Kategorier
filosofi politik samhälle

Staten och jämlikheten

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala.

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledningarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf

Kategorier
politik samhälle

Hålla samhället i jämvikt

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala. (Se också: https://www.alejon.se/ojamlikhet-uppstar/)

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledngarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

(Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf)

Kategorier
politik samhälle välfärd

Ojämlikhet uppstår

Ojämlikhetens anatomi av Per Molander ger nya perspektiv på ojämlikhet så att vi kan vi förstå hur och varför den uppstår.

Det moderna samhället är att likna vid ett instabilt system som oavbrutet måste kontrolleras. En slående liknelse är den om en autopilot som ständigt tar emot nya data (feedback) och justerar den pågående aktiviteten utifrån dessa. I en föreläsning (ETC Play) åskådliggör Molander instabiliteten med en blyertspenna som står på sin spets. Även om den har ett rent teoretiskt jämviktsläge precis rakt upp, vet ju alla att pennan inte kommer att behålla detta; den måste stöttas. Molander ställer pennan i ett glas och säger att detta är en bild av det socialdemokratiska samhällsbygget, alltså regleringar som modifierar den värsta ojämlikheten.

Så snart det uppstår ett överskott i ett samhälle inträder det instabila tillståndet ursprungligen genom händelser som är mer att betrakta som slumpartade. Så snart någon får resurser som inte behövs för livets uppehälle har den individen ett övertag genom att hen kan riskera mer än den som lever på marginalen. Konsekvensen av detta blir att den som är ”fattigare” måste vara många gånger skickligare än den ”rike” för att de ska bli någotsånär jämspelta.

Alla samhällen går mot ojämlikhet. Det unika undantaget var vårt samhälle från tiden efter kriget fram till sjuttiotalet då vi lyckades skapa en unikt undantag från den växande ojämlikheten. Ett samhällsystem utan kontrollinstanser leder obönhörligen till allt större ojämlikhet. Jag tänker direkt på trossatser som att ”marknaden reglerar samhället bäst” och alla sådana föreställningar om att staten ska hålla fingrarna borta.

Vi ska inte förringa människors ansträngningar för att skapa välstånd men på ett högre plan är människors olika villkor i huvudsak ett resultat av slumpen. Att några är ”oändligt rika” kan rimligtvis inte bero på deras eget agerande utan mer på att de haft goda villkor, en hel del tur och naturligtvis egen ambition. Poängen är dock att den egna ambitionen inte är tillräcklig för att skapa de enorma skillnader som vi ser i världen.

Givet att vi är bekanta med ojämlikhetens anantomi blir förstås följdfråganorna: ”Går det att legitimera ojämlikhet?” ”Hur kan den i så fall legitimeras?” Om vi inte kan legitimera den: ”Hur ska vi kunna motverka ojämlikheten?” Här vet vi att olika politiska åskådningar har mycket olika lösningar.

Jag för min del har dock min uppfattning klar på ett generellt plan.

Kategorier
politik

”Ojämlikhet dödar”

En fjäril suger nektar från en blomma
Foto: Lars-Erik Jonsson

Under några stekheta julidagar har jag mer eller mindre sträckläst sociologiprofessorn Göran Therborns bok Ojämlikhet dödar. Boken bygger på empiriska data från hela världen och tar ställning mot ojämlikheten utan att vara att vara uttalat ”politisk” så som vi uppfattar partipolitik från vår horisont.

Therborn nyanserar begreppet ojämlikhet som vi andra nog oftast förenklar som skillnader i inkomst. Han beskriver tre slags ojämlikhet som visserligen har samband men som analytiskt kan särskiljas: a/ Vital ojämlikhet (förväntad livslängd, hälsa), b/ Existentiell ojämlikhet (män-kvinnor, sexuell läggning, hudfärg m.m), c/ Resursojämlikhet (ojämlik fördelning av handlingsresurser, alltså det som vi oftast betraktar som ojämlikhet).

Det är också skillnad mellan ojämlikhet och olikhet. Olikhet är naturlig eller självvald medan ojämlikhet är socialt skapad. Olikhet kan samexistera med jämlikhet.

Det är viktigt att vara medveten om den här distinktionen när vissa politiker tar till vulgärargumentet: ”alla kan inte vara lika” som motargument till åtgärder avsedda att öka jämlikheten. Olikhet och jämlikhet är alltså inte varandras motsatser.

Man kan inte göra Therborn rättvisa i ett sådant här inlägg men jag gör några vidare nedslag som kanske kan inspirera till läsning.

Jag har lärt mig att Ginikoefficient är det vanligaste måttet på inkomstfördelning, där 0 innebär en totalt jämn fördelning och 100 absolut ojämlikhet. Sverige befinner sig ungefär vid 30 ”betydande ojämlikhet”, långt sämre än Norge och Nederländerna.

Forskningen skiljer också mellan ”jämlika möjligheter” och ”jämlika utfall”. Jämlika möjligheter är vad som omhuldas i de liberala ekonomierna. Åtgärder för att skapa jämlika utfall är mindre populära.

Det finns ett signifikant samband mellan avreglerade produktmarknader, minskad anställningstrygghet och minskad arbetslöshetsersättning å ena sidan och ökad löneojämlikhet å den andra.

Löneojämlikheten förvärras ytterligare av arbetsgivarnas ökade möjligheter att använda visstids- och deltidsanstänningar (OECD-studie).

Den omhuldade (eller fruktade) medelklassen är svagt definierad och Therborn väljer den här definitionen:

Medelklassen syftar helt enkelt på den grupp som varken är rik eller fattig, och som för övrigt inte behöver ha några andra kännetecken än konsumism, även om man ofta underförstår en viss kulturell eller politisk orientering.

Ha ha! tänker jag. Vi som väl definierar oss som medelklass är som en fårskock vars enda uppgift är att konsumera.

Slutligen tror jag att jag vill sammanfatta Therborns budskap så här:

Det största problemet är inte att några tjänar mer utan att ojämlikheten leder till förkrympta liv med begränsade handlingsmöjligheter och förtidig död, något som på ett mycket drastiskt sätt belyses med statistik i början av boken.

 

 

Kategorier
politik samhälle

Dröjsmål

2664405494_2c3a5cf1b3_z”Jag förstår inte varför Hannes dröjer”, säger det gamla paret i en parodi av Galenskaparna på gammal svensk film och vi skrattar igenkännande. En annan betydligt mer känd ”dröjare” är Hamlet i Shakespeares berömda drama. Hamlet vet att hans far skändligen mördats, hur och av vem. Han har liksom alla fakta men ändå tvekar han sig igenom hela dramat ända till en dramatisk upplösning på slutet.

En nutida aktör som också har alla fakta men ändå tvekar är ledaren, tillika statsministern, för det regeringsbärande partiet. Han uppmanas därför av en ledartext i Dalademokraten:

”Ta människors ilska över ojämlikhet och otrygghet på allvar! Våga tala ideologi! Säg att ni – och vi – är demokratiska socialister! Och, inte minst: sluta med alla floskler.”

http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/vi-maste-ta-manniskors-ilska-pa-allvar

Och liksom man inte kan förstå vare sig Hannes eller Hamlets dröjsmål, förbryllas många av varför inte socialdemokratin förmår inspireras till handling av demokratiska socialister som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn i en kompakt marknadsliberal värld.

Varför dröjer Löfven?

Fotolänk: ”Hamlet” (CC BY-NC 2.0) by Robson Magalhães

 

 

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi klass politik samhälle

Tänka om

5127664747_229744ab3c_m

Jag har tidigare skrivit om att tänka tvärtom för att se nya möjligheter. Den här fredagen inspirerades jag av en liten krönika med titeln Det här med pengar av en Annika Lykta (LFT 27 april, 2016)

Först ögnar jag lite förstrött och tänker att det är något argument mot det kontantlösa samhället, som jag ju är positiv till. Men så ser jag att hon skriver om fred, rättvisa, klimat och fattigdom och då måste jag läsa lite noggrannare.

Att utrota fattigdom är ett av FN:s mål men hur skulle det bli om vi vände på tänkandet och satte målet till att utrota rikedom? Det är framförallt de väldigt rika som påverkar vårt klimat och vår jord.  Tänk om vi skulle se rikedom som ett problem och inte som något eftersträvansvärt?

På det individuella planet vill vi ju gärna ha löneförhöjningar; ju mer lön vi får desto mer uppskattade känner vi oss. Om vi också uträttar mer värdefullt arbete, är en annan fråga som vi inte ställer oss lika självklart. Så har jag naturligtvis alltid reagerat själv också. Men om man nu har så att man klarar sig – kanske rätt bra – då skulle man eventuellt kunna jobba lite mindre, så att någon annan som verkligen behöver inkomsten också kunde få ett jobb?

I krönikan presenteras några uppgifter om inkomster. Dessa har jag inte kontrollerat men de verkar inte orimliga. Idag har man högst löner i bank- och finanssektorn; det är säkert insprirerande jobb. Snittlönen ligger på 126500 kr/mån. Hushållsnära tjänster; säkert inte lika insprierande ligger på 19000 kr/mån. Genomsnittet för hela arbetsmarknanden ligger på 31400kr /mån. Jag tror nog att i princip alla skulle kunna leva på snittlönen – 31400 kr – utan påtagliga umbäranden (pensionärer brukar klara sig på betydligt mindre som jämförelse).

Skribenten funderar över om det är höginkomsttagarna som är ett problem för de som inte kommer upp till medellön. Vanligtvis går ju resonemanget att man får lön efter förtjänst och att om man tjänar mer så har man förtjänat detta och i detta tänkande ligger väl också – även om det inte sägs rakt ut – att den som tjänar lite också förtjänar detta. Men man kan väl ställa sig frågan om någon egentligen uträttar ett arbete som är värt 126000 kr/mån eller mycket mer, som många har? Omvänt kan man naturligtvis fråga sig om undersköterskor och andra lågavlönade uträttar ett så mycket mindre viktigt arbete att den stora skillnaden motiveras.

Om de jätterika förbrukade mindre skulle antagligen fler få det bättre och vi skulle minska påfrestningen på jordens resurser. Ju mer man tjänar desto mer konsumeras man och påverkar på natur och miljö blir större. Att fler skulle få det bättre om fler tjänade mindre är ju något som brukar ifrågasättas av de som tror att välståndet faktiskt sipprar ner från de högavlönade och att det måste vara så.

Alla försök till förändring skulle givetvis mötas av ett samfällt anskri fån den borgerliga pressen: ”Socialism, kommunism, diktatur!”

Men nog ligger det en kittlande tanke bakom Annika Lyktas tankevända.

Fotolänk: ”80% of world wealth controlled by just 2” (CC BY-NC 2.0) by  duncan 

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Den liberala paradoxen

How Capitalism + Liberism work by Parco Moggioli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License

by  Parco Moggioli 

Göran Greider skriver i Dagens ETC att ” ett grundläggande syfte med borgerlig politik är att öka skillnaderna”.

http://www.etc.se/ledare/darfor-erkanner-borgerligheten-inte-att-klyftorna-okar

Samtidigt är det så att när man väl lyckats med detta kan man inte riktigt gå ut med detta i klartext. Här står man alltså inför en sorts dilemma. Med Greiders ord ”uppskattas inkomstskillnader, karriärstegar och större lönespridning (detta märkligt positiva ord för ojämlikhet) eftersom det ger människor incitament…”. Det har varit ett stående argument från borgerligheten att lönestrukturen varit för ”sammanpressad”. När man nu efter flera års ansträngningar har lyckats öka ojämlikheten (”lönespridningen”) föröker man av taktiska skäl förneka dessa fakta.

Greider analyserar också hur ojämlikheten blir ett problem för den som bekänner sig till de libetrala idéerna. Rent idémässigt sker alltid förhandlingar mellan jämbördiga parter. I praktiken är det förstås aldrig så. Den arbetslöse är alltid i underläge i förhållande till arbetsgivaren, den som har mer pengar har alltid mera makt o.s.v.

Därför fungerar inte de liberala idéerna i praktiken. Greider avslutar med att det är  ”oerhört svårt för en övertygad liberal att erkänna inkomstskillnader, trots att det är just det man önskar”.