Kategoriklass

Rosa Luxemburg blir mindre död hos Nina Björk

ett foto av rosa luxemburg

Rosa Luxemburg

Nu har jag läst Nina Björks bok,  Rosa Luxemburg – Drömmen om det röda, två gånger och berättelsen om den lilla schweiziska kvinnan som brann så starkt för det hon trodde på att det blev hennes undergång fascinerar mig.

Med den allra minsta kännedom om Rosa Luxemburg är kanske inte ”röda” det som överraskar mest i titeln. Då är det kanske ordet ”drömmen”  som är det centrala.

Det är nog mindre  känt  att Rosa Luxemburg  hade drömmar om kärlek, familj och barn samt att hon var intresserad av naturen. Mest känt är förstås att hon hade en dröm om ett socialistiskt samhälle, ett alternativ mellan en kommunistisk diktatur och en socialdemokratiskt förvaltad kapitalism.

Se där fanns alternativet!” skriver Björk.

Vi vet förstås att det gick illa för den stackars (!) Rosa Luxemburg, både för hennes dröm om ett socialistiskt samhälle och för hennes andra drömmar; hon blev slutligen mördad av sina ideologiska motståndare .

Nina Björk skriver att hon vill ge Rosa Luxemburg någonting tillbaka genom att berätta om den marxism hon trodde på och låta henne möta vår samtid.

Jag vill försöka göra henne lite mindre död”, skriver Björk

När jag läser om Rosa Luxemburg såsom Nina Björk beskriver henne, känns det som om jag också får en ökad förståelse för mina egna livserfarenheter. Jag kan nog säga att jag är politiskt ”obildad” men under de villkor jag växte upp såg jag  att socialdemokratin skapade drägliga förhållanden för mina föräldrar och goda för mig i hård kamp mot ”högern”. Kommunister skulle man akta sig för eftersom de var ännu farligare än högern och ville att vi skulle lyda under Sovjet.

Man präglas av sin uppväxt.

Marxistisk analys är materialistisk

Idag tar många vårt relativt anständiga samhälle för givet; rösträtt, organisationsfrihet och tryckfrihet känns nog mer eller mindre som  självklara rättigheter för de flesta. Men de här rättigheterna har inte tillkommit med automatik utan är resultatet av hård och  medveten kamp. I många länder – kanske de flesta – saknas  sådana här rättigheter alltjämt.

Rosa Luxemburg avfärdade  tanken om rättvisa och moral som grund för en socialistisk analys av det borgerliga samhället. Alla härskande klasser har hittills slagits för sina privilegier och att drömma om rättvisa är dömt att misslyckas. Rättvisa är för idealister (som don Quijote ungefär) och sådana som inte har kontakt med folkets stora massa eller den historiska utvecklingen, menade Luxemburg.

Enligt Marx är det konkreta materiella villkor som driver ekonomin. De som enbart har sin arbetskraft att sälja måste sälja denna på en marknad eftersom  detta är det enda sätt de har att försörja sig på i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen är i privat ägo.

Kapitalismen kan heller inte tämjas i sin själva grundpriniciper: produktionen  styrs av vinstmotiv där mervärdet – skapat av arbete – går till kapitalägare, vilket innebär en ständig varufiering av mänskligt liv. Det är sådan varufiering som vi idag – utöver industriproduktion – ser när hushållsarbete, vård, omsorg och utbildning blir till  tjänster som kan säljas och köpas  på en marknad (s.k. ”riktiga jobb”).

Kapitalismen är inte ond eller god

Analysen att kapitalismen inte är vare sig ond eller god utan bara gör vad kapitalismen ska göra blir intressant, speciellt för oss som var unga på sjuttiotalet då kapitalisterna karakteriserades  i texter och bilder som ”utsugare”, ”kapitalistsvin” eller med andra invektiv från vänsterhåll. Alla sådana tillmälen bygger i någon mening på att man gör någon sorts moralisk analys – en sådan som Luxemburg avfärdade – och tycker att det är orättvist att en del har makt och rikedom, att de är ”stygga”. Även nutidens politiska debatt skulle må väl av en skarpare analys än av det eviga rabblandet av inrepeterade floskler i tv-debatterna.

Nu är det förstås inte så att det kapitalistiska samhället möter individerna som abstrakt marxistisk teori i det dagliga livet. I vardagen möter samhället oss som en praktik som givetvis är olika för olika individer. På individnivå finns det förstås ”svin” både bland kapitalister och socialister liksom altruister och hyfsat folk.

Kapitalismen kan också tämjas för den enskilda individen i meningen  hur den känns i vardagslivet. Arbetarrörelsens kollektiva framgångar gjorde att den enskilda arbetssäljaren inte blev så utlämnad när han stod inför arbetsköparen. Han behövde inte acceptera vilka villkor som helst. Detta har jag egna – om än barnets – minnesbilder av; jag minns hur min far och de andra arbetarna bildade en ”avdelning”  i facket och hade möten hemma på hallen. Genom deras fackliga anslutning kunde de höja sin timpeng med några ören få rätt till lagstadgad övertid och semester.

Kampen att splittra arbetarna för att göra det fördelaktigt för den som behöver köpa deras arbetskraft pågår dessvärre med förnyad kraft i våra dagar. Om de som säljer sin arbetskraft behöver konkurrera om jobben med lägre löner och otrygga  anställningsvillkor, blir de  mer ”fogliga”.

Rosa Luxemburg hade en stark tro på att ”massorna” skulle kunna organisera en opposition mot samhällets orättvisor. Det blir ingenting om inte den stora massan agerar. Föreställningen om den ensamme aktören är en myt, menade Luxemburg. Hon tog däremot starkt avstånd från bolsjevikerna under Lenin där en elit skulle tala om för de vanliga människorna vilken som var den rätta vägen. Björk skriver:

”Misstanken mot centralt styrda organisationer satt djupt i Luxemburg och vilken demokrat hyser inte en sådan misstanke och bör göra det? Man blir förvånad när svenska medier upprepar att samtida partikongresser där partistyrelsernas förslag har röstats ner av medlemmarna ser detta som ett problem, som ett tecken på partiets svaghet. I själva verket är det ju motsatsen. Vi borde ropa hurra varje gång det händer”.

Demokrati men ändå inte

Kapitalismen har smart nog accepterat den politiska demokratin och går därmed fri från diktaturstämpeln; ”den fria världen”, brukar det heta. Någon ekonomisk demokrati har vi däremot inte men vi talar gärna om ekonomisk frihet. Frihet att bygga makt på pengar står på något vis över demokratin då den inte regleras i allmänna val.

Vi har alltså formellt den demokratiska makten men över denna står alltid den ekonomiska makten; de som äger produktionmedel och kapital kan alltid få sista ordet  genom att hota med neddragningar eller att flytta produktionen utomlands. Socialdemokratin i Sverige hade de här frågorna på agendan en tid under Wigforss och senare Meidners tid. Ingen senare socialdemokratisk regering har dock vare sig förmått eller vågat ta i denna fråga.

En dröm om massornas självorganisering

Den dröm om en folkets revolution som Rosa Luxemburg och hennes partikamrater bar på konkretiserades aldrig till en handlingsplan och de berövade därmed sig själv alla de möjligheter att ena alla de spontana folkliga handlingar som kunde lett till förändring.

Luxemburg bar tidigt på en misstro mot centralisering och även om jag sympatiserar med denna misstro, tycker jag nog att hon var lite naiv i det här avseendet, därav attributet ”stackars” som jag skrev inledningsvis.

Vi vet alla hur det slutade: Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht lönnmördades varefter man proklamerade devisen: ”Ordnung herrscht in Berlin”.

Ordning är en sak – människors längtan efter frihet, jämlikhet och broderskap är en annan. Den ordning som måste upprätthållas med vapenmakt och blodbad går obevekligt sin undergång till mötes, skrev Rosa Luxemburg.

Fotolänk: ”Rosa Luxemburg” (CC BY 2.0) by rosalux-stiftung

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester

Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Pensionerad – exkluderad och reducerad eller bara fri att göra det man vill?

två händer på ett tangentbordSlutpunkten för ett långt arbetsliv kan säkert uttryckas med ett ”Äntligen” för mången löntagare. För andra kan ett ofrivilligt skiljande från uppgifter, identitet och arbetskamrater leda till mer sammansatta känslor.

I mitt fall utlöstes de tankar som jag försöker formulera nedan av att en av våra tidningar enbart utkommer som e-tidning vid ingången av 2018. Det elektroniska formatet har stora förtjänster men det fungerar inte i bastun.

Efterlängtat slitgöra

Papperspublikationer brukar alltid vara mina tysta, goda vänner i bastuvärmen. Det verkar kanske heltokigt, men jag blir oftast engagerad och ”jobbar hårt” med att läsa, stryka under och göra små anteckningar i ett block under nästintill två timmar i 90-gradig värme. Jag svalkar mig i duschen då och då och tankar lite ”bruksöl” (ingen idé med finöl i bastun). Jag älskar bastun och varje vecka ser jag fram emot denna stund.

Jag har funderat på denna böjelse för att läsa, anteckna istället för att bara luta sig tillbaka och njuta i värmen. Förklaringen är nog ganska enkel: under de sista 20 åren av min yrkesverksamma tid bestod min verksamhet (mitt liv, höll jag på att säga) av att läsa, reflektera, anteckna, förklara och skriva.

Även om jag aldrig gjorde någon lysande akademiskt kärriär, tror jag att jag var hyfsat bra på detta. Jag skrev lätt, rätt och snabbt. Att lägga händerna på tangentbordet – ett sånt där ”ergonomiskt” som de flesta hatar – och känna in de små upphöjningarna vid ”f” och ”j” skapade (och gör så alltjämt) en speciell känsla av välbefinnande.

Då, när jag var vältränad, kunde det nästan kännas som om jag ”talade” i realtid med mina distansstudenter när jag skrev. Jag fick något oseende i blicken, tittade gärna ut genom fönstret och lät associationerna flöda medan fingrarna formulerade det jag tänkte. Jag uppfattade mig nog också som en engagerad lärare, en som hellre skriver än pratar i realtid.

En annorlunda tillvaro

För några år sedan genomgick jag den stora metamorfosen från en rimligt nyttig akademiker till pensionär med alla de konnotationer den senare beteckningen bär på.

Den första pensionärstillvaron präglades av en del händelser som gav upphov både till omtumlande glädje och till stor oro. Då var det en väldig tillgång att inte vara upptagen av ett lönearbete. När tillvaron efterhand stabiliserades, övergick den gradvis i en pensionärstillvaro där man kan kosta på sig att ligga en stund på morgonen, träna på ”arbetstid” eller resa bort någon vecka eller så. Man kan förstås också utföra praktiska saker som att sätta potatis, klippa gräs, rensa avlopp eller hjälpa till med barnbarn, för att nu nämna några nyttigheter. Allt detta är förstås positivt och kanske inte så pensionärsaktigt trots allt.

Lite mer av ”pensionärsstuk” är det kanske att se fram emot om det kan vara något bra på ”tablå-tv” på kvällen eller att vänta på veckans ”sociala event”, körsången i församlingshemmet. Om man också deltar i månadens träff i pensionärsföreningen, har man kanske tagit ytterligare ett steg ner i pensionärstillvaron.

Bäst före

Jag vet nog att det inte är rätt att klaga. Efer 43 års jobb har man skrapat ihop en pension som tillsammans med makans räcker att leva på om man är måttfull. Jag har också haft förmånen att slippa påtagliga krämpor som hindrar mig i vardagen. Vi har god kontakt med barn och barnbarn. Jag är förstås glad och tacksam för allt detta.

Men vad är då problemet kanske någon tänker? En metaforisk förklaring skulle kunna vara att det är som att slänga något ur kylskåpet bara för att ”bäst-före-datum” råkade infalla just igår. Jag tror kanske att det var så att även om mitt bäst-före-datum hade passerats formellt så hade kanske inte sista förbrukningsdag inträffat. Utan avbrott i arbetet (metafor: obruten kylkedja) hade jag säkert kunnat hålla på i åtskilliga år till utan att ”varan hade blivit skämd”.

Nu kan man ju hävda att jag borde företagit mig något annat istället. Först hade jag nog också planer på att försöka ”sälja lite prat” till intet ont anande människor men av detta blev väldigt lite.

Ni har aldrig varit några entreprenörer”, tror jag att något av barnen sagt vid något tillfälle och det stämmer sannolikt. För de arbetarbarn som växte upp under 50- och 60-tal och som därtill hade ett visst ”läshuvud” fanns det en väg som i många fall gav hyfsade utsikter, nämligen utbildningens väg.

Att klättra på utbildningens karriärstege var ju inte särskilt svårt. Det handlade i huvudsak om att göra det någon annan sa att man skulle göra och att därefter välja en utbildning som ledde fram till ett klart definierat yrke. Jag klättrade ända till översta pinnen men vad skulle man göra sen? När sedan bäst-före-datum inträffade, hade man egentligen aldrig prövat på något annat än att klättra på den där stegen.

Att läsa, anteckna och skriva i bastun påminner i alla fall lite om den intellektuella aktivitet som jag ägnat en stor del av livet åt. Det blir ungefär som när man tränar numera; inte för att bli starkare och snabbare men för att i någon mån bromsa upp förfallet.

Arbete, produktivitet och skapade jobb

demonstrerande folkmassaI FT 26 april finns en intervju med Roland Paulsen där han chocköppnar med att likna socialdemokraternas demonstration på 1 maj vid ett lajv där man spelar upp något revolutionärt. Demonstrationstågen blir mest en ritual där arbetarrörelsen försöker upprätthålla en bild av kamp. Här kan jag inte låta bli att associera till ”amelinsyndromet” som Göran Greider skriver om i sin bok Arbetarklassens återkomst. Greider menar att att socialdemokratin på något sätt har fastnat i bilden av de tidiga kampåren.

Idag skulle socialdemokratin kunna verkställa sin politik (eller åtminstone försöka) men i praktiken blir det enbart en anpassning till kapitalets villkor. Om man inte ens vill stoppa handeln med vår välfärd, borde man inte fira 1 maj, menar Paulsen.

Varför arbetar vi som vi gör?

Paulsens intresse är vilken plats arbete tar i våra liv. Han tar ett slående exempel: om alla sociologer gick i generalstrejk skulle samhället fungera hyfsat bra ändå; om alla som sysslar med att framställa krigsmateriel strejkade skulle världen kanske rentav bli bättre, om alla i sjukvården gick i strejk skulle det bli katastrof.

Generellt blir vi alltmer effektiva, vilket borde leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket. Dessvärre förefaller denna ökade effektivitet mest ses som ett problem. När vi inte behöver arbeta lika mycket måste man skapa jobb, oftast meningslösa jobb.

Eftersom ett samhälle av vår typ styrs av köpkraft och inte främst av människors behov, kan man köpa sig sådana tjänster som man inte vill utföra själv (städning med RUT-bidrag till exempel). Då kan några andra försörja sig på sådant som vi inte vill utföra själva. Vid en arbetstidsförkortning skulle marknaden för tjänstehjon i hemmen minska eller försvinna. Arbetarrörelsen har emellertid slutat att kräva kortare arbetstid.

Arbetstidsförkortning är förstås en lösning som inbegriper att alla ska arbeta. Idag har man dessutom sett till att det fullständigt odrägligt att vara utan jobb så att allt annat är bättre. Här är det tankekonstruktioner som ”arbetslinjen” och ”enkla jobb” som piskar upp och skrämmer så att nästan vad som helst är bättre än att vara utan jobb.

Arbetstidsförkortning är emellertid bara ett alternativ som desssutom säger attt alla ska lönearbeta. Men hur vore det med basinkomst: om nu inte alla behöver arbeta utan att man kan klara sig ändå?

Lön för möda eller lön utan möda?

Jag tror att tanken med basinkomst är lite svår att ta till sig. De flesta av oss har nog en sorts plikttänkande där man ska ”göra rätt för sig”. Vi kanske också ser jobbet som identitetsskapande eller något som ger mening i våra liv. Det kan jag själv känna men detta gäller sannolikt bara för stimulerande jobb och inte för enkla eller skapade jobb.

Men visst finns det väl en tydlig logik i att man inte ska arbeta för arbetandets skull? Om man inte är tvungen att arbeta för sitt uppehälle eller måste känna skuld för att man får någon form av försörjningsstöd, borde det ju bli en massa tid och energi över till mer konstruktiva aktiviteter än vad som erbjuds av enkla, skapade jobb? Man brukar ju ofta skämta om att pensionärer är de mest aktiva och upptagna av alla förutsatt att de är friska.

Överklassen har i och för sig alltid oroat sig för att underklassen inte har tillräckligt att göra, men om man ser hur brottsligheten i samhället ser ut, tror jag inte att den värsta brottsligheten uppstår ur för lite enkla jobb.

Hel nyligen hittade jag den här gruppen på Facebook: https://www.facebook.com/Basinkomstpartiet.org/

Fotolänk: ”Sandviken 1 maj 1917” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS

Källmaterial
Att arbete ger livet mening är inte sant http://www.landetsfria.se/artikel/128430
Greider, G.,(2001), Arbetarklassens återkomst

Hålla igen

(Fotolänk nedan)

Erik Sandbergs Lönesänkarna är en bok som får mig att se rött, främst av ilska.

Huvudtesen i Lönesänkarna är att löneandelen av det producerade värdet har sjunkit under de senaste 30 åren och att vinstandelen därmed har ökat. Lönekostnaden i förhållande till företagens vinst är nere på historiskt låga nivåer. Här sänder jag direkt en tanke till dagens politiker som tuggar sitt mantra om enkla jobb och låga löner.

Jag inser naturligtvis att det är en kamp mellan företagare och arbetare om att få så mycket av kakan som möjligt och man kunde kanske tänka sig att fackföreningarna som är (eller i alla fall har varit) starka i Sverige skulle kunnat sätta hårt mot hårt. Så har emellertid inte varit fallet utan den fackliga ledningen har svalt ekonomernas argument om att lönerna måste hållas nere för jobbens och konkurrenskraftens skull.

Det ständiga argumentet mot högre löner från såväl fack som politiker som företagare har alltid handlat om att ifall man håller igen på lönerna så minskar arbetslösheten. Detta har även socialdemokrater i regeringställning trott på även om man utåt i debatten inte alltid vågat stå för detta. Faktum är att socialdemokraterna med namn som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson som de mest kända hör till dem som står bakom de allra största sveken. Man kan säkert utsträcka sveket till vår egen tid också! Begrunda gärna Göran Greiders elegi över vår tids socialdemokrati som jag bifogar efter min text.

Det bakomliggande argumentet för att inte lönerna ska öka i den takt som produktionens värde ökar har varit att företagen ska få en större vinst som kan återinvesteras i produktionen, vilket då i sin tur ska leda till tillväxt för företagen med nyanställningar som följd. Denna förhoppning har emellertid visat sig helt felaktig, enligt Sandberg, då företagen alls inte återinvesterat den ökade vinsten utan istället delat ut den till aktieägarna och dessutom använt den på den avreglerade finansmarknaden där den i många fall skapar finansbubblor istället för ökad produktion och arbetstillfällen! 

Att löntagarna hållit igen på lönekraven har således inte inneburit att företagen investerat mer i sina verksamheter och skapat mer jobb; följden har istället blivit ökade klyftor i samhället och minskad köpkraft.

Bakom den här utvecklingen ligger, som jag förstår det, två stora teorier om samhällets ekonomi, keynesianism och new public management där den senare har varit rådande de senaste trettio åren. Med mina begränsade kunskaper om nationalekonomi har jag förstått att Keynes förespråkade en aktiv intervention från politiken genom att stimulera efterfrågan i tider av stagnation och försöka bromsa när konjunkturen går uppåt för att därigenom utjämna svängningar i ekonomin. En sådan politik drevs i Sverige fram till in på sjuttiotalet, under de s.k. rekordåren och såvitt jag kan förstå omfattades denna politik med en viss självklarhet av politikerna i landet.

Att hålla lönerna nere som vi nu ser skapar däremot arbetslöshet eftersom efterfrågan minskar. Alltså tvärtemot vad såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker argumenterar för!

Den andra riktningen med Milton Friedman som förgrundsgestalt förespråkar raka motsatsen d.v.s. att politiken ska hålla sig borta från ekonomin – en sorts laissez-fairpolitik – därför att ”marknaden” skapar den bästa stabiliteten. De mest kända politikerna som tillämpat de här idéerna  är förstås Margaret Thatcher och Ronald Reagen men även våra svenska borgerliga partier – och socialdemokrater – är svårt anstuckna av sådant här tankegods.

Vilket samhälle låt-gåpolitiken har lett till vet vi dessvärre alltför väl vid det här laget. Några nya jobb har de inte skapat. Däremot har vi blivit kunder hos dem som som säljer samhällservice för våra skattepengar. Frånvaron av politisk styrning ökar klyftorna i samhället, något som marknadsförespråkarna brukar se som ett mindre problem då det samtidigt innebär att det ”sipprar ned” några kronor extra till folket. Alla vinner på detta brukar man säga.

Sandberg tar upp många fler oroande teman som vår ökande skuldsättning; här finns ett samband här som vi inte alltid tänker på: när lönerna inte stiger får medborgarna finansiera sin konsumtion med lån istället. Här blottlägger författaren en obehaglig paradox: det som löntagarna inte får ut i lön får man istället skaffa sig som lån; den enes vinst blir den andres skuld.

Här finns många fler intressanta teman som t.ex myten om vårt ”exportberoende”, ”ett av de mest exportberoende länderna i världen” m.m. Sandberg reder ut begrepp som vi sannolikt aldrig har haft en susning om. Läs helst själv eller se filmen som finns på flera ställen på Youtube, tar ca 1 timme.

Lönesänkarna är en både omskakande och oroande bok. Omskakande därför att den visar att de som utför lönearbete blir utnyttjade. Många gånger känns det in på bara skinnet som för scaniaarbetarna i boken, men lika ofta sker det helt omedvetet därför att man kanske trots allt får lite löneförhöjning och kan konsumera något utöver livets nödtorft. Ställer man detta i relation till ”finansmannen” (vilket ord!) i boken som inte tycker att det är något större problem med ojämlikheten så länge ingen lider nöd, borde man nog bli lite omskakad, tycker jag.

Det oroande är att politikerna inte heller vågar se sambanden utan de förleds av den förmenta vetenskapen inom området och kalkylerar sen med vad som kan ge flest röster. Därför kan även socialdemokratiska politiker och även fackliga företrädare hävda att det är nödvändigt att ”hålla igen” för jobbens skull utan att tänka på vad minskad köpkraft innebär och vart överskottet i företagen egentligen tar vägen. ”Vi trodde att de skulle investera överskottet”, säger Feldt i en intervju, ”men det gjorde de inte.”

Jag säger med Emil i Lönneberga: ”När i hundan …?”

Fotolänk: ”poverty wage?” (CC BY-NC-ND 2.0) by jez s

 

Bifogas:

 

 

 

 

”The Struggle must Continue”

Jag läser en recension av Bernie Sanders’: Our Revolution: A Future to Believe in.

Enligt recensenten Anders Nordström (FT 1 februari, 2017) liknar Sanders’ demokratiska socialism Olof Palmes  på 70-talet. Den handlar om:

  • allmän sjukförsäkering
  • fackliga rättigheter
  • höjda miniminlöner
  • barnomsorg
  • minskade inkomstklyftor
  • gratis utbildning
  • jämställdehet
  • en tuff klimatpolitik

Nog så radikalt i USA (och dessvärre även i dagens Sverige, tror jag).

Bernie Sanders menar att politisk förändring aldrig kommer uppifrån utan underifrån. Sanders döljer heller inget; det handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga. Att ta från olje- och läkemedelsbolagen för klimatets och de sjukas skull. Här menar recensenten att Löfven som gärna sopar under mattan har mycket att lära.

Sanders verkar ha bestämt sig för att verka som en vänsterströmning inom Demokraterna ungefär som Tea Partyrörelsen verkat inom Republikanerna. Sanders manar till strid mot klassförtryck ”med en röst som fortfarande vibrerar av vrede”, skriver Nordström.

Sanders har antytt att han kanske ställer upp i presidentvalet 2020 vid 79-års ålder men antagligen vill han framförallt insprirera de som nu var hans valkampanj. Han vänder sig till dessa med orden: ”Don’t give up. The struggle must continue!

Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

En örfil vid pantautomaten

4965242896_659b5dca54_zPedagogiska Magasinet (4 november, 2016) erbjuder understundom riktigt intressant läsning och denna gång ska jag inte uppehålla mig vid debatten om olika ”-ismer” i pedagogiken utan istället fundera lite närmre på hur man ”ska vara” ekologiskt rätt… åtminstone i läromedel för skolbarn.

En artikel med titeln ”när barnen ska rädda världen” av etnologiprofessorn Malin Ideland tilldrog sig mitt intresse då jag har barnbarn som antagligen också ska ”rädda världen” i förskolan och senare i skolan.

Ideland skriver om ”det kravmärkta barnet”. Det första hon påpekar är att begreppet har med ”klass” att göra trots att detta inte var avsikten. Vad kännetecknar det miljövänliga barnet? Hur får detta begrepp en särskiljande effekt vad gäller klass (och nationalitet)?

Ideland och hennes kollegor har analyserat policytexter om ”hur man ska vara” och hur denna föreställning uppkommer. ”Det kravmärkta barnet” visar på en norm för hur vi betraktar världen, hur vi kategoriserar och förstår andra.

Läromedlen framhåller oftast individens handlingar; att människan är djupt beroende av miljön betonas mindre ofta. Istället betonas vardagsval och checklistor för goda val. Barnet kan alltså ”välja” att släcka lampor som inte behövs och att duscha snabbt eller att göra motsatsen.

Man kan ”välja” den miljömärkta produken. Om man har råd och kunskap! Valet förutsätter alltså en viss klasstillhörighet. Att det finns de som inte har råd att välja, vilket sannolikt har en begränsad negativ effekt på miljön, framhålls sällan.

Ekologiska val blir ett sätt att döva miljösamvetet och att visa ett gott beteende i motsats till ”den oönskade andre”. Att panta burkar är ”gott”; att panta för sitt uppehälle och rota i sopor ger sällan epitetet miljövänlig. Det är alltså motivet som räknas, knappast effekten, i de läromedel som granskats.

Miljöproblem ska alltså förstås utifrån en individs ”livsstil”  så att man kan känna att man räddar världen. Idén i dagens marknadsliberala samhälle är därför att vi ska känna att vi ”räddar världen” genom att välja ”miljösmart” (min term). Av dessa skäl bäddas våra val in i en retorik om världens framtid.  Små vardagshandlingar kopplas till gobala överlevnadsfrågor.

Eftersom jag varit lärare själv vet jag att det är lätt att får barn att göra ”läpparnas bekännelse” men sannolikt också att uppriktigt vilja bete sig ekologiskt riktigt. Vill man vara lite vuxencynisk kan man ägna sketchen där Sven Melander intervjuar ett barn om vad barn mest av allt önskar sig en liten tanke.

Fotolänk: ”Ge & ta” (CC BY 2.0) by Kakakrokodil

Ett handslag

Handslag

Handslag

För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.

Numera  är det väl knappast så  längre …

Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen –  aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.

Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.

Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.

Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank 

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑