Skola som marionettspel

En varning

Detta är ett personligt och opolerat inlägg där jag valt att ta ut svängarna utan avsikt att uttrycka mig balanserat eller ”politiskt korrekt”. Det utgår från mina personliga erfarenheter och jag hävdar därför inte att det är den enda eller korrekta bilden av hur svensk skola sköts. Det jag beskriver är hur jag en gång inifrån upplevde det som jag i inlägget kallar läraryrkets avprofessionalisering. Jag kombinerar denna erfarenhet med dagens skoldebatt som jag numera följer på visst avstånd från den direkta praktiken. Jag tycker dock att inlägget för ner debatten på en nivå som ofta saknas.

Vinna enkla poäng

Det är nästan rörande att se lavinen av debattinlägg i medierna efter den senaste PISA-mätningen där alla ”vädrar sin älsklingsteori om skolan” som Katrine Kielos skrev i Aftonbladet. Inte minst politikerna försöker att kamma hem lite enkla poäng på motståndarnas förmenta misstag. Alla vet vad man borde gjort, vad som är fel och vad som bör göras framgent. I hög grad störande blir dessa självbelåtna och förenklande argument för den som ägnat mer än fyrtio år av sin yrkesgärning åt undervisning på olika nivåer från folkskola till universitet. Jag medger naturligtvis att en utifrånblick (utanförskap?) på tryggt avstånd från en snårig praktik kan ge något annat än när man ”står upp över öronen” i situationer som kräver ögonblickliga beslut. Jag förnekar inte heller att praktikern ibland fattar beslut som – i efterhand – visar sig vara mindre bra. Detta innebär dock inte att man, likt Borås Tidning (20/12), kan utnämna en del som ”dåliga lärare som vi inte behöver fler av”. Sådana självbelåtna (oftast okunniga) argument är i många fall rent stötande. Kanske kniper man en och annan poäng hos den hop som skriar om ”en skola i fritt fall” men själv misstänker jag att de flesta av de älsklingsteorier som ”vädras” i hög grad motverkar sitt syfte.

Styra marionetter

Det mest problematiska menar jag vara att skolan och de som arbetar där hela tiden skall utsättas för olika slags ”åtgärder”. Skolan och dess personal blir som en sorts marionetter. Det skall satsas, lyftas, lönespridas och lockas med karriär. Man skall förstås inte utesluta att det kan finnas en eller annan åtgärd som kan vara nyttig, men det blir lätt parodiskt om man tror att man kan åstadkomma och mäta effekter med något enkelt kausalt sambandsmått som andelen godkända till exempel eller ännu värre, att man kopplar lärares lön till elevers framgång mätt i betyg. Vi vet ju att betyg är hårdvaluta för skolorna i ett marknadsstyrt samhälle, vilket naturligtvis gör betygen som indikatorer på lyckade insatser ännu osäkrare än de var tidigare. Låt oss titta närmre på hur man försöker styra marionetterna.

Reglera

En gång i tiden var läraryrket ett relativt självständigt och därmed attraktivt yrke även om lönerna inte var något att skryta med. När jag själv började min lärarbana, hade vi ett bestämt antal undervisningstimmar per vecka. Tiden därutöver rådde man i huvudsak över själv eller uttryckt på ett annat sätt: man gjorde en professionell bedömning av hur tiden skulle användas. Ansvaret att själv avgöra hur uppgifterna utöver den schemalagda undervisningstiden skulle användas innebar också frihet att utföra arbetet på plats och tid som man själv kunde besluta om ifall inte fleras medverkan krävdes. Denna frihet stack många gånger omgivningen i ögonen och vulgärargumentet var att lärare har det så bra eftersom de bara arbetar halva dagar. Argumenten kunde också ges en ytterligare pikant touch med att skälet att bli lärare nog var ”juni, juli och augusti”, alltså tre månaders semester med full lön! Vi behöver inte här rekapitulera alla steg i skolans och läraryrkets degradering från profession till ett vanligt underbetalt ”kneg” men man kan påminna om den ökände ”åstorparn”, kommunaliseringen och new public management. Vi kan naturligtvis heller inte bortse från den förödande skolsegregation som blivit följden av den s.k. friskolereformen. De yttre ramarna för skolans personal reglerar man alltså med den ena av marionettens trådar. Med en annan tråd i skolmarionetten görs olika slags ”lyft”. Det är vad lärare antas behöva lära sig vid olika historiska tidpunkter. Av debatten att döma verkar ”IT” ha ebbat ut något och efter senaste PISA-mätningen kan man väl anta att det kommer att bli någon sorts lyft med anknytning till läsförståelse och matematik.

Lyfta

Det är emellertid inte så enkelt att de miljoner som spenderas – inte sällan under politiskt buller och bång – får någon enkelt mätbar effekt. Jag har själv deltagit i otaliga fortbildningar s.k. ”studiedagar” och större satsningar, vilka varit avsedda att ”lyfta” min kompetens. Kanske är det elakt att här påminna om alla de timmar vi ägnade åt den meningslösa mängdläran, en påbjuden fortbildning för alla lärare. Annat har måhända innehållit något korn av värde som ”även en blind höna” kunnat hitta men det grundläggande problemet har varit att fortbildningen har varit påbjuden och för tillfället politiskt korrekt. Vad som däremot gjort skillnad har varit de sällsynta tillfällen där man fått välja själv utifrån intresse och upplevda behov. Ett sådant val – som exempel här – satte sådana avtryck att den förändrade min undervisning radikalt. Jag tvekar naturligtvis att ta det politiskt belastade ordet ”valfrihet” i min mun, men när det gäller vuxnas lärande är det en oöverträffad drivkraft, något som även vår tids PLE (personal learning environments) på nätet vittnar om styrkan hos. Alla påbjudna åtgärder, lyft, karriär o.s.v. är dömda att misslyckas om de inte uppfattas som relevanta!

Avprofessionalisera

En tredje tråd som man ivrigt drar i är den som reglerar hur arbetet skall genomföras. Det mest aktuella i detta avseende är väl utbildningsministerns proklamationer om ordning och katederundervisning. Problemet här är naturligtvis inte att skolpersonalen har något emot ordning i skolan, men genom att ministern med megafonstyrka ropar på ordning skapas också en föreställning hos allmänheten om att ordning totalt saknas och att skolpersonalen varken begriper eller har förmåga att hantera eventuella ordningsproblem. På liknande sätt förhåller det sig med katederundervisningen. Genom att kontrastera denna mot det generellt nedsättande uttrycket flumpedagogik skapas hos allmänheten ett intryck av att man nu tar krafttag mot en slapp och hållningslös pedagogik. Att från politiskt håll uttala sig om detaljer för hur ett arbete skall utföras innebär en kraftig avprofessionalisering.

 

Sammanfattningsvis

Jag har ovan beskrivit läraryrkets och skolans avprofessionalisering genom jämföra med ett marionettspel där politker nationellt och regionalt ständigt är på jakt efter att dra i de trådar som för tillfället kan ge flest röster. Ett avskräckande exempel på detta var ett radioprogram under hösten med utbildningsministern och socialdemokraternas talesperson i utbildningsfrågor. Båda parter ägnade all kraft åt att kritisera motståndarna för det som gjorts, det som inte gjorts och för bristerna i det som planeras.

• För det första handlade mitt inlägg om att reglera ”friheterna” i skolan. Det främsta medlet för detta var naturligtvis kommunaliseringen som skapat möjlighet för politiker att visa ”handlingskraft” och samtidigt spara pengar. Tidigare fanns nationellt fastställda regler för undervisningstid, klassstorlek och resurstilldelning. Självfallet var detta regelverk skolornas och lärarnas skydd mot klåfingriga politker snarare än det hinder det framställdes som. Nu skulle minsann lärare jobba full tid som alla andra kommunanställda och de skulle tillbringa en fastställd tid på arbetsplatsen. Men alla som arbetar eller har arbetat med undervisning vet ju att tid på arbetsplatsen – i värsta fall med stämpelklocka – enbart  fungerar för mycket rutinartade jobb där individens verksamhet närmar sig maskinens. För ett mångskiftande jobb som lärare blir tid på arbetsplatsen ett totalt irrelevant mått om det inte gäller undervisningstid. Idag är situationen möjligen något ljusare för den som måste ”sitta av” meningslös tid eftersom eftersom mobiler, surfplattor och datorer ger goda möjligheter att utföra nödvändiga sysslor samtidigt som något av mindre relevans pågår under mötesliknande former.

 

• För det andra skulle arbetsstyrkan bibringas den ”rätta” kompetensen, oftast något som kan beskrivas som ”senaste pedagogiska nytt” men av ringa värde för såväl yrkesutövning som individ. Inget avprofessionaliserar så som okunnigt förmynderi. Låt mig istället ge ett positivt motexempel från tidigt 80-tal. Tidigare var lärarjobbet statligt reglerat och när man arbetat en viss tid kunde man få en fast tjänst (i bästa fall ”ordinarie”). Om man uppfyllde kraven, kunde man ansöka om ledigt för vidareutbildning med s.k. b-avdrag (jag tror att man fick ca 75-80% av lönen). Detta gav mig möjlighet att studera 60 poäng (20 p/termin då) vid universitetet i ett ämne som var värdefullt för mitt arbete och som jag själv valt. Efter de tre terminerna kom jag tillbaka som en ny lärare, mycket stärkt i min lärarroll. Intressant och värdefull utbildning skapar nästan alltid drivkraft att gå vidare utan att någon annan drar i trådarna. I mitt fall ledde detta till ytterligare fortbildning och omsider till en doktorsexamen, något sent för en akademisk karriär, men i högsta grad värdefullt för mig i min roll som lärare.

 

• För det tredje, handlar det om pedagogiken. Ingen utbildningspolitker eller ledare, vare sig nationellt eller kommunalt bör någonsin lägga sig i det dagliga arbetet. Indirekt påverkan från skolledare om att göra undervisningen ”roligare” vittnar både om pedagogisk naivitet och underskattning av lärares förmåga att fatta välgrundade beslut. Här finns det också skäl att varna för den naiva föreställningen om betyg som drivkraft att studera ”mer”, som kontroll  eller som mått på framgångsrika skolsatsningar. Man behöver bara erinra om ett uttalande från en skolledare som återgavs i dagspressen under senare delen av december: ”Sabba nu inte vårt resultat genom att sätta för låga betyg!”

 

Budskapet i hela detta inlägg kan sammanfattas på följande sätt: Den svenska skolan och dess arbetsstyrka behöver inte fler åtgärder och satsningar utan frihet att agera utifrån egna professionella bedömningar.