Kategorier
informationsteknologi kultur media samhälle teknik

Sanningen och jakten på klick

6496402073_ae13c3eeaa_mEn artikel i The Guardian  om journalistiken och de digitala medierna har upptagit mina tankar under flera dagar. Det är alltid bäst att gå till källan om man har en knapp timme över. I annat fall kan man ta del av mina läsintryck nedan.

Genom att distributionsformerna har förändrats har journalistiken tvingats till anpassning och man har förlorat den tidigare rollen av ”gatekeepers” när det gällde vad som kan publiceras. Detta har lett till en vulgarisering eftersom framgången alltmer mäts i antal  ”click”. Jag tolkar detta som negativt även om man säkert kan finna en del positiva drag också. Däremot har inte nyhetsmedierna lyckats förändra sin affärsmodell, vilket har lett till uppsägning av massor av journalister alltmedan Facebook gör enorma vinster.

Artikeln tar avstamp i en snaskig historia om premiärminister Cameron som vi en ”vild” tillställning skulle ha ”inserted a private part of his anatomy” i munnen på ett grishuvud. Händelsen fick ögonblicklig spridning (blev viral) men senare tillkännagav skribenten att det hade varit omöjligt att kolla upp den här källan och försvarade sig dessutom med att det är ”up to other people to decide whether they give it any credibility or not”.

Detta är onekligen en oroväckande twist på jounalistik eftersom det i princip är omöjligt för den enskilde att avgöra sanningshalten. Istället blir det – som artikeln nämner – så att när man tror att något är sant (eller kanske rentav vill att det ska vara sant) så blir det till en sanning.

Sanningen stod heller inte särskilt högt i kurs vid Brexitomröstningen där lämnasidan hela tiden visste att ”facts don’t work”. Stannakvarsidan däremot presenterade massor av fakta men som vi alla vet fungerade inte detta.  Skribenten kommenterar: ”When “facts don’t work” and voters don’t trust the media, everyone believes in their own ’truth’ – and the results, as we have just seen, can be devastating.

Det har alltmer blivit så att det som räknas som fakta är vad många anser vara sant och för tidningar gäller att man skriver obekväma sanningar på egen risk (prints at its peril). Idag tenderar folk att misstro fakta – speciellt – om dessa fakta är obekväma eller går emot de egna uppfattningarna. Eller som en person säger i ett tv-program: “people in this country have had enough of experts”.

Idag är det  lättare än någonsin att sprida rykten antingen av oförstånd eller med beräkning. När vännerna postar något på Facebook, är det stor chans (eller risk) att man delar, ofta för att visa att man delar vännens värderingar och ibland för att man vill tillhöra ett visst sammanhang.

De bakomliggande algoritmerna på FB och andra sociala medier är dessutom konstruerade så att de ger oss mer av det som vi har klickat på, vilket i förlängningen innebär att den version av verkligheten vi möter förstärker de föreställningar vi redan har. Den ursprungliga idén om den öppna webben har numera i hög grad blivit ersatt av kommersiella plattformar som Facebook och Google, vilka kontrollerar informationen och vårt sätt att tänka.

När en plattform blir så dominerande som FB, blir det nödvändigt för nyhetsmedia att anpassa sig till denna. Alla nyhetsmedier är beroende av att bli sedda och därför handlar allt i slutändan om jakten på ”click”. Därför kommer vi i allt högre grad att se ”junk-food news” som är lätta att klicka sig in på. Rykten och lösa antaganden blir ”virala” snarare än hårda fakta. ”Clickbait is king” och i förlängningen leder detta till att vanligtvis trovärdiga medier också måste publicera falska vilseledande historier och annan ”bullshit” eftersom det snaskiga och sensationella oftare drar mer uppmärksamhet än vardagshändelser.  I ett sådant sammanhang händer det ofta att en historia är  ”[t]oo good to check”. Det blir mindre viktigt att en historia är sann än att folk klickar på den och delar vidare eller uttryckt med andra ord: “If a person is not sharing a news story, it is, at its core, not news.”

 

Fotolänk: ”journalism woes.” (CC BY-NC 2.0) by ancient history

Kategorier
fritid politik samhälle

Sånt här intresserar mig!

Aircraft wing by Tambako the Jaguar, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Tambako the Jaguar 

 

Jag läser en liten artikel om en person som varit i Athen. När flyget lyfter ser han i startbanan försvinna i monitorn framför sig. När planet är i luften visar monitorn grekisk bebyggelse; snart ser han bara torrt land i monitorn. Tittar han däremot ut ser han ett blånande, vackert hav som aldrig slutar.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på?

Från hotellrummets balkong har han utsikt över Parthenon på Akropolis och en annan vy vetter mot Syntagma. Vid ett tillfälle meddelades (i tv eller radio, antagligen) att det regnar över ”staden”. Men över Akropolis sken solen.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på? (I det här fallet sannolikt båda).

I Athen finner han otaliga restauranger som är fyllda av greker som äter, dricker, röker och umgås. Dessutom kan de betala för sig. På hotellets tv visar man att Grekland håller på att svälta och törsta ihjäl eftersom man inte har pengar att köpa varor för.

Var jag inte i Grekland? frågar sig skribenten.

Överallt såg han kött- och grönsaksbutiker med ett överflöd som han aldrig sett i Sverige (oavsett regering).

Konklusion: Saker händer parallellt och två personer kan mycket väl avge helt olika vittnesmål om skeendet.

(Efter en text av Vladimir Orlovsky i Landets Fria, 9 sep 2015).

Jag inser nog att det kan finnas en hel del att diskutera här. Det är obestridligt så att det kan förekomma olika versioner av ”samma” företeelser. Men det är naturligtvis också så att det som en person iakttar inte med nödvändighet speglar ett större skeende; en av mina lärare kallade såna här slutsatser för ”rapsodisk evidens” d.v.s. att det finns en viss risk med att dra generella slutsatser från sådant man råkat se.

En mycket intressant fråga uppkommer emellertid om eller när någon har ett intresse av att man ser saker på ett visst sätt; att det skapas en ”berättelse” som man brukar säga. Den kände statistikprofessorn Hans Rosling brukar framhålla att det finns en sorts eländesberättelse om Afrika som vi vägrar att släppa. I vår närhet har vi förstås våra politiker som försöker skapa ”berättelser” såväl inrikes- som utrikespolitiskt i avsikt att övertyga oss om nödvändigheten av än det ena än det andra.

Var lämnar detta oss själva? Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag faktiskt att vi väljer den berättelse som vi ”tycker om” snarare än att i varje läge analysera fakta och ta ställning utifrån dessa. I princip, tror jag, att det omöjligt att helt ”kill one’s darlings”; vi behöver bara gå till våra politiska uppfattningar där vi tycker om eller avvisar vissa åtgärder därför att vi helt enkelt vill att det ska vara på ett visst sätt därför att det stämmer med våra grundvärderingar om hur samhället borde organiseras. Det åsiktsbombardemang som proffspolitikerna öser över oss i avsikt att skapa en ”berättelse” har i de flesta fall ganska lite med fakta att göra.

Det lilla självständiga tänkande som vi trots allt kan åstadkomma, tror jag, måste komma från en medvetenhet om att det faktiskt är på det vis som jag skissar ovan och att man därför måste försöka att ta del av så många olika informationskällor som möjligt.

Om man nu vill detta.

Kategorier
dokumentär ekonomi natur politik språk

På spaning efter sanningar

Halt! by outtacontext, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  outtacontext 

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James WyllieBröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.