Idealt ser jag politikerns ståndpunkt utvecklas genom två processer. Den ena ”uppåt” genom möten och umgänge med ”partiet”, en sorts anrikningsprocess som leder till en begreppslig (abstrakt) förståelse men samtidigt fjärmar politikern från den mer okontrollerade vardagen. Den andra rörelsen går ”nedåt” (förhoppningsvis) och tvingar ”den anrikade” politikern att konfronteras med den okontrollerade (konkreta) vardagen. Båda processerna blir således ömsesidigt beroende och påverkar (bör påverka) varandra. Nu finns det som bekant en hel del som förhindrar dessa processer (karriär, partipiska, populism m.fl.).
Etikett: politiker
Jag läser Hanna Grahns krönika i BT (Borås Tidning)där hon hävdar att den politiska debatten har förvandlats till konflikunderhållning. Det vanliga mönstret för debatter utgår från ”att-jag-har-rätt-och-du-har-fel”. En stor skuld i detta har medierna som – enfaldigt – envisas med att kora vinnare och förlorare i debatter.
Den danska journalisten Cathrine Gyldenstedt förespråkar i en bok konstruktiv journalistik. Hon menar att journalistik måste visa på lösningar och möjligheter istället för förkärleken på problem hos media.
En tredelad form för det offentliga samtalet skulle kunna vara:
a) fronter där konfliktlinjerna klargörs;
b) reflektioner där deltagarna erkänner dilemman och den andra partens åsikter;
c) initiativ där parterna kommer med förslag som leder vidare.
Gyldenstedt avslutar: Vi behöver inte komma överens. Vi ska bara bli klokare.
Hanna Grahn avslutar sin krönika med förhoppningen att hon ska få se lite mer tvivel och eftertänksamhet den förestående fullmäktigedebatten i Borås. Så att vi alla kan bli lite klokare.
(Dessvärre blev nog inte Hanna Grahn bönhörd då bt.se under kvällen toppar med rubriken: ”Politikerna rök ihop: ’Din syn på den demokratiska processen är märklig’”)
Under morgonen lyssnade jag på Ekots utfrågning av europaparlamentarikern Malin Björk och så lyssnade jag på en Söndagsintervju där Nina Björk intervjuades. Det var två väldigt olika intervjuer.
Jag tror inte jag har hört Malin Björk tidigare utan jag har bara läst sånt hon skrivit. Jag blev imponerad av hennes sätt att uttrycka sig och fick en mycket positiv bild av henne. Nina Björk känner jag också enbart genom hennes artiklar och böcker. Jag har alltid beundrat hennes skarpa analys av samhället. Intervjun gav ytterligare en dimension där hon inte alls framstår så allvarligt analyserande som i sina texter; hon ger uttryck för osäkerhet, ja nästan ”flamsighet”, men man anar ändå en tydlig linje i det hon säger. Jag tycker att jag fick en fördjupad bild av båda de intervjuade. Malin Björk framstod för mig som rakryggad, beslutsam och helt trygg inför journalisterna. Nina Björk visade en positiv ”spricka i fasaden” genom att hon inte enbart är den allvarligt analyserande utan även gör sånt som inte alltid är politiskt korrekt.
Utforska eller sätta på det hala
Det verkligt intressanta för mig blev dock de olika intervjuernas karaktär. I båda fallen handlar det om kvinnor som vet vad de vill och bottnar i det de säger. Eko-intervjun – där man intervjuar en politiker – går hela tiden in för att hitta något som Malin Björk inte kan svara på. Intervjuarna söker efter motsägelser och försöker ifrågasätta hennes agerande i parlamentet; det blir rättså ointressant med den inriktningen. Söndagsintervjun med Nina Björk tar också upp ämnen som verkar motsägelsefulla men där får de mer karaktären av samtal där intervjuaren – Wicklin – faktiskt är intresserad av att få veta något. Nina Björk tillåts att fundera på sina svar, ta om och säga att ”jag tycker väl så” när allting inte är så enkelt och svartvitt i verkliga livet. Malin Björk i Ekots intervju svarar hela tiden engagerat utan att gå i försvarsställning; hon hävdar med bestämdhet vad hon gjort. Härigenom tycker jag att hon skiljer sig från de politiker som vevar sin inövade floskler reaktivt – ”… nu satsar vi på /…/ medan ni …” – på de frågor som ständigt letar efter något som politikern inte skulle kunna svara på.
Politisk journalistik en återvändsgränd
Jag tror att de politiska journalisterna har stor skuld i att politikerna vevar sin fraser i det oändliga. Den politiska journalistiken ska naturligtvis granska och ”ställa politiker mot väggen” men detta måste väl inte var liktydigt med att ständigt leta efter frågor som inte går att svara på eller – för den del – sådana som man redan vet vad politikern kommer att svara på. Det är dags för de stora medierna att sluta att tala om duell mellan olika politiker där tillställningen alltid liknar en match och där tidningarna dagen efter skriker ut vem som vann. I själva verket har vi alla förlorat eftersom vi inte blev så mycket klokare av det förutsägbara underhållningskäbblet.
Jag har under några veckor läst nästan 400 sidor ekonomisk galenskap med politiska förtecken, beskriven av Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska (Ordfront, 380 s).
Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) byggs med OPS-avtal (offentlig-privat-samverkan) vilket på kort sikt verkar fördelaktigt för det offentliga. Idén om OPS-avtal har mäktiga förespråkare i finansvärlden och med hjälp av smarta konsultbolag övertalas mindre smarta politiker i många länder att ingå sådana avtal
Drömmen om världsklass
I fattiga länder där politiker kan vilja bygga monument över sig själva och sina gärningar är det inte svårt för erfarna konsulter att driva igenom OPS-byggen vilka sedan får enorma konsekvenser. Lesotho är ett sådant fattigt land där man byggt ett prestigesjukhus med OPS-avtal vilket gör att alla sjukvårdsresurer äts upp att det dyra bygget. Sverige är visserligen ett rikt land som i viss mån kan kompensera sig för sådan här ekonomisk galenskap men trots det dränerar det dyra bygget de samlade sjukvårdsresurserna i regionen även i Sverige.
Normalt brukar borgerliga politiker tala sig varma för konkurrens och offentliga upphandlingar. I NKS-bygget förekommer visserligen en offentlig upphandling men någon konkurrens är det inte tal om eftersom enbart Skanska vågar sig på det gigantiska projektet. Detta till trots fortsätter de (naiva) politikerna sin dröm om att bygga ett sjukhus i världsklass utan hänsyn till att entreprenören (en mycket efaren sådan!) nu kan lura på politkerna vilka kostnadsökningar som helst. Den vanliga borgerliga omsorgen om ”skattebetalarnas pengar” verkar inte alls ha nått de borgerliga politikerna i Stockholms läns landsting. Som en jämförelse beskriver författarna ett mycket framstående sjukhus i Hamburg som har byggts för tiondelen av kostnaden för NKS.
Tänk först – bygg sen!
En fördyrande omständighet är att man byggt huset innan man har bestämt vad det ska användas till och därför har man inte kunna bygga på mest kostnadseffektivt sätt. I Hamburgsjukhuset planerade man först vilka verksamheter som skulle utföras och sen byggde man utifrån behoven. Detta innebar att man kunde bygga mycket billigare och satsa resurserna där man visste att det krävdes mer. Man valde också att bygga i ett plan för att slippa långa transporter och väntetider i hissar.
Kostnaderna är emellertid bara en del av problemen som författarna beskriver. Drömmen om ett världsberömt sjukhus får svåra konsekvenser för övrig vård. På NKS ska helst inte patienter med ”vanliga” sjukdomar ligga och skräpa och ta upp vårdplatser. Antalet vårdplatser är därför starkt nedskuret. Antagligen ser beslutsfattarna framför sig hur forskarna ska lösa ”medicinska gåtor”och ge NKS världsrykte.
Resurser dit de bäst behövs?
Det är naturligtvis glädjande (vem skulle inte blir glad för det?)för den som blir hjälpt från en svår och sällsynt sjukdom men jag erinrar mig också hur Hans Rosling – i boken Factfulness – avråder en ivrig men mindre erfaren läkare från en hjälporganisation från att sätta igång en resurskrävande behandling på bekostnad av att ge adekvat vård åt många i ett fattigt land. Adekvat vård åt många och utnyttjande av resurser på bästa sätt gäller förstås oavsett var man befinner sig.
Till Nya Karolinska, NKS, finns hur många miljarder som helst medan den vardagsnära sjukvården urholkas. Tidigt i boken finns en vädjan från den älskade, numera avlidna författaren Bodil Malmsten om att sjukvårdsplanerarna måtte ta ett samlat grepp på cancervården i regionen och inte splittra upp det som tidigare fungerat.
Vad är det som driver politiker att inte satsa på vård efter behov utan i stället på att bygga monument för att bli berömda? I det här fallet blir de väl snarare ökända för att ha slösat bort massor av miljarder av ”skattebetalarnas pengar”, skulle jag tro.
Kategorier
Tydliga besked
Tydliga besked!
Jag tror nog att de flesta politiker är ”mediekåta” d.v.s. det är en chans för dem att synas i medierna. Jag tycker att SVT borde utnyttja detta lite bättre när de frågar ut politiker (SR är nog lite vassare). De borde kräva att politikerna svarar entydigt och begripligt. Jag har några förslag nedan:
Säg att försvarsministern intervjuas i SVT och får frågan: ”Ska Sverige vara med i NATO?”. Slingar sig då ministern borde reportern först uppmana ministern att ge ett begripligt svar. Om ministern alltjämt pratar utan att säga något, borde reportern ta konsekvenserna av detta och säga: ”Eftersom vi inte får något svar avbryter vi intervjun här.”
Ett annat exempel: ”Kommer Sverige att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?” Blir det inget tydligt svar avbryts intervjun och politikern för lomma iväg.
Det finns massor med frågor till olika politiker som kräver liknande tydliga svar: ”Vill du sätta stopp för vinster i välfärden? Ska vi införa sex timmars arbetsdag? Ska krigsmakten få fortsätta att förorena Vätterns vatten? Är Sverige ett klassamhälle? Ökar klyftorna i Sverige? Ska vi införa fastighetsskatt? Bolagsskatt? Arvsskatt?”
De här frågorna är förstås ställda ur ett vänster-miljöperspektiv men oavsett vilken politik den intervjuade företräder och vilka frågor som ställs, borde intervjuaren kräva begripliga svar på frågorna.
I samtliga fall får politikern lomma iväg om vi inte får svar.
Fotnot: "lomma" kan även stavas som "loma" men då tror alla att jag stavat fel.
Kategorier
Den nya överheten
Göran Therborn beskriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra är det fyra processer som har gjort politikerna till vår nya överhet.
- För det första har politiken övergått från att vara ett förtroendeuppdrag till att vara en karriärväg.
- För det andra har det skett en sammanblandning mellan politik och affärsliv vilket lett till ett större avstånd till vanliga medborgare.
- För det tredje har det nyliberala evangeliet att offentlig verksamhet ska bedrivas affärsmässigt – new public management – fått genomslag. Politikern vill därmed liksom affärsmannen bli välbetald och åka på dyra resor.
- För det fjärde skyddas dagens ledande politiker från vanliga partimedlemmar av en mur av pressekreterare, rådgivare och PR-folk.
Jag tror bestämt att det ligger nåt i detta!
Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.
Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.
Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.
Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.
Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.
”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.
Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.
Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.
Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.
För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.
Numera är det väl knappast så längre …
Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen – aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.
Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.
Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.
Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic
Kategorier
Svängdörrar
Jag ser att Fredrik Reinfeldt har fått ett toppjobb hos Bank of America Merril Lynch som s.k.rådgivare. Det är väl detta som kallas ”svängdörrar” och som vi bör (måste!) lagstifta mot.
Man kunde kanske tänka att det inte är så konstigt att moderata politiker, som alltid har varit lierade med kapitalet, gör så och att målet hela tiden varit att föra en sådan politik att man kvalificerar sig för ett extremt välavlönat hos de ideologiskt likasinnade när man väljer att lämna politiken.
Däremot är det ju ytterst graverande att även åtskilliga socialdemokratiska politiker gör samma resa! Det är alltså ingen skillnad i grunden; de har bara begagnat olika plattformar för sin vidare karriär när de lämnar det politiska uppdraget.
Fy, säger jag!
Eftertankar
Ovanstående text har onekligen ett moralistiskt anslag, vilket egentligen inte var min avsikt. Jag tror inte att man kan göra övergången från ett politiskt uppdrag till ett välbetalt jobb där man utnyttjar sina tidigare erfarenheter till en fråga om individuell moral; sannolikt skulle jag själv ha svårt att tacka nej om jag vore i en liknande situation. Därför måste det till lagstiftning som gör det såväl omöjligt som olagligt att direkt gå från politiska förtroendeuppdrag till jobb där man berikar sig själv med hjälp av de tidigare erfarenheterna.
Foto:
Kategorier
Landsbygdsföreträdare?
Jag förstår mig inte på Centern idag!
På den landsbygd där jag växte upp var ”Centern” stark, faktiskt jämbördig eller större än Socialdemokraterna. Visserligen representerade Centerpartiet – som det då hette – den ”andra sidan” och bönderna ”jobbade åt sig själva” och hade ”ingen som bestämde över sig” men vi såg ju att de var hederligt arbetande människor som antagligen hyste en hel del oro över ekonomi, väderlek och skörderesultat, även om retoriken i mitt socialdemokratiska hem stundtals kunde vara negativ. Högern var något helt annat!
Jag förstår därför inte Centern idag och framförallt inte dess partiledare som verkar så mycket längre till höger än Moderaterna själva. Partiledaren låter som om hon kommer någonstans från Småland där många små jordbruk funnits. Kan hon verkligen föra böndernas talan? ”Lägre ingångslöner” ”Uppluckrad arbetsrätt” och annat som inte förefaller ha så mycket med de traditionella lantbruksfrågorna att göra.
Den ”center” jag känner har representerats av en rad färgstarka och framsynta partiledare som Olof Johansson, Karin Söder och längre tillbaka Hedlund och Axel Pehrsson-Bramstorp, den sistnämnde, som i koalition med SAP räddade Sverige undan nazismen, vilken hade många förespråkare inom borgerligheten, främst Högern.
Fotolänk: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Axel_Pehrsson-Bramstorp.jpg
Public Domain
