”The Struggle must Continue”

Jag läser en recension av Bernie Sanders’: Our Revolution: A Future to Believe in.

Enligt recensenten Anders Nordström (FT 1 februari, 2017) liknar Sanders’ demokratiska socialism Olof Palmes  på 70-talet. Den handlar om:

  • allmän sjukförsäkering
  • fackliga rättigheter
  • höjda miniminlöner
  • barnomsorg
  • minskade inkomstklyftor
  • gratis utbildning
  • jämställdehet
  • en tuff klimatpolitik

Nog så radikalt i USA (och dessvärre även i dagens Sverige, tror jag).

Bernie Sanders menar att politisk förändring aldrig kommer uppifrån utan underifrån. Sanders döljer heller inget; det handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga. Att ta från olje- och läkemedelsbolagen för klimatets och de sjukas skull. Här menar recensenten att Löfven som gärna sopar under mattan har mycket att lära.

Sanders verkar ha bestämt sig för att verka som en vänsterströmning inom Demokraterna ungefär som Tea Partyrörelsen verkat inom Republikanerna. Sanders manar till strid mot klassförtryck ”med en röst som fortfarande vibrerar av vrede”, skriver Nordström.

Sanders har antytt att han kanske ställer upp i presidentvalet 2020 vid 79-års ålder men antagligen vill han framförallt insprirera de som nu var hans valkampanj. Han vänder sig till dessa med orden: ”Don’t give up. The struggle must continue!

Kvotering

Man tänker sällan på hur man genom språket invaggas i föreställningar som man tar för givna. Jag kom att tänka på detta när jag läste en tidningsartikel där ämnet kvotering, närmare bestämt könskvotering kom upp.

Ett vanligt argument från de som är emot kvotering är att kvotering är ett sätt att med regler besätta poster utifrån en annan agenda än att en post skall besättas med den som är mest kompetent. Detta är förstås svårt att argumentera emot.

Ofta framförs sådana argument mot att man vill åstadkomma en jämn könsfördelning i någon verksamhet och då framförallt av män. Det är förstås, som jag nämnde, svårt att argumentera emot att poster skall besättas med de som är mest kompetenta men i detta uttryck ligger ett dolt antagande och det var detta jag upptäckte att jag gått på.

Den som argumenterar för att poster skall besättas med de mest kompetenta utgår alltid (skulle jag vilja hävda) från att om en verksamhet huvudsakligen besätts med manliga utövare så beror detta på att dessa är de mest kompetenta och att det är därför det ser ut som det gör. En kvotering skulle då, om premissen gäller, innebära att man får en kvalitetsförsämring om man tvingas ta in en större andel kvinnor.

Tidningsartikeln gjorde mig emellertid uppmärksam på att en ojämn könsfördelning inte nödvändigtvis är baserad på kompetens, alltså att verksamheter är befolkad med en större andel manliga befattningshavare därför att dessa generellt är mer kompetenta än kvinnor, utan därför att det är en vana, tradition eller könsmaktsordning (ifall man brukar ta sådana uttryck i sin mun).

Om det är så att den ojämna fördelningen faktiskt beror på en viss ordning och inte på kompetens, kommer därför inte en kvotering att leda till en generell förlust av komptens i verksamheten utan det kan faktiskt bidra till en kompetenshöjning. Hur kan nu detta gå till tänker någon?

Jo, genom att fördelningen mellan könen är baserad på tradition och inte på kompetens kommer en kvotering att innebära att en viss andel inkompetenta män som besätter poster av tradition att få lämna verksamheten och lämna plats för en andel kvinnor med hög kompetens, när dessa får konkurrera på lika villkor.

Alltså, kontentan av en kvotering blir sannolikt inte en kompetensförlust i verksamheten utan en kompetenshöjning därför att ett antal mindre kompetenta män som ”brukar” få jobben kommer att bytas ut mot en andel kompetenta kvinnor som ”inte brukar” få de här jobben.

Ganska upplysande, eller hur?

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License