Kategorier
politik samhälle skola utbildning

Mina läsningar

svart bild med text och filmkant

Under en vanlig fredagseftermiddag i bastun läste jag en rad artiklar som engagerade mig. Här kommer en kort översikt.

Först läste jag i Lärarnas tidning om en lärare som återvänt till Sverige efter att ha varit lärare i Frankrike och som nu börjat jobba i svensk skola. Av artikeln framgår att det är fullständigt annorlunda att vara lärare i Frankrike. I Frankrike håller lärare på på med undervisning, säger hon med alla de konnotationer som ligger inbäddade i detta uttalande. Här finns särskilda personer som tar hand om administration och om någon skulle klaga på lärare finns funktioner även för detta. Är läraren godkänd (legitimerad) är det ingen idé för föräldrar att komma och klaga. Läraren kan alltså helt koncentrera sig på sitt undervisningsuppdrag.

Så läser jag om lekande barn i förskolan. Jag har börjat intressera mig för sånt nu när jag har barnbarn som håller till på förskola. Budskapet som jag förstår det är att läraren måste observera barnens lek och ingripa om någon blir lämnad utanför. Barn måste gradvis lära sig vad det innebär att vara tillsammans och uppföra sig när man befinner sig på ett gemensamt ställe. Detta kan förstås låta alldeles självklart sett utifrån men kan vara en grannlaga uppgift i praktiken.

Så har jag kommit över några nummer av Flamman, en mycket intressant tidning. Till alla som till äventyrs ryser vid tanken på ”socialism” kan jag meddela att här inte förekommer någon s.k. plakatpolitik. Däremot finns många ganska långa och informationsrika artiklar som kräver såväl påfyllning av vätska som flera kallduschar i den 90-95-gradiga värmen. Här läser jag om Venezuela och försöker begripa mig på den komplicerade konflikten. Jag inser att varken president Maduro eller högeropponenten Guaido har någon självklar rätt i den här konflikten. Den enda slutsats jag själv drar är att USA, som regelmässigt dras till konflikter i Latinamerika, inte har något där att göra.

Det är också upplysande att läsa om venezolanska migranter (och numera flyktingar) som taditionellt begett sig till det avlägsna Peru istället för till grannlandet Colombia. Många venezolaner har arbetskraftsinvandrat till Peru och jobbat där under många år utan problem. I den nu pågende konflikten där många venzolaner flyr till Peru har inställningen förändrats. Hur peruanerna ser på flyktingarna numera har slående likheter med de osympatiska drag som finns i den svenska debatten om flyktingar som kommer till Sverige. Här finns något allmängiltigt.

En lång artikel handlar om de apolitiska (opolitiska?) ungdomarna i Sverige vilka visserligen är mycket engagerade i olika frågor men som inte organiserar sig i vare sig partier eller fackföreningar. Jag kommer att tänka på Chantal Mouffes distinktion mellan politiken och det politiska. Mouffe – som jag förstår henne – menar att politiken främst handlar om det organiserade politiska livet, partier och föreningar medan det politiska är alla de olika samhälleliga frågor som engagerar människorna. Idag kanaliseras inte det politiska i politik skulle man kanske kunna säga.

Slutligen läser jag om Greta Thunberg. Idag är det hett eftertraktat att vara s.k. influencer, alltså köpta påverkare som betalas av företag för att tala väl om olika produkter. Det borde vara en sån där köpt påverkares våta dröm att få samma uppmärksamhet som Greta.

Greta låter sig inte köpas av profithungriga företag dessbättre utan hon står för det hon tror på utan betalning.

Kategorier
politik samhälle skola utbildning

Förstelärarreformen och lärares autonomi

Jag läser i Lärarnas tidning, Nr 3/19 att forskare från Lunds och Göteborgs universitet har kartlagt effekterna av förstelärarreformen. Den ene av forskarna är forskare inom professionell styrning i organisationer. Vad den andre har för forskningsintresse framgår inte av artikeln.

Bakgrund

De båda forskarna har genomfört sin forskning på 7 skolor från förskola till gymnasium i tre kommuner under åren 2014 till 2018. Detta är möjligen ett något för litet material att dra vittgående slutsatser utifrån men som före detta kvalitativ forskare kan jag godta det som en sorts pilotstudie. Då blir jag lite mer tveksam inför den rudimentära metodredovisning som ges.

Forskarna har inte – enligt artikeln – intresserat sig för ”folks känslor” inför förändringen (reformen) utan hur ”den påverkat de anställdas arbetsuppgifter”.

En upptäckt som görs är att lärare är känsliga för hierarkier medan sådana upplevs som ganska odramatiskt i de flesta andra professioner. Jag ska återkomma till detta nedan.

Resultat

De här resultaten tycker sig forskarna kunna presentera: Förstelärarreformen kan frigöra tid och avslasta rektor och lärare. Förstelärarna har övertagit det pedagogiska ledarskapet. Förstelärarna driver projekt och fortbildning. Förstelärarna leder lärare i samtal. Förstelärarna gör administrativa uppgifter.

Sammantaget leder detta till att ”vanliga” lärare fokuserar mer på arbetet i klassrummet. Och som kronan på verket: makten över professionsfrågor hamnar i högre grad hos lärare och förstelärare än hos rektorer och skolförvaltningar. Härmed kan man säga att reformen ökat lärarnas autonomi, säger forskarna.

Allt detta låter ju väldigt bra och det verkar som om idén med förstelärare blivit en succé. Nu finns förstås en liten risk att den journalist som beskrivit forskningen förvanskat eller dragit egna långtgående slutsatser men låt oss anta att journalisten har återgett forskningen så objektivt som möjligt.

Själv läser jag utifrån många års lärarerfarenhet med den förutfattade mening denna ger mig; jag har alltid känt mig kritisk till ”detta med förstelärare” även om det inte fanns under min tid i skolan. När nu detta är klarlagt, ska jag redovisa min läsning.

Reflektioner

Lärarna är känsliga för hierarkier på ett sätt som inte andra yrkesgrupper som t.ex. vårpersonal är, står det i artikeln. Jag tror inte att lärare har något problem med att det finns personer med speciella ansvarsområden såsom rektor, studierektor, tillsynslärare, ämnesansvarig etc. Alla de här befattningarna är knutna till specifika uppgifter och ”historiskt” accepterade. Jag tror däremot att försteläraren kan bli som en sorts ”gökunge” i ett kollegium, någon som på oklara grunder upphöjs till att bli för mer än de övriga kollegorna. Det är nog inte hierakin i sig som ifrågasätts utan grunderna på vilka försteläraren kommer till. Här finns ingen lång tradition att luta sig emot och risken är stor att ”de vanliga” uppfattar att någon har upphöjts till förstelärare på oklara eller orättmätiga grunder.

Eftersom forskningsmetoderna inte framgår av den lilla artikel jag läst, sätts min fantasi igång. När det står att de inte har intresserat sig för ”folks känslor” utan hur reformen ”påverkat de anställdas arbetsuppgifter”, ringer det många varningsklockor hos mig; resultaten är helt enkelt för bra.

Vilka data har forskarna tagit del av? Förstelärarna har övertagit pedagogiskt ledarskap, de driver projekt och leder de andras fortbildning. Var hittar man sådana uppgifter? Jo, hos skolledning och i olika dokument där man formulerat förstelärarens uppgifter. Alla vi som någon gång arbetat i skolmiljö vet att det kan vara långt avstånd mellan vad som skrivs i dokument, vad som sägs eller vad som med fagert tal frambesvärjs.

Jag har väldigt svårt att tro att det av datamaterialet direkt framgår att ”makten över professionsfrågor” hamnar hos lärare och förstelärare och att lärarna har fått större ”autonomi”.

Men som en av mina kloka professorer brukade säga: Man måste alltid vara öppen för att man kan behöva ändra sin uppfattning inför vederhäftiga resultat. Men tills dess förbehåller jag mig rätten att vara kritisk mot resultaten.

Kategorier
skola utbildning

Ovetenskaplig och enögd lärarutbildning

I en debattartikel i Lärarnas tidning Nr 2/19 med titeln Ovetenskapligt på lärarutbildningen skriver en lärarstudent att hennes grundlärarutbildning är ”under all kritik”. (webbversionen har en annan titel, min kommentar)

Kritiken

Med ett förflutet i såväl lärarutbildning som i pedagogisk forskning finns det en hel del som jag känner igen i lärarstudentens sätt att resonera och som jag läser hennes debattinlägg kretsar det kring två aspekter, nämligen paradigmkonflikt och utbildningsmetoder. Nedan beskriver jag först hur jag uppfattar hennes argumentation och därefter beskriver jag mina reflektioner kring hennes inlägg.

Studenten spekulerar själv i att hennes missnöje kan bero på att hon sedan tidigare har en grundexame inom naturvetenskap där man har ”en helt annan syn på vetenskap”.

I undervisningen tar lärarna fram ”vetenskapliga” (hennes citattecken) artiklar där det inte finns någon kontrollgrupp och där författarna ”skriver i jagform”. Så kan man inte göra inom det naturvetenskapliga fältet menar studenten. Hon kritiserar också lärarutbildningen för att den skulle ogilla kvantitativa metoder vilka, menar hon, är ”den forskning som anses mest tillförlitlig”.

Hon tycker också att det är en alltför stor betoning i hennes lärarutbildning på Vygotskij, vars forskning hon tror är ganska ifrågasatt. Hennes kritik riktar sig också mot undervisnigen som i alltför hög grad bygger på diskussioner. Hon medger att det kan vara värdefullt att diskutera, men för att diskutera behöver man kunskaper som hon menar att de inte fått.

Slutligen ger hon också lärarna kritik när de säger att de själva inte är experter på det de undervisar om. För att bli skickliga lärare måste de undervisas av lärare som kan förmedla relevant kunskap.

Kommentarer

Paradigmkonflikten
Jag känner igen frustrationen från min egen undervisningstid. Ett bra exempel är en ingenjörsstudent som valt att fortbilda sig inom det pedagogiska området och hennes frustration över att ”läsa tjocka böcker där det inte står någonting” visade väldigt tydligt skillnaden mellan hennes naturvetenskapliga skolning och den beteendevetenskapliga. Hon ville ha klara besked av typen: ”lär dig det här” och inte något diffust som mänskliga beteen orsakade av en mängd okontrollerbara variabler.

En som har beskrivit den här konflikten vetenskapligt är medicinforskaren Roger Kneebone (Total internal reflection: an essay on paradigms Medical Education, Volume 36 (6) – Jun 1, 2002). Han använder begreppet ”total internal reflection” för oförmågan att se utanför sitt paradigm och erkänna andra perspektiv.

Kneebone menar också att när man observerar världen från ett naturvetenskapligt perspektiv, kan man lätt få intrycket att det är så som världen är beskaffad, att vetenskapen är befriad från dess egna kulturella antaganden och att kunskap produceras med objektiva metoder.

Lärarstudenten framhåller också att det är ovetenskapligt när en författare skriver i jag-form. Kneebone skriver att förförelsen med vetenskapliga texter är att de är en sorts ”buktaleri” d.v.s. man försöker dölja att det är ett jag som talar för att få det att framstå som att det ”är så det är”. Ofta ställs detta i motsats till skönlitterärt skrivande som tänks uttrycka författaren. I verkligheten är det förstås så att allt skrivande tjänar författarens syften.

Alla vetenskapliga texter måste läsas med baktanken om att det är någon som skriver; de är alltså inte enbart neutrala för att överföra fakta. För en naturvetenskaplig forskare känns ofta idén om ett personligt perspektiv lite obehaglig.

I debattinlägget läser jag in den här paradigmkonflikten. Hon är skolad i en positivistisk tradition och ser denna som den ”rätta” och så kommer hon till en lärarutbildning där hon möter beteendevetenskapen som oftast har ett annat sätt att förstå mänskligt agerande.

Personligen tror jag att ordet ”förstå” är en ingång till ett kvalitativt paradigm. Jag blev visserligen väldigt engagerad i ”kvantitativa metoder” under min forskarutbildning där jag lärde mig förstå vad som kan beforskas med kvantitativa data men jag lärde mig också att kvalitativa data kan ge en annan typ av förståelse och att ingen av de två ansatserna generellt är bättre än den andra. Det beror helt och hållet på vilka frågor man vill ha svar på.

Ingen ska förneka de fantastiska erövringar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Stora kvantitativa studier inom det pedagogiska området förtjänar givetvis sin plats och här finns förvisso sådana som varit av stor betydelse för det svenska skolväsendet. Detta bör man förstås få kännedom på lärarutbildningarna.

Men den praktiskt utövande pedagogen har kanske större nytta av att tolka och beskriva – kvalitativa ansatser – om man vill förstå kvaliteter d.v.s. hur något förstås eller upplevs. Jag menar således att det är värdefullt för de lärarstuderande att bli förtrogna med kvalitativa ansatser då dessa sannolikt blir direkt användbara i den pedagogiska verksamheten.

Utbildningsmetoder
Jag tror – och vet av egen efarenhet – att man sätter stor tilltro till diskussioner i lärarutbildningarna. Här är jag beredd att hålla med om kritiken; det är oftast inte fruktbart att sätta en grupp att diskutera något som gruppdeltagarna inte behärskar. I den bästa av världar borde lärarstudenterna undervisas mer direkt av sina lärare. Så var det också en gång i ”forntiden” när jag själv gick lärarutbildning. Vi undervisades av ”snälla tanter och farbröder” (vi var ju så unga) som talade om hur man gör när man undervisar. Sådan undervisning pågick under många timmar varje dag. Så här långt efteråt kan jag inte erinra mig några gruppdiskussioner även om sådana kanske förekom vid enstaka tillfällen.

Det förekommer nog en del ”försäljning” av undervisning på lärarutbildningar runt om i landet av typ: ”Kan du ta den kursen?”. Om man då som lärare har utrymme i sin tjänst, är det svårt att säga nej. För egen del tror jag säkert att jag kan ha talat om för studenterna vad jag främst jobbar med även om det inte direkt matchar kursens innehåll. Men självklart måste lärarna ”kunna mer” än studenterna och att utnämna studenterna till större undervisningsexperter än läraren inger inte direkt något förtroende. Så bör det inte gå till i en akademisk utbildning (eller någon annan heller för den delen)!

Låt mig så avsluta med vännen Vygotskij. Även i min verksamhet spelade Vygotskij en inte obetydlig roll. Till en stor del berodde detta på den forskningsmiljö där jag var verksam där den sociokulturella ansatsen bars upp av internationellt erkända forskare. Men Vygotskijs närvaro i andra lärarutbildningar kan ju helt enkelt bero på hans tes om att skolelever (och alla andra) kan lära sig mer med hjälp av de som kan mer än vad man kan på egen hand (zone of proximal development). Detta sammanfattar ju i några rader hela läraruppdraget: lärarens uppgift är att hjälpa eleven att lära. Sannolikt lär sig eleven mer om läraren undervisar. Ja, bättre än om alla lika okunniga sitter och diskuterar.

Kategorier
skola

Lärare på toppen

Efter mer än 40 år i branschen (drygt 20 i skolan och 20 på universitetet) tänker jag att det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara lärare idag när man förväntas hålla på med de där ”målen” och fylla i olika formulär.

Nu på  ”ålderns höst” återkommer de positiva minnena från skolan starkast även om jag njöt av av att var universitetslektor med de friheter det innebar jämfört med hur det blev i skolan med alla de ”exter” och dumheter som infördes när skolan kommunaliserades.

Till alla kolleger på universitetet och annorstädes som tänkte tillbaka på sin karriär och ofta framhöll att ”jag är egentligen lärare i botten” brukade jag hävda att ”jag är folkskollärare på toppen”. Detta var inte för att kokettera eller retas utan för att jag faktiskt tror att min tidiga lärarbana var det som präglade mig även efter att jag disputerat. Sannolikt var det detta ”lärarinflytande” som  gjorde att jag aldrig blev någon forskare utan istället fann stort intresse i att undervisa. Paradoxalt nog blev det mer lockande att undervisa efter att jag avlagt doktorsexamen eftersom man då hade skaffat sig en sorts ”plattform” men framförallt för att man hade skaffat sig fördjupade kunskaper om ett och annat.

Kategorier
e-reader informationsteknologi skola utbildning

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Kategorier
samhälle skola utbildning

Mäta och kontrollera

text: terminsbetyg
Kontrollblankett

Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).

”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.

Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.

Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.

Kontrollera och misstänka

Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)

Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.

NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.

Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.

Möjligt motstånd

”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.

Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste  (Jag älskar ordet mikromotstånd!).

Allt kan inte mätas

Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas

Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.

Fotnot:
1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.
Kategorier
samhälle skola utbildning

Gå i skola

Så läser jag i vår lokaltidning att en av de kommersiella skolorna i vår stad har haft skolavslutning med betyg i åk 4.

Rektor och några intervjuade elever och en lärare uttrycker sig i huvudsak positivt om att bli betygsatta respektive att sätta betyg. Som bekant är Lärarförbundet och även Skolverket kritiska till den tidiga betygsättningen.

Själv fick jag förstås betyg från allra första klass men det var på något sätt annorlunda då eftersom det var fullt normalt. Idag har betygsättning gjorts till ”figur” och därigenom blivit mycket mer uppmärksammat, kanske framförallt politiskt, där betyg används som slagträ i skoldebatten, av somliga betraktat som något helt nödvändigt för förbättrade resultat.

Eleven i tidningsintervjun säger: ”det känns bra att få reda på exakt hur man ligger till.” Detta är säkert en uppfattning som delas av många; inte bara elever utan även vuxna har bibringats uppfattningen att betygen mäter hur man ”ligger till” ungefär som i ett maratonlopp, diskustävling eller höjdhopp. Jag tror att denna föreställning leder fel.

Att ”gå i skolan” (i alla fall grundskolan) handlar inte om stegvis knapra i sig av en avgränsad kunskapsmassa ungefär som att knapra i sig en korv eller glass. Betygsättning uppmuntrar emellertid till en sån föreställning (”hur man ligger till”). Med en sådan föreställning följer också ett ”epistemologiskt” tänkande så att man tror att kunskapen ligger ”därute” mätbar och kan erövras på olika sätt t.ex. genom att uppnå ett konstruerat mål, ett provresultat, ett antal lästa böcker eller att få ett betyg.

Att lära sig blir då en instrumentell aktivitet som man utövar för att uppnå ett kriterium som inte behöver ha med verklig kunskap att göra. I förlängningen skulle man med ett sådant tänkande heller inte nödvändigtvis behöva vara närvarande i skolan utan man skulle lika väl kunna befinna sig på en badstrand i Thailand förutsatt att man fått ett ”program” att följa så att man i god ordning knaprar i sig av kunskapsstoffet och på så vis närmar sig det konstruerade målet.

Mot en sådan uppfattning av att ”gå i skola” vill jag sätta en ”ontologisk” syn på skolgång. I skolan ska man visserligen lära sig en del faktakunskap (epistemologisk kunskap) men jag är övertygad om att det allra viktigaste är vad man ”blir” genom sin skolgång. Det är en oerhört reduktiv syn att tro att ”gå i skola” handlar om att knapra i sig en viss mängd (!) boklig information. Istället handlar det om att kunna vara fungera tillsammans med lärare och kamrater, kunna övervinna motstånd när det tar emot, känna glädje över att lyckas samt känna att skolan är något bra för mig.

Jag är övertygad om att den som upplever skolan så är avsevärt bättre rustad för framtiden än den som råkade få toppresultat på senaste provet.

Av detta följer förstås att den segregation av elever som de kommersiella skolorna ger upphov till är direkt kontraproduktiv till en skola där elever kan utveckla sådana egenskaper och kunskaper som gynnar både dem själva och samhället i stort.

Kategorier
informationsteknologi skola

Kasta ut datorer och mobiler!

Kasta ut datorer och mobiler!
En fransk matematikprofessor menar (www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49578/article/710180/11/2/render/?token=f8b280e379b9ff01d07797291c814846) att man bör ge eleverna litteratur och filosofi istället för datorer i skolan. Jag antar att detta är en propå som kan få mången it-förespråkare att få andnöd av indignation (www.voister.se/artikel/2017/06/eleverna-drabbas-av-stolpskotten/).

Jag tycker personligen att det ligger en hel del klokskap bakom ett sådant förslag när jag betraktar min egen lärandehistoria – ”my learning trajectory”.
När det gäller litteratur, historia, filosofi, främmande språk samt de minimala kunskaper i matematik jag bibringats har dessa alla krävt såväl hårt eget arbete som gedigna lärarinsatser.

När det gäller it-kunskaper – där jag sannolikt är hyfsat bevandrad – har jag nästan aldrig fått någon undervisning utan det mesta har jag lärt av rent intresse och på egen hand.

Jag drar följande slutsatser av detta: 1) det som engagerar lär man lätt, 2) det är ganska lätt att lära sig ”knäppa” lite av intresse på dator, surfplatta eller mobil, 3) filosofi, litteratur och matematik bjuder mer motstånd och kräver därför en extern resurs (lärare, instruktör), 4) den korta skoltiden bör därför fokusera på sådana områden där lärande utan skickliga lärare i princip inte förkommer annat än i undantagsfall.

Datorkunskaper, programmering och annan IT-verksamhet kräver givetvis sina specialistkunskaper men utöver dessa krävs en generell förmåga till tänkande som inte nödvändigtvis bygger på specifik kännedom om IT-begrepp.

Jag tror faktiskt att den franske matematikprofessorn har rätt när han vill kasta ut datorerna och satsa på ”gamla” färdigheter istället.

Kategorier
export

Hur vore det med lite jävlaranamma i skolan?

kvinna som klättrar i ett rep
Jävlaranamma

Jag antar att alla som sysslat med undervisning någon gång har tänkt och uppevt att man har att göra med ”duktiga” respektive ”mindre duktiga” elever. Omedvetet har vi nog också tillskrivit de olika elevkategorierna särskilda egenskaper för att förklara skillnaderna, även om vi inte gärna basunerat ut eller vidareutvecklat våra uppfattningar. En artikel i Pedagogiska Magasinet (PM) 1:18 med rubriken ”Personlighet eller träning” av David Didau introducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkande i kombination med grit som användbara redskap för att tänka vidare om den här problemtiken.

Dynamiskt eller statiskt tänkande

Didau indroducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkesätt när det gäller prestationer. I korthet innebär ett dynamiskt tänkesätt att individen ser svårigheter och misslyckanden som något som är utvecklande; en metafor för detta är att hjärnan är en muskel som kan tränas. Ett statiskt tänkesätt däremot innebär att man ser olika prestationsmått (t.ex. betyg) som en indikation – bevis – på den förmåga man faktiskt utrustats med.

Vi inser givetvis att ett dynamiskt tänkesätt måste vara avsevärt mer tilltalande och meningsfullt för den som har som uppgift att undervisa.

På senare tid har termen grit (ung. uthållighet/”jävlaranamma”) framhållits av vissa forskare i den pedagogiska debatten. Det förefaller då rättså självklart att grit+dynamiskt tänkesätt vore en frukbar kombination: om man tror att man kan bli bättre och dessutom lägger manken till, verkar detta som ett framgångsrikt koncept.

Det behövs något mer än grit

Didau visar dock att det inte går att belägga att vare sig grit eller dynamiskt tänkesätt oproblematiskt leder till framgång utan att det är andra variabler som ställer till det (och faktiskt också inger ett visst hopp).

Jag tror att alla som någon gång har undervisat har upplevt det ”orättvisa” i att några som anstränger sig minimalt ändå lyckas bättre än de som har ”lagt manken till” och verkligen försökt ändå inte lyckas lika bra. Som pedagog är det inte osannolikt (mycket sannolikt, faktiskt) att man drar slutsatsen att detta beror på något som inte enkelt kan ändras, nämligen begåvning.

Vi kan naturligvis inte bortse från de individuella variationerna men det finns ytterligare en variabel som måste tas med i beräkningen, nämligen hur man tränar och vad om hände under träningen.

Grit och dynamiskt tänkesätt räcker inte. Faktum är att mer övning utan framgång får rakt motsatt effekt, nämligen att man lär sig att detta är något som jag ändå inte klarar.

Tänka tvärtom

Didau vänder på sambandet mellan uthållighet och dynamiskt tänkesätt och säger att det är betydligt mer troligt att uthållighet och dynamiskt tänkesätt är en följd av framgång. Om vi får goda resultat tidigt, blir vårt självförtroende ”oövervinnerligt” eller åtminstone bättre. Om man aldrig lyckas, är det ganska osannolikt att man tror på kommande framgång när efarenheterna talar emot detta.

… och det är väl detta som är hoppfullt?

Sådana slutsatsatser sätter fokus på pedagogiken snarare än på de individuella differenserna. Det blir en grannlaga uppgift för pedagogen att handla på ett sådant sätt att eleven får uppleva att det lönar sig att anstränga sig och uppleva framgång. Detta innebär också att det är rimligt att be den som har efarenhet av framgång att anstränga sig.

Men som jag framhållit tidigare: inget av detta hjälper nog om man inte upplever en trygg och glädjefylld skolsituation rent generellt.

Fotolänk: ”Spartan 2017 – Picton NSW” (CC BY 2.0) by bhockley

Kategorier
skola

Trångsynt eller vidsynt?

person som står i en skylift
Vidsynt

Det slår mig allt oftare nu för tiden, när jag hör något i radio, ser något på tv eller läser någon text, att alla uttalar sig så ”käckt”, trosvisst och auktoritativt om ”skolan”. En gång i tiden – och under väldigt många år – tillhörde även jag de som ”visste” hur undervisningsverksamhet bäst borde bedrivas.

Politkerna behöver jag kanske inte förvåna mig så mycket över när de försöker vinna någon politisk poäng på hur det borde vara. Lite mer bekymmersamt är det väl då att jag (en disputerad pedagog!) tycker att även pedagogforskare av olika rang uttrycker sig alltför trosvisst och aningslöst.

Nu kan man förstås befara att en pedagog som pensionerades för ett halvt decennium sedan har förlorat kontakten med den s.k.verkligheten och därför borde fösas in i fållan bland andra missnöjda förståsigpåare som inte har med ”forskningsfronten” att skaffa. Men för att ta mig vidare i det här antydda dilemmat vill jag ta omvägen via några metaforer.

Gatan eller tornet?

Det finns en ständigt närvarande spänning mellan närhet och avstånd (trångsynt-vidsynt). En bild som jag ofta använde under min verksamma tid var den om ”gatunivån” och ”utsiktstornet”. De här positionerna ger helt olika förutsättningar för iakttagelser; man ser antingen detaljer eller större mönster.

När man är engagerad i en verksamhet, befinner man sig bildligt på gatunivå. Detta gäller såväl den verksamme läraren som den fokuserade forskaren. Här blir det detaljerade särskilt viktigt. Olika metoder och pedagogiska  –ismer tenderar att bli det som man kan uttala sig om.

Jag har själv alltid varit en pedagog på ”gatunivå” under min verksamma tid och därför varit väldigt ointresserad av allt annat som ”stör” oavsett om det har gällt undervisningspraktiken eller de teoretiska resonemang jag ägnade mig åt inom akademin.

När vi hör om alla mer eller mindre krampaktiga försök att förbättra skolan, är det väldigt ofta fokus på det ena eller andra ”botemedlet”. Det handlar om prov, betyg, metoder, mobiler, kepsar och en rad andra specifika insatser som någon trosvisst hävdar att man borde införa, tillämpa eller förbjuda.

 Skolans ”kosttillskott”

Jag tycker att alla sådana argument har stora likheter med idrottsvärlden både i motions- och tävlingsform. Vi har säkert någon gång fått reklam om kosttillskott, skor som med speciell dämpning, strumpor som klämmer åt här och var eller kläder med någon smart ventilation o.s.v. Tittar vi på elitidrotten hade simmarna hajdräkter, längdåkarna har specialtextilier i dräkten och inhalerar t.o.m. astamamedicin i vissa fall (all olaglig dopning undantagen).

Alla desa specialgrejer har säkert inverkan men bara på marginalen d.v.s. om alla är lika bra kan kanske dräkten kapa någon tusendel för den idrottsutövare som presterar något utöver vad vi vanliga ”dödliga” kan. Däremot tror jag inte att kompressionsstrumpor, knävecksventilation eller kosttillskott har den minsta inverkan för den vanlige motionären.

Jag tror desssvärre att det är lite på samma sätt när pedagogforskarna (som jag ju tillhörde) med visshet uttalar som än det ena än det andra ”botemedlet” för skolan. Det blir ett väldigt fokus på hur man ”behandlar” d.v.s metoder, prov, betyg, läxor m.m. som om detta med någon sorts kausalitet skulle förbättra utfallet generellt.

En vidgad vy

Det är här som jag – den pensionerade pedagogen – lomar (även: lommar) i väg till utsiktstornet och får syn på helt andra fenomen. Min normala uppsättning av pedagogiska och didaktiska begrepp duger inte för att förklara det jag ser därifrån.

Från tornet ser jag nu kringliggande miljö, bostäder, skolbyggnader i olika skick och storlek. Med kikaren ser jag också elever som kommer till skolan, om de skjutsas med bil, cyklar, går ensamma eller med kamrater. Så här på avstånd ser man en hel massa annat som man inte såg inifrån verksamheten.

Den här vidsyntheten drabbar mig och får mig att inse hur trångsynt jag varit när jag deltagit i  argumentationen för olika ”läror” framtagna av den eller den uppburne pedagogen/forskaren. Idag kan jag ångra att jag inte hade ett vidare perspektiv på pedagogiken under min verksamma tid (om detta nu hade varit möjligt).

Naturligtvis är det med -ismerna, metoderna, proven och betygen som med stödstrumporna, hajdräkerna eller astmamedicinen: de har effekt när alla är lika bra eller när villkoren är lika för alla. Och så är det ju inte i skolan.  Dessutom är det inte lika entydigt att de olika ”kosttillskotten” innebär förbättrade prestationer i skolans värld såsom inom idrotten.  Jag drar därför slutsatsen att olika ”läror” enbart kan ha kosmetisk effekt på praktiken.

Reella förändringar

Med nuvarande avstånd till såväl skola som pedagogisk forskning är jag övertygad om att det enbart är åtgärder på samhällelig nivå som kan förbättra vad som sker i skolpraktiken. Jag tror att jämlikhet, trygghet, kontinuitet, glädje och samhörighet skulle ge mycket större ”effekt” än metoden, betyget eller provet. Pedagogforskarna må förlåta mig!

Möjligen har jag blivit något mer vidsynt – tror jag – paradoxalt nog.

Fotolänk: ”the enlightened viewpoint” (CC BY 2.0) by torbakhopper