Kategorier
politik samhälle välfärd vård

OPS – vad dyrt det blev!

Jag har under några veckor läst nästan 400 sidor ekonomisk galenskap med politiska förtecken, beskriven av Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska (Ordfront, 380 s).

Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) byggs med OPS-avtal (offentlig-privat-samverkan) vilket på kort sikt verkar fördelaktigt för det offentliga. Idén om OPS-avtal har mäktiga förespråkare i finansvärlden och med hjälp av smarta konsultbolag övertalas mindre smarta politiker i många länder att ingå sådana avtal

Drömmen om världsklass

I fattiga länder där politiker kan vilja bygga monument över sig själva och sina gärningar är det inte svårt för erfarna konsulter att driva igenom OPS-byggen vilka sedan får enorma konsekvenser. Lesotho är ett sådant fattigt land där man byggt ett prestigesjukhus med OPS-avtal vilket gör att alla sjukvårdsresurer äts upp att det dyra bygget. Sverige är visserligen ett rikt land som i viss mån kan kompensera sig för sådan här ekonomisk galenskap men trots det dränerar det dyra bygget de samlade sjukvårdsresurserna i regionen även i Sverige.

Normalt brukar borgerliga politiker tala sig varma för konkurrens och offentliga upphandlingar. I NKS-bygget förekommer visserligen en offentlig upphandling men någon konkurrens är det inte tal om eftersom enbart Skanska vågar sig på det gigantiska projektet. Detta till trots fortsätter de (naiva) politikerna sin dröm om att bygga ett sjukhus i världsklass utan hänsyn till att entreprenören (en mycket efaren sådan!) nu kan lura på politkerna vilka kostnadsökningar som helst. Den vanliga borgerliga omsorgen om ”skattebetalarnas pengar” verkar inte alls ha nått de borgerliga politikerna i Stockholms läns landsting. Som en jämförelse beskriver författarna ett mycket framstående sjukhus i Hamburg som har byggts för tiondelen av kostnaden för NKS.

Tänk först – bygg sen!

En fördyrande omständighet är att man byggt huset innan man har bestämt vad det ska användas till och därför har man inte kunna bygga på mest kostnadseffektivt sätt. I Hamburgsjukhuset planerade man först vilka verksamheter som skulle utföras och sen byggde man utifrån behoven. Detta innebar att man kunde bygga mycket billigare och satsa resurserna där man visste att det krävdes mer. Man valde också att bygga i ett plan för att slippa långa transporter och väntetider i hissar.

Kostnaderna är emellertid bara en del av problemen som författarna beskriver. Drömmen om ett världsberömt sjukhus får svåra konsekvenser för övrig vård. På NKS ska helst inte patienter med ”vanliga” sjukdomar ligga och skräpa och ta upp vårdplatser. Antalet vårdplatser är därför starkt nedskuret. Antagligen ser beslutsfattarna framför sig hur forskarna ska lösa ”medicinska gåtor”och ge NKS världsrykte.

Resurser dit de bäst behövs?

Det är naturligtvis glädjande (vem skulle inte blir glad för det?)för den som blir hjälpt från en svår och sällsynt sjukdom men jag erinrar mig också hur Hans Rosling – i boken Factfulness – avråder en ivrig men mindre erfaren läkare från en hjälporganisation från att sätta igång en resurskrävande behandling på bekostnad av att ge adekvat vård åt många i ett fattigt land. Adekvat vård åt många och utnyttjande av resurser på bästa sätt gäller förstås oavsett var man befinner sig.

Till Nya Karolinska, NKS, finns hur många miljarder som helst medan den vardagsnära sjukvården urholkas. Tidigt i boken finns en vädjan från den älskade, numera avlidna författaren Bodil Malmsten om att sjukvårdsplanerarna måtte ta ett samlat grepp på cancervården i regionen och inte splittra upp det som tidigare fungerat.

Vad är det som driver politiker att inte satsa på vård efter behov utan i stället på att bygga monument för att bli berömda? I det här fallet blir de väl snarare ökända för att ha slösat bort massor av miljarder av ”skattebetalarnas pengar”, skulle jag tro.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Stort och smått

Microphones by Håkan Dahlström, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  HÃ¥kan Dahlström 

 
Jag tror nog att vi alla fungerar så att om det inte finns några verkliga frågor att engagera sig i, så blir det liksom energi över att engagera sig sig sånt som egentligen är av mindre betydelse. Om det förhåller sig på det viset, är det nog inte helt osannolikt, att den eller de som vill avleda uppmärksamheten från det som egentligen betyder något, med olika medel, skulle kunna få oss att fokusera på något mindre väsentligt, för att därigenom avleda uppmärksamhet från något av större vikt. Ett inslag som jag läste härom dagen fick mig att tänka så.

Per Björklund i FT 26 aug 2015) menar att den borgerliga pressens flirtande med SD till viss del är regeringens fel. Den är helt enkelt för ofarlig och inget mål för några angrepp från bogerligheten.

Om Löfvens parti verkligen presenterade några stora reformer, skulle de uttråkade ledarskribenterna på högerkanten få något verkligt att attackera (jfr stort och smått ovan).

Hade vi en rödgrön regering värd namnet, skulle ledarsidorna fyllas av rasande angrepp på ”tillväxtfientlig politik som arbetstidsförkortning, stängda kärnkraftverk och utbyggd välfärd”.

Det skulle helt enkelt inte bli tid att göra ensamkommande flyktingbarn eller tiggeri till viktiga och avgörande frågor så som SD vill.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Demokrati ifrågasatt, eller?

IMG_7657 by Peter Leth, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Peter Leth 

 

Alla som har  läst Den amerikanska högern av Martin Gelin kan inte sväva i tvivel om att demokratiskt fattade beslut i Washington om sjukförsäkringar, miljöhänsyn och vapenrestriktioner m.m.  är oerhört impopulära i vissa gruppar bland de amerikanska medborgarna.

Det var därför med stort intresse som jag tyckte mig finna likartade tankegångar i Sverige, när jag läste ett inlägg i Landets Fria/Opinion den 5 augusti 2015 där skribenten Hans Norebrink lyfter fram hur borgerliga medier ständigt ”skjuter giftpilar” mot den ”förtryckande staten” som lägger ”krokben för individers valfrihet”. Detta på minner inte så lite om hur Gelin beskriver de högerinriktade tankegångarna i USA.

När den samlade borgerliga pressen vänder sig mot demokratiskt fattade beslut av våra folkvalda, är detta i grunden att vända sig mot demokratin själv. Att den borgerliga pressen höll den tidigare moderatledda regeringen om ryggen är inte att förvånas över men eftersom Sverige har en internationellt sett väl fungerande demokrati med ”onormalt” liten korruption vore det klädsamt om den borgerliga pressen valde att använda sakargument nu när man är i opposition istället för att diffust frammana spöket ”staten” som ständigt ”inskränker människors individuella frihet”, menar Norebrink.

Men vad är då den högt värderade individuella friheten? Är det inte just att varje medborgare har full frihet att välja vilket parti man vill?

Vilket är alternativet?