Kategorier
informationsteknologi kultur media samhälle teknik

Sanningen och jakten på klick

6496402073_ae13c3eeaa_mEn artikel i The Guardian  om journalistiken och de digitala medierna har upptagit mina tankar under flera dagar. Det är alltid bäst att gå till källan om man har en knapp timme över. I annat fall kan man ta del av mina läsintryck nedan.

Genom att distributionsformerna har förändrats har journalistiken tvingats till anpassning och man har förlorat den tidigare rollen av ”gatekeepers” när det gällde vad som kan publiceras. Detta har lett till en vulgarisering eftersom framgången alltmer mäts i antal  ”click”. Jag tolkar detta som negativt även om man säkert kan finna en del positiva drag också. Däremot har inte nyhetsmedierna lyckats förändra sin affärsmodell, vilket har lett till uppsägning av massor av journalister alltmedan Facebook gör enorma vinster.

Artikeln tar avstamp i en snaskig historia om premiärminister Cameron som vi en ”vild” tillställning skulle ha ”inserted a private part of his anatomy” i munnen på ett grishuvud. Händelsen fick ögonblicklig spridning (blev viral) men senare tillkännagav skribenten att det hade varit omöjligt att kolla upp den här källan och försvarade sig dessutom med att det är ”up to other people to decide whether they give it any credibility or not”.

Detta är onekligen en oroväckande twist på jounalistik eftersom det i princip är omöjligt för den enskilde att avgöra sanningshalten. Istället blir det – som artikeln nämner – så att när man tror att något är sant (eller kanske rentav vill att det ska vara sant) så blir det till en sanning.

Sanningen stod heller inte särskilt högt i kurs vid Brexitomröstningen där lämnasidan hela tiden visste att ”facts don’t work”. Stannakvarsidan däremot presenterade massor av fakta men som vi alla vet fungerade inte detta.  Skribenten kommenterar: ”When “facts don’t work” and voters don’t trust the media, everyone believes in their own ’truth’ – and the results, as we have just seen, can be devastating.

Det har alltmer blivit så att det som räknas som fakta är vad många anser vara sant och för tidningar gäller att man skriver obekväma sanningar på egen risk (prints at its peril). Idag tenderar folk att misstro fakta – speciellt – om dessa fakta är obekväma eller går emot de egna uppfattningarna. Eller som en person säger i ett tv-program: “people in this country have had enough of experts”.

Idag är det  lättare än någonsin att sprida rykten antingen av oförstånd eller med beräkning. När vännerna postar något på Facebook, är det stor chans (eller risk) att man delar, ofta för att visa att man delar vännens värderingar och ibland för att man vill tillhöra ett visst sammanhang.

De bakomliggande algoritmerna på FB och andra sociala medier är dessutom konstruerade så att de ger oss mer av det som vi har klickat på, vilket i förlängningen innebär att den version av verkligheten vi möter förstärker de föreställningar vi redan har. Den ursprungliga idén om den öppna webben har numera i hög grad blivit ersatt av kommersiella plattformar som Facebook och Google, vilka kontrollerar informationen och vårt sätt att tänka.

När en plattform blir så dominerande som FB, blir det nödvändigt för nyhetsmedia att anpassa sig till denna. Alla nyhetsmedier är beroende av att bli sedda och därför handlar allt i slutändan om jakten på ”click”. Därför kommer vi i allt högre grad att se ”junk-food news” som är lätta att klicka sig in på. Rykten och lösa antaganden blir ”virala” snarare än hårda fakta. ”Clickbait is king” och i förlängningen leder detta till att vanligtvis trovärdiga medier också måste publicera falska vilseledande historier och annan ”bullshit” eftersom det snaskiga och sensationella oftare drar mer uppmärksamhet än vardagshändelser.  I ett sådant sammanhang händer det ofta att en historia är  ”[t]oo good to check”. Det blir mindre viktigt att en historia är sann än att folk klickar på den och delar vidare eller uttryckt med andra ord: “If a person is not sharing a news story, it is, at its core, not news.”

 

Fotolänk: ”journalism woes.” (CC BY-NC 2.0) by ancient history

Kategorier
education informationsteknologi media samhälle skola

Orden

(Ingen bild idag eftersom jag skriver om ord)

Från min yrkesverksamma tid kommer jag ihåg att det nog rådde någon sorts konsensus kring uppfattningen att skriftspråket var en av människans verkligt stora landvinningar, om inte den allra största. Att representera mänskliga språkljud med tecken som kunde bevara det flyktiga talet inte bara i närtid utan också för ”evig tid” har fått obeskrivliga (!) konsekvenser för mänskligheten.

Medan talet kunde läras i vardagen blev skrivtecknen något man måste lära sig under mer formaliserade aktiviteter. Om vi gör ett tankehopp till nyare tid, så har lära läsa och skriva (och räkna) varit en sorts signum för skolutbildning.  Små barn brukar förknippa skolgången med att de ska får lära sig läsa, skriva och räkna. Jag tror dock att läsa och skriva brukar nämnas först. Det är så man uppfattar skolan.

När jag tänker tillbaka på min egen första tid i skolan, är det bilderna av bokstäverna som framträder tydligast. Vi började med att träna på boksaven ”M” och även om vi naturligtvis använde det ljud som bokstaven representerar dagligen uppstod en lätt förvirring när vi skulle ljuda. I flera fall blev det till ”uuummm”. Vi lärde oss emellertid och kunde snart själva läsa i boken att ”Mor är rar” och att ”Far ror”.

I det publika samtalet idag hörs återkommande oro över att läsförmågan är på tillbakagång. Nyligen hörde jag ett radioprogram där man förklarade det så det är inte nödvändigvis själva avkodningen som är problemet utan att man inte förstår vad texten uttrycker på ett djupare plan. En projektledare menade sig nå framgång genom att låta alla läsa samma text som man sedan diskuterade ingående.

De som upprörs över den sjunkande läsförmågan utser inte sällan informationsteknologin till syndabock. Här finns utan tvivel många som har haft en välidgt naiv inställning till lärande generellt och därför trott att de tekniska hjälpmedlen skulle lösa alla inlärningsbrister. De som från början varit skeptiska har fått ”vatten på sin kvarn” och talar om skärmarnas förförelsekraft som gjort det ”jobbigt” att läsa texter.

Jag ska inte fördjupa mig i den debatten här utan istället fundera kring några artiklar som jag läst nyligen. De har titlar som ”Jag känner min skolfrökens andedräkt”, ”Varför är vi så sysselsatta med att bli dummare?”, Texten som inte har någon framtid på Facebook” och ”Ett internet som till 82% består av video”.

Samtliga dessa artiklar diskuterar textens vara. Ursprunget är att Facebook, som ju är den ojämförligt mest inflytelserika plattformen världen över har gått in för att främja video t.o.m. live video. Man säger helt enkelt att framtiden på FB kommer att karakteriseras av video (”Pics, or it didn’t happen!”)!

Men blir vi dummare av detta som en skribent påstår? Nja, vi kanske ska rannsaka oss själva: visst hänger vi ofta på Facebook istället för att läsa en längre text. Tv-serierna har ersatt romanerna i många fall.

Greider som skriver så vackert om sin skolfröken (han tyckte om att känna hennes andedräkt) pekar på att varenda landsortstidning numera ska visa video (av undermålig kvalitet) istället för längre texter.

Facebookdirektören som uttalar sig i en av artiklarna hävdar att man kan säga så mycket på kort tid med video. Jag är inte övertygad. Själv tycker jag att videoinslag tar för lång tid jämfört med hur jag kan utläsa budskapet ur en text. Det är möjligt att vi som har en akademisk bakgrund inte är representativa här. Kanske är det (dessvärre) så att majoriteten är lycklig över att informeras via bilder i stället för text.

Ett problem med video – som jag ser det – är att det inte kan ge någon bakgrund eller analys av ett skeende. Visst ”drabbas” vi av den lille pojken som flutit inland men vi vet inte egentligen hur bilden har kommit till. Vår tolkning är nog att fotografen har råkat befinna sig vid stranden och att han/hon har ett gott syfte och vill visa ”världen” så att vi reagerar. Videomediets starka påverkanskraft kan också utnyttjas av den som har ont uppsåt; en obekant video försedd med en falsk speakertext kan bli ett farligt propagandavapen.

Läs gärna originalartiklarna som jag hänvisar till ovan.

http://www.etc.se/ledare/jag-kanner-min-skolfrokens-andedrakt

http://www.svd.se/varfor-ar-vi-sa-sysselsatta-med-att-bli-dummare/om/kultur

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/17/texten-som-inte-har-nagon-framtid-pa-facebook/

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/20/kommer-facebook-att-lyckas-med-sin-livevideo-strategi/?nrdr=true