I olika sammanhang har jag kritiserat (raljerat över?) de som ser källkritiken som något oproblematiskt som man (skolbarn) kan lära sig ganska enkelt. Det är säkert så att man kan lära sig att inte falla i de värsta fällorna men problemet är att källkritik inte i första hand är en fråga om teknik utan något mycket mer komplicerat.

Greider och Linderborg (Populistiska manifestet) refererar till en artikel av Lena Andersson där hon kritiserar att sanningen skulle vara relativ och att allting skulle var tolkningar (apropå ”fake news” i Trumperan). Andersson menar att källkritik och faktakoll inte är lösningen därför att ”fakta är stumma, blinda och omöjliga att komma till tals med”. ”Fakta behöver ett dialektiskt förnuft för att få liv och mening.” Fakta talar således inte för sig själv som man ibland kan höra någon säga.

Det räcker alltså inte att presentera fakta, man måste ha en tolkning som fångar känslorna och gör dem begripliga. Det är då världsbild och människosyn – ja en ideologisk grundhållning – blir varpen (s 347- 348).

Min något plumpa kommentar till detta är att den som inget kan innan, har heller ingen möjlighet att värdera information på Internet t.ex. Jag menar att detta blev särskilt relevant när naiva it-förespråkare hävdade att barn i skolan skulle söka sin kunskap på Internet på egen hand.