Kategorier
miljö natur samhälle

Ledarskap och regelverk – vårt skydd mot exploatering

Demokratiskt ledarskap

Mina erfarenheter från många års arbete med undervisning får utgöra bakgrund till min reflektion om ledarskap och samhällets ansvar nedan.

Ledarskap
Jag tror att alla som har – eller haft – ansvaret att leda grupper av människor kan känna igen sig när jag säger: om inte ledaren (läraren) tar kommondot, så kommer olika grupperingar att försöka ta över bestämmandet.

Vi hör ju dagligen från våra nyhetsmedier hur olika grupperingar kämpar om herraväldet i våra förorter med våldsamma konsekvenser som följd. Det ligger nog en hel del vishet i det gamla ordspråket: ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.

Detta gäller dessvärre även i världpolitiken: Om en misshaglig men stark ledare röjs undan, börjar genast olika fraktioner att kämpa om ledarskapet i det tomrum som uppstår.
 
Sådana erfarenheter gör att jag är skeptisk till att man lämnar över makt och beslutande åt resursstarka grupper eller individer som vill tillfredsställa sina önskemål. Dessa måste alltid hållas i schack av ett starkt regelverk som tillkommit i demokratisk ordning.

Tveksamt ansvar
Jag läser att Skogsstyrelsen har pausat all inventering av nyckelbiotoper som är skyddsvärda. Myndigheten  skjuter istället över ansvaret på skogsbruket. Att överlåta ansvaret till privata intressen är av principiellt tveksamt. Det är väl lite som att sätta räven att vakta hönsen?

Nu äger jag (dessvärre) ingen skog men jag kan mycket väl tänka mig hur jag skulle kunna resonera om det var min skog det handlade om:

Först skulle jag antagligen förbanna min olycka att råka äga skyddsvärd skog som jag inte kunde avverka som jag vill. Vi har alla fått lära oss att tänka på den egna plånboken i första hand. Jag klandrar emellertid inte den enskilde som sannolikt är tvungen att se till de egna behoven i första hand.

Den enda rimliga slutsatsen blir förstås att man aldrig kan lägga över ansvaret på den enskilde i frågor som rör samhälls- och naturintressen. Myndigheten har helt enkelt fegat ur här.

Regler blir vårt skydd
Jag tycker mig också förmärka en samhällets kapitulation inför det som beskrivs som ”valfrihet” där den privata valfriheten tillåts kollidera med det allmännas intressen.

Här kan man som exempel ta privata sjukvårdsförsäkringar som ger företräde till vård för den som betalar eller tillåtelse att uppföra privata byggnader som utestänger allmänheten från attraktiva stränder eller andra värdefulla områden.

Argument som att privata lösningar avlastar den allmänna sjukvården eller att det är nödvändigt för kommunerna att locka goda skattebetalare med strandtomter, köper jag inte.

Om samhället avsäger sig sitt ledarskap till förmån för privata intressen, gynnar detta förstås en liten grupp som enbart betraktar lagar och regler som hinder för de egna intressena. Vi, den stora allmänheten, som ser samhällets regelverk som vårt skydd,  kommer emellertid att ligga risigt till.

Regelkrångel för fåtalet blir till skydd för flertalet.

Fotolänk: ”Flat leadership structure” (CC BY-NC-ND 2.0) by timabbott

Kategorier
kapitalism politik samhälle utbildning

Förutsägbara kommentarer om Cuba efter Castro

Nu är Castros aska förd till den sista vilan och jag vill väldigt gärna vilja skriva något i samband med hans bortgång även om jag inser att jag inte tillför något i sak.

 

Eftermälet bland etablerade ”tyckare” blev ganska förutsägbart: den borgerliga pressen har såvitt jag kunnat läsa ägnat stor möda åt att ”ta heder och ära” av Castro och hans verk genom att ta fram allt negativt som politisk ofrihet och repression medan skribenter på vänsterkanten betonat utbildning, sjukvård och kamp mot den orättvisa blockaden från USA.

Borås Tidning – moderat – raljerar i en ledare: ”läskunnighet, javisst men om man inte får skriva och läsa fritt? Till vilken nytta då?”. Eller ”ingen hunger men bakom galler”? Eller om ”äldre röda män” som fascinerades av Cuba där förstås Palme och Schori platsar högst bland de förledda.

De mera vänstersinnade betonar den heroiska kampen mot stormakten som aldrig accepterade sakernas tillstånd. ”Frigörelsen” (mina citattecken), hur människor har lyfts ur fattigdom, hur analfabetismen har utrotats, fri utbildning och hur läkare utbildats i den mängd att de kan göra frivilliga insatser bland andra förtryckta folk betonas från den sidan.

Jag har själv aldrig varit på Cuba och sett med egna ögon men jag kan inte svära mig fri från en viss revolutionsromantik under 60- och 70-talen när de ideologiskt övertygade for till Cuba för att hugga sockerrör och stödja revolutionen.  Nog var man lite imponerad av den ikoniske Che Guevara men såvitt jag minns ägde jag aldrig något med hans bild, vilket naturligtvis av många i min omgivning betraktades som att ”fega ur” eller något i den stilen.

Greider, i Dalademokraten,  intar en ståndpunkt jag gärna VILL tro på. Han betonar alla sociala- och välfärdsframgångar som uppnåtts på Cuba trots motstånd från främst USA, men tar också avstånd från ofrihet när det gäller åsikter och andra partier.

Borgerligheten tillsammans med de osmakligt firande exilkubanerna hoppas förstås nu på att kunna invadera och slutligen besegra det gamla styret med sina ”friheter”: oreglerad företagsamhet och privatiseringar av nationella angelägenheter och annat.

Jag hoppas innerligt att Cuba kan hålla stånd mot de värsta avarterna av dessa friheter

Fotolänk: ”Cuba!” (CC BY-NC-ND 2.0) by jordi.martorell

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Demokrati ifrågasatt, eller?

IMG_7657 by Peter Leth, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Peter Leth 

 

Alla som har  läst Den amerikanska högern av Martin Gelin kan inte sväva i tvivel om att demokratiskt fattade beslut i Washington om sjukförsäkringar, miljöhänsyn och vapenrestriktioner m.m.  är oerhört impopulära i vissa gruppar bland de amerikanska medborgarna.

Det var därför med stort intresse som jag tyckte mig finna likartade tankegångar i Sverige, när jag läste ett inlägg i Landets Fria/Opinion den 5 augusti 2015 där skribenten Hans Norebrink lyfter fram hur borgerliga medier ständigt ”skjuter giftpilar” mot den ”förtryckande staten” som lägger ”krokben för individers valfrihet”. Detta på minner inte så lite om hur Gelin beskriver de högerinriktade tankegångarna i USA.

När den samlade borgerliga pressen vänder sig mot demokratiskt fattade beslut av våra folkvalda, är detta i grunden att vända sig mot demokratin själv. Att den borgerliga pressen höll den tidigare moderatledda regeringen om ryggen är inte att förvånas över men eftersom Sverige har en internationellt sett väl fungerande demokrati med ”onormalt” liten korruption vore det klädsamt om den borgerliga pressen valde att använda sakargument nu när man är i opposition istället för att diffust frammana spöket ”staten” som ständigt ”inskränker människors individuella frihet”, menar Norebrink.

Men vad är då den högt värderade individuella friheten? Är det inte just att varje medborgare har full frihet att välja vilket parti man vill?

Vilket är alternativet?

Kategorier
dokumentär politik

Konstruktivt mod

Jag måste erkänna att det är något jag inte förstår när det gäller de bestialiska dåden mot den franska satirtidskriften. Jag har givetvis inga problem att fördöma gärningsmännen liksom alla andra ”-ister” (terror-, fundamental-, lig-, nazi-, fasc-, kapital- m.fl.).  Men jag vill gärna tänka en runda till:

När det nu finns så många modiga journalister som är beredda att t.o.m. offra sitt liv för yttrande- och tryckfrihet, vore det då inte mera konstruktivt att de fokuserade på annat än att avbilda och karikera ”Profeten”? Att säga så (just nu) är kanske som ”att svära i kyrkan” men jag kan tänka mig en rad mer konstruktiva områden där det likaledes är förenat med livsfara att utöva yttrande- och tryckfrihet och där kanske t.o.m. olika religioner kunde enas i kampen mot den yttre fienden. Vad sägs t.ex. om att avslöja korrumperade politiker världen över? Knarkligor? Maffiabossar? Förföljelse av fackföreningsledare? Slavliknande arbetsförhållanden? Miljövidriga företag? Bara för att nämna några exempel.

Att ständigt karikera Profeten, ställa ut honom som rondellhund eller i andra former är för mig lite meningslöst; man vet ju dessutom att många som inte alls tillhör gruppen ”-ister” faktiskt kan ta illa vid sig. Jag kan inte låta bli att associera till barn som skriker åt varandra: ”Min pappa är minsann starkare än din!” Så måste man bräcka varandra med det ena meningslösa argumentet efter det andra.

Men det är säkert något jag inte förstår här?

Kategorier
politik samhälle skola språk

Frihet och ansvar

THE DEVIL’S ADVOCATE ... by mrbill78636, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mrbill78636 

 

 

Frihet och ansvar är förvisso två ord som signalerar positiva värden. Kombinerar man dem i uttrycket ”frihet under ansvar” blir de till ett mycket förpliktigande åtagande som vi nog sällan har anledning att ifrågasätta. Men ibland kan man se nya saker om man gör sig till djävulens advokat och till exempel säger ”frihet utan ansvar”. Då blir uttrycket genast mer problematiskt.

Orden behåller förstås alltjämt sina positiva konnotationer men det känns onekligen som lite hotfullt att man skulle kunna ta sig friheter utan ansvar. Man börjar sannolikt att fundera över vad för slags friheter som skulle kunna utövas utan ansvar. Här kan nog var och en spekulera i olika sorters friheter som skulle kunna utövas utan ansvar och vad detta skulle kunna innebära.

I politiken

Den andra komponenten – ansvar – är något som vi allmänhet uppfattar som något positivt. Här kan vi sända en snabb tanke till politiken. Den nuvarande regeringens två främsta företrädare försummar sällan att påpeka hur de ”tar ansvar” för landet och dess ekonomi i synnerhet. Ansvar i detta fall används då som motsatsen till något negativt som t.ex. ”bidrag”. Samtidigt betonas den enskildes frihet i form av olika ”valfriheter” och ”mer pengar i plånboken”. Här vill man alltså ge bilden av en sorts symbios mellan ansvar och frihet; genom att man tar ansvar skapas också frihet.

Men när vi nu tar den politiska retoriken som exempel blir vi också tvungna att inse att innebörderna i frihet och ansvar i högsta grad är retoriska d.v.s de definieras av någon och blir därför en viss sorts frihet och en viss sorts ansvar.

I den politiska retoriken innebär ansvar oftast något ekonomiskt som att man vill begränsa offentliga utgifter snarare än att man vill anpassa utgifter efter behov. Allra tydligast blir kanske detta när EU beviljar Grekland s.k. nödlån endast om man lovar att hålla nere sina offentliga utgifter oavsett vilka konsekvenser detta får. De här exemplen visar ganska tydligt att ansvar inte står höjt över varje diskussion utan tvärtemot är det som definieras som ansvar av någon.

Nu skall vi inte göra denna utredning onödigt omfattande men man kan förstås föra liknande resonemang om frihet. Frihet innebär för det första alltid någons frihet. Olika sorters friheter är förstås av godo så länge inte någons frihet innebär den andres ofrihet. Valfriheter av olika slag är positivt så länge de inte begränsar andra friheter eller blir meningslösa som val av tandkrämssorter, premiepensioner eller elleverantörer. Då blir de en sorts pseudofriheter som syselsätter oss och tar tid från mera meningsfulla aktiviteter.

Om det nu är så att frihet och ansvar alltid är retoriskt definierade d.v.s. det handlar om att argumentera för att det är på ett visst sätt, blir det problematiskt att bara ge någon ”frihet under ansvar”. Här tänker jag speciellt på den svenska skolan.

I skolan

Ingen lär väl ifrågasätta att friheterna i skolan – hur man än väljer att definiera dessa – är större än de var för länge sedan. Även om vi har skolplikt, är skolan avsevärt mindre repressiv idag än långt tillbaka i tiden; vi har förbjudit aga, skamvrå och andra otrevliga bestraffningar. Istället har vi betonat jämställda relationer mellan elever och vuxna samt intressedrivet arbete. Inte sällan har de förändrade villkoren också lett till att elever även räknar in närvaro, lektionstider och sätt att uttrycka sig i de nya valfriheterna.

Så var det detta med ansvar. Som vi har sett ovan är ansvar något förhandlingsbart; det finns alltid handlingar som är utmärkande för (indikerar) ansvar och det är alltid någon som har bestämt vad som räknas som  ansvar. Man måste faktiskt lära sig vad som räknas som ansvar innan man kan ”ta ansvar”. Jag kan mycket väl tänka mig att skolans elever (om man kan yttra sig så generellt) nog har en sorts uppfattning av vad de vuxna menar med ansvar men kanske har de också konkurrerande och rentav starkare bevekelsegrunder att definera ansvar på annat sätt?

Låt mig bara sammanfatta det jag tror att jag har sagt i det här inlägget. Jag menar alltså att begreppen frihet och ansvar inte är något som betyder samma för alla även om jag är övertygad om att de konnoterar något positivt. Det blir således mycket problematiskt att generellt kräva ”frihet under ansvar” eftersom såväl frihet som ansvar varierar för olika individer. Politikerna vill framstå som ansvarsfulla och argumenterar för att det de gör är vad som räknas som ansvar.  Att ge någon frihet under ansvar – i skolan t.ex. – är sannolikt ett hasardartat beslut eftersom såväl frihet som som ansvar kan definieras inom ramar som kanske inte överensstämmer med utbildningens regelverk.

Kanske kan detta jämställas med ”frihet utan ansvar”?

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle språk

Ord och vision

Fortune Cookie by OH joy14, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  OH joy14 

 

Häromdagen läste jag en löpsedel om en person som vunnit en rekordvinst på någon av de olika sorters spel som förekommer i vårt samhälle. Det beskrevs att efter rekordvinsten hade personen ägnat sig åt lyxresor, restaurangbesök, prestigebilar och en hel del annan konsumtion som jag inte kommer ihåg just nu, men att detta konsumerande nu nått vägs ände och förbytts i åtskilliga problem. Medan jag gick vidare för att uträtta det som jag planerat, hann jag tänka en hel del. Mitt tänkande kan nog sammanfattas i att ”så skulle aldrig jag göra utan jag skulle nog använda pengarna till något vettigt”. I efterhand kan jag förstås skämmas lite för mitt fördomsfulla sätt att tänka om denna person. Kanske är det trots allt så att det byggs upp en längtan efter rikedom och konsumtion idag som vi  inte sett maken till tidigare och en turlig vinst skulle då kunna bli det som sopar undan alla hinder för en uppdämd önskan om konsumtion.

Våra politiker talar återkommande om tillväxt och ”mer i plånboken” som om detta vore någon sorts eviga sanningar och det vore väl konstigt om vi inte påverkades av denna massiva retorik (indoktrinering?). Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schaug betraktar jag som en klok man; han säger att dagens politik är visionslös (och det har ju också jag sagt!). Politiken samlas mot mitten där plånboken tronar på sitt altare både hos regering och opposition. Regeringen kämpar för sin arbetslinje med en nästintill religiös fanatism. Enda visionen är att hålla hjulen igång och det är orgeglering/avreglering som är frälsningen. Dessvärre färdas både regering och opposition på samma motorväg mot mer arbete mer tillväxt i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar allt fortare. Ramlar man av har man sig själv att skylla. Allt kritik mot denna linje avfärdas som romantisk och orealistisk.

Men tänk om vi hade en oppostion som vågade svära i tillväxtkyrkan och kritisera den heliga graal som  kallas arbetslinjen, skriver Schlaug! En opposition som vågar ifrågasätta experimenten med gamla, skolan och vården i händerna på olika s.k. ”entreprenörer” med ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Var finns denna vision om något annat? Tänk om det vore så att Lövén – som ju är statsministerkandidat – vid eventuell valvinst vågade lova något större än:

  • den infantila arbetslinjen
  • manisk jakt på tillväxt
  • vulgär konsumtion

 

Dessvärre finns det väl inget som tyder på detta hos det största oppositionspartiet.

 

 

Il graal e la mole by bluestardrop - Andrea Mucelli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  bluestardrop – Andrea Mucelli 

 

 

Efterskrift
Eftersom jag är mycket intresserad av ord och vad dessa signalerar roade jag mig att ställa samman två listor från Schlaugs krönika. Jag tycker att de här två listorna på ett bra sätt visar skillnaderna mellan olika politiska ståndpunkter. Läsaren kan säkert själv avgöra de olika listornas hemvist

egen plånbok
ökad konsumtion
finanskapital
tillväxt
valfrihet
arbetslinjen
frihet för kapital
vinstdrivande

religiöst betingad arbetslinje
tillväxtkyrkan
ekorrhjul
helig graal
ekonomismens garn
lånade pengar
intellektuellt moras
nyliberala dimlandskap
samhällelig krackelering