Taggpedagogik

Avdankad pedagog läser som han har förstånd till

Det är rent märkligt så bra Pedagogiska Magasinet har blivit sen jag slutade jobba för ca fem år sedan! Eller så är det bara någon sorts nostalgi? I den senaste utgåvan (nr 2 maj 2018) finns flera artiklar som sätter tankeverksamheten – den som ännu finns kvar – i rörelse.

Det blir förstås lite avslöjande att så här lyfta fram vissa avsnitt och gå förbi andra, men den risken får jag ta. Att försöka upprätthålla något slags pedagogiskt sken eller strategiskt lämplig hållning är ju inte längre direkt nödvändigt för mig. Så till innehållet.

Det där med stress och psykisk ohälsa som beskrivs i ledaren är inte riktigt min grej. Jag inser naturligtvis att detta är ett stort och viktigt ämne men jag begriper mig inte riktigt på detta. Jag bläddrar vidare.

Artikeln om didaktiken som egen vetenskap tänder mig. Jag har ju lång lärarerfarenhet, ”didaktisk påbyggnad” och forskarutbildning, bevars! Jag borde vara väl skickad att ha åsikter i denna fråga. Till detta skulle jag vilja återkomma, om det alltjämt känns lika lockande efter ett tag.

Nyanländas språkutbildning vet jag inget om och därför tvingas jag bläddra vidare i den 90-gradiga värmen i bastun (25-26 grader ute). Värdegrundsfrågor begriper jag mig heller inte på. Att låta elever ”bestämma” och rösta om ditt och datt har jag alltid haft en kluven inställning till.

Den fanstastiska Hédi Fried har jag följt på tv; jag bläddar vidare.

släpp in omvärlden i förskolan” måste jag förstås läsa eftersom jag har barnbarn där. Budskapet är att barnen ska göras medvetna om omvärlden och människors olika villkor. Detta menar skribenten att man kan koppla till vilka frukter de väljer och hur dessa producerats. Här blir jag lite fundersam; att välja etiskt producerade livsmedel är kanske inte i första hand något för förskolebarnen. Till ”det fria fruktvalet” är jag nog lika skeptisk som till ”det fria skolvalet”.

Huvudartikeln för mig blir artikeln om Fridtjuv Berg, folkskolans grundare. Jag får återkomma, men det slår mig att vi numera på något sätt håller på att återvända till det som Berg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa; skolsegregation och ojämlika villkor är åter på väg tillbaka.

Recensionen av Gunilla Molloys bok om litteraturbearbetning går jag också igång på. Molloy frågade två elever en gång på 50-talet huruvida litteraturbearbetningen av en Frödingdikt varit rolig. ”För dig ja!” svarar de tillfrågade eleverna och jag får en ”flashback” till en gång i skolan bland sjätteklassare när jag, efter tre terminers studier i svenska språket bestående av litteraturhistoria (som det hette då) och Nordiska språk, kom tillbaka och tyckte mig förstått att lyrik och stilanalys kunde vara riktigt spännande. Mina försök att få till lite analys med klassen var säkert roligare för mig än för 12-åringarna. Molloys insikt sitter fint. Huvudargumentet att man måste bearbeta litteraturen i skolan ser jag som självklart, dock. ”Läsa med list och lust” var en gång mitt valspråk.

Slutligen läser jag några bokrecensioner av mina tidigare kollegor. Intressant och välskrivet, tänker jag, men inga ämnen som triggar mig till vare sig motvärn eller fortsatt diskussion.

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

Neuromyter pockar på plats i pedagogisk praktik

Där fick dom sig så att de teg! tänkte jag.

Den artikel som föranledde denna reaktion  var Roger Säljös artikel med titeln ”Det svåra sambandet mellan lärande och biologi”  i Pedagogiska Magasinet 1:18 där Säljö ifrågasätter den s.k. neurovetenskapens relevans för undervisning och lärande.

Eftersom jag känner den lågmälde och kunnige Säljö är jag övertygad om att han aldrig någonsin skulle använda sin excellens för att täppa till truten på någon i affekt; det är bara jag som tillåter mig att tänka så. Adrenalinet stiger alltid när det görs självsäkra uttalanden från andra discipliner om den yrkespraktik som jag har utövat under fyrtiotalet år.

Undervisning är en komplex verksamhet

Idag har vi tillgång till sofistikerade tekniker för att avbilda hjärnaktiviteter, konstaterar Säljö, men detta innebär inte att vi därför kan säga så mycket om skolans undervisning. Studiet av hjärnprocesser gör det inte möjligt att förstå ”mänskliga handlingar, upplevelser, trosföreställningar”.  Att tro detta är överdrivet och filosofiskt naivt, hävdar Säljö.

Att dra slutsatser utifrån representationer av hjärnaktiviteter till vad som händer inom olika områden i samhället, innebär att man drar slutsatser långt utöver vad som studerats. Det är sådant som ger upphov till s.k. neuromyter. Representationer av vad som händer i hjärnan vid olika slags kognitiva aktiviteter leder inte kausalt fram till speciella undervisningsprogram. Det finns m.a.o. ingen direkt väg mellan aktiviteter i hjärnan och klassrumsvardagen.

För att vara vetenskapligt relevant måste hjärnforskning vara partikulär, alltså mycket avgränsad och specifik. Skolan däremot har ett mycket diversifierat uppdrag som svårligen låter sig fångas på partikulär neuronnivå.

I skolan ska man lära sig sådana komplexa saker som klimatpåverkan, miljö, demokrati och mycket annat som svårligen låter sig studeras på neuronnivå. Hur skulle neurovetenskapen kunna studera kulturarv, demokratiska värden eller källkritik?

Om allt detta har hjärnforskningen inget att säga. Det finns ingen möjlighet att från neural nivå avgöra om eleven utvecklat förmåga till källkritik. Här är avståndet från neuronnivå till skolpraktiken alltför stort. Till och med för den som har erfarenhet av pedagogisk praktik är relationen mellan undervisning och lärande svår att belägga kausalt.

Varför uppstår neuromyter om undervisning?

Man pratar helt enkelt förbi varandra; det som betraktas som en indikation på lärande inom hjärnforskningen förmår inte fånga vidden av lärande i pedagogiska sammanhang. Istället måste forskning om undervisning och lärande bedrivas så att den motsvarar läraruppdragets ansvar, prioriteringar och kunnande.

Frågorna måste alltså studeras systematiskt av de som är förtrogna med skolpraktiken. Detta betyder i sin tur att pedagogiskt verksamma ges rätten att formulera forskningsgrågorna inom det område de behärskar.

Som den sanne vetenskapsman Säljö är, säger han att vi  naturligtvis ska ta till oss intressant neurokunskap (det ligger i pedagogers uppdrag) men man måste alltid hävda att den komplexa undervisningssituationen aldrig kan fångas på neural nivå.

Fotolänk: ”Neurons” (CC BY-NC 2.0) by uci.research

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

Läsplatta?

Läsplatta

Läsplatta

    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Undervisare i akademin

Traditionell?

Traditionell?

En artikel om högskolepedagogik kan jag naturligtvis inte lämna okommenterad – även om det säkerligen finns mer brännande ämnen både nationellt och internationellt – då jag uteslutande bedrev undervisning i högskolepedagogik under de avslutande 4-5 åren av min tjänstgöring.

Skriftställaren Karin Frimodig skriver i Fria Tidningen, 12 aug under rubriken ”Högskolan ska inte vara utformad för eliten” men även om jag själv både läst och skrivit rapporter om ”vidgat tillträde” reagerar jag på formuleringar som ”[h]ögre utbildning är en speciell värld som lutar sig väldigt mycket på gamla traditioner”. Därefter återger skribenten ett intervjuuttalande där en person hävdar ”att studenter förväntas finna sig i den undervisningsform som de högre lärosätena erbjuder”. Här blir jag lite kluven.

Å ena sidan ser jag inget problem med att det krävs anpassning; det kan gärna får vara lite ”mytiskt” att studera vid ett universitet. Det kan nog behövas en hel del anpassning även från de studerandes sida.

Å andra sidan känner jag som lärare – om än med forskarutbildning – en stor oro över att pedagogisk skicklighet alltjämt väger lätt i jämförelse med forskningsmeriter, publiceringar, citeringar m.m. som inte direkt har med undervisningsförmåga att göra. Jag tror faktiskt att den högre utbildningen gör det lätt för sig när man förlitar sig på sådana parametrar som ovan som är lätta att mäta, kvantifiera och jämföra, men som kanske är mindre relevanta i undervisning och dessutom gärna fjärmar forskaren från den stundom mödosamma undervisningsvardagen; det är kanske ingen tillfällighet att man använder termen undervisningsskyldighet. Sett i detta sammanhang är det nog, dessvärre, så att forskarambitioner främst gynnar den egna karriären och den institution man tillhör medan studenter nog kan ha mer handfasta önskemål på undervisningen.

Högskolepedagogik var – åtminstone under min tjänstetid – ett krav för avancemang inom akademin. Nu läser jag med oro att det endast är en rekommendation från och med 2011. Huruvida detta är riktigt har jag inte helt koll på men SFS (Sveriges förenade studentkårer) anser att ”mer pedagogisk kunskap hos de som undervisar är viktigt.”

Man kan förstås instämma i kraven från SFS och det förhåller sig sannolikt så att lärare med högskolepedagogisk utbildning blir bättre rustade att förstå, analysera och tala om lärande och undervisning. Det är dock ingen orimlig tanke att de även borde utrustas med en sorts didaktisk repertoar så att de kan vara förebildliga lärare, sådana som vi nog alla har goda erfarenheter av.

Att rena yrkesutbildningar (t.ex. lärarutbildning) också borde innehålla ett visst mått av ”så här gör man/kan man göra” förfaller rimligt, åtminstone ur mitt perspektiv.

Länk till originalartikel: http://www.fria.nu/artikel/124020

Fotolänk: ”Teaching” (CC BY-SA 2.0) by  DBduo Photography 

Mitt råd till dig eller att tro sig veta bäst

Lärarnas tidning är en tidning som jag sorgligt nog sällan inspireras av. Kanske beror det på att jag inte längre direkt tillhör tidningens målgrupp. I detta sammanhang erinrar jag mig en diskussion jag en gång som ung lärare hade med en äldre erfaren kollega. Hon sa ungefär så här inför min pedagogiska entusiasm: ”Det är inte lika roligt när de egna barnen inte längre går i skolan”. Just då, med två egna barn i skolåldern, föreföll hennes yttrande helt obegripligt. Numera, när både jag och barnen har lämnat skolans värld, har jag en betydligt större förståelse för hennes uppfattning. Förhoppningsvis skulle detta dock kunna ändras när barnbarnen börjar komma ifråga för pedagogiska omsorger.

Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget

Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget

Det finns dock alltjämt några inslag i Lärarnas tidning som väcker mitt intresse; det ena är inslag som på något sätt handlar om tidigare kollegor eller deras publikationer och det andra är inslag som rör pedagogiska diskussioner på ett generellt plan. I senaste numret av tidningen (16, 17-30 okt, årg 25, 2014) fanns ett sådant inslag.

Chefredaktörens lilla inledning satte mig på spåret till en intressant krönika av Björn Kindenberg där denne beskriver ett seminarium med pedagoger och s.k. entreprenörer. Seminariet är uppbyggt enligt en sorts ”speed-datemodell” med korta  – ”mikrosnabba” – diskussioner och Kindenberg noterar att han av personer med ”Entreprenör” på namnbrickan upprepat får kommentarer av typen ”Mitt råd till dig!

Entreprenörerna förefaller övertygade om att de sitter inne med sanningen om hur skolan bör reformeras. Bland dem frodas inställningen att ”skolan är förlegad”, att det är en tidsfråga när skolan bildligt kommer att ”sprängas i luften” och att pedagogerna måste ”tänka utanför lådan”. På  frågan om hur detta ska gå till konkret så levererar entreprenören fraser av typen: ”lärande sker inte bara vid en given tid” eller ”ungarna lär sig mer /…/ under en halvtimme på stan med surfplatta än under två timmar med DIG (versal i original)!”

Jag tänder förstås till på den här krönikan efter mer än 40 år i pedagogisk verksamhet. Det är inte för att jag tror att just JAG vet bäst utan för att de som lekmän inom utbildning (naivt?) tror att just DE vet bäst. Detta innebär alls inte att jag ser ner på på entreprenörer eller kreativa människor generellt, vilka givetvis kan han idéer som på ett eller annat sätt berikar och utvecklar pedagogisk verksamhet. Istället är det den förgivettagna uppfattningen att skolan (och institutionell verksamhet överhuvud) per definition är förlegad medan företagsvärlden står för utveckling och innovation, ibland uttryckt som att utbildningen borde komma ut i den s.k. ”verkligheten” som då antas finnas utanför skolan. Detta är ett slags samhälleligt narrativ som skulle behöva ifrågasättas.

Jag erinrar mig här en episod då jag som lärare blev uppringd av en förälder (en pappa förstås) då hans dotter hade hamnat i konflikt med en av pojkarna i klassen. Pappan, en företagsledare, ringer mig på kvällen (förstås!) där han med brösttoner uppmanar mig att få den här konflikten ur världen annars [skulle han agera på något sätt som jag inte minns] då han ”dagligen löser betydligt större konflikter” i sitt yrkesliv. Jag svarar lugnt: ”du är välkommen att komma till skolan och hjälpa till att lösa detta.” Han kom aldrig, kanske var det en för liten konflikt för hans expertkunskaper.

Kindenberg konkluderar  att det ”kan vara tid att vi slutar med seminarier där vi diskuterar hur skolan ska ändras för att möta samhället och istället diskutera hur vi kan ändra samhället för att möta skolan.” Min personliga inställning är väl närmast att såväl entreprenörer som pedagoger ständigt bör diskutera på samma villkor och utan förutfattade meningar om den andre.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑