Pensionär?

Fotolänk nederst på sidan

Smaka lite på ordet! Ett radioprogram i förmiddags fick mig att reflektera över hur vi förförs/förleds av språkliga uttryck. En av personerna i programmet, som uppnått den ålder då man förväntas sluta sitt lönearbete, tänkte inte kalla sig pensionär med alla de konnationer detta ord har.

I en mening kan det förstås var praktiskt att säga att den som under ett långt yrkesliv samlat ihop till en en månatlig ersättning som går under beteckningen pension är en pensionär. Men att därför säga att detta är något som utmärker eller karakteriserar en individ är ju i högsta grad reduktivt. BLIR jag en pensionär bara för att jag slutar mitt yrkesverksamma liv, alltså mitt lönearbete? Det måste väl finnas något annat sätt att karakterisera mig, ja rentav något som karakteriserar mig bättre! Inte vill jag väl att folk som ser mig i det samhälle där jag bott ett fyrtiotal år säger till sig själv: ”det är han som är pensionär”.

Förhoppningsvis är det väl något annat som utmärker mig, eller? Pensionen kanske inte ens är det mest framträdande. Jag vill nog väldigt gärna se mig som något mer än en som uppbär månatlig pension. Ja, helst skulle jag nog vilja förtiga detta om det var möjligt.

Möjligen kan den här lite skruvade funderingen också gälla för andra beskrivningar som på något sätt totaliserar våra föreställningar; ta t.ex. ordet ”invandrare”, ”högerpartister”, ”kommunister”, ”pressen”, ”politiskt korrekta” etc. Var och en kan säkert komma på en rad såna här beteckningar som på något sätt får beteckna hela grupper och därmed suddar ut alla nyanser.

”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo
Fotolänk: ”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo

Orden

(Ingen bild idag eftersom jag skriver om ord)

Från min yrkesverksamma tid kommer jag ihåg att det nog rådde någon sorts konsensus kring uppfattningen att skriftspråket var en av människans verkligt stora landvinningar, om inte den allra största. Att representera mänskliga språkljud med tecken som kunde bevara det flyktiga talet inte bara i närtid utan också för ”evig tid” har fått obeskrivliga (!) konsekvenser för mänskligheten.

Medan talet kunde läras i vardagen blev skrivtecknen något man måste lära sig under mer formaliserade aktiviteter. Om vi gör ett tankehopp till nyare tid, så har lära läsa och skriva (och räkna) varit en sorts signum för skolutbildning.  Små barn brukar förknippa skolgången med att de ska får lära sig läsa, skriva och räkna. Jag tror dock att läsa och skriva brukar nämnas först. Det är så man uppfattar skolan.

När jag tänker tillbaka på min egen första tid i skolan, är det bilderna av bokstäverna som framträder tydligast. Vi började med att träna på boksaven ”M” och även om vi naturligtvis använde det ljud som bokstaven representerar dagligen uppstod en lätt förvirring när vi skulle ljuda. I flera fall blev det till ”uuummm”. Vi lärde oss emellertid och kunde snart själva läsa i boken att ”Mor är rar” och att ”Far ror”.

I det publika samtalet idag hörs återkommande oro över att läsförmågan är på tillbakagång. Nyligen hörde jag ett radioprogram där man förklarade det så det är inte nödvändigvis själva avkodningen som är problemet utan att man inte förstår vad texten uttrycker på ett djupare plan. En projektledare menade sig nå framgång genom att låta alla läsa samma text som man sedan diskuterade ingående.

De som upprörs över den sjunkande läsförmågan utser inte sällan informationsteknologin till syndabock. Här finns utan tvivel många som har haft en välidgt naiv inställning till lärande generellt och därför trott att de tekniska hjälpmedlen skulle lösa alla inlärningsbrister. De som från början varit skeptiska har fått ”vatten på sin kvarn” och talar om skärmarnas förförelsekraft som gjort det ”jobbigt” att läsa texter.

Jag ska inte fördjupa mig i den debatten här utan istället fundera kring några artiklar som jag läst nyligen. De har titlar som ”Jag känner min skolfrökens andedräkt”, ”Varför är vi så sysselsatta med att bli dummare?”, Texten som inte har någon framtid på Facebook” och ”Ett internet som till 82% består av video”.

Samtliga dessa artiklar diskuterar textens vara. Ursprunget är att Facebook, som ju är den ojämförligt mest inflytelserika plattformen världen över har gått in för att främja video t.o.m. live video. Man säger helt enkelt att framtiden på FB kommer att karakteriseras av video (”Pics, or it didn’t happen!”)!

Men blir vi dummare av detta som en skribent påstår? Nja, vi kanske ska rannsaka oss själva: visst hänger vi ofta på Facebook istället för att läsa en längre text. Tv-serierna har ersatt romanerna i många fall.

Greider som skriver så vackert om sin skolfröken (han tyckte om att känna hennes andedräkt) pekar på att varenda landsortstidning numera ska visa video (av undermålig kvalitet) istället för längre texter.

Facebookdirektören som uttalar sig i en av artiklarna hävdar att man kan säga så mycket på kort tid med video. Jag är inte övertygad. Själv tycker jag att videoinslag tar för lång tid jämfört med hur jag kan utläsa budskapet ur en text. Det är möjligt att vi som har en akademisk bakgrund inte är representativa här. Kanske är det (dessvärre) så att majoriteten är lycklig över att informeras via bilder i stället för text.

Ett problem med video – som jag ser det – är att det inte kan ge någon bakgrund eller analys av ett skeende. Visst ”drabbas” vi av den lille pojken som flutit inland men vi vet inte egentligen hur bilden har kommit till. Vår tolkning är nog att fotografen har råkat befinna sig vid stranden och att han/hon har ett gott syfte och vill visa ”världen” så att vi reagerar. Videomediets starka påverkanskraft kan också utnyttjas av den som har ont uppsåt; en obekant video försedd med en falsk speakertext kan bli ett farligt propagandavapen.

Läs gärna originalartiklarna som jag hänvisar till ovan.

http://www.etc.se/ledare/jag-kanner-min-skolfrokens-andedrakt

http://www.svd.se/varfor-ar-vi-sa-sysselsatta-med-att-bli-dummare/om/kultur

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/17/texten-som-inte-har-nagon-framtid-pa-facebook/

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/20/kommer-facebook-att-lyckas-med-sin-livevideo-strategi/?nrdr=true

Läsa mellan rader

Jag har tidigare skrivit om ord som förklarar eller fördunklar. Helt nyligen läste jag en liten artikel som handlade om att läsa mellan raderna.

Artikeln tar avstamp i vår tidiga läsinlärning där vi bokdstavligen (i dubbel bemärkelse!) lärde oss tyda textens budskap. Efter ett visst antal år, olika för alla naturligtvis, är det också fullt möjligt att vi lär oss utläsa vad som inte uttrycks direkt i texten, att läsa mellan raderna som det heter. I lyrik kan detta rentav vara själva avsikten med det som skrivits d.v.s. att uttrycka sig på ett sådant sätt att det faktiskt erbjuder läsaren en sorts bild som man själv är med och skapar.

En text innebär alltid ett urval av information och den som skriver har alltid en avsikt med sitt skrivande (så även mitt skrivande). Genom olika sätt att uttrycka sig, retoriska figurer eller vad vi väljer att kalla det, kan man rikta läsarens uppmärksamhet på det man vill skall bli uppmärksammat. Men precis som när man lyser med en ficklampa kommer det mesta att förbli obelyst. Många gånger har skribenten som syfte att helt enkelt lägga vissa saker i mörker genom att så starkt ”belysa” andra.

Den artikel jag inspirerades av (Tengroth i Fria Tidningen, 24 oktober, 2012, noterar att det som sakligt uttrycks som att gruvor (som är kvar att utvinna) ligger oländigt till nog egentligen innebär att, som man säger, ”har plockat de lägst hängande frukterna” och att det antagligen kommer att krävas stora energiresurser för att utvinna malmen även om detta inte uttrycks explicit. Ett uttryck som att gruvindustrin kräver mycket vatten, vilket kan vara svårt att tillhandahålla, betyder med all sannolikhet att gruvindustrin kommer att belasta miljön och ta i anspråk begränsade resurser. En graf över en snabb prisökning ser ju positiv ut för de närmasta intressenterna men det betyder förstås att det börjar blir brist på malm globalt.

Även om detta kanske var några väldigt tydliga exempel har vi all anledning att vara lite detektiver och tänka ut vad som egentligen sägs – och vad som inte sägs. Jag tror också att detta blir allt viktigtigare när informationsflödet blir snabbare samtidigt som texter kortas ner och på ett förrädiskt sätt förenklar genom att utge sig för att presentera fakta utan några störande komplikationer.

Ett bra exempel (eller snarare avskräckande) är hur man från utbildningsdepartementets sida försöker förenkla rättningsanvisningar för nationella prov. Kritikerna menar här att det inte är möjligt att skriva rättningsanvisningar på ett sådant sätt att de utesluter alla tolkningsmöjligheter om man samtidigt vill att de skall beskriva något meningsfullt. Enda möjligheten att begränsa möjligheten till tolkning är förstås att reducera språkets potential för meningsskapande genom att göra det meningslöst. Om detta kan man läsa vidare i den utmärkta nättidskriften Skola och Samhälle.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License