Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Förutsägbara kommentarer om Cuba efter Castro

Nu är Castros aska förd till den sista vilan och jag vill väldigt gärna vilja skriva något i samband med hans bortgång även om jag inser att jag inte tillför något i sak.

 

Eftermälet bland etablerade ”tyckare” blev ganska förutsägbart: den borgerliga pressen har såvitt jag kunnat läsa ägnat stor möda åt att ”ta heder och ära” av Castro och hans verk genom att ta fram allt negativt som politisk ofrihet och repression medan skribenter på vänsterkanten betonat utbildning, sjukvård och kamp mot den orättvisa blockaden från USA.

Borås Tidning – moderat – raljerar i en ledare: ”läskunnighet, javisst men om man inte får skriva och läsa fritt? Till vilken nytta då?”. Eller ”ingen hunger men bakom galler”? Eller om ”äldre röda män” som fascinerades av Cuba där förstås Palme och Schori platsar högst bland de förledda.

De mera vänstersinnade betonar den heroiska kampen mot stormakten som aldrig accepterade sakernas tillstånd. ”Frigörelsen” (mina citattecken), hur människor har lyfts ur fattigdom, hur analfabetismen har utrotats, fri utbildning och hur läkare utbildats i den mängd att de kan göra frivilliga insatser bland andra förtryckta folk betonas från den sidan.

Jag har själv aldrig varit på Cuba och sett med egna ögon men jag kan inte svära mig fri från en viss revolutionsromantik under 60- och 70-talen när de ideologiskt övertygade for till Cuba för att hugga sockerrör och stödja revolutionen.  Nog var man lite imponerad av den ikoniske Che Guevara men såvitt jag minns ägde jag aldrig något med hans bild, vilket naturligtvis av många i min omgivning betraktades som att ”fega ur” eller något i den stilen.

Greider, i Dalademokraten,  intar en ståndpunkt jag gärna VILL tro på. Han betonar alla sociala- och välfärdsframgångar som uppnåtts på Cuba trots motstånd från främst USA, men tar också avstånd från ofrihet när det gäller åsikter och andra partier.

Borgerligheten tillsammans med de osmakligt firande exilkubanerna hoppas förstås nu på att kunna invadera och slutligen besegra det gamla styret med sina ”friheter”: oreglerad företagsamhet och privatiseringar av nationella angelägenheter och annat.

Jag hoppas innerligt att Cuba kan hålla stånd mot de värsta avarterna av dessa friheter

Fotolänk: ”Cuba!” (CC BY-NC-ND 2.0) by jordi.martorell

”Sicket fôlk!”

4525921093_8ecb8af8e8_mIdag känner jag att jag har tappat lusten att referera och reflektera ingående kring artiklar som jag läst i bastun. Istället  skakar jag (bildligt) på huvudet och undrar vart vi är på väg. Var och en kan ju själv läsa de artiklar som jag funderar kring, antingen på nätet eller på papper om intresse finns.

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen 19 oktober 2016 om det bisarra uttrycket ”skapa jobb”. Detta är numera varje politikers mantra. Jobb ska skapas även om de inte behövs. Sånt som folk gjorde själva som att städa, sköta trädgård och annan ska nu in i marknadsekonomin av ideologiska skäl men också för att skatteintäkter är nödvändiga för att finansiera välfärden med nuvarande system.

Schlaug menar att vi borde flytta beskattning på arbete till beskattning på produktion istället, åtminstone delvis. Som flera andra debatttörer (utanför borgerlighet och socialdemokrati) påpekat behöver vi inte arbeta bort en tredje del av våra liv längre utan vi kunde få mer fri tid. Det sitter emellertid djupt hos våra politiker – och antagligen också hos oss själva –  att man ska arbeta (om än i onödan) och känna skuld om man inte arbetar.

I samma anda är en annan artikel i samma i utgåva ”Det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle” där Caroline Erica Åström menar att ohälsa kan vara en sund reaktion i ett samhälle där vi tror oss behöva löneslava för att kunna skaffa den mest hajpade mobiltelefonen (jag väljer här att inte nämna det fabrikat hon nämner). Jakten på prylar gör folk sjuka och livet går förbi medan man löneslavar för att kunna skaffa det senaste men knappast det nödvändigaste. Sannolikt ångrar vi inte på dödsbädden att vi har arbetat för lite, menar skribenten.  Kanske vore det en nyttig övning att något fundera över vad vi kan förväntas ångra när tiden är kommen (om vi får tillfälle förstås) .

Slutligen läser jag i samma publikation från den 20 okt om galenskapen där försvaret fått lov att spränga granater i Vätterns dricksvatten. Är det ingen som har något förnuft längre? Jag säger som i Macken: ”Sicket fôlk!

Bildlänk: ”buy nothing day” (CC BY-SA 2.0) by BAMCorp

Brexit

Jag läser en inledare av Sara Falkstad i FT 29 juni 2016 och jag blir så engagerad av hennes klarsyn att jag måste referera och citera en del här:

27954696555_c6e8f748ef_m

Storbritannien lider av ett ”postindustriellt stressyndrom” (sagt av journalisten Andrew Brown) vilket gör att man är på jakt efter syndabockar; Bryssel har blivt främsta måltavlan.

Falstad skriver att det är lätt att hålla med om  en del av kritiken mot EU eftersom det är en odemokratisk union skapad för storkaptitalisterna och där lobbyisterna har den största makten. Att tala om EU som ett fredsprojekt blir ett slag i ansiktet på alla de ”oönskade” som får sin grav i Medelhavet när de försöker bli en del av den europeiska gemenskapen.

 

 

Om britterna hade röstat för utträde för att de ville ett bättre samhälle;

Om britterna vela riva murar där flyktingarna dör;

Om de britterna hade velat lämna EU för att fascism och fattigdom återvänt till Europa;

Om britterna hade röstat för att decentralisera  och demokratisera ekonomin;

Om britterna hade velat säga nej till militarism;

Då hade Brexit  varit en modig handling.

Dessvärre är det inte alls på dessa bevekelsegrunder britterna röstat nej utan det är på främlingsfientliga grunder styrkta av Camerons flirtande med UKIP. Det är alltså – dessvärre – inte systemkritik som ligger bakom Brexit och utträdet är därför en seger för högerkrafter, populism och historielöshet.

Det är svårt att jubla över att EU knakar i fogarna när alternativet är att murarna byggs ännu högre.

Läs originalartikeln här: http://www.friatidningen.se/artikel/123609

Bildlänk: ”Polling Station” (CC BY 2.0) by  Matt From London 

Svängdörrar

Svängdörr

Jag ser att Fredrik Reinfeldt har fått ett toppjobb hos Bank of America Merril Lynch som s.k.rådgivare. Det är väl detta som kallas ”svängdörrar” och som vi bör (måste!) lagstifta mot.

Man kunde kanske tänka att det inte är så konstigt att moderata politiker, som alltid har varit lierade med kapitalet, gör så och att målet hela tiden varit att föra en sådan politik att man kvalificerar sig för ett extremt välavlönat hos de ideologiskt likasinnade när man väljer att lämna politiken.

Däremot är det ju ytterst graverande att även åtskilliga socialdemokratiska politiker gör samma resa! Det är alltså ingen skillnad i grunden; de har bara begagnat olika plattformar för sin vidare karriär när de lämnar det politiska uppdraget.

Fy, säger jag!

 

Eftertankar
Ovanstående text har onekligen ett moralistiskt anslag, vilket egentligen inte var min avsikt. Jag tror inte att man kan göra övergången från ett politiskt uppdrag till ett välbetalt jobb där man utnyttjar sina tidigare erfarenheter till en fråga om individuell moral; sannolikt skulle jag själv ha svårt att tacka nej om jag vore i en liknande situation. Därför måste det till lagstiftning som gör det såväl omöjligt som olagligt att direkt gå från politiska förtroendeuppdrag till jobb där man berikar sig själv med hjälp av de tidigare erfarenheterna.

 

Foto:

Revolving door” (CC BY-NC 2.0) by  danielledarlingdarling 

Skämmas

Shame by PinkMoose, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PinkMoose 

 

 

Mot slutet av fredagens bastubad läser jag ett inlägg av Birger Schlaug som får tempen i bastun att stiga utöver de 90 grader den haft den senaste timmen, stiga bildligt alltså.

I ett inlägg med titeln Profitörerna vill Schlaug avslöja ”kapitalismens råa kärna”. Han skriver att självaste Adam Smith menade att för att kapitalismen ska fungera är det nödvändigt att kunna skämmas. Den förmågan har numera gått förlorad.

Den verserade och välklädda Kapitalismen tar – utan att skämmas – 1940 kr (en del tar ännu mer) per dygn för en flyktingsäng i ett rum tillsamman med andra. Detta gör åttatusen per rum och dygn; 2,8 miljoner på ett år. Som jämförelse samlade hela Sverige ihop 43 miljoner vid en gala nyligen. Detta räcker knappt till 15 rum under ett år med sådana priser.

Som jämförelse kan jag nämna att dygnspriset per person för en flyktingsäng i ett rum tillsammans med 4-5 andra är högre än vad vi nyss betalade för ett dubbelrum i Stockholm med centralast möjliga läge. Då hade vi ändå valt varandras sällskap hustrun och jag.

Efterfrågan på flyktingboende är just nu hög; moralen är obefintlig. I vanliga fall ondgör sig Kapitalet över höga skatter men nu verkar det vara locket på, skriver Schlaug. Adam Smith hade fördömt dessa företag.

(Fritt efter: Birger Schlaug i Fria Tidningen, fredagen den 9 oktober 2015: http://www.friatidningen.se/artikel/119513)

Plånboken och samhället

Castanza Wallet by rbieber, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  rbieber 

 

 

Under snart ett decennium har ”plånboken” stått i centrum för vårt ekonomiska tänkande. När nu regeringen höjer en del skatter, låter inte katastrofropen från näringslivet vänta på sig, ja kanske även från alla oss som har tränats i att rikta fokus mot plånboken.

Hantverkare, politiker, lobbyister, ledarskribenter och näringslivet generellt upphäver nu ett samfällt skri i hopp om att vi ska koncentrera oss på den egna plånboken och finna att staten blir mindre generös mot alla de som redan hade en hel del i plånboken. De som redan innan hade tomt kanske inte märker någon omdelbar skillnad.

Om vi håller oss till det lilla sammanhanget – plånboken – det som borgerligheten vill få oss att fokusera på, blir vi säkert lite missnöjda när den egna takomläggningen och badrumsrenoveringen blir en hel del dyrare med minskat ROT-avdrag. Hantverkarna och plånboksväktarna förenas sannolikt i gemensamt  missnöje när staten inte längre subventionerar arbetskostnaden lika mycket som tidigare. (Flera av kritikerna mot ROT menar att ”bidrag” är en mer adekvat benämning på det som numera benämns ”ROT-avdrag” och att det i högsta grad är orättvist att de skattepengar som alla är med och betalar ska ges i bidrag enbart till de som har möjlighet att utnyttja detta).

På samhällelig nivå är det förstås tveksamt om staten ska subventionera en bransch med skattepengar, ”skattebetalarnas pengar” som det har hetat under det decennium vi har fått lära oss att titta i den egna plånboken, hellre än att se till samhällsnyttan i stort.

För mig låter budgeten hoppingivande (även om jag måste betala mer för reparation och ombyggnad) när man vill satsa på bostäder samt hälso- och sjukvård d.v.s. den samhälleliga välfärd som stått under attack under de borgerliga åren.

En känd vänsterpolitiker utanför regeringen betecknar budgeten som ”[b]ra för klimat, rättvisa och produktivitet”.

Tänka till

 

En recension av Hans Norebrink om boken Jämlikhetsnormen av Anders Nilsson och Örjan Nyström fick mig att tänka till en gång extra. Recensionen pekar ut tre viktiga faktorer för jämlikhet och jag inser att det finns en viss risk att jag hade skyndat förbi alla utan misstanke om jag inte hade fått ett och annat påpekat av recensenten.

1. Jämlikhet för alla vid lika startmöjlighet hade jag nickat instämmande till.

2. Jämlikhet genom omfördelning hade jag också känt igen och gillat.

3. Jämlikhet genom obligatorisk förskola och yrkes/lärlingsutbildningar hade jag gillat (även om lärlingsutbildningar har fått en viss politisk anstrykning)

Men.

Jag hade kanske inte insett att den tredje punkten också syftar till att göra individen mer attraktiv för globala kapitalismen. Något annat alternativ än anpassning till en kapitalistisk ekonomi har inte författarna till boken enligt skribenten; ”vi ska bli bättre än andra att dansa efter kapitalets pipa” helt enkelt. Tanken att ekonomi ska tjäna människan, inte tvärtom, finns inte på kartan.

Alternativ!

 

”…socialdemokratin erbjuder inget ekonomiskt, socialt eller idépolitiskt alternativ till den marknadsliberala agendan. När klassamhället överallt fördjupas vill de socialdemokratiska partiledningarna allt mindre tala om klass. Och när behovet av fördelningspolitik är större än vad det varit på trettio år hukar man i alla avgörande frågor och ansluter sig i allt väsentligt till de rådande åtstramningsdoktrinerna.” Göran Greider http://www.etc.se/ledare/socialdemokratin-ar-radd-grasrotternas-entusiasm

Greider talar om socialdemokratin i allmänhet och om brittiska labour i synnerhet i sin ledare. Han undviker i stort sett att direkt peka ut den svenska socialdemokratin. Jag tycker nog att han kunde varit lite mer specifik när det gäller Sverige. Visserligen menar han att Juholt utgjorde ett hot därför att han hade förmågan att uppamma en entusiasm som inte är förenlig med dagens partiapparater, som han på ett tankeväckande sätt beskriver som en sorts ”änterhakar” till makt och inte första hand till politisk förändring.

Även om man måste vara realist och inse att det tar tid att få Sverige på kurs igen efter de åtta årens navigerande i grumliga vatten, hade man nog väntat sig lite kraftigare kurskorrigeringar av den nya regeringen. Sannolikt har ledfyrarna släckts eller vanhävdats i likhet med järnvägar och andra samhälleliga nyttigheter.

Kontraster

 

 

Jag kan inte låta bli att lyfta fram denna fantastiska jämförelse, gjord av Maria-Pia Boëthius i ETC Helg den 30 maj.

Hon skriver så här:

”En gång talade man om Sovjetmänniskan, ett slags grådaskig robotmänniska, drogad av propaganda, som bara lydde order. Hon fanns såklart inte, men det var en bild av skräcken inför hur makten kan forma människan.”

Inför denna bild av Sovjetmedborgaren, en bild som vi nog många fått oss till livs genom press och tv-nyheter håller Boëthius liksom upp en spegel och ser på oss med en frågande min:

”Och konsumtionsmänniskan? Som den kapitalistiska ideologin formar? Hur ser den schablonen ut? Modeklädd, bantande och plastikopererad med blicken drunknad i sin Iphone, datorspelande, kommunicerande över Facebook och Instagram, jagande nya trender och mer pengar att konsumera för?

Nej, inte är det något särskilt smickrande att ”medelklassens konsumtionsmänniska” är en ”zombie”, visserligen ”inte grå som Sovjetmänniskan, men lika lurad.”

Min reflektion:
Attans, att vi inte genomskådade vad det frekventa talet om ”mer pengar i plånboken” egentligen syftade till!