Kategorier
klass politik samhälle

”The Struggle must Continue”

Jag läser en recension av Bernie Sanders’: Our Revolution: A Future to Believe in.

Enligt recensenten Anders Nordström (FT 1 februari, 2017) liknar Sanders’ demokratiska socialism Olof Palmes  på 70-talet. Den handlar om:

  • allmän sjukförsäkering
  • fackliga rättigheter
  • höjda miniminlöner
  • barnomsorg
  • minskade inkomstklyftor
  • gratis utbildning
  • jämställdehet
  • en tuff klimatpolitik

Nog så radikalt i USA (och dessvärre även i dagens Sverige, tror jag).

Bernie Sanders menar att politisk förändring aldrig kommer uppifrån utan underifrån. Sanders döljer heller inget; det handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga. Att ta från olje- och läkemedelsbolagen för klimatets och de sjukas skull. Här menar recensenten att Löfven som gärna sopar under mattan har mycket att lära.

Sanders verkar ha bestämt sig för att verka som en vänsterströmning inom Demokraterna ungefär som Tea Partyrörelsen verkat inom Republikanerna. Sanders manar till strid mot klassförtryck ”med en röst som fortfarande vibrerar av vrede”, skriver Nordström.

Sanders har antytt att han kanske ställer upp i presidentvalet 2020 vid 79-års ålder men antagligen vill han framförallt insprirera de som nu var hans valkampanj. Han vänder sig till dessa med orden: ”Don’t give up. The struggle must continue!

Kategorier
klass politik samhälle

Ett handslag

Handslag
Handslag

För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.

Numera  är det väl knappast så  längre …

Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen –  aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.

Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.

Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.

Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic

Kategorier
samhälle

Den tid som flytt

Även om jag inte tillför något i sak måste jag reflektera några minuter över en liten krönika av Elin Grelsson Almestad i GP den 5 november.

Det börjar med att hon under en eftermiddag liksom i förbifarten slinker in på en visning av den film om Palme som för närvarande visas. När filmen är slut, övermannas Grelsson av känslor och hon inser att det är en sorg över att inte ha upplevt den tid som visats i filmen.

Olof Palme by strangnet, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  strangnet 

Hon inser att det kanske är romantiserade föreställningar men den tid hon har sett i filmen vara en tid av visioner, uppbyggande och kollektiva manifestationer.

Hon sörjer, skriver hon, över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen istället för att lägga över allt på individen, ett samhälle där visioner  var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Hon slutar med samma fråga som en ung man i den film hon just sett: ”Vad fan är det för samhälle vi anpassar oss till?”

Jag själv borde kanske kunna ge svar på det hon skriver om eftersom jag faktiskt har växt upp just i den tid hon saknar. Nu är det kanske inte samma sak att faktiskt ha varit med om något som att att romantiska föreställningar om något man inte har upplevt men nog känner jag igen mig.

Själv var jag aldrig någon öppet politisk aktivist och deltog aldrig i några manifestationer. Däremot sympatiserade jag med vietnamrörelsen som protesterade mot USAs krig mot det lilla landet långt borta i Asien.  Jag tror till och med att Maos Kina omgavs med ett visst romantiskt skimmer; den ”lilla röda” hade vi förstås även om jag inte läste det som stod där.

Att inte engagera sig öppet var en nagel i ögat på de som var övertygade om hur världen bäst borde organiseras. Omdömena om de som inte gick med i demonstrationstågen sammanfattades kanske bäst av uttrycket: ”De som inte är med oss är mot oss!”  De s.k. ”R-arna” betraktade oss med stort förakt. Själv var jag ju uppväxt i en riktig arbetarfamilj och därför visste jag ju att ”arbetarna” som man så generöst uttalade sig om, nog inte tänkte som de övertygade demonstranterna. För dem som faktiskt tillhörde arbetarklassen genom sin börd och sitt arbete var revolutionen nog en ganska främmande företeelse. Istället var det den av retorikerna så föraktade ”reformismen” d.v.s. socialdemokratin som erbjöd hopp om framtiden.

Från min egen bakgrund med fackföreningsmöten i hemmet, visste jag ju att det var Per Albin, Sträng, Erlander och Palme som var de verkliga hjältarna; knappast Lenin och ordförande Mao.

När jag själv tänker tillbaka på den som Grelsson saknar, minns jag hur vi nog var inte så lite stolta över att vara svenskar. Naivt eller inte hade vi (i alla fall jag) en bild av att Sverige var något ganska unikt i världen, ett land som stod upp för rättvisa och som tog de stora i örat. När Palme stod upp och utmanade den stora demokratin i väster så att de diplomatiska förbindelserna blev lite kyligare eller när ”diktaturens kreatur” fick smaka Palmes engagemang och bländande retorik, då var jag mäkta stolt.

Olof Palme funeral by Joakim.Westerlund, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Joakim.Westerlund 

Nog känner jag lite som Grelsson idag att det är något som Sverige har varit men inte längre är. Idag är vi bara en i mängden av små kapitalistiska stater som är upptagna av tillväxt och  jagar materiella fördelar på samma sätt som alla andra. Även om Borg säger att vi sticker ut för att vi har god ekonomi, så är det ett annat slags jämförelse än att stå upp för demokrati och föra kamp mot de mäktiga även om det kostar. Nej, vi är nog inte längre någon röst i världen. Kanske var det något vi inbillade oss men tankens makt är som bekant inte att förakta.

Det har ofta slagit mig att det kanske är Norge med dess karismatiske ledare som har övertagit rollen av det nordiska världssamvetet. Kan det vara så?

 

p.s. Oerhört pinsamt att jag råkade trycka ”gilla” på mitt eget inlägg. Enda ursäkten är att det skett av okunnighet om gränssnittet och inte av självupptagenhet. Allt annat brukar ju gå att göra om men här har jag inte lyckats hitta något sätt att ta bort det retfulla.  Ursäkta!

 
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License