Hålla igen

(Fotolänk nedan)

Erik Sandbergs Lönesänkarna är en bok som får mig att se rött, främst av ilska.

Huvudtesen i Lönesänkarna är att löneandelen av det producerade värdet har sjunkit under de senaste 30 åren och att vinstandelen därmed har ökat. Lönekostnaden i förhållande till företagens vinst är nere på historiskt låga nivåer. Här sänder jag direkt en tanke till dagens politiker som tuggar sitt mantra om enkla jobb och låga löner.

Jag inser naturligtvis att det är en kamp mellan företagare och arbetare om att få så mycket av kakan som möjligt och man kunde kanske tänka sig att fackföreningarna som är (eller i alla fall har varit) starka i Sverige skulle kunnat sätta hårt mot hårt. Så har emellertid inte varit fallet utan den fackliga ledningen har svalt ekonomernas argument om att lönerna måste hållas nere för jobbens och konkurrenskraftens skull.

Det ständiga argumentet mot högre löner från såväl fack som politiker som företagare har alltid handlat om att ifall man håller igen på lönerna så minskar arbetslösheten. Detta har även socialdemokrater i regeringställning trott på även om man utåt i debatten inte alltid vågat stå för detta. Faktum är att socialdemokraterna med namn som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson som de mest kända hör till dem som står bakom de allra största sveken. Man kan säkert utsträcka sveket till vår egen tid också! Begrunda gärna Göran Greiders elegi över vår tids socialdemokrati som jag bifogar efter min text.

Det bakomliggande argumentet för att inte lönerna ska öka i den takt som produktionens värde ökar har varit att företagen ska få en större vinst som kan återinvesteras i produktionen, vilket då i sin tur ska leda till tillväxt för företagen med nyanställningar som följd. Denna förhoppning har emellertid visat sig helt felaktig, enligt Sandberg, då företagen alls inte återinvesterat den ökade vinsten utan istället delat ut den till aktieägarna och dessutom använt den på den avreglerade finansmarknaden där den i många fall skapar finansbubblor istället för ökad produktion och arbetstillfällen! 

Att löntagarna hållit igen på lönekraven har således inte inneburit att företagen investerat mer i sina verksamheter och skapat mer jobb; följden har istället blivit ökade klyftor i samhället och minskad köpkraft.

Bakom den här utvecklingen ligger, som jag förstår det, två stora teorier om samhällets ekonomi, keynesianism och new public management där den senare har varit rådande de senaste trettio åren. Med mina begränsade kunskaper om nationalekonomi har jag förstått att Keynes förespråkade en aktiv intervention från politiken genom att stimulera efterfrågan i tider av stagnation och försöka bromsa när konjunkturen går uppåt för att därigenom utjämna svängningar i ekonomin. En sådan politik drevs i Sverige fram till in på sjuttiotalet, under de s.k. rekordåren och såvitt jag kan förstå omfattades denna politik med en viss självklarhet av politikerna i landet.

Att hålla lönerna nere som vi nu ser skapar däremot arbetslöshet eftersom efterfrågan minskar. Alltså tvärtemot vad såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker argumenterar för!

Den andra riktningen med Milton Friedman som förgrundsgestalt förespråkar raka motsatsen d.v.s. att politiken ska hålla sig borta från ekonomin – en sorts laissez-fairpolitik – därför att ”marknaden” skapar den bästa stabiliteten. De mest kända politikerna som tillämpat de här idéerna  är förstås Margaret Thatcher och Ronald Reagen men även våra svenska borgerliga partier – och socialdemokrater – är svårt anstuckna av sådant här tankegods.

Vilket samhälle låt-gåpolitiken har lett till vet vi dessvärre alltför väl vid det här laget. Några nya jobb har de inte skapat. Däremot har vi blivit kunder hos dem som som säljer samhällservice för våra skattepengar. Frånvaron av politisk styrning ökar klyftorna i samhället, något som marknadsförespråkarna brukar se som ett mindre problem då det samtidigt innebär att det ”sipprar ned” några kronor extra till folket. Alla vinner på detta brukar man säga.

Sandberg tar upp många fler oroande teman som vår ökande skuldsättning; här finns ett samband här som vi inte alltid tänker på: när lönerna inte stiger får medborgarna finansiera sin konsumtion med lån istället. Här blottlägger författaren en obehaglig paradox: det som löntagarna inte får ut i lön får man istället skaffa sig som lån; den enes vinst blir den andres skuld.

Här finns många fler intressanta teman som t.ex myten om vårt ”exportberoende”, ”ett av de mest exportberoende länderna i världen” m.m. Sandberg reder ut begrepp som vi sannolikt aldrig har haft en susning om. Läs helst själv eller se filmen som finns på flera ställen på Youtube, tar ca 1 timme.

Lönesänkarna är en både omskakande och oroande bok. Omskakande därför att den visar att de som utför lönearbete blir utnyttjade. Många gånger känns det in på bara skinnet som för scaniaarbetarna i boken, men lika ofta sker det helt omedvetet därför att man kanske trots allt får lite löneförhöjning och kan konsumera något utöver livets nödtorft. Ställer man detta i relation till ”finansmannen” (vilket ord!) i boken som inte tycker att det är något större problem med ojämlikheten så länge ingen lider nöd, borde man nog bli lite omskakad, tycker jag.

Det oroande är att politikerna inte heller vågar se sambanden utan de förleds av den förmenta vetenskapen inom området och kalkylerar sen med vad som kan ge flest röster. Därför kan även socialdemokratiska politiker och även fackliga företrädare hävda att det är nödvändigt att ”hålla igen” för jobbens skull utan att tänka på vad minskad köpkraft innebär och vart överskottet i företagen egentligen tar vägen. ”Vi trodde att de skulle investera överskottet”, säger Feldt i en intervju, ”men det gjorde de inte.”

Jag säger med Emil i Lönneberga: ”När i hundan …?”

Fotolänk: ”poverty wage?” (CC BY-NC-ND 2.0) by jez s

 

Bifogas:

 

 

 

 

Förstå

5474261145_39c57b7d3a_mAtt försöka förstå är inte att acceptera skriver Birger Schlaug i FT 30 mars 2016, http://www.fria.nu/artikel/122390 där han argumenterar mot ett inlägg på ledarsidan i DN, http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forsvara-viktigare-an-forsta/ där budskapet är: alla försök att förstå sina potentiella fiender är detsamma som att bli dess stödtrupper. De som försöker förstå blir till ”Putins stödbataljon”.

För alla som har förmågan att ”tänka ett varv till” innebär ju inte försöken att förstå att man bara accepterar utan det handlar framförallt om att analysera och agera på ett sätt som inte leder till ytterligare konflikter och till slut krig. Schlaug ställer frågan om hur mycket oviljan att förstå har bidragit till att ”föda och göda” terrorism världen över. Vad hade hänt om man försökt förstå Irak, Afghanistan och Libyen istället för att bara klampa in?

Analysen av en problematik blir en del av den metod man kan använda för dess lösning, lärde jag mig en gång i en metodbok under min forskarutbildning. Detta gäller förstås även för allvarliga politiska konflikter. Att analysera och förstå innebär att man skaffar sig fler möjligheter till konfliktlösning. Ibland kan det dessvärre hända att militärt våld återstår som enda lösning, men då sker detta efter att man tänkt först.

Att – som ledaren i DN – ironisera över de som försöker förstå är något att det mest bisarra man kan göra. Att inte ens vilja förstå är det kanske tyngsta skälet till att den terror vi ser runt om i världen.

När det gäller att förstå aktualiserar Schlaug Elin Wägner som uttryckte det så här en gång: ”det krävs mer tankemöda för detta [att förstå] än att använda våld. För det sistnämnada [våld] krävs nästan ingenting. För det första [att förstå] krävs en hjärna att tänka med”.

Att inte ens försöka förstå är något av det dummaste man kan göra. Kan man inte inse detta är man enfaldig och dessvärre också livsfarlig. Då tillhör man verkligen Putins och Trumps stödtrupper och har gjort sig till medspelare till den sortens ledare som världen inte behöver, såna som vägrar försöka förstå.

Foto:
Lost Time” (CC BY-ND 2.0) by  h.koppdelaney 

”Kom och köp konserverad gröt!”

 

Konserverad gröt
Konserverad gröt By Jacob Lundberg (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons
När jag idag hörde ett program från Vetandets värld i P1 med den intressanta titeln Psykobabblarna, kom jag att tänka på en slagdänga som sjöngs i radio under min barndom: ”Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt!”. Jag letade på Wikipedia efter författaren (Ulf Peder Olrog) och fann jag följande intressanta ordalydelse om uppmaningen i visans titel: ”… något man säger om försäljare med välsmort munläder eller i allmänhet bondfångare och andra skrupellösa marknadsförare som säljer skräp.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Konserverad_gr%C3%B6t). Jag ”gick igång” på det här programmet därför att jag tyckte att det hade beröringspunkter med något från min tid som lärare i det allmänna skolväsendet. Låt mig återkomma till detta lite senare i texten.

Programmet Psykobabblarna handlade just om ett dyrbart kursupplägg i Kommunikologi. Av programmet framgår att kommuner och fackföreningar har lagt ut miljontals kronor på att skicka deltagare till detta kursupplägg. Journalisterna som gjort programmet har vänt sig till olika forskare inom neurovetenskaperna och det gemensamma svaret blir att kommunikologi i allt väsentligt bygger på neuromyter d.v.s. man har lyckats sälja in något som för lekmän verkar tydligt och okomplicerat. En annan sådan myt som nämns i programmet är den starka föreställningen om de olika hjärnhalvornas respektive funktioner (kreativ resp. logisk). För egen del vill jag gärna också lägga föreställningen om tydliga lärstilar på skräphögen av myter.

När man ställer företrädarna för kommunikologin inför argument som att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för de metoder och förment teoretiska grunder som kurserna bygger på, försvarar de sig  med att det handlar om ett helt nytt paradigm, ett paradigmskifte. Detta i sin tur gör att den etablerade vetenskapen – vilken anses sitta fast i ett gammalt paradigm – inte kan vare sig granska eller förstå kommunikologins grunder och resultat. Ur ett normalvetenskapligt synsätt är nog kommunikologin dessvärre ett exempel på omedveten inkompetens d.v.s. att man inte begriper att man inte begriper snarare än något revolutionerande nytt. Kanske består kommunikologernas paradigmskifte i att man ska handla på intuition och magkänsla snarare än utifrån analys och eftertanke. I så fall tror jag att vi har anledning att vara lite tveksamma.

De ansvariga som har beslutat om inköp av dessa kurserUnionen har spenderat miljoner – försvarar sig med att de ”upplever” att det gett resultat. Bland de chefer som i stort antal skickats på internat i Norge är dock ”upplevelserna” blandade och ett övervägande intryck är att det varit tramsiga övningar och slöseri med tid.

Man kan läsa om och lyssna på programmet i sin helhet här:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/661962?programid=412 (Det finns en del två också som sänds nästa dag).

Som lärare i skolan var man också utsatt för diverse ”fortbildningar” under s.k. studiedagar. Tidigt under min lärarbana – i början av 70-talet – var det ofta innehåll som man tyckte var värdefullt. Under de senare åren blev innehållet mer av typen ”sådant som gäller nu” och då blev det snarare något som trycktes på personalen uppifrån än vad som kunde gett en stimulans och tillskott i den dagliga verksamheten. Om man vill uttrycka sig lite rakt på sak, skulle man kunna säga att skolan generellt (läs: de som är satta att leda skolverksamheten) alltid varit snabba att ”slicka i sig” olika trender, läror och program för än det ena än det andra medan personalgrupperna snällt sprattlat i sina marionettrådar som jag skrivit om i ett annat inlägg https://www.alejon.se/2013/12/30/skola-som-marionettspel/

Jag kan dock inte helt befria mig från en känsla av att det trots allt är lite synd om dessa beslutsfattare som köper in kurser av den är typen. I ett marknadskapitalistiskt samhälle som vårt är det naturligtvis möjligt att sälja snart sagt nästan vad som helst med ”mördande reklam”. Försäljningsmetoderna är säkert både förföriska och förledande och vilken tjänstman har kunskap nog att stå emot reklamens övertygande argument om att kommunikologi är något värdefullt för personalen både som uppmuntran och effektivisering.

Spännande etnografi bland punktmarkerade svarta

 

 

Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.

Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.

En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.

Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.

För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.

De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.

Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.

Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.

I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.

Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.

Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.

Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.

För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.

Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.

Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.

Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad

Tält men ändå inte

Jag läser om den argentinske designern Nicolás Garcia Mayor som har konstruerat ett mobilt akutboende för människor i katastrofer (FT 24 juni, 2015).

Av artikeln framgår att Mayor skulle kunna bli miljonär många gånger om ifall han valt att låta sätta innovationen i produktion men att han genom sin altruistiska övertygelse inte velat att något företag ska få sko sig på nödlidandes behov. Denna vällovliga inställning förtjänar givetvis all heder men det som slår mig är att hans innovation är förvillande lik den danska campingvagnen, Combi Camp. Det är naturligtvis ingen nackdel.

 

 

Under 70- och 80-talen var vi lyckliga ägare till en Combi Camp av äldre modell med vilken vi drog land och rike (även utrikes) runt på sommaren.

Våra medelålders barn kan ännu få något dömmande i blicken när Combi Campen kommer på tal. Då handlade det inte så mycket om krigsskådeplatser på atlantkusten, medeltida tyska städer eller andra historiska platser utan mer om att få vara i tältet, krypa ner i sovsäck eller äta mat som lagats i förtältet på vår egen sinnrikt konstruerade köksmodul som i sin helhet kunde lyftas in längst bak i vår Taunus Combi.

En film där Combi Campen fälls upp med några enkla handgrepp ser man här, lite rörig men de först 30-40 sekunderna visar väl hur snabbt och enkelt ”bostaden” skapas.

Jag önskar Garcia Mayor framgång med sitt mobila akuthem, inte minst för barnens skull som får bo i ett tält som inte riktigt är ett tält ändå.

”Sommar” – på olika villkor

 

Jag går med en barnvagn med två sovande syskon, ännu inte två år, och lyssnar på Terese Cristianssons – utrikeskorrespondent – sommarprogram i P1 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562671?programid=2071). Hon shocköppnar genom att berätta om ”flickan utan ansikte” och det infinner sig en speciell känsla när jag tittar ner på mina två barnbarn som sover mätta och trygga i sin vagn på en stig i en svensk sommarskog. Nyss har vi tittat på gräs och kottar.

Den flicka som Cristiansson inleder sitt program med att berätta om drabbades av en s.k. sidoskada förorsakad av en amerikansk drönare någonstans i Afghanistan. Inalles dödades 14 personer så där lite i onödan; det fanns inget hot från dessa människor som färdades i en bil såvitt jag kunde förstå av framställningen. Lite förargligt kanske för den amerikanska krigsmakten men antagligen något som man kan skaka av sig på samma sätt som en israelisk soldat svarar när Cristiansson visar på ett skadat och nyligen föräldralöst barn i Gaza: ”Shit happens!

Cristiansson berättar vidare om en sorts avelsfabriker i Nigeria där bortrövade kvinnor tvingas att föda så många barn som möjligt till försäljning. Det reportaget krävde ett djärvt ”wallraffande” där hon och hennes fotograf under förespegling att de själva förestod en liknande anläggning ville göra affärer. Med dold kamera och inspelningsutrustning kunde de skaffa detaljerade uppgifter för ett avslöjande reportage. På vägen tillbaka råkar de emellertid i ett regelrätt bakhåll, nästan som i en gammal Vilda Västernfilm verkar det. Här blir det faktiskt spännande trots allvaret och de eländiga förhållanden de nyss bevittnat och spelat in. Eftersom reportaget blev gjort och eftersom hon talar i radio, kan man förstås lista ut att det slutade lyckligt men det är en poäng att lyssna själv inte minst för alla ytterligare händelser hon berättar om som jag inte tar upp här.

Cristiansson väver skickligt ihop sin berättelse och återkommer till ”flickan utan ansikte” som tagits till ett amerikanskt militärsjukhus i USA för ”rehabilitering”. Cristiansson är inte välkommen dig men lyckas på något sätt få information och det framgår att ingen har talat om för henne att hennes föräldrar är döda. Berättelsen om flickan avslutas med att även om hon blev blind så lyckas hon bra med sin skolgång.

Jag undrar också över själva formatet på programmet. Jag vet att Sommar är en sorts succéprogram som återkommer år efter år. Det är visserligen ojämnt till sin kvalitet men det verkar inte spela någon roll. Min fundering rör emellertid själva premissen ”lättlyssnat för er på stranden, hängmattan ….” (så hette det åtminstone en gång).

Det som stör mig när jag lyssnar på ett program som Cristianssons är att man liksom inte litar på att folk orkar lyssna utan att man hela tiden måste avbryta med musik. För egen del tror jag att det är större risk att jag slutar lyssna om man hela tiden blir avbruten. Ibland kan naturligtvis avbrottet bli till en s.k. ”cliff hanger” men i de flesta fall väntar jag bara på att musiken ska ta slut så att jag kan få fortsätta att lyssna. Idag spelade Cristiansson visserligen musik som jag tyckte om men jag väntade ändå på att den skulle ta slut så att jag skulle hinna lyssna färdigt innan barnen vaknade.

För inte går jag och koncentrerar mig på mobilen och radioprogram när barnen är vakna!

Förd bakom ljuset?

 

Jag återkommer till ett tema som jag skrivit om flera gånger tidigare: Vad är sant? Hur ska vi vet vad som är sant?

Om världspolitiken finns just nu ett dominerande tema: Putin är en opålitlig figur som vill erövra omgivande stater och därför måste EU och Nato agera. Jag utesluter naturligtvis inte att det faktiskt kan förhålla sig så men det är inte Putins karaktär som är i fokus för den här spaningen.

De historiska händelserna från Karl XII:s och senare kungars tid underlättar förstås för oss att välja sida. Sannolikt närmar sig också journalister från väst Ryssland med misstänksamhet.

Om jag vore journalist, uppväxt i väst skulle jag antagligen närma mig Ryssland med ungeär denna fråga: Vilka illdåd tänker Putin nu hitta på? Jag tror egentligen att alla som växt upp i väst närmar sig Ryssland med en stor portion misstänksamhet; det gäller förstås också mig själv.

Som vanlig medborgare får man den bild som förmedlas till oss. Om alla som rapporterar om något – vad det vara månde – på ett visst sätt är det givetvis svårt att få någon annan bild. Här brukar man också påtala att ryska medier är hårt styrda så att de rapporterar rätt saker.

I våra medier får vi nästan enbart den negativa bilden: Putin erövrade Krim! Ryssland är aggressivt mot flera grannländer. Är Putin en skurk som måste stoppas eller handlar han enbart rationellt och utav nödtvång? Här känner jag en stor vanmakt.

Om jag vore i Putins kläder, skulle jag nog oroa mig för hur ”fienden” går i ställning alldeles utanför mina gränser i Baltikum, i Polen, i Ukraina m.fl. Kunde jag bara sitta med armarna i kors och titta på detta?

Vår beredskap är god!” sa P-A Hansson trots att han visste motsatsen, men visst invaggades den tidens svenskar i någon sorts trygghet av uttalandet. Kanske är det trots allt så att även Putin måste visa för sina medborgare att hans ”beredskap är god” även om den givetvis är helt underlägsen den som EU och Nato kan mobilisera.

Man kan undra hur det känns att ha ett starkt Nato alldeles utanför sina gränser. USA skulle naturligtvis aldrig tillåta att Mexico,Canada och andra närliggande stater ingick i en militärallians med Ryssland. USA skulle göra processen kort så som man tidigare visat mot länder med misshaglig politik.

Svenskar i gemen – kanske som Natomedlemmar – vill säkert att USA ska kommondot över Ryssland och visa var skåpet ska stå. Men tänk om vi tycker så som en följd av den information vi dagligen får?

Ibland funderar jag så här: tänk om vi är utsatta för en gigantiskt desinformation? Alla vet ju att sanningen är det första som offras vid internationella konflikter? Inga krig kan startas utan medierna!

Jag tor att Martin Ljung sa ungefär så här i en scen för länge sedan när han inkallades till militärtjänstgöring och informerades om ”lede fi”: ”Hur faan ska jag kunna bli arg på honom?

Svaret vet vi numera: Medierna ordnar detta åt oss.

Spela spelet

 

Jan Guillo skrev häromdagen att det rått ”intellektuellt undantagstillstånd” bland journalister vid det senaste prinsbröllopet. SVT har fått också fått utstå mycken kritik för sina okritiska och fjäskande reportage; något av detta har jag sett och nog verkar det som om man närmar sig händelsen med viss ”aktsamhet”. Till detta ska man förstås lägga all sändningstid från själva vigseln

När det gäller bröllopsyra, kan vi naturligtvis föreställa oss att de som gifter sig är lyckliga precis som alla andra som gifter sig av kärlek och det är trevligt att se även s.k. vanliga människor stråla av lycka under en vigsel. Det som skiljer är givetvis att det kungliga bröllopet blir en nationell (och internationell) händelse som lockar miljontals människor till tv-rutan och tusentals på plats utmed kortegevägen – jag antar att det såg ut så.

Själv är jag så att säga ”oskyldig” den här gången för jag hade fullt upp med andra uppgifter på själva bröllopsdagen men jag antar att även jag hade bänkat mig – åtminstone tidvis – vid tv:n om jag varit ledig under dagen. Det finns naturligtvis något mycket lockande med att se pompa och ståt och det är fullt möjligt att det ”intellektuella undantagstillståndet” inte enbart gäller journalister.

Egentligen är det lite svårt att intellektuellt förklara vad som kan locka så många människor men jag tror att vi generellt är lite svaga för det grandiosa som inte liknar vardagen; detta är ju för övrigt ett känt sagomotiv, ibland omnämnt som ”askungesaga”, ett uttryck som jag tror mig ha hört nämnas i samband med det aktuella bröllopet.

Askungemotivet påminner i hög grad om mångas (även min) förkärlek för engelska kostymfilmer av typen där ”Pride and Predjudice” av Jane Austen är ett bra exempel. Här uppträder damer och herrar i vackra kläder på storslagna baler. Givetvis ska det också finnas kärlek mellan oemotståndliga karaktärer. Det är inte olikt ett kungligt bröllop; vi träder in i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och förlorar oss bort i en värld som är helt annorlunda än vår egen.

Det blir därför en svårbegriplig paradox när man försöker träda in i den här världen och låtsas att karaktärerna är som du och jag. Våra tidningar talar om Sveriges drottning som ”Silvia” och om prinsessan Madeleine som ”Madde”; jag vill också minnas att nuvarande kungen tidigare benämndes ”Tjabo”.

Jag får inte ihop detta. Visserligen är vi – eller vill vara – ett jämlikt land men då blir det helt omöjligt att överhuvudtaget ha kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Det blir därför totalt fel att tala om Silvia, Madde och de andra som om de vore några bekanta!

Jag menar att om vi nu ska monarki då måste vi spela spelet fullt ut och gilla läget. Kungen är Hans Majestät, kronprinsessan Victoria är Hennes kungliga höghet kronprinsessan o.s.v.

I en demokrati kan man givetvis inte ge några intellektuella argument för en monarki därför återstår bara att helt frivilligt ingå i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och spela spelet fullt ut. Jag tror också att detta är ett sätt att rädda sig undan hyckleri genom att man är medveten om vad man gör och man gör detta frivilligt.

På spaning efter sanningar

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James WyllieBröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.

Konstruktivt mod

Jag måste erkänna att det är något jag inte förstår när det gäller de bestialiska dåden mot den franska satirtidskriften. Jag har givetvis inga problem att fördöma gärningsmännen liksom alla andra ”-ister” (terror-, fundamental-, lig-, nazi-, fasc-, kapital- m.fl.).  Men jag vill gärna tänka en runda till:

När det nu finns så många modiga journalister som är beredda att t.o.m. offra sitt liv för yttrande- och tryckfrihet, vore det då inte mera konstruktivt att de fokuserade på annat än att avbilda och karikera ”Profeten”? Att säga så (just nu) är kanske som ”att svära i kyrkan” men jag kan tänka mig en rad mer konstruktiva områden där det likaledes är förenat med livsfara att utöva yttrande- och tryckfrihet och där kanske t.o.m. olika religioner kunde enas i kampen mot den yttre fienden. Vad sägs t.ex. om att avslöja korrumperade politiker världen över? Knarkligor? Maffiabossar? Förföljelse av fackföreningsledare? Slavliknande arbetsförhållanden? Miljövidriga företag? Bara för att nämna några exempel.

Att ständigt karikera Profeten, ställa ut honom som rondellhund eller i andra former är för mig lite meningslöst; man vet ju dessutom att många som inte alls tillhör gruppen ”-ister” faktiskt kan ta illa vid sig. Jag kan inte låta bli att associera till barn som skriker åt varandra: ”Min pappa är minsann starkare än din!” Så måste man bräcka varandra med det ena meningslösa argumentet efter det andra.

Men det är säkert något jag inte förstår här?