Sammanställt

Bokomslag
Bokomslag

Jag har gjort en bok som består av totalt 226 blogginlägg om lärande på nätet, framförallt i högre utbildning, vilka tillkommit under min tid som universitetslektor vid Göteborgs universitet (och några efter avslutad tjänstgöring). Det sista inlägget – bokens första kapitel – tillkom i augusti 2015.

 
Jag skrev mitt första inlägg i september 2010, inspirerad av tänkare som Stephen Downes, George Siemens och Dave Cormier som alla verkade för öppna läranderesurser som kan delas och bli av stort värde för eget lärande men också för mer formaliserad undervisning. Att regelbundet skriva blogginlägg med Creative Commonslicens blev därför mitt sätt att försöka ge tillbaka något av alla de resurser som jag kunnat dra nytta av såväl personligen som i mitt arbete med studenter i mina nätkurser.

 
Inom akademin är (eller var) det inte alldeles självklart att man vare sig skriver för nätet själv eller använder material från nätet som kursmaterial. Akademikers skrivande brukar i allmänhet vara mer inriktat på karriär genom publicering i väl ansedda tidskrifter medan kurslitteratur oftast består av böcker och artiklar som är bestämda långt i förväg.

 
Fastställda litteraturlistor gör emellertid att sådana områden som utvecklas snabbt (t.ex. om lärande på nätet) lätt blir föråldrade. Detta utesluter dock inte att alltjämt kan finnas publicerad litteratur som är relevant under en längre tid. En annan fördel – för de studerande främst – är att material som kan hämtas hem från nätet är helt kostnadsfritt.

 
Nu är det förstås inte så att man kan använda vadsomhelst som kurslitteratur. När det gäller ”traditionellt” publicerad litteratur, behöver varken lärare eller studenter bekymra sig så mycket om innehållets kvalitet. Det som är publicerat på vanligt sätt har med största sannolikhet både kvalitetsgranskats och reviderats åtskilliga gånger; detta gäller också artiklar som man kan ladda ner via sitt bibliotek eller från webbplatser som erbjuder granskade artiklar helt fritt.

 
Lite annorlunda förhålller det sig då med sådant material som inte är traditionellt ”akademiskt” och då tänker jag på video och andra webbdokument. I sådana fall är det nödvändigt att den som är kursledare och kunnig inom ett område antingen själv väljer materialet och/eller deltar i diskussion kring det som studenter hämtar hem. Generellt gäller att om man är kunnig inom ett område kan man med stor sannolikhet avgöra materialets kvalitet. Omvänt gäller då att man bör vara mycket försiktig inom områden där man är okunnig och med fördel hålla sig till mer etablerade källor.

 
Utifrån den ståndpunkt jag presenterat ovan har jag nästan uteslutande använt material som fritt kan hämtas hem från nätet i mina kurser och jag har även betraktat åtskilliga av de inlägg som jag nu samlat i den här boken som en sorts framväxande kurslitteratur i avsikt att inspirera de studerande både till att skriva själv och till att fortsätta sitt lärande efter kursen.

 
Att blogginläggen om lärande på nätet glesnade och upphörde i augusti 2015 innebär inte att jag slutat intressera mig för ämnet. Jag följer alltjämt mina ”spanare” på nätet men det känns inte riktigt lika angeläget att lägga mycket tid på att skriva om detta när man inte undervisar regelbundet. Numera håller jag igång en mer generell blogg där man kan skriva om ”lite av varje”.

 

Boken kan hämtas från: www.alejon.se/books/blog-summary.epub

(eller från fliken ”Mina e-böcker” på den är webbplatsen)

 

Lars-Erik Jonsson
2016

Spuriöst samband

 

 

Jag började läsa en artikel i Pedagogiska Magasinet (4, november 2015) med titeln ”gärna en dator men först en bra lärare

Artikelskribenten startar med det intressanta sambandet att det verkar som om mer IT-användning ger sämre PISA-resultat. Nu faller inte författaren – Åke Grönlund – i fällan och tror på någon sorts kasualsamband, utan hävdar istället att bra skolor tenderar att bli ännu bättre med IT medan sämre skolor verkar gå i motsatt riktning med IT (enligt Marc Warschauer). Efter detta börjar tänka själv.

För mig är det självklart att IT måste ha en plats i undervisningen men det handlar inte om att – som Grönlund mycket riktigt påpekar – utan om hur vi använder IT. Idag, när jag ser det hela lite på avstånd, kan jag känna en viss trötthet när jag följer diskussionen om IT och lärande på nätet (för den följer jag alltjämt). Det mesta är sig likt när det argumenteras för metoder och programvaror. I det här sammanhanget brukar jag tycka att jag vet något som de inte vet.

Jag har undervisat i över 40 år, såväl barn som vuxna, ja t.o.m högutbildade akademiker och jag har ännu inte hittat de magiska genvägar som många tror att IT erbjuder. Med detta sagt vore det förstås förödande dumt att inte använda IT då IT kan utöka vår intellektuella kapacitet, vilket förstås också nämns i artikeln. Vi behöver bara se oss om för att inse att i dagens samhälle kan vi inte klara oss utan IT, även om det gick längre tillbaka i tiden. Detta gäller förstås också undervisning generellt.

Undervisning organiseras emellertid ofta ut som man alltid har gjort; människor samlas i salar och lyssnar till någon som kan något. Förutom att man kan frågasätta sådana arrangemang, blir det ganska meningslöst om de som samlats endast halvhjärtat engagerar sig i det som pågår på plats och istället har det mesta engagemanget någon annan stans, en möjlighet som informationstekniken faktiskt erbjuder.

Det är nämligen så – och nu blir jag lite dogmatisk – att lärande innebär oftast hårt arbete. Är man entusiastisk inför något och tycker det är roligt underlättar detta givetvis, men ibland får man ”bita ihop”. Hårt arbete kan handla om att läsa många och långa texter, slita med matematiska problem eller annat. Framförallt handlar det om att själv kunna åstadkomma något som ett resultat av det hårda arbetet. Alla som gjort detta vet att det i högre grad handlar om att pusta, stånka och ”slita sitt hår” än att kolla uppdateringar på sociala medier under den tid man förväntas åstadkomma något med relevans för den aktuella utbildningen.

För många år sedan skrev jag i en skolverksrapport att ”eleverna tar med sig sina fritidsvanor in i skolan”. Jag tor att denna insikt kan ha ännu större aktualitet i dag då nätet och den mobila teknologin erbjuder åtskilligt flera möjligheter till privata utflykter än vad som var möjligt då för ett femtontal år sedan.

Som en följd av ovanstående funderingar ser jag några (men gärna flera) argument som förtjänar att diskuteras lite mera ingående:

samlar man elever/studenter i en sal måste denna samling vara oundgänglig och då måste man delta med hela sin kognitiva förmåga

ska lärare/kursledare meddela information som redan finns att tillgå på andra ställen bör samling ifrågasättas eller motiveras med oundgänglighetskraven ovan.

undervisning på olika nivåer bör vridas mer mot produktion än konsumtion

Att säga att IT försämrar PISA-resultaten är en alldeles för enkel förklaring, en sådan som sensationshungrande journalister gärna slickar i sig men det är en lättköpt sanning som ”vi som vet något mer” bör distansera oss ifrån.

Vandrande sensorer

Big Data Does Mean Big Wisdom. by m.gifford, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  m.gifford 

 

 

Många är säkert, liksom jag, fascinerade av tekniska prylar som vi uppfattar som att de förenklar och underlättar många uppgifter för oss. Vi har förstås alla hört hur stormakten i Väst tankar våra data från Google, Facebook och andra, men de flesta av oss tänker nog att vi står för det vi delar och håller inne med det vi inte vill sprida.Vi tänker säkert också att övervakning med kameror skapar en viss trygghet för oss som inte har något att dölja.

Men hur blir det om man övervakas utan att man vet om det? Och om man kan sammanställa data – ”big data” – från många oförargliga aktiviteter och bilda mönster av dessa? Alltså om det inte enbart är mobilen, surfplattan eller datorn som lämnar upplysningar om oss?

The internet of things” brukar det heta när olika prylar kopplar upp sig mot servrar och talar om att vi använt kylskåpet på natten, när vi är hemma eller när vi sänker värmen för att gå till jobbet. Sammanställd bildar sådana data mönster som kommersiella aktörer väldigt gärna vill utnyttja.

I vår lilla stad – Borås – som inte vill vara sämre än storstäderna ska våra rörelser i stadsrummet kartläggas via våra mobiler. Den positiva sidan av detta kan möjlgen vara att trafikplanerare kan ha nytta av informationen. Den mer tveksamma sidan är förstås att vi kommer att bombarderas med olika kommersiella ”erbjudanden” om att köpa olika produkter.

Flera slående exempel på hur ”big data” kan utnyttjas ges i artikeln ”I det nya övervakningssamhället kontrolleras inte bara din dator” (Jon Weman i Landets Fria Tidning, 18 nov 2015). Här beskrivs hur besökare på Disneyland finner sin beställda mat framdukad vid ankomsten därför att data om besökaren har sänts ut via ett armband som man bär. Filmtjänsten Netflix kan räkna ut vilken sorts filmer och vilken sorts skådespelare som ska presenteras för en viss publik.

Även IKEA har långtgående planer på en app som håller reda på köpvanor. Samsung lär ha en tv-mottagare från vilken man kan ”begära en spännande deckare” genom att säga detta muntligt till sin tv-apparat. Att tv:n även uppfattar annat ljud som sägs är man kanske inte så medveten om.

Leksaker är ett särskilt lömskt område där dockor söker ögonkontakt med barnet och spelar in det barnen säger och skickar detta vidare via wifi. I händerna på drivna analytiker blir barnens aktiviteter förstås en rik källa att ösa ur för kommande satsningar.

Riktigt otäckt blir det när man har ”chefen över axeln” via en bricka som kan samla data om vem man kommunicerar med och hur man kommunicerar. Kopplat till den anställdes resultat på jobbet blir detta förstås ett sätt att driva arbetstagarna till det yttersta. Vid nyanställningar kan man också slippa tidödande intervjuer genom att sammanställa data om de ”mest produktiva” och jämföra dessa med den sökande.

Att köpa och inneha s.k. ”intelligenta” varor kan förstås vara en statusmarkering för vissa konsumentgrupper medan det för säljföretaget är en guldgruva. Beteckningen ”magiska föremål/produkter”, som man ofta använder, är förförisk då vi häpnar över vad de kan åstadkomma samtidigt som vi inte märker något direkt obehag i vardagen.

När allt mer i vår omvärld styrs utan vår kontroll, blir ”[vi] människor allt mer som maskiner” d.v.s vandrande sensorer som lämnar ifrån oss data utan att veta om det.

Originalartikeln här: http://www.landetsfria.se/artikel/120371

Nästan allt av värde har skapats utanför nätet

Jag läser en krönika  av Henrik Berggren, historiker, journalist och författare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2012, där Berggren påstår att nästan allt med kvalitet har genererats utanför nätet. Jag tar ett djupt andetag och läser vidare.

New Media Expo 10.jpg by kino-eye, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  kino-eye 

Jag känner inte till Berggren och min första tanke är att det är en sån där inskränkt näthatare som alltid vet bäst. Så ser jag att han är författaren till en biografi över Olof Palme och då känner jag att jag måste nyansera min kategorisering av mannen i fråga: den som kan och vågar engagera sig i ikonen Palme kan inte vara tappad bakom vagnen även om jag får reservera mig på grund av att jag inte har läst Berggrens biografi över Palme. Jag vet alltså inte om han själv har åstadkommit något av värde.

Han tar bilden av nätet som en ”irrande fluga” och påminner oss om politikern Usmans fatala uttalande om att nätet skulle vara en övergående fluga; han undrar om hon hade lite rätt trots allt.

Men visst är nätet ett otroligt kommunikationsredskap, hävdar Berggren, där man kan ta reda på de fakta man för tillfället är i behov av. Inte heller vill han förringa värdet av att kunna ha kontakt med vänner och kollegor världen över.

Det han vänder sig mot är att nätet, på en konferens för tjugo år sedan, antogs kunna bryta hierarkier, skapa nya former av kunskap och möjliggöra kreativitet. Som en sorts stöd för felaktigheterna i dessa förväntningar säger han att mänskligheten uppvisar ungefär samma register av goda och dåliga sidor som tidigare. På nätet finns därför både nazistisk propaganda och dokument från FN.

De onda sidorna hade man väl fått ta, menar Berggren, om det bara hade skapats nya bra saker också. Visserligen har vi både Wikipedia, avhandlingar, skönlitteratur och all världens dagstidningar på nätet men det som han ser som sin poäng är att det inte är nätet som skapat dessa värden. Sen raljerar han och säger att det enda nya som nätet skapat är webcampornografi och tramsiga Youtubefilmer.

Av detta drar han slutsatsen att nästan allt av värde har skapats utanför nätet av det som går under beteckningen ”gammelmedia”. Utan dessa gammelmedia skulle nätet faktiskt enbart vara en surrande fluga.

Slutligen drar han till med att nätet är en gigantisk slutrea och därför oroar han sig för vem som skall leverera ny kultur och kunskap när lagren tömts.

Kanske är det så att Berggren har blivit så van vid nätet att han inte inser dess betydelse? Han säger att det fanstastiskt att man kan ta reda på snart sagt allt på nätet men han verkar inte inse värdet av detta utöver att han inte behöver ägna tid åt att gå till biblioteket. Han kan också knyta an till kollegor världen över. Varför inser han inte vad detta innebär för möjligheten att skap ny kunskap. Nätet ger honom en unik möjlighet att ”stay current” som Geoge Siemens uttrycker det.

Berggren hänger upp sig på de löften om nya former av kunskap och förändrade människor som några internetentusiaster predikade på en konferens för ett tjugotal år sen. Men Bergren menar att vi väl ser samma mänskliga egenheter i form av ont och gott som vi alltid har gjort. Här tycker jag att det är ganska underligt att den den kritiske journalisten inte direkt inser att några internetfrälsta individer lika lite kan sia om framtiden som någon annan. Det hade varit klädsammare om Berggren utifrån sin profession hade ifrågasatt de profetiska visionerna.

Berggren tar en rad exempel på vad som finns på nätet såsom tidningar, artiklar, skönlitteratur m.m. men hans tes är att allt detta är sådant som skapats av ”gammelmedia” och att inget nytt har tillkommit genom internet, utom då webcameraporren. Nu tycker jag nog att jämförelsen mellan de avtryck som internet respektive gammelmedia har satt är lite orättvis. De s.k. gammelmedia har funnits i tusentals år medan internet knappast har haft mer än de senaste trettio åren att sätta sina avtryck.

some serious anachronistic shit on the D by robzand, on Flickr

Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  robzand 

Vem har förresten påstått att kunskap inte längre bildas genom forskning, kritisk granskning och debatt. Såvitt jag kan bedöma, både främjar och påskyndar internet sådana processer. Dessutom gör internet det möjligt att följa den aldrig avstannande kunskapsutvecklingen och här blir jag allvarligt oroad för Berggren om han tror att kunskaper förvaras i något lager som håller på att reas ut därför att så många fler kan få tillgång till dessa därför att åtskilliga hinder och hierarkier har raserats. Om man  har bilden av kunskap som något man äger och ängsligt bevakar, alternativt säljer till den som kan betala, förstår jag bättre hur Berggren tänker och jag inser att han nog inte riktigt insett vilken betydelse internet faktiskt har för hans profession.
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License