandes sida.

Å andra sidan känner jag som lärare – om än med forskarutbildning – en stor oro över att pedagogisk skicklighet alltjämt väger lätt i jämförelse med forskningsmeriter, publiceringar, citeringar m.m. som inte direkt har med undervisningsförmåga att göra. Jag tror faktiskt att den högre utbildningen gör det lätt för sig när man förlitar sig på sådana parametrar som ovan som är lätta att mäta, kvantifiera och jämföra, men som kanske är mindre relevanta i undervisning och dessutom gärna fjärmar forskaren från den stundom mödosamma undervisningsvardagen; det är kanske ingen tillfällighet att man använder termen undervisningsskyldighet. Sett i detta sammanhang är det nog, dessvärre, så att forskarambitioner främst gynnar den egna karriären och den institution man tillhör medan studenter nog kan ha mer handfasta önskemål på undervisningen.

Högskolepedagogik var – åtminstone under min tjänstetid – ett krav för avancemang inom akademin. Nu läser jag med oro att det endast är en rekommendation från och med 2011. Huruvida detta är riktigt har jag inte helt koll på men SFS (Sveriges förenade studentkårer) anser att ”mer pedagogisk kunskap hos de som undervisar är viktigt.”

Man kan förstås instämma i kraven från SFS och det förhåller sig sannolikt så att lärare med högskolepedagogisk utbildning blir bättre rustade att förstå, analysera och tala om lärande och undervisning. Det är dock ingen orimlig tanke att de även borde utrustas med en sorts didaktisk repertoar så att de kan vara förebildliga lärare, sådana som vi nog alla har goda erfarenheter av.

Att rena yrkesutbildningar (t.ex. lärarutbildning) också borde innehålla ett visst mått av ”så här gör man/kan man göra” förfaller rimligt, åtminstone ur mitt perspektiv.

Länk till originalartikel: http://www.fria.nu/artikel/124020

Fotolänk: ”Teaching” (CC BY-SA 2.0) by  DBduo Photography 

Mitt råd till dig eller att tro sig veta bäst

Lärarnas tidning är en tidning som jag sorgligt nog sällan inspireras av. Kanske beror det på att jag inte längre direkt tillhör tidningens målgrupp. I detta sammanhang erinrar jag mig en diskussion jag en gång som ung lärare hade med en äldre erfaren kollega. Hon sa ungefär så här inför min pedagogiska entusiasm: ”Det är inte lika roligt när de egna barnen inte längre går i skolan”. Just då, med två egna barn i skolåldern, föreföll hennes yttrande helt obegripligt. Numera, när både jag och barnen har lämnat skolans värld, har jag en betydligt större förståelse för hennes uppfattning. Förhoppningsvis skulle detta dock kunna ändras när barnbarnen börjar komma ifråga för pedagogiska omsorger.

Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget
Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget

Det finns dock alltjämt några inslag i Lärarnas tidning som väcker mitt intresse; det ena är inslag som på något sätt handlar om tidigare kollegor eller deras publikationer och det andra är inslag som rör pedagogiska diskussioner på ett generellt plan. I senaste numret av tidningen (16, 17-30 okt, årg 25, 2014) fanns ett sådant inslag.

Chefredaktörens lilla inledning satte mig på spåret till en intressant krönika av Björn Kindenberg där denne beskriver ett seminarium med pedagoger och s.k. entreprenörer. Seminariet är uppbyggt enligt en sorts ”speed-datemodell” med korta  – ”mikrosnabba” – diskussioner och Kindenberg noterar att han av personer med ”Entreprenör” på namnbrickan upprepat får kommentarer av typen ”Mitt råd till dig!

Entreprenörerna förefaller övertygade om att de sitter inne med sanningen om hur skolan bör reformeras. Bland dem frodas inställningen att ”skolan är förlegad”, att det är en tidsfråga när skolan bildligt kommer att ”sprängas i luften” och att pedagogerna måste ”tänka utanför lådan”. På  frågan om hur detta ska gå till konkret så levererar entreprenören fraser av typen: ”lärande sker inte bara vid en given tid” eller ”ungarna lär sig mer /…/ under en halvtimme på stan med surfplatta än under två timmar med DIG (versal i original)!”

Jag tänder förstås till på den här krönikan efter mer än 40 år i pedagogisk verksamhet. Det är inte för att jag tror att just JAG vet bäst utan för att de som lekmän inom utbildning (naivt?) tror att just DE vet bäst. Detta innebär alls inte att jag ser ner på på entreprenörer eller kreativa människor generellt, vilka givetvis kan han idéer som på ett eller annat sätt berikar och utvecklar pedagogisk verksamhet. Istället är det den förgivettagna uppfattningen att skolan (och institutionell verksamhet överhuvud) per definition är förlegad medan företagsvärlden står för utveckling och innovation, ibland uttryckt som att utbildningen borde komma ut i den s.k. ”verkligheten” som då antas finnas utanför skolan. Detta är ett slags samhälleligt narrativ som skulle behöva ifrågasättas.

Jag erinrar mig här en episod då jag som lärare blev uppringd av en förälder (en pappa förstås) då hans dotter hade hamnat i konflikt med en av pojkarna i klassen. Pappan, en företagsledare, ringer mig på kvällen (förstås!) där han med brösttoner uppmanar mig att få den här konflikten ur världen annars [skulle han agera på något sätt som jag inte minns] då han ”dagligen löser betydligt större konflikter” i sitt yrkesliv. Jag svarar lugnt: ”du är välkommen att komma till skolan och hjälpa till att lösa detta.” Han kom aldrig, kanske var det en för liten konflikt för hans expertkunskaper.

Kindenberg konkluderar  att det ”kan vara tid att vi slutar med seminarier där vi diskuterar hur skolan ska ändras för att möta samhället och istället diskutera hur vi kan ändra samhället för att möta skolan.” Min personliga inställning är väl närmast att såväl entreprenörer som pedagoger ständigt bör diskutera på samma villkor och utan förutfattade meningar om den andre.