En fjäril suger nektar från en blomma

Foto: Lars-Erik Jonsson

Under några stekheta julidagar har jag mer eller mindre sträckläst sociologiprofessorn Göran Therborns bok Ojämlikhet dödar. Boken bygger på empiriska data från hela världen och tar ställning mot ojämlikheten utan att vara att vara uttalat ”politisk” så som vi uppfattar partipolitik från vår horisont.

Therborn nyanserar begreppet ojämlikhet som vi andra nog oftast förenklar som skillnader i inkomst. Han beskriver tre slags ojämlikhet som visserligen har samband men som analytiskt kan särskiljas: a/ Vital ojämlikhet (förväntad livslängd, hälsa), b/ Existentiell ojämlikhet (män-kvinnor, sexuell läggning, hudfärg m.m), c/ Resursojämlikhet (ojämlik fördelning av handlingsresurser, alltså det som vi oftast betraktar som ojämlikhet).

Det är också skillnad mellan ojämlikhet och olikhet. Olikhet är naturlig eller självvald medan ojämlikhet är socialt skapad. Olikhet kan samexistera med jämlikhet.

Det är viktigt att vara medveten om den här distinktionen när vissa politiker tar till vulgärargumentet: ”alla kan inte vara lika” som motargument till åtgärder avsedda att öka jämlikheten. Olikhet och jämlikhet är alltså inte varandras motsatser.

Man kan inte göra Therborn rättvisa i ett sådant här inlägg men jag gör några vidare nedslag som kanske kan inspirera till läsning.

Jag har lärt mig att Ginikoefficient är det vanligaste måttet på inkomstfördelning, där 0 innebär en totalt jämn fördelning och 100 absolut ojämlikhet. Sverige befinner sig ungefär vid 30 ”betydande ojämlikhet”, långt sämre än Norge och Nederländerna.

Forskningen skiljer också mellan ”jämlika möjligheter” och ”jämlika utfall”. Jämlika möjligheter är vad som omhuldas i de liberala ekonomierna. Åtgärder för att skapa jämlika utfall är mindre populära.

Det finns ett signifikant samband mellan avreglerade produktmarknader, minskad anställningstrygghet och minskad arbetslöshetsersättning å ena sidan och ökad löneojämlikhet å den andra.

Löneojämlikheten förvärras ytterligare av arbetsgivarnas ökade möjligheter att använda visstids- och deltidsanstänningar (OECD-studie).

Den omhuldade (eller fruktade) medelklassen är svagt definierad och Therborn väljer den här definitionen:

Medelklassen syftar helt enkelt på den grupp som varken är rik eller fattig, och som för övrigt inte behöver ha några andra kännetecken än konsumism, även om man ofta underförstår en viss kulturell eller politisk orientering.

Ha ha! tänker jag. Vi som väl definierar oss som medelklass är som en fårskock vars enda uppgift är att konsumera.

Slutligen tror jag att jag vill sammanfatta Therborns budskap så här:

Det största problemet är inte att några tjänar mer utan att ojämlikheten leder till förkrympta liv med begränsade handlingsmöjligheter och förtidig död, något som på ett mycket drastiskt sätt belyses med statistik i början av boken.