Taggpolitiker

OPS – vad dyrt det blev!

Jag har under några veckor läst nästan 400 sidor ekonomisk galenskap med politiska förtecken, beskriven av Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska (Ordfront, 380 s).

Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) byggs med OPS-avtal (offentlig-privat-samverkan) vilket på kort sikt verkar fördelaktigt för det offentliga. Idén om OPS-avtal har mäktiga förespråkare i finansvärlden och med hjälp av smarta konsultbolag övertalas mindre smarta politiker i många länder att ingå sådana avtal

Drömmen om världsklass

I fattiga länder där politiker kan vilja bygga monument över sig själva och sina gärningar är det inte svårt för erfarna konsulter att driva igenom OPS-byggen vilka sedan får enorma konsekvenser. Lesotho är ett sådant fattigt land där man byggt ett prestigesjukhus med OPS-avtal vilket gör att alla sjukvårdsresurer äts upp att det dyra bygget. Sverige är visserligen ett rikt land som i viss mån kan kompensera sig för sådan här ekonomisk galenskap men trots det dränerar det dyra bygget de samlade sjukvårdsresurserna i regionen även i Sverige.

Normalt brukar borgerliga politiker tala sig varma för konkurrens och offentliga upphandlingar. I NKS-bygget förekommer visserligen en offentlig upphandling men någon konkurrens är det inte tal om eftersom enbart Skanska vågar sig på det gigantiska projektet. Detta till trots fortsätter de (naiva) politikerna sin dröm om att bygga ett sjukhus i världsklass utan hänsyn till att entreprenören (en mycket efaren sådan!) nu kan lura på politkerna vilka kostnadsökningar som helst. Den vanliga borgerliga omsorgen om ”skattebetalarnas pengar” verkar inte alls ha nått de borgerliga politikerna i Stockholms läns landsting. Som en jämförelse beskriver författarna ett mycket framstående sjukhus i Hamburg som har byggts för tiondelen av kostnaden för NKS.

Tänk först – bygg sen!

En fördyrande omständighet är att man byggt huset innan man har bestämt vad det ska användas till och därför har man inte kunna bygga på mest kostnadseffektivt sätt. I Hamburgsjukhuset planerade man först vilka verksamheter som skulle utföras och sen byggde man utifrån behoven. Detta innebar att man kunde bygga mycket billigare och satsa resurserna där man visste att det krävdes mer. Man valde också att bygga i ett plan för att slippa långa transporter och väntetider i hissar.

Kostnaderna är emellertid bara en del av problemen som författarna beskriver. Drömmen om ett världsberömt sjukhus får svåra konsekvenser för övrig vård. På NKS ska helst inte patienter med ”vanliga” sjukdomar ligga och skräpa och ta upp vårdplatser. Antalet vårdplatser är därför starkt nedskuret. Antagligen ser beslutsfattarna framför sig hur forskarna ska lösa ”medicinska gåtor”och ge NKS världsrykte.

Resurser dit de bäst behövs?

Det är naturligtvis glädjande (vem skulle inte blir glad för det?)för den som blir hjälpt från en svår och sällsynt sjukdom men jag erinrar mig också hur Hans Rosling – i boken Factfulness – avråder en ivrig men mindre erfaren läkare från en hjälporganisation från att sätta igång en resurskrävande behandling på bekostnad av att ge adekvat vård åt många i ett fattigt land. Adekvat vård åt många och utnyttjande av resurser på bästa sätt gäller förstås oavsett var man befinner sig.

Till Nya Karolinska, NKS, finns hur många miljarder som helst medan den vardagsnära sjukvården urholkas. Tidigt i boken finns en vädjan från den älskade, numera avlidna författaren Bodil Malmsten om att sjukvårdsplanerarna måtte ta ett samlat grepp på cancervården i regionen och inte splittra upp det som tidigare fungerat.

Vad är det som driver politiker att inte satsa på vård efter behov utan i stället på att bygga monument för att bli berömda? I det här fallet blir de väl snarare ökända för att ha slösat bort massor av miljarder av ”skattebetalarnas pengar”, skulle jag tro.

Tydliga besked

Tydliga besked!
Jag tror nog att de flesta politiker är ”mediekåta” d.v.s. det är en chans för dem att synas i medierna. Jag tycker att SVT borde utnyttja detta lite bättre när de frågar ut politiker (SR är nog lite vassare). De borde kräva att politikerna svarar entydigt och begripligt. Jag har några förslag nedan:

Säg att försvarsministern intervjuas i SVT och får frågan: ”Ska Sverige vara med i NATO?”. Slingar sig då ministern borde reportern först uppmana ministern att ge ett begripligt svar. Om ministern alltjämt pratar utan att säga något, borde reportern ta konsekvenserna av detta och säga: ”Eftersom vi inte får något svar avbryter vi intervjun här.”

Ett annat exempel: ”Kommer Sverige att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?” Blir det inget tydligt svar avbryts intervjun och politikern för lomma iväg.

Det finns massor med frågor till olika politiker som kräver liknande tydliga svar: ”Vill du sätta stopp för vinster i välfärden? Ska vi införa sex timmars arbetsdag? Ska krigsmakten få fortsätta att förorena Vätterns vatten? Är Sverige ett klassamhälle? Ökar klyftorna i Sverige? Ska vi införa fastighetsskatt? Bolagsskatt? Arvsskatt?”

De här frågorna är förstås ställda ur ett vänster-miljöperspektiv men oavsett vilken politik den intervjuade företräder och vilka frågor som ställs, borde intervjuaren kräva begripliga svar på frågorna.

I samtliga fall får politikern lomma iväg om vi inte får svar.

Fotnot: "lomma" kan även stavas som "loma" men då tror alla att jag stavat fel.

Den nya överheten

Göran Therborn beskriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra är det fyra processer som har gjort politikerna till vår nya överhet.

  • För det första har politiken övergått från att vara ett förtroendeuppdrag till att vara en karriärväg.
  • För det andra har det skett en sammanblandning mellan politik och affärsliv vilket lett till ett större avstånd till vanliga medborgare.
  • För det tredje har det nyliberala evangeliet att offentlig verksamhet ska bedrivas affärsmässigt – new public management – fått genomslag. Politikern vill därmed liksom affärsmannen bli välbetald och åka på dyra resor.
  • För det fjärde skyddas dagens ledande politiker från vanliga partimedlemmar av en mur av pressekreterare, rådgivare och PR-folk.

Jag tror bestämt att det ligger nåt i detta!

För fort och för många frågor

Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.

Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.

Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.

Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.

Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.

”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.

Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.

Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.

Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.

Ett handslag

Handslag

Handslag

För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.

Numera  är det väl knappast så  längre …

Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen –  aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.

Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.

Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.

Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic

Svängdörrar

Svängdörr

Jag ser att Fredrik Reinfeldt har fått ett toppjobb hos Bank of America Merril Lynch som s.k.rådgivare. Det är väl detta som kallas ”svängdörrar” och som vi bör (måste!) lagstifta mot.

Man kunde kanske tänka att det inte är så konstigt att moderata politiker, som alltid har varit lierade med kapitalet, gör så och att målet hela tiden varit att föra en sådan politik att man kvalificerar sig för ett extremt välavlönat hos de ideologiskt likasinnade när man väljer att lämna politiken.

Däremot är det ju ytterst graverande att även åtskilliga socialdemokratiska politiker gör samma resa! Det är alltså ingen skillnad i grunden; de har bara begagnat olika plattformar för sin vidare karriär när de lämnar det politiska uppdraget.

Fy, säger jag!

 

Eftertankar
Ovanstående text har onekligen ett moralistiskt anslag, vilket egentligen inte var min avsikt. Jag tror inte att man kan göra övergången från ett politiskt uppdrag till ett välbetalt jobb där man utnyttjar sina tidigare erfarenheter till en fråga om individuell moral; sannolikt skulle jag själv ha svårt att tacka nej om jag vore i en liknande situation. Därför måste det till lagstiftning som gör det såväl omöjligt som olagligt att direkt gå från politiska förtroendeuppdrag till jobb där man berikar sig själv med hjälp av de tidigare erfarenheterna.

 

Foto:

Revolving door” (CC BY-NC 2.0) by  danielledarlingdarling 

Landsbygdsföreträdare?

Axel Pehrsson-Bramstorp

Axel Pehrsson-Bramstorp

Jag förstår mig inte på Centern idag!

På den landsbygd där jag växte upp var ”Centern” stark, faktiskt jämbördig eller större än Socialdemokraterna. Visserligen representerade Centerpartiet – som det då hette – den ”andra sidan” och bönderna ”jobbade åt sig själva” och hade ”ingen som bestämde över sig” men vi såg ju att de var hederligt arbetande människor som antagligen hyste en hel del oro över ekonomi, väderlek och skörderesultat, även om retoriken i mitt socialdemokratiska hem stundtals kunde vara negativ. Högern var något helt annat!

Jag förstår därför inte Centern idag och framförallt inte dess partiledare som verkar så mycket längre till höger än Moderaterna själva. Partiledaren låter som om hon kommer någonstans från Småland där många små jordbruk funnits.  Kan hon verkligen föra böndernas talan? ”Lägre ingångslöner” ”Uppluckrad arbetsrätt” och annat som inte förefaller ha så mycket med de traditionella lantbruksfrågorna att göra.

Den ”center” jag känner har representerats av en rad färgstarka och framsynta partiledare som Olof Johansson, Karin Söder och längre tillbaka Hedlund och Axel Pehrsson-Bramstorp, den sistnämnde, som i koalition med SAP räddade Sverige undan nazismen, vilken hade många förespråkare inom borgerligheten, främst Högern.

Fotolänk: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Axel_Pehrsson-Bramstorp.jpg
Public Domain

Rösträtt från 16 år?

Nyligen har Demokratiutredningen (http://demokratiutredningen.info/) föreslagit att man borde införa rösträtt från 16 år.

Det är klart att jag är en ”gammal man” jämfört med 16-åringarna. Men eftersom min mentala hälsa lyckligtvis är intakt – såvitt jag förstår (!) – försöker jag tänka mig in i hur det var när jag själv var 16 år.

I den mån jag alls intresserade mig för politik tror jag att jag ”höll” på det som mina arbetarföräldrar röstade på. Om jag såg på debatter i tv (det var ju redan på den tiden en sorts underhållning), var jag glad när Erlander och Sträng satte högern och även kommunisterna på det hala.  I ett socialdemokratisk hem representerade såväl högern som kommunsterna ”det onda” som man borde ta avstånd ifrån. Folkpartiet och Centern var väl inte riktigt lika belastade men ändå ”fel” på något sätt.

Socialdemokraternas ledare Tage Erlander

Socialdemokraternas ledare Tage Erlander

Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg

Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg

Folkpartiledaren Bertil Ohlin

Folkpartiledaren Bertil Ohlin

 

Jag tror att mitt politiska medvetande låg på denna nivå och en röst på något annat än det föräldrarna röstade på hade nog varit otänkbart, helt enkelt för att jag inte begrep något annat än bra-dåligt eller rätt-fel.

Jag bär nog med mig denna föreställning när det gäller rösträtt för 16-åringar. Visserligen är dagens 16-åringar säkert mycker mer informerade än vad jag var i den åldern men därav följer inte nödvändigtvis att man förstår villkoren för landets politik. Snarare är det nog så att man är mer utsatt för snabbt uppblossande – i värsta fall populistiska – opinionsyttringar i sociala medier, kvällspress och kanske också i tv. Snabbt uppblossande opinioner har en tendens att förenkla och måla i svart/vitt och missar ofta komplexiteten i samhällsfrågorna. Vi behöver bara ta den aktuella flyktingdebatten som exempel

Sannolikt är 16-åringar lättare att påverka än vi äldre (även om dessvärre många äldre också tänker som 16-åringar) och blir därmed lättare att värva för populistiska frågor som väjer för politikens komplexitet. Jag tror alltså inte att det är bra med rösträtt för 16-åringar. Däremot håller jag öppet för att jag kan ha fel, vilket helt säkert har med min ålder och erfarenhet att göra.

Med mina fördomar följer naturligtvis också en föreställning om vilka politiska ideologier som skulle gynnas av att så unga gavs rösträtt. Jag tror nog att en ideologi som betonar en rättvis fördelning av samhällsresurser är lite svårare att svälja och förstå än en som betonar personlig vinning och ökad köpkraft.

Men som sagt jag kan ha helt fel; ja det vore kanske nyttigt för mig om fördomarna kom på skam.

Skolan – ett system med många komponenter

 

 

Jag läste ett inlägg på nätet om Pisa och sjunkande matematikresultat för svenska skolelever och jag hade ingen direkt avvikande uppfattning i det här frågorna.

Det är emellertid en faktor jag nästan alltid saknar i skoldebatten. I denna finns ett antal olika aktörer; de som oftast kommer till tals är politiker som talar om resurser, skolval, IT och sånt strukturellt; rektorer oroar sig för resultaten och vill inte sticka ut genom att skolan får dålig statistik och ställer därför krav på lärare att de ska komma på något eller i värsta fall godkänna lite oftare. Lärare talar också om resurser men kanske mer konkret i form av de inte kan ha hur stora och disparata grupper som helst. Föräldrar oroar sig – med rätta – för sina barns kunskaper och välbefinnande och kräver att ”skolan” ska lösa det ena eller andra problemet.

Det finns alltså en rad krav och förväntningar på olika nivåer i systemen. Förvånansvärt nog är det väldigt sällan det ställs krav på dem som undervisningen riktar sig till d.v.s. eleverna. Om man nu ser ”skolan” just som ett system där olika komponenter ska samverka för att systemet ska fungera optimalt (detta vet säkert ingenjörer mer om än jag) så måste alla komponenter verka som avsett.

Jag tror att lärare och rektorer gör så gott de kan. Politiker gör säkert så gott de kan också men de kan inte så mycket och kastar därför ofta grus i maskineriet genom att försöka styra så att de stör funktionerna.

Återstår så eleverna själva. Av dessa krävs förstås att de regelbundet infinner sig, gör det de förväntas göra i form av deltagande i lektioner, genomförande av olika uppgifter och en anpassning till olika tidsplaner. Allt detta fungerar förstås mer problemfritt om man smörjer med en god skvätt motivation för uppgiften och rollen som elev.

Om jag skulle våga mig på en slutsats om varför skolan har blivit som den är så tror jag att det först och främst är det katastrofala systemet med kommunalisering av skolan; denna kan t.o.m. vara mer skadlig än den osmakliga kommersialiseringen av skolan i form av s.k. friskolor. För det andra tror jag att elven själv har en stor del i skolresultatens nedgång. Det är omvittnat att just elevkomponenten i skolsystemet inte fungerar på ett sådant sätt att hela systemet fungerar optimalt. Kanske har vi lurat de stackars eleverna när vi har förespeglat dem att det ska vara så roligt och enkelt nu när vi har IT-verktyg så att man inte behöver anstränga sig. Ivrigt påhejade av föräldrar som ser utbildning som något man ”köper” och kan klaga på, blir eleven på något vis fri från ansvar att själv ”kavla upp ärmarna” och ta i när det kärvar.

Jag är medveten om att detta sätt att se på problematiken är förskräckligt politiskt inkorrekt dessvärre.

Debatt i regn

 

 

I två timmars hällande regn men utmärkt regnskyddad har jag under dagen på ett säkert sätt framfört ett väl regnskyddat sovande gossebarn i barnvagn i skogsterräng. Detta vore väl inte så märkvärdigt – man har ju gått i heldagsregn i fjällen utan att blöta ner sig ända in på kroppen – men det något udda inslaget är kanske att jag avlyssnat hela budgetdebatten i radions P1 medan den inte ont anande gossen undgick politikernas slingrande tal och mer eller mindre obevisbara anklagelser riktade mot de politiska motståndarna.

En snabb analys visar att man talar vackert och svepande om det man ämnar åstadkomma. Här fick finansministern chansen att måla upp den s.k. kursändringen. De olika politiska motståndarna gick därefter i replikskifte med ministern och menade inte oväntat att det var ”fel politik” och att man nu kommer att gå en dyster framtid till mötes. Direkta frågor bemöttes av i princip enligt principen ”anfall är bästa försvar” d.v.s. ingen svarar i allmänhet på en direkt fråga utan motanfallet har istället formen av ”…när vi fick reda upp … efter [partibeteckning] fick vi …”.

Det som slår mig rent generellt utöver det ovan nämnda är att man med stor trosvisshet talar om att det är på det ena eller andra sättet och att detta sätt alltid är relaterat till partiets åsiktslinje. Så när regeringen säger att de ska skapa nya jobb på sitt sätt, så säger motståndarna att man måste göra på ett helt annat sätt. Detta får mig att dra slutsatsen att: bortsett från det tokiga i att ”skapa jobb” så finns det ingen direkt sanning i hur man gör detta och därför vore det mycket bättre att politikerna sa så här: ”Därför att vi är moderater vill vi att det ska bli fler jobb om man sänker skatterna och gör det lättare för företagarna på olika sätt.” På motsvarande sätt kunde socialdemokraterna säga: ”Därför att vi är socialdemokrater vill vi inte att det blir några fler jobb för att man sänker skatter och arbetsgivaravgifter utan vi vill låta skattepengarna gå till utbildning och traineejobb.

Om man gjorde klart att varje argument är knutet till hur man vill att det ska vara – den politiska åsikten om samhället – och inte försökte få det att låta som om det var sakargument, tror jag att det skulle bli mer liv i den politiska debatten. Kanske är det som en del debattörer hävdar; vi måste få en tydlig rågång mellan höger och vänster.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑