Jag började läsa en artikel i Pedagogiska Magasinet (4, november 2015) med titeln ”gärna en dator men först en bra lärare

Artikelskribenten startar med det intressanta sambandet att det verkar som om mer IT-användning ger sämre PISA-resultat. Nu faller inte författaren – Åke Grönlund – i fällan och tror på någon sorts kasualsamband, utan hävdar istället att bra skolor tenderar att bli ännu bättre med IT medan sämre skolor verkar gå i motsatt riktning med IT (enligt Marc Warschauer). Efter detta börjar tänka själv.

För mig är det självklart att IT måste ha en plats i undervisningen men det handlar inte om att – som Grönlund mycket riktigt påpekar – utan om hur vi använder IT. Idag, när jag ser det hela lite på avstånd, kan jag känna en viss trötthet när jag följer diskussionen om IT och lärande på nätet (för den följer jag alltjämt). Det mesta är sig likt när det argumenteras för metoder och programvaror. I det här sammanhanget brukar jag tycka att jag vet något som de inte vet.

Jag har undervisat i över 40 år, såväl barn som vuxna, ja t.o.m högutbildade akademiker och jag har ännu inte hittat de magiska genvägar som många tror att IT erbjuder. Med detta sagt vore det förstås förödande dumt att inte använda IT då IT kan utöka vår intellektuella kapacitet, vilket förstås också nämns i artikeln. Vi behöver bara se oss om för att inse att i dagens samhälle kan vi inte klara oss utan IT, även om det gick längre tillbaka i tiden. Detta gäller förstås också undervisning generellt.

Undervisning organiseras emellertid ofta ut som man alltid har gjort; människor samlas i salar och lyssnar till någon som kan något. Förutom att man kan frågasätta sådana arrangemang, blir det ganska meningslöst om de som samlats endast halvhjärtat engagerar sig i det som pågår på plats och istället har det mesta engagemanget någon annan stans, en möjlighet som informationstekniken faktiskt erbjuder.

Det är nämligen så – och nu blir jag lite dogmatisk – att lärande innebär oftast hårt arbete. Är man entusiastisk inför något och tycker det är roligt underlättar detta givetvis, men ibland får man ”bita ihop”. Hårt arbete kan handla om att läsa många och långa texter, slita med matematiska problem eller annat. Framförallt handlar det om att själv kunna åstadkomma något som ett resultat av det hårda arbetet. Alla som gjort detta vet att det i högre grad handlar om att pusta, stånka och ”slita sitt hår” än att kolla uppdateringar på sociala medier under den tid man förväntas åstadkomma något med relevans för den aktuella utbildningen.

För många år sedan skrev jag i en skolverksrapport att ”eleverna tar med sig sina fritidsvanor in i skolan”. Jag tor att denna insikt kan ha ännu större aktualitet i dag då nätet och den mobila teknologin erbjuder åtskilligt flera möjligheter till privata utflykter än vad som var möjligt då för ett femtontal år sedan.

Som en följd av ovanstående funderingar ser jag några (men gärna flera) argument som förtjänar att diskuteras lite mera ingående:

samlar man elever/studenter i en sal måste denna samling vara oundgänglig och då måste man delta med hela sin kognitiva förmåga

ska lärare/kursledare meddela information som redan finns att tillgå på andra ställen bör samling ifrågasättas eller motiveras med oundgänglighetskraven ovan.

undervisning på olika nivåer bör vridas mer mot produktion än konsumtion

Att säga att IT försämrar PISA-resultaten är en alldeles för enkel förklaring, en sådan som sensationshungrande journalister gärna slickar i sig men det är en lättköpt sanning som ”vi som vet något mer” bör distansera oss ifrån.