Taggit

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Kasta ut datorer och mobiler!

Kasta ut datorer och mobiler!
En fransk matematikprofessor menar (www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49578/article/710180/11/2/render/?token=f8b280e379b9ff01d07797291c814846) att man bör ge eleverna litteratur och filosofi istället för datorer i skolan. Jag antar att detta är en propå som kan få mången it-förespråkare att få andnöd av indignation (www.voister.se/artikel/2017/06/eleverna-drabbas-av-stolpskotten/).

Jag tycker personligen att det ligger en hel del klokskap bakom ett sådant förslag när jag betraktar min egen lärandehistoria – ”my learning trajectory”.
När det gäller litteratur, historia, filosofi, främmande språk samt de minimala kunskaper i matematik jag bibringats har dessa alla krävt såväl hårt eget arbete som gedigna lärarinsatser.

När det gäller it-kunskaper – där jag sannolikt är hyfsat bevandrad – har jag nästan aldrig fått någon undervisning utan det mesta har jag lärt av rent intresse och på egen hand.

Jag drar följande slutsatser av detta: 1) det som engagerar lär man lätt, 2) det är ganska lätt att lära sig ”knäppa” lite av intresse på dator, surfplatta eller mobil, 3) filosofi, litteratur och matematik bjuder mer motstånd och kräver därför en extern resurs (lärare, instruktör), 4) den korta skoltiden bör därför fokusera på sådana områden där lärande utan skickliga lärare i princip inte förkommer annat än i undantagsfall.

Datorkunskaper, programmering och annan IT-verksamhet kräver givetvis sina specialistkunskaper men utöver dessa krävs en generell förmåga till tänkande som inte nödvändigtvis bygger på specifik kännedom om IT-begrepp.

Jag tror faktiskt att den franske matematikprofessorn har rätt när han vill kasta ut datorerna och satsa på ”gamla” färdigheter istället.

Spuriöst samband

 

 

Jag började läsa en artikel i Pedagogiska Magasinet (4, november 2015) med titeln ”gärna en dator men först en bra lärare

Artikelskribenten startar med det intressanta sambandet att det verkar som om mer IT-användning ger sämre PISA-resultat. Nu faller inte författaren – Åke Grönlund – i fällan och tror på någon sorts kasualsamband, utan hävdar istället att bra skolor tenderar att bli ännu bättre med IT medan sämre skolor verkar gå i motsatt riktning med IT (enligt Marc Warschauer). Efter detta börjar tänka själv.

För mig är det självklart att IT måste ha en plats i undervisningen men det handlar inte om att – som Grönlund mycket riktigt påpekar – utan om hur vi använder IT. Idag, när jag ser det hela lite på avstånd, kan jag känna en viss trötthet när jag följer diskussionen om IT och lärande på nätet (för den följer jag alltjämt). Det mesta är sig likt när det argumenteras för metoder och programvaror. I det här sammanhanget brukar jag tycka att jag vet något som de inte vet.

Jag har undervisat i över 40 år, såväl barn som vuxna, ja t.o.m högutbildade akademiker och jag har ännu inte hittat de magiska genvägar som många tror att IT erbjuder. Med detta sagt vore det förstås förödande dumt att inte använda IT då IT kan utöka vår intellektuella kapacitet, vilket förstås också nämns i artikeln. Vi behöver bara se oss om för att inse att i dagens samhälle kan vi inte klara oss utan IT, även om det gick längre tillbaka i tiden. Detta gäller förstås också undervisning generellt.

Undervisning organiseras emellertid ofta ut som man alltid har gjort; människor samlas i salar och lyssnar till någon som kan något. Förutom att man kan frågasätta sådana arrangemang, blir det ganska meningslöst om de som samlats endast halvhjärtat engagerar sig i det som pågår på plats och istället har det mesta engagemanget någon annan stans, en möjlighet som informationstekniken faktiskt erbjuder.

Det är nämligen så – och nu blir jag lite dogmatisk – att lärande innebär oftast hårt arbete. Är man entusiastisk inför något och tycker det är roligt underlättar detta givetvis, men ibland får man ”bita ihop”. Hårt arbete kan handla om att läsa många och långa texter, slita med matematiska problem eller annat. Framförallt handlar det om att själv kunna åstadkomma något som ett resultat av det hårda arbetet. Alla som gjort detta vet att det i högre grad handlar om att pusta, stånka och ”slita sitt hår” än att kolla uppdateringar på sociala medier under den tid man förväntas åstadkomma något med relevans för den aktuella utbildningen.

För många år sedan skrev jag i en skolverksrapport att ”eleverna tar med sig sina fritidsvanor in i skolan”. Jag tor att denna insikt kan ha ännu större aktualitet i dag då nätet och den mobila teknologin erbjuder åtskilligt flera möjligheter till privata utflykter än vad som var möjligt då för ett femtontal år sedan.

Som en följd av ovanstående funderingar ser jag några (men gärna flera) argument som förtjänar att diskuteras lite mera ingående:

samlar man elever/studenter i en sal måste denna samling vara oundgänglig och då måste man delta med hela sin kognitiva förmåga

ska lärare/kursledare meddela information som redan finns att tillgå på andra ställen bör samling ifrågasättas eller motiveras med oundgänglighetskraven ovan.

undervisning på olika nivåer bör vridas mer mot produktion än konsumtion

Att säga att IT försämrar PISA-resultaten är en alldeles för enkel förklaring, en sådan som sensationshungrande journalister gärna slickar i sig men det är en lättköpt sanning som ”vi som vet något mer” bör distansera oss ifrån.

Vandrande sensorer

Big Data Does Mean Big Wisdom. by m.gifford, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  m.gifford 

 

 

Många är säkert, liksom jag, fascinerade av tekniska prylar som vi uppfattar som att de förenklar och underlättar många uppgifter för oss. Vi har förstås alla hört hur stormakten i Väst tankar våra data från Google, Facebook och andra, men de flesta av oss tänker nog att vi står för det vi delar och håller inne med det vi inte vill sprida.Vi tänker säkert också att övervakning med kameror skapar en viss trygghet för oss som inte har något att dölja.

Men hur blir det om man övervakas utan att man vet om det? Och om man kan sammanställa data – ”big data” – från många oförargliga aktiviteter och bilda mönster av dessa? Alltså om det inte enbart är mobilen, surfplattan eller datorn som lämnar upplysningar om oss?

The internet of things” brukar det heta när olika prylar kopplar upp sig mot servrar och talar om att vi använt kylskåpet på natten, när vi är hemma eller när vi sänker värmen för att gå till jobbet. Sammanställd bildar sådana data mönster som kommersiella aktörer väldigt gärna vill utnyttja.

I vår lilla stad – Borås – som inte vill vara sämre än storstäderna ska våra rörelser i stadsrummet kartläggas via våra mobiler. Den positiva sidan av detta kan möjlgen vara att trafikplanerare kan ha nytta av informationen. Den mer tveksamma sidan är förstås att vi kommer att bombarderas med olika kommersiella ”erbjudanden” om att köpa olika produkter.

Flera slående exempel på hur ”big data” kan utnyttjas ges i artikeln ”I det nya övervakningssamhället kontrolleras inte bara din dator” (Jon Weman i Landets Fria Tidning, 18 nov 2015). Här beskrivs hur besökare på Disneyland finner sin beställda mat framdukad vid ankomsten därför att data om besökaren har sänts ut via ett armband som man bär. Filmtjänsten Netflix kan räkna ut vilken sorts filmer och vilken sorts skådespelare som ska presenteras för en viss publik.

Även IKEA har långtgående planer på en app som håller reda på köpvanor. Samsung lär ha en tv-mottagare från vilken man kan ”begära en spännande deckare” genom att säga detta muntligt till sin tv-apparat. Att tv:n även uppfattar annat ljud som sägs är man kanske inte så medveten om.

Leksaker är ett särskilt lömskt område där dockor söker ögonkontakt med barnet och spelar in det barnen säger och skickar detta vidare via wifi. I händerna på drivna analytiker blir barnens aktiviteter förstås en rik källa att ösa ur för kommande satsningar.

Riktigt otäckt blir det när man har ”chefen över axeln” via en bricka som kan samla data om vem man kommunicerar med och hur man kommunicerar. Kopplat till den anställdes resultat på jobbet blir detta förstås ett sätt att driva arbetstagarna till det yttersta. Vid nyanställningar kan man också slippa tidödande intervjuer genom att sammanställa data om de ”mest produktiva” och jämföra dessa med den sökande.

Att köpa och inneha s.k. ”intelligenta” varor kan förstås vara en statusmarkering för vissa konsumentgrupper medan det för säljföretaget är en guldgruva. Beteckningen ”magiska föremål/produkter”, som man ofta använder, är förförisk då vi häpnar över vad de kan åstadkomma samtidigt som vi inte märker något direkt obehag i vardagen.

När allt mer i vår omvärld styrs utan vår kontroll, blir ”[vi] människor allt mer som maskiner” d.v.s vandrande sensorer som lämnar ifrån oss data utan att veta om det.

Originalartikeln här: http://www.landetsfria.se/artikel/120371

Nörd

Även jag som – med dagens mått mätt – måste betraktas som en ”gammal man” har kommit på  mig med att i olika sammanhang uttala ordet ”nörd”, oftast om andra men även som ett sätt att beskriva mig själv när jag försöker rolla min kajak med grönlandspaddel hellre än att upptäcka nya ställen att paddla för att bara ta ett exempel (det är inte jag på bilden även om jag faktiskt kan göra det som visas här).

 

 

I Fria Tidningen (13 juni) analyserar Daniel Sterner såväl uppkomst som betydelseförskjutning av ordet nörd (eng. nerd). Ursprungligen tror man att det kommer från det amerikanska uttrycket ne’er-do-well, alltså någon som aldrig gör någon nytta.

Under 2000-talet hände det sig att ordet börjar få positiva konnotationer. It-giganter som Gates, Jobs, Brin och Page brukar tillskrivas epitetet nörd och detta kopplas till deras framgångar.

The nerd diagram by net_efekt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  net_efekt 

 

 

Nu kan man kanske ställa sig frågan om föräldrar i gemen borde uppmuntra till nörderi i hopp om att telningen ska bli en ny Gates, Jobs eller kanske Zuckerberg. Detta är förstås ytterst tveksamt för även om ovannämnda personer har lyckats bli stormrika inom it-världen genom banbrytande idéer, är det nog mindre sannolikt att nörden i gemen som tillbringar nätter och dagar framför datorn (eller motsvarande besatthet) kommer att åstadkomma något som skakar om världen så som it-giganternas skapelser. Sannolikt har Gates och de andra haft något ytterligare att komma med och nördstämpeln har nog satts dit i efterhand som ett försök att förklara de respektive framgångarna. Dessvärre är det nog så att den vanlige nörden som sitter framför sin dator eller hänger upp-och-ner under sin kajak snarare hamnar i kategorien ”ne’er-do-well” d.v.s. att det enda man gör är att förbruka tid som måhända kunde använts på bättre sätt.

Sterner tror mer på en annan sorts nördar; han tar Carl Sagan som exempel, en sorts nörd som fokuserar på existentiella frågor (Cosmos: A Personal Voyage).

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑