Skog

Det var en gång en skog, så inleds en artikel av Petra Mattsson i FT 15 februari 2017 och jag blir nyfiken på att det står att det ”var” en skog. Jag tror mig ha hört (eller läst) ganska nyligen att vi aldrig har haft så mycket skog som nu.

Sådana här funderingar låter kanske helt ointressanta för vår alltmer urbana befolkning som kanske rentav tycker att det otäckt med skog. För många av oss i Sverige med vår allemansrätt har emellertid skogen och naturen generellt stort värde även om detta skiljer sig från skogsägarens mer ekonomiska intresse.

Själv är jag uppväxt på landet med en far som vintertid under min barndom ofta tjänade sitt uppehälle (vårt uppehålle) i skogen med den tidens ca 15 kg tunga motorsåg. Detta var naturligtvis ett mycket hårt jobb men jag tror att skogen gynnades av att han fällde de träd som man bestämt skulle fällas (s.k. blädning). Idag skiljer sig skogsbruket inte särskilt mycket från skövlingen av regnskogar runt om i världen.

Bilden ovan är min fars välanvända motorsåg – en modernare variant som inte är tyngre än att en ”skrivbordskarl” kan hantera den. Jag startar den ibland för att liksom känna kraften och det mäktiga ljudet (även med hörselskydd). Jag vet inget vackrare motorljud än det från en motorsåg som med full kraft arbetar sig in i virket! Det är faktiskt det enda motorljud i omgivningen som jag aldrig irriterar mig på. Detta är antagligen inte konstigare än att det finns människor som älskar oljudet från motorcyklar och bilar.
 
Jag fick en inblick i modernt skogsbruk när jag var på kurs för lärare, någon gång under 80-talet. Här fick vi lära oss att ”det är alldeles för många gubbar med motorsåg i skogarna”. Istället fick vi se hur moderna s.k. skördare på kort tid, dygnet runt och mycket effektivt skördade (läs: skövlade) all skog på ett utvalt område. Resultatet blev kalhyggen eller föryngringsytor som man försökte introducera när kalhygge bar på alltför många negativa konnotationer. Ett gammaldags skogsbruk med utvalda stammar ansågs inte längre ”ekonomiskt försvarbart”.

Den här skogsbruksmodellen har lett fram till att vi egentligen inte har några riktiga skogar längre, skriver Mattsson. De trädbestånd, som vi kanske ser när vi åker i vår bil, är alla planteringar – virkesodlingar – av gran och tall i snörräta rader.
 
Många djur och växter har dött ut eller har svårt att överleva, menar hon. I Sverige riskerar 1800 arter att dö ut. Enligt uppgift i artikeln avverkar vi motsvarande 400 000 fotbollsplaner årligen. Detta är knappast ett skogsbruk som tar hänsyn till det levande (jag tror att det är andra hänsyn som gäller i skogsbruket). Inte heller är det särskilt intressant att gå omkring i en skog där träden står i rader och alla är lika gamla, tänker jag.

I artikeln nämns en podocast i fyra delar som jag inte alls kände till. Ska göra ett besök på den webbplatsen.

”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo

Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

Rena vinsten?

22968112495_61946c7a7e_mJag tror nog att även den som brukar uttrycka sig ”PK”, som malisen säger, då och då oroas av en stor invandring. Sannolikt bottnar en sådan oro i rädsla eller åtminstone obehag inför det obekanta. Jag tror att sådana känslor är fullständigt normala och ur ett evolutionärt perspektiv har det sannolikt varit nödvändigt att förhålla sig avvaktande inför det man inte känner till. Men sådana känslor rättfärdigar naturligtvis inte att man skriker om ”systemkollaps” eller ”vi kan ju inte ta emot hur många som helst” och annat i samma anda. Då är det – som jag har sagt många gånger – viktigt att läsa sånt som inte bara följer med strömmen och tänka ”ett varv till”.

Anders Norström skriver i FT 4 mars 2016 ett inlägg med titeln Flyktingmottagandet  får svensk ekonomi att blomstra. Detta är naturligtvis en titel som man blir lite nyfiken på när vi har fått lära oss att ”vi går på knäna” och att välfärden är hotad. De måste väl i alla fall kosta oss en massa pengar?

Norström hävdar att tillväxten i Sverige är högre än i andra EU-länder och långt högre än i USA. Flyktinmottagandet är en viktig faktor bakom detta. Men hur kan det vara så?

Svaret är att varje utgift är någon annans inkomst. Extrautgifterna för flyktingarna blir till dagersättningar, bussresor, extra SFI-lärare, övertid hos Migrationsverket och hyra till de som äger förläggningar. Alla dessa använder naturligtvis de extra inkomsterna till köp av varor och tjänster i sin tur.

En stor del av kostnaderna betalas med biståndspengar som nu stannar i landet. De blir till ökad efterfrågan och utgifterna finansierar sig i hög grad själva. En stor del av flyktingmottagningen finansieras med lånade pengar, men regeringen lånar idag till minusränta och statens bruttoskuld minskar eftersom den räknas i procent på BNP.

Vi är också i stort behov av invandring. Arbetsförmedlingen har beräknat att vi måste ha en nettoinvandring på 90 000 personer årligen. Men Sverige har årligen en utvandring på 50 000 personer  och därför behövs en invandring på 140 000 personer om vi ska kunna bibehålla relationen mellan pensionärer och barn och personer i arbete.

Särskilt stort behov av nyanställningar finns inom offentlig sektor. Här behövs kökspersonal, barnskötare, personliga assistenter, vårdbiträden och städare. Självklart ska alla ha avtalsenlig lön!

Foto: ”Hyllie granskontroll polisen_20151112_08” (CC BY 2.0) by  News Oresund 

Tänka till

 

En recension av Hans Norebrink om boken Jämlikhetsnormen av Anders Nilsson och Örjan Nyström fick mig att tänka till en gång extra. Recensionen pekar ut tre viktiga faktorer för jämlikhet och jag inser att det finns en viss risk att jag hade skyndat förbi alla utan misstanke om jag inte hade fått ett och annat påpekat av recensenten.

1. Jämlikhet för alla vid lika startmöjlighet hade jag nickat instämmande till.

2. Jämlikhet genom omfördelning hade jag också känt igen och gillat.

3. Jämlikhet genom obligatorisk förskola och yrkes/lärlingsutbildningar hade jag gillat (även om lärlingsutbildningar har fått en viss politisk anstrykning)

Men.

Jag hade kanske inte insett att den tredje punkten också syftar till att göra individen mer attraktiv för globala kapitalismen. Något annat alternativ än anpassning till en kapitalistisk ekonomi har inte författarna till boken enligt skribenten; ”vi ska bli bättre än andra att dansa efter kapitalets pipa” helt enkelt. Tanken att ekonomi ska tjäna människan, inte tvärtom, finns inte på kartan.

Alternativ!

 

”…socialdemokratin erbjuder inget ekonomiskt, socialt eller idépolitiskt alternativ till den marknadsliberala agendan. När klassamhället överallt fördjupas vill de socialdemokratiska partiledningarna allt mindre tala om klass. Och när behovet av fördelningspolitik är större än vad det varit på trettio år hukar man i alla avgörande frågor och ansluter sig i allt väsentligt till de rådande åtstramningsdoktrinerna.” Göran Greider http://www.etc.se/ledare/socialdemokratin-ar-radd-grasrotternas-entusiasm

Greider talar om socialdemokratin i allmänhet och om brittiska labour i synnerhet i sin ledare. Han undviker i stort sett att direkt peka ut den svenska socialdemokratin. Jag tycker nog att han kunde varit lite mer specifik när det gäller Sverige. Visserligen menar han att Juholt utgjorde ett hot därför att han hade förmågan att uppamma en entusiasm som inte är förenlig med dagens partiapparater, som han på ett tankeväckande sätt beskriver som en sorts ”änterhakar” till makt och inte första hand till politisk förändring.

Även om man måste vara realist och inse att det tar tid att få Sverige på kurs igen efter de åtta årens navigerande i grumliga vatten, hade man nog väntat sig lite kraftigare kurskorrigeringar av den nya regeringen. Sannolikt har ledfyrarna släckts eller vanhävdats i likhet med järnvägar och andra samhälleliga nyttigheter.

OBS i radion

Ivory Tower Badge by wawoodworth, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  wawoodworth 

 

 

Sovande barnbarn i tvillingvagn är inte i behov av en evigt snattrande farfar och därför går det alldeles utmärkt att lyssna på radio regelbundet (eftersom småbarn oftast sover regelbundet – åtminstone dagtid).

Detta har fått mig att ”återupptäcka” OBS (det program som en gång i tiden hette OBS – kulturkvarten). Regelbundet varje dag kl 13.20 levererar SR P1 intressanta program i de mest skilda ämnen på kort tid; ofta innehåller det endast 15 min långa programmet mer än ett ämne vilket gör att man inte behöver avsätta särskilt lång tid.

I måndagens OBS genomför den skarpa Kajsa Ekis Ekman en obarmhärtig avklädning av den finske finansmannen Björn Wahlroos nya bok med titeln: De tio sämsta ekonomiska teorierna från Keynes till Piketty (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6181916).

Som alla andra högerdebattörer anser förstås Wahlroos att skatterna är för höga, att facket har för stor makt och att man inte kan få tag på arbetskraft därför att det är så lätt att få bidrag istället för att arbeta. Allt detta har vi ju hört förr så det är inga nyheter.

Men Wahlroos är så extrem i sitt kapitalistiska tänkande att han menar att lösningen på miljöproblemen endast kan ske om vi sätter ett pris på både luft och vatten! Här erinrinrar jag mig en gammal Kalle Ankaberättelse där man spekulerade i att människor skulle behöva betala för luften de andades. Som barn skrattade man åt sådana galenskaper men kanske har kapitalisterna nått dithän numera.

Wahlroos menar att allt måste ägas – han talar om ”allmänningens tragedi” – där det ingen bryr sig om det gemensamt ägda. Lösningen är att någon istället måste äga, ta betalt och utmäta straff för överträdelser.

Mest extremt – av det som Ekman tar upp i sitt program – är Wahlroos föreställning om att det går att sätta ett pris på människor; man skulle kunna handla med rätten att föda barn. De som har mest pengar skulle då få föda flest barn. Men vem ska då arbeta i överklassens fabriker? frågar sig Ekman.

Finansiella bubblor kan man inte komma ifrån i ett kapitalistiskt system, erkänner Wahlroos, och det är ”otrevliga”. Att staters ekonomier havererar så att sjukvård och annan samhällsverksamhet inte fungerar är just ”otrevligt” – men knappast mer – från kapitalistens utsiktspunkt däruppe, poängterar Ekman.

Kontraster

 

 

Jag kan inte låta bli att lyfta fram denna fantastiska jämförelse, gjord av Maria-Pia Boëthius i ETC Helg den 30 maj.

Hon skriver så här:

”En gång talade man om Sovjetmänniskan, ett slags grådaskig robotmänniska, drogad av propaganda, som bara lydde order. Hon fanns såklart inte, men det var en bild av skräcken inför hur makten kan forma människan.”

Inför denna bild av Sovjetmedborgaren, en bild som vi nog många fått oss till livs genom press och tv-nyheter håller Boëthius liksom upp en spegel och ser på oss med en frågande min:

”Och konsumtionsmänniskan? Som den kapitalistiska ideologin formar? Hur ser den schablonen ut? Modeklädd, bantande och plastikopererad med blicken drunknad i sin Iphone, datorspelande, kommunicerande över Facebook och Instagram, jagande nya trender och mer pengar att konsumera för?

Nej, inte är det något särskilt smickrande att ”medelklassens konsumtionsmänniska” är en ”zombie”, visserligen ”inte grå som Sovjetmänniskan, men lika lurad.”

Min reflektion:
Attans, att vi inte genomskådade vad det frekventa talet om ”mer pengar i plånboken” egentligen syftade till!

Tre spaningar och lite egna funderingar

”Point of View” binoculars in West Seatt by jcolman, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  jcolman 

Nato

Den som hade förhoppningar om att en rödgrön regering skulle vara mindre benägen än den borgerliga att växa samman med Nato har /…/anledning att bli besviken” (Birger Schlaug i FT 20 maj 2015 med anledning av Natos jätteövning ”Baltops” i Östersjön.

Det som skiljer den förra regeringen från den nuvarande är att den förra öppet redovisade att man önskade svenskt medlemskap i Nato medan den rödgröna formellt är emot men samtidigt krattar manegen för just ett medlemskap.

Steg för steg deltar Sveriges regering i det militära vansinnets praktiska upphetsningsfas. Steg för steg smygs vi närmre ett Natomedlemskap (Ibid).

Jobb

Tydligen gick stora delar av väljarkåren på löften om att fler skulle jobba om skatterna bara var lägre. Nu har vi facit i hand; efter alla skattesänkningar; arbetslösheten ökade. (Arash Hakiminia, FT 22 maj 2015)

Profession

Under 1980-talet började ledande politiker ifrågasätta principen att anställda producerar bruksvärden och inte bytesvärden. De hämtade inspriration från nyliberala ekonomer och intellekturella som manade till kamp mot en ideologi som byggt den kapitalistiska välfärdsstaten.

Tanken om att staten skulle ”lägga livet tillrätta” förknippades med totalitär ondska (jfr hur det är idag!). Så blev själva demokratin överflödig och ”autopiloten” tar över d.v.s. lägst pris vinner och vi har återvänt till 1800-talets marknadskaos.

Devalveringen av yrkeskunnandet – professionen – är typisk för den kapitalistiska formen av industrialisering. De anställda ska ha så lite kontroll som möjligt över arbetsprocesserna. Yrkeskunnande blir enbart till en historisk barlast (Mikael Nyberg, LFT 20 maj 2015).

Till allt detta fortsätter de stackars Doroteaborna att kämpa för en anständig sjukvård.

Reflektioner

Först tänker jag att många (om nu någon läser) avfärdar säkert mina spaningar som tendensiösa, vänstervridna eller propagandistiska. Ja, de är alla sedda från ett perspektiv som inte så ofta syns i s.k. ”stormedia”. Det är givetvis ett enormt demokratiproblem att en överväldigande majoritet av pressen i vårt land representerar borgerliga värderingar och därför dagligen på ledarplats beskriver den rödgröna regeringens misslyckade politik. Jag menar därför, att – även om man huvudsakligen håller med om den borgerliga linjen – det är nödvändigt att läsa tidningar som ger ett annat perspektiv på de politiska frågorna. Mina andningshål – eftersom jag dagligen läser en moderat morgontidning – är därför publikationer som Fria Tidningen, ETC, Dagens Arena och någon gång även Aftonbladet. Skribenter som Birger Schalug (nedan), Göran Greider, Maria-Pia Boëthius m.fl. ger mig en mer differentierad bild än om jag enbart skulle läsa morgontidningen. Ja, ibland verkar det som om de inte beskriver samma land ens.

Birger Schlaug – som jag spanat in ovan – talar klarspråk (i alla fall till mig). Natofrågan är svår och det är naturligtvis som Schlaug skriver att manegen krattas. Samtidigt som den borgerliga pressen hetsar om Rysslands imperialistiska ambitioner, blir vi i landet med stor sannolikhet mer och mer övertygade om att vi nog borde vara med och få USA på vår sida (även formellt)

Att skattesänkningar inte är något universalmedel för att minska arbetslösheten har nu blivit klart. Antagligen har ekonomer på den borgerliga sidan vetat detta hela tiden. Men skattesänkningar är förföriskt och ”mer i plånboken” vill vi ju alla ha. Däremot vill vi inte gärna höra att om skatterna sänks blir det mindre utrymme för våra samhälleliga nyttigheter. Men det löser sig förstås när var och en ska ta upp den egna plånboken och betala för tjänsterna.

Jag kan förstås inte föreställa mig att de som argumenterat för skattesänkningar som verksamt medel mot arbetslöshet står med byxorna neddragna och skäms. Man kommer istället att ägna sig åt kontrafaktisk argumentering och säga att det har blivit fler som jobbar (kan ju var rätt i och för sig) och att det hade varit mycket värre om man inte sänkt skatterna. Fan trot!

Slutligen tycker jag att det är en mycket intressant debatt som Nyberg för i den sista spaningen när han visar att ett mål i den kapitalistiska ekonomin är att devalvera yrkeskunnandet. Genom att sätta pris på sådant som inte så lätt låter sig prissättas kan man föra statistik över någon sorts fiktiva prestationer. Läkare ska jobba med poängsatta diagnoser, dokumentera och jämföras. Lärare ska engageras i en rad meningslösa aktiviteter som kan dokumenteras och bli föremål för statistik. De professionella själva vet ju att att deras yrken inte låter sig värderas, mätas eller styras av sifferexercis. Ju mer man försöker styra en fungerande verksamhet desto mer störs den d.v.s. styra=störa och i förlängningen en verksamhet som fungerar sämre och sannolikt även blir dyrare.

Debatt i regn

 

 

I två timmars hällande regn men utmärkt regnskyddad har jag under dagen på ett säkert sätt framfört ett väl regnskyddat sovande gossebarn i barnvagn i skogsterräng. Detta vore väl inte så märkvärdigt – man har ju gått i heldagsregn i fjällen utan att blöta ner sig ända in på kroppen – men det något udda inslaget är kanske att jag avlyssnat hela budgetdebatten i radions P1 medan den inte ont anande gossen undgick politikernas slingrande tal och mer eller mindre obevisbara anklagelser riktade mot de politiska motståndarna.

En snabb analys visar att man talar vackert och svepande om det man ämnar åstadkomma. Här fick finansministern chansen att måla upp den s.k. kursändringen. De olika politiska motståndarna gick därefter i replikskifte med ministern och menade inte oväntat att det var ”fel politik” och att man nu kommer att gå en dyster framtid till mötes. Direkta frågor bemöttes av i princip enligt principen ”anfall är bästa försvar” d.v.s. ingen svarar i allmänhet på en direkt fråga utan motanfallet har istället formen av ”…när vi fick reda upp … efter [partibeteckning] fick vi …”.

Det som slår mig rent generellt utöver det ovan nämnda är att man med stor trosvisshet talar om att det är på det ena eller andra sättet och att detta sätt alltid är relaterat till partiets åsiktslinje. Så när regeringen säger att de ska skapa nya jobb på sitt sätt, så säger motståndarna att man måste göra på ett helt annat sätt. Detta får mig att dra slutsatsen att: bortsett från det tokiga i att ”skapa jobb” så finns det ingen direkt sanning i hur man gör detta och därför vore det mycket bättre att politikerna sa så här: ”Därför att vi är moderater vill vi att det ska bli fler jobb om man sänker skatterna och gör det lättare för företagarna på olika sätt.” På motsvarande sätt kunde socialdemokraterna säga: ”Därför att vi är socialdemokrater vill vi inte att det blir några fler jobb för att man sänker skatter och arbetsgivaravgifter utan vi vill låta skattepengarna gå till utbildning och traineejobb.

Om man gjorde klart att varje argument är knutet till hur man vill att det ska vara – den politiska åsikten om samhället – och inte försökte få det att låta som om det var sakargument, tror jag att det skulle bli mer liv i den politiska debatten. Kanske är det som en del debattörer hävdar; vi måste få en tydlig rågång mellan höger och vänster.