Ett handslag

Handslag
Handslag

För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.

Numera  är det väl knappast så  längre …

Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen –  aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.

Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.

Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.

Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic

Svängdörrar

Svängdörr

Jag ser att Fredrik Reinfeldt har fått ett toppjobb hos Bank of America Merril Lynch som s.k.rådgivare. Det är väl detta som kallas ”svängdörrar” och som vi bör (måste!) lagstifta mot.

Man kunde kanske tänka att det inte är så konstigt att moderata politiker, som alltid har varit lierade med kapitalet, gör så och att målet hela tiden varit att föra en sådan politik att man kvalificerar sig för ett extremt välavlönat hos de ideologiskt likasinnade när man väljer att lämna politiken.

Däremot är det ju ytterst graverande att även åtskilliga socialdemokratiska politiker gör samma resa! Det är alltså ingen skillnad i grunden; de har bara begagnat olika plattformar för sin vidare karriär när de lämnar det politiska uppdraget.

Fy, säger jag!

 

Eftertankar
Ovanstående text har onekligen ett moralistiskt anslag, vilket egentligen inte var min avsikt. Jag tror inte att man kan göra övergången från ett politiskt uppdrag till ett välbetalt jobb där man utnyttjar sina tidigare erfarenheter till en fråga om individuell moral; sannolikt skulle jag själv ha svårt att tacka nej om jag vore i en liknande situation. Därför måste det till lagstiftning som gör det såväl omöjligt som olagligt att direkt gå från politiska förtroendeuppdrag till jobb där man berikar sig själv med hjälp av de tidigare erfarenheterna.

 

Foto:

Revolving door” (CC BY-NC 2.0) by  danielledarlingdarling 

Landsbygdsföreträdare?

Axel Pehrsson-Bramstorp
Axel Pehrsson-Bramstorp

Jag förstår mig inte på Centern idag!

På den landsbygd där jag växte upp var ”Centern” stark, faktiskt jämbördig eller större än Socialdemokraterna. Visserligen representerade Centerpartiet – som det då hette – den ”andra sidan” och bönderna ”jobbade åt sig själva” och hade ”ingen som bestämde över sig” men vi såg ju att de var hederligt arbetande människor som antagligen hyste en hel del oro över ekonomi, väderlek och skörderesultat, även om retoriken i mitt socialdemokratiska hem stundtals kunde vara negativ. Högern var något helt annat!

Jag förstår därför inte Centern idag och framförallt inte dess partiledare som verkar så mycket längre till höger än Moderaterna själva. Partiledaren låter som om hon kommer någonstans från Småland där många små jordbruk funnits.  Kan hon verkligen föra böndernas talan? ”Lägre ingångslöner” ”Uppluckrad arbetsrätt” och annat som inte förefaller ha så mycket med de traditionella lantbruksfrågorna att göra.

Den ”center” jag känner har representerats av en rad färgstarka och framsynta partiledare som Olof Johansson, Karin Söder och längre tillbaka Hedlund och Axel Pehrsson-Bramstorp, den sistnämnde, som i koalition med SAP räddade Sverige undan nazismen, vilken hade många förespråkare inom borgerligheten, främst Högern.

Fotolänk: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Axel_Pehrsson-Bramstorp.jpg
Public Domain

Rösträtt från 16 år?

Nyligen har Demokratiutredningen (http://demokratiutredningen.info/) föreslagit att man borde införa rösträtt från 16 år.

Det är klart att jag är en ”gammal man” jämfört med 16-åringarna. Men eftersom min mentala hälsa lyckligtvis är intakt – såvitt jag förstår (!) – försöker jag tänka mig in i hur det var när jag själv var 16 år.

I den mån jag alls intresserade mig för politik tror jag att jag ”höll” på det som mina arbetarföräldrar röstade på. Om jag såg på debatter i tv (det var ju redan på den tiden en sorts underhållning), var jag glad när Erlander och Sträng satte högern och även kommunisterna på det hala.  I ett socialdemokratisk hem representerade såväl högern som kommunsterna ”det onda” som man borde ta avstånd ifrån. Folkpartiet och Centern var väl inte riktigt lika belastade men ändå ”fel” på något sätt.

Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Folkpartiledaren Bertil Ohlin
Folkpartiledaren Bertil Ohlin

 

Jag tror att mitt politiska medvetande låg på denna nivå och en röst på något annat än det föräldrarna röstade på hade nog varit otänkbart, helt enkelt för att jag inte begrep något annat än bra-dåligt eller rätt-fel.

Jag bär nog med mig denna föreställning när det gäller rösträtt för 16-åringar. Visserligen är dagens 16-åringar säkert mycker mer informerade än vad jag var i den åldern men därav följer inte nödvändigtvis att man förstår villkoren för landets politik. Snarare är det nog så att man är mer utsatt för snabbt uppblossande – i värsta fall populistiska – opinionsyttringar i sociala medier, kvällspress och kanske också i tv. Snabbt uppblossande opinioner har en tendens att förenkla och måla i svart/vitt och missar ofta komplexiteten i samhällsfrågorna. Vi behöver bara ta den aktuella flyktingdebatten som exempel

Sannolikt är 16-åringar lättare att påverka än vi äldre (även om dessvärre många äldre också tänker som 16-åringar) och blir därmed lättare att värva för populistiska frågor som väjer för politikens komplexitet. Jag tror alltså inte att det är bra med rösträtt för 16-åringar. Däremot håller jag öppet för att jag kan ha fel, vilket helt säkert har med min ålder och erfarenhet att göra.

Med mina fördomar följer naturligtvis också en föreställning om vilka politiska ideologier som skulle gynnas av att så unga gavs rösträtt. Jag tror nog att en ideologi som betonar en rättvis fördelning av samhällsresurser är lite svårare att svälja och förstå än en som betonar personlig vinning och ökad köpkraft.

Men som sagt jag kan ha helt fel; ja det vore kanske nyttigt för mig om fördomarna kom på skam.

Skolan – ett system med många komponenter

 

 

Jag läste ett inlägg på nätet om Pisa och sjunkande matematikresultat för svenska skolelever och jag hade ingen direkt avvikande uppfattning i det här frågorna.

Det är emellertid en faktor jag nästan alltid saknar i skoldebatten. I denna finns ett antal olika aktörer; de som oftast kommer till tals är politiker som talar om resurser, skolval, IT och sånt strukturellt; rektorer oroar sig för resultaten och vill inte sticka ut genom att skolan får dålig statistik och ställer därför krav på lärare att de ska komma på något eller i värsta fall godkänna lite oftare. Lärare talar också om resurser men kanske mer konkret i form av de inte kan ha hur stora och disparata grupper som helst. Föräldrar oroar sig – med rätta – för sina barns kunskaper och välbefinnande och kräver att ”skolan” ska lösa det ena eller andra problemet.

Det finns alltså en rad krav och förväntningar på olika nivåer i systemen. Förvånansvärt nog är det väldigt sällan det ställs krav på dem som undervisningen riktar sig till d.v.s. eleverna. Om man nu ser ”skolan” just som ett system där olika komponenter ska samverka för att systemet ska fungera optimalt (detta vet säkert ingenjörer mer om än jag) så måste alla komponenter verka som avsett.

Jag tror att lärare och rektorer gör så gott de kan. Politiker gör säkert så gott de kan också men de kan inte så mycket och kastar därför ofta grus i maskineriet genom att försöka styra så att de stör funktionerna.

Återstår så eleverna själva. Av dessa krävs förstås att de regelbundet infinner sig, gör det de förväntas göra i form av deltagande i lektioner, genomförande av olika uppgifter och en anpassning till olika tidsplaner. Allt detta fungerar förstås mer problemfritt om man smörjer med en god skvätt motivation för uppgiften och rollen som elev.

Om jag skulle våga mig på en slutsats om varför skolan har blivit som den är så tror jag att det först och främst är det katastrofala systemet med kommunalisering av skolan; denna kan t.o.m. vara mer skadlig än den osmakliga kommersialiseringen av skolan i form av s.k. friskolor. För det andra tror jag att elven själv har en stor del i skolresultatens nedgång. Det är omvittnat att just elevkomponenten i skolsystemet inte fungerar på ett sådant sätt att hela systemet fungerar optimalt. Kanske har vi lurat de stackars eleverna när vi har förespeglat dem att det ska vara så roligt och enkelt nu när vi har IT-verktyg så att man inte behöver anstränga sig. Ivrigt påhejade av föräldrar som ser utbildning som något man ”köper” och kan klaga på, blir eleven på något vis fri från ansvar att själv ”kavla upp ärmarna” och ta i när det kärvar.

Jag är medveten om att detta sätt att se på problematiken är förskräckligt politiskt inkorrekt dessvärre.

Debatt i regn

 

 

I två timmars hällande regn men utmärkt regnskyddad har jag under dagen på ett säkert sätt framfört ett väl regnskyddat sovande gossebarn i barnvagn i skogsterräng. Detta vore väl inte så märkvärdigt – man har ju gått i heldagsregn i fjällen utan att blöta ner sig ända in på kroppen – men det något udda inslaget är kanske att jag avlyssnat hela budgetdebatten i radions P1 medan den inte ont anande gossen undgick politikernas slingrande tal och mer eller mindre obevisbara anklagelser riktade mot de politiska motståndarna.

En snabb analys visar att man talar vackert och svepande om det man ämnar åstadkomma. Här fick finansministern chansen att måla upp den s.k. kursändringen. De olika politiska motståndarna gick därefter i replikskifte med ministern och menade inte oväntat att det var ”fel politik” och att man nu kommer att gå en dyster framtid till mötes. Direkta frågor bemöttes av i princip enligt principen ”anfall är bästa försvar” d.v.s. ingen svarar i allmänhet på en direkt fråga utan motanfallet har istället formen av ”…när vi fick reda upp … efter [partibeteckning] fick vi …”.

Det som slår mig rent generellt utöver det ovan nämnda är att man med stor trosvisshet talar om att det är på det ena eller andra sättet och att detta sätt alltid är relaterat till partiets åsiktslinje. Så när regeringen säger att de ska skapa nya jobb på sitt sätt, så säger motståndarna att man måste göra på ett helt annat sätt. Detta får mig att dra slutsatsen att: bortsett från det tokiga i att ”skapa jobb” så finns det ingen direkt sanning i hur man gör detta och därför vore det mycket bättre att politikerna sa så här: ”Därför att vi är moderater vill vi att det ska bli fler jobb om man sänker skatterna och gör det lättare för företagarna på olika sätt.” På motsvarande sätt kunde socialdemokraterna säga: ”Därför att vi är socialdemokrater vill vi inte att det blir några fler jobb för att man sänker skatter och arbetsgivaravgifter utan vi vill låta skattepengarna gå till utbildning och traineejobb.

Om man gjorde klart att varje argument är knutet till hur man vill att det ska vara – den politiska åsikten om samhället – och inte försökte få det att låta som om det var sakargument, tror jag att det skulle bli mer liv i den politiska debatten. Kanske är det som en del debattörer hävdar; vi måste få en tydlig rågång mellan höger och vänster.

Politik och karisma

I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).

Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.

Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.

Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.

Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.

Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.

Tänk om politik handlade om rationella val!

 

Jag skall försöka att tänka lite med pennan i hand. Ja, detta skrivs faktiskt med penna i första vändan då jag befinner mig på ett behagligt varmt och fuktigt ställe på fredagskvällen där jag inte tror att några elektroniska prylar skulle trivas särskilt bra.

Jag har vid flera tillfällen skrivit att man skall lyssna på olika argument i politiken och inte reflexmässigt förutsätta att de andras argument är fel.Två vitt skilda argument tror jag mig kunna urskilja när det gäller skattepolitiken. Det ena framfört av borgerligheten – idag benämnd Alliansen – går ut på att vi måste sänka det s.k. ”skattetrycket” för att därigenom öka företagsamheten och därmed få in mer skatt till statskassan. Det andra argumentet, framfört av  motståndarsidan – idag benämnd de Rödgröna – hävdar att skattesänkningar ”urholkar” eller ”nedmonterar” välfärden. Nedmonteringsargumentet är som jag ser det retoriskt slagkraftigt, ungefär i klass med motståndarnas ”skattetryck”.

Om jag nu skulle försöka att lägga undan min mer eller mindre nedärvda motvilja mot ”högerkrafterna” som alltid vill försämra för den stackars maktlöse arbetaren och istället försöka se bakom den verbala beskjutning som båda sidor ägnar sig åt, vad skulle jag då se?

Jag har tidigare skrivit om den s.k. Lafferkurvan som säger ungefär så här: Om skatten är 100% kommer ingen att vilja arbeta och statskassan kommer inte att få in någon skatt. Om skatten är 0% kommer folk att arbeta av bara den (”mer i plånboken”) men staten får i alla fall inte inte in någon skatt. Följaktligen måste politiken handla om ett rimligt procental som både gör att folk vill arbeta och ger inkomster till statskassan. Som jag förstår det handlar politiken i ett land i hög grad om denna ”brytpunkt” fast det hela kompliceras av att denna procentsats också påverkas både av vad de styrande tänker använda skatterna till och om man upplever att de betalas efter förmåga.

Moderaternas och deras sympatisörer TROR säkert på idén om att sänkt skatt skapar större sysselsättning och att man därigenom får in mer skatt än om man enbart höjer skatten. Den outtalade premissen är att människor egentligen inte vill betala skatt och att man arbetar hårdare och mer om man får ”mer i plånboken”. Som vanlig medborgare kan jag inte sakligt argumentera mot detta; det skulle kunna vara så.

De politiska motståndarna hävdar däremot att sänkt skatt leder till nedmontering av viktiga samhällsfunktioner och att detta drabbar de som inte här kapitalstarka och kan utnyttja sina ”pengar i plånboken” för att på olika sätt köpa sin välfärd. Den outtalade premissen här är väl att medborgarna är villiga att betala skatt därför att samhället har större möjligheter att skapa en generell välfärd medan individuella lösningar leder till större ojämlikhet. Naturligtvis kan jag inte heller i detta fall avgöra hur pass objektiv eller sanningsenlig denna argumentation är.

Men vad får detta för konsekvenser för mig och för alla andra vanliga medborgare? Jag tror nog att vår nuvarande regering består av rättskaffens kvinnor och män och att de faktiskt tror på det budskap de framför. (Möjligen är min uppfattning ett oplanerat resultat av att jag dagligen läser två moderata dagstidningar och endast en tidning med uttalat vänsterperspektiv). Trots min arbetarbakgrund är jag egentligen mer misstänksam mot de socialdemokratiska politikerna som jag menar har släppt sina kärnvärden och ängsligt sneglar åt vad som skulle kunna ge flest röster. Här sneglas ganska ogenerat mot mitten (liksom moderaterna).

En person som uttryckte denna frustration utan att linda in den i verbala dimmor var skådespelaren Tommy Berggren i tv-programmet Min sanning nyligen där han föraktfullt uttalade sig om karriäristerna inom socialdemokratin och jämförde dessa med tidigare förgrundsfigurer inom det socialdemokratiska partiet.

Allt detta lämnar mig alldeles klart med ett dilemma! ”Högern”, under min uppväxt, är genuint förknippad med något ont för att den representerar ”de andra”, de som vill hålla arbetarklassen nere. Dagens ”höger” ser annorlunda ut; den talar om välfärd, arbetsrätt och att folk skall arbeta istället för att supa eller ligga på latsidan. Detta är ju faktiskt också gamla socialdemokratiska kärnvärden. Socialdemokraterna å sin sida verkar dessvärre inte ha några visioner utöver att få regera. I övrigt skäller de mest på meningsmotståndarna!

Min slutsats, utöver att man bör lyssna ifall motståndaren skulle ha något att säga som kan tillföra något nytt, blir att politiska uppfattningar trots allt sitter fast cementerade och att de nog endast till ringa del påverkas av sakargument om nu några sådana skulle finnas. För mig innebär detta att ”högern”, numera representerad av trovärdiga och i de flesta fall även symptatiska personer, trots detta inte har besegrat min misstänksamhet mot att hela välfärds- och arbetsrättssnacket enbart är en list för att lura arbetarklassen och såna som mig.

Trots att jag tycker att de flesta av dagen socialdemokrater i huvudsak verkar desorienterade och gnälliga  (möjligen då med undantag av Lövén) litar jag kanske mer på att de kan skapa ett bättre samhälle för fler än de (vi) som redan har det ganska bra – trots eller tack vare –  den borgerliga regeringen. Detta innebär dock inte att de skall räkna med min röst i kommande val. Helst skulle jag vilja rösta på någon som har modet att i klartext tala om vad de vill åstadkomma – utan att snegla på om det ger röster –  i frågor som är viktiga för mig, även om detta skulle innebära någon form av uppoffring. Alltså någon med visioner som vågar ”ta bladet från munnen”.

Jag inser nu när jag har kommit till slutet av denna ”undersökning” att även om vi tror att lyssnar på förmenta sakargument i politiken, kommer vi ändå att rösta med magkänslan d.v.s.vi röstar på vem vi vill skall vinna ungefär som när vi ser på fotboll och håller på vårt favoritlag.