”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo

Egoismens megafoner

I en dagstidningskrönika läser jag att tankesmedjan Timbro har gett ut två böcker av Ayn Rand, Urkällan och Och jorden skälvde. Man undrar förstås vad de kan ha för avsikt med detta.

Jag har ju tidigare skrivit om Ayn Rand efter det att jag läst om att centerledaren Annie Lööf tyckte att vi borde låta oss inspireras av Rands tankegods. Min tanke var då att om Lööf tycker att det är något vi bör inspireras av så är det sannolikt något som jag själv tycker vi borde ta avstånd från.

Detta ledde till att jag tog reda på lite om Rand och jag fann då att hon är frontfigur i en filosofi som benämns objektivismen. Mycket förenklat är Rands budskap att var och en har en skyldighet att följa sina egna idéer och ta vara på den egna skaparkraften. Detta kommer till uttryck i den – jag tvekar inte – grandiosa romanen The Fountainhead, det är väl den som har blivit Urkällan i svensk översättning. Du kan hämta den egelska utgåvan på nätet (efter lite googlande).Jag har tidigare skrivit om min läsning av detta digra men oerhört fascinerande verk.

Jag har också läst den lilla kortromanen Anthem som också den handlar om kampen för individens frihet. Här finns – i motsats till Orwells pessimistiska 1984 – en positiv utveckling där huvudpersonerna lyckas ta sig bort från ett totalitärt system till individuell frihet och lycka.

Ayn Rand har alltså inget till övers för kollektiva lösningar, altruism eller social välfärd och det är förstås inte förvånande att högerns megafoner finner det lämpligt att hjälpa till att sprida detta budskap inför valet. Faran, som jag ser det, är egentligen inte att människor tar vara på sin kreativa förmåga utan mer att budskapet förenklas och vulgäriseras i debatten så att resultatet blir krav på nya skattesänkningar, att man jagar sjuka och arbetslösa, att man kräver ”stopp för bidragssamhället” och misstänkliggör den som ”bara vill leva på bidrag”. Alltså välkända tongångar som i värsta fall får näring från Rand.