Kategorier
litteratur politik samhälle

Kontakter och uppgörelser

När jag läser Éric Vuillards lilla roman Dagordningen, kan jag inte låta bli att låta tankarna löpa till mera närliggande scenarier.

Bokomslag

Dagordningen inleds med att tjugofyra industriledare – ”tjugofyra tredelade kostymer och lika många byxor med pressveck och bred fåll” – är kallade till möte med riksdagens talman. Bland de kallade är Krupp, Vögler, Quandt, Flick m.fl.

Efter en spänd väntan kommer riksdagens talman leende in i rummet och hälsar på alla i tur och ordning. Att talmannen är Herrmann Göring är ingen stor sak, politiker och företagsledare är vana att träffas och träffa uppgörelser.

På dagordningen står det kommande valet, förklarar talmannen. Det är dags att bli kvitt den instabila regimen, näringslivet kräver lugn och beslutsamhet. Om nazistpartiet får majoritet, tillägger han, blir detta val det sista på tio år, kanske rentav på hundra år, skrattar han. Industrimännen mumlar instämmande.

Efter att en leende Hitler gjort en avspänd runda bland industriledarna, sammanfattas det huvudsakliga målet: ”de måste göra sig kvitt den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer för sitt eget företag”.

Efter detta reser sig en av industriledarna upp och tackar Hitler å de andras vägnar för att han äntligen talat klarspråk om det politiska läget.

Efter detta – som man får anta – lyckorus hos storindustrins företrädare, blev det inte svårt att få dem att stötta nazisterna med rikliga penningdonationer.

En helt vanlig affärsuppgörelse inom företagsvärlden, får man anta.

Kategorier
arbetsmarknad kapitalism klass politik samhälle

Rosa Luxemburg blir mindre död hos Nina Björk

ett foto av rosa luxemburg
Rosa Luxemburg

Nu har jag läst Nina Björks bok,  Rosa Luxemburg – Drömmen om det röda, två gånger och berättelsen om den lilla schweiziska kvinnan som brann så starkt för det hon trodde på att det blev hennes undergång fascinerar mig.

Med den allra minsta kännedom om Rosa Luxemburg är kanske inte ”röda” det som överraskar mest i titeln. Då är det kanske ordet ”drömmen”  som är det centrala.

Det är nog mindre  känt  att Rosa Luxemburg  hade drömmar om kärlek, familj och barn samt att hon var intresserad av naturen. Mest känt är förstås att hon hade en dröm om ett socialistiskt samhälle, ett alternativ mellan en kommunistisk diktatur och en socialdemokratiskt förvaltad kapitalism.

Se där fanns alternativet!” skriver Björk.

Vi vet förstås att det gick illa för den stackars (!) Rosa Luxemburg, både för hennes dröm om ett socialistiskt samhälle och för hennes andra drömmar; hon blev slutligen mördad av sina ideologiska motståndare .

Nina Björk skriver att hon vill ge Rosa Luxemburg någonting tillbaka genom att berätta om den marxism hon trodde på och låta henne möta vår samtid.

Jag vill försöka göra henne lite mindre död”, skriver Björk

När jag läser om Rosa Luxemburg såsom Nina Björk beskriver henne, känns det som om jag också får en ökad förståelse för mina egna livserfarenheter. Jag kan nog säga att jag är politiskt ”obildad” men under de villkor jag växte upp såg jag  att socialdemokratin skapade drägliga förhållanden för mina föräldrar och goda för mig i hård kamp mot ”högern”. Kommunister skulle man akta sig för eftersom de var ännu farligare än högern och ville att vi skulle lyda under Sovjet.

Man präglas av sin uppväxt.

Marxistisk analys är materialistisk

Idag tar många vårt relativt anständiga samhälle för givet; rösträtt, organisationsfrihet och tryckfrihet känns nog mer eller mindre som  självklara rättigheter för de flesta. Men de här rättigheterna har inte tillkommit med automatik utan är resultatet av hård och  medveten kamp. I många länder – kanske de flesta – saknas  sådana här rättigheter alltjämt.

Rosa Luxemburg avfärdade  tanken om rättvisa och moral som grund för en socialistisk analys av det borgerliga samhället. Alla härskande klasser har hittills slagits för sina privilegier och att drömma om rättvisa är dömt att misslyckas. Rättvisa är för idealister (som don Quijote ungefär) och sådana som inte har kontakt med folkets stora massa eller den historiska utvecklingen, menade Luxemburg.

Enligt Marx är det konkreta materiella villkor som driver ekonomin. De som enbart har sin arbetskraft att sälja måste sälja denna på en marknad eftersom  detta är det enda sätt de har att försörja sig på i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen är i privat ägo.

Kapitalismen kan heller inte tämjas i sin själva grundpriniciper: produktionen  styrs av vinstmotiv där mervärdet – skapat av arbete – går till kapitalägare, vilket innebär en ständig varufiering av mänskligt liv. Det är sådan varufiering som vi idag – utöver industriproduktion – ser när hushållsarbete, vård, omsorg och utbildning blir till  tjänster som kan säljas och köpas  på en marknad (s.k. ”riktiga jobb”).

Kapitalismen är inte ond eller god

Analysen att kapitalismen inte är vare sig ond eller god utan bara gör vad kapitalismen ska göra blir intressant, speciellt för oss som var unga på sjuttiotalet då kapitalisterna karakteriserades  i texter och bilder som ”utsugare”, ”kapitalistsvin” eller med andra invektiv från vänsterhåll. Alla sådana tillmälen bygger i någon mening på att man gör någon sorts moralisk analys – en sådan som Luxemburg avfärdade – och tycker att det är orättvist att en del har makt och rikedom, att de är ”stygga”. Även nutidens politiska debatt skulle må väl av en skarpare analys än av det eviga rabblandet av inrepeterade floskler i tv-debatterna.

Nu är det förstås inte så att det kapitalistiska samhället möter individerna som abstrakt marxistisk teori i det dagliga livet. I vardagen möter samhället oss som en praktik som givetvis är olika för olika individer. På individnivå finns det förstås ”svin” både bland kapitalister och socialister liksom altruister och hyfsat folk.

Kapitalismen kan också tämjas för den enskilda individen i meningen  hur den känns i vardagslivet. Arbetarrörelsens kollektiva framgångar gjorde att den enskilda arbetssäljaren inte blev så utlämnad när han stod inför arbetsköparen. Han behövde inte acceptera vilka villkor som helst. Detta har jag egna – om än barnets – minnesbilder av; jag minns hur min far och de andra arbetarna bildade en ”avdelning”  i facket och hade möten hemma på hallen. Genom deras fackliga anslutning kunde de höja sin timpeng med några ören få rätt till lagstadgad övertid och semester.

Kampen att splittra arbetarna för att göra det fördelaktigt för den som behöver köpa deras arbetskraft pågår dessvärre med förnyad kraft i våra dagar. Om de som säljer sin arbetskraft behöver konkurrera om jobben med lägre löner och otrygga  anställningsvillkor, blir de  mer ”fogliga”.

Rosa Luxemburg hade en stark tro på att ”massorna” skulle kunna organisera en opposition mot samhällets orättvisor. Det blir ingenting om inte den stora massan agerar. Föreställningen om den ensamme aktören är en myt, menade Luxemburg. Hon tog däremot starkt avstånd från bolsjevikerna under Lenin där en elit skulle tala om för de vanliga människorna vilken som var den rätta vägen. Björk skriver:

”Misstanken mot centralt styrda organisationer satt djupt i Luxemburg och vilken demokrat hyser inte en sådan misstanke och bör göra det? Man blir förvånad när svenska medier upprepar att samtida partikongresser där partistyrelsernas förslag har röstats ner av medlemmarna ser detta som ett problem, som ett tecken på partiets svaghet. I själva verket är det ju motsatsen. Vi borde ropa hurra varje gång det händer”.

Demokrati men ändå inte

Kapitalismen har smart nog accepterat den politiska demokratin och går därmed fri från diktaturstämpeln; ”den fria världen”, brukar det heta. Någon ekonomisk demokrati har vi däremot inte men vi talar gärna om ekonomisk frihet. Frihet att bygga makt på pengar står på något vis över demokratin då den inte regleras i allmänna val.

Vi har alltså formellt den demokratiska makten men över denna står alltid den ekonomiska makten; de som äger produktionmedel och kapital kan alltid få sista ordet  genom att hota med neddragningar eller att flytta produktionen utomlands. Socialdemokratin i Sverige hade de här frågorna på agendan en tid under Wigforss och senare Meidners tid. Ingen senare socialdemokratisk regering har dock vare sig förmått eller vågat ta i denna fråga.

En dröm om massornas självorganisering

Den dröm om en folkets revolution som Rosa Luxemburg och hennes partikamrater bar på konkretiserades aldrig till en handlingsplan och de berövade därmed sig själv alla de möjligheter att ena alla de spontana folkliga handlingar som kunde lett till förändring.

Luxemburg bar tidigt på en misstro mot centralisering och även om jag sympatiserar med denna misstro, tycker jag nog att hon var lite naiv i det här avseendet, därav attributet ”stackars” som jag skrev inledningsvis.

Vi vet alla hur det slutade: Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht lönnmördades varefter man proklamerade devisen: ”Ordnung herrscht in Berlin”.

Ordning är en sak – människors längtan efter frihet, jämlikhet och broderskap är en annan. Den ordning som måste upprätthållas med vapenmakt och blodbad går obevekligt sin undergång till mötes, skrev Rosa Luxemburg.

Fotolänk: ”Rosa Luxemburg” (CC BY 2.0) by rosalux-stiftung

Kategorier
forskning kapitalism politik samhälle

Forskare och politiker lever i skilda världar

från en galleria- många människor
Vi handlar

Att ständig tillväxt är negativt för vårt ekosystem är sannolikt de flesta medvetna om. Och ändå fortsätter vi som om vi inte visste.

Birger Schlaug har en intressant ingång till de här frågorna och jag ska försöka mig på ett litet inlägg där jag reder ut sammanhangen främst för mig själv och förhoppningsvis också för andra. Originaltexten finns här.

Ömsesidigt obegripliga världar

Problematiken som Schlaug pekar på är att forskare och politiker inte begriper sig på varandras världar. Forskare som t.ex. Rockström kan peka på chockerande och alarmerande data men dessvärre begriper inte han och övriga forskare politikens och tillväxtsamhällets villkor.

Politiker å andra sidan lever i en värld av maktutövning där det måste tas hänsyn till särintressen, oftast kallat väljarstöd. De lider av en ”inte-nu-men-längre-fram-sjuka”.

När forskarna säger att ”vi kan klara 1,5 gradersmålet eller åtminstone 2-gradersmålet”, är det som om de vore blinda och döva för de politiska dilemman som konstitueras av det ekonomiska systemet och dess krav på snabba resultat.

Vår ekonomi lever av ”omsättning” av varor. Reklamen jobbar hårt för att ständigt skapa nya behov hos oss. Allt hållbart blir därmed ett hot mot den ständiga tillväxten. Missnöje med det vi har blir till drivkraft.

Forskarna säger att vi måste koldioxidfria inom loppet av högst 30 år. De menar att detta är möjligt. Förutsatt att att politiker tar rätt beslut. Det vill inte politiker. Jag antar att de varken vågar eller orkar ta sådana beslut som kan upplevas inkräkta på konsumtionssamhället.

Djärva politiker lever farligt

Schlaug passar på att påminna om hur några djärva miljöpartister, som vågade peka på dilemmat med evig tillväxt, blev utmobbade av sin partiledning.

Jag ser faktiskt ingen lösning: forskarna vet vad som krävs; politikerna vet säkert också men de vågar inte av rädsla för att förlora sin egen makt.

Fotolänk: ”Eaton Centre” (CC BY-NC-ND 2.0) by ifmuth

Kategorier
education politik samhälle

Om en döende intellektualism

Intellectual Property - A Free Stone Tex by duiceburger, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  duiceburger 

 

 

Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.

Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.

Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.

Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.

En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).

XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.

Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.

Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.

Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.

Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.

Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.

Även för en vänsterregering.

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Skämmas

Shame by PinkMoose, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PinkMoose 

 

 

Mot slutet av fredagens bastubad läser jag ett inlägg av Birger Schlaug som får tempen i bastun att stiga utöver de 90 grader den haft den senaste timmen, stiga bildligt alltså.

I ett inlägg med titeln Profitörerna vill Schlaug avslöja ”kapitalismens råa kärna”. Han skriver att självaste Adam Smith menade att för att kapitalismen ska fungera är det nödvändigt att kunna skämmas. Den förmågan har numera gått förlorad.

Den verserade och välklädda Kapitalismen tar – utan att skämmas – 1940 kr (en del tar ännu mer) per dygn för en flyktingsäng i ett rum tillsamman med andra. Detta gör åttatusen per rum och dygn; 2,8 miljoner på ett år. Som jämförelse samlade hela Sverige ihop 43 miljoner vid en gala nyligen. Detta räcker knappt till 15 rum under ett år med sådana priser.

Som jämförelse kan jag nämna att dygnspriset per person för en flyktingsäng i ett rum tillsammans med 4-5 andra är högre än vad vi nyss betalade för ett dubbelrum i Stockholm med centralast möjliga läge. Då hade vi ändå valt varandras sällskap hustrun och jag.

Efterfrågan på flyktingboende är just nu hög; moralen är obefintlig. I vanliga fall ondgör sig Kapitalet över höga skatter men nu verkar det vara locket på, skriver Schlaug. Adam Smith hade fördömt dessa företag.

(Fritt efter: Birger Schlaug i Fria Tidningen, fredagen den 9 oktober 2015: http://www.friatidningen.se/artikel/119513)

Kategorier
kapitalism politik samhälle

Tänka till

Tänka sig by danieljordahl, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  danieljordahl 

 

En recension av Hans Norebrink om boken Jämlikhetsnormen av Anders Nilsson och Örjan Nyström fick mig att tänka till en gång extra. Recensionen pekar ut tre viktiga faktorer för jämlikhet och jag inser att det finns en viss risk att jag hade skyndat förbi alla utan misstanke om jag inte hade fått ett och annat påpekat av recensenten.

1. Jämlikhet för alla vid lika startmöjlighet hade jag nickat instämmande till.

2. Jämlikhet genom omfördelning hade jag också känt igen och gillat.

3. Jämlikhet genom obligatorisk förskola och yrkes/lärlingsutbildningar hade jag gillat (även om lärlingsutbildningar har fått en viss politisk anstrykning)

Men.

Jag hade kanske inte insett att den tredje punkten också syftar till att göra individen mer attraktiv för globala kapitalismen. Något annat alternativ än anpassning till en kapitalistisk ekonomi har inte författarna till boken enligt skribenten; ”vi ska bli bättre än andra att dansa efter kapitalets pipa” helt enkelt. Tanken att ekonomi ska tjäna människan, inte tvärtom, finns inte på kartan.

Kategorier
arbetsmarknad klass politics politik samhälle

Renegat

a lost heart by *brilho-de-conta, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  *brilho-de-conta 

 

 

Nej, någon renegat är jag förhoppningsvis inte!

Jag måste till min skam erkänna att, även om jag naturligtvis hört ordet tidigare, kunde jag inte helt avgöra dess betydelse av ”överlöpare” eller en som svikit sin klass. I en informativ artikel utreder idéhistorikern David Brolin (FT, 19 dec 2014) tänkbara anledningar till att personer kan överge en ideologisk ståndpunkt till förmån för en rakt motsatt. I artkeln namnger han flera kända personer varav många avfallit från den radikala 68-rörelsen och istället valt att liera sig med liberaler och kapitalister. Två förklaringsmodeller står mot varandra: har de vänt kappan efter vinden eller handlar det om politisk mognad. Det är självfallet så att de olika modellerna – kappvändning resp. mognad – kommer att tilltala olika grupper. Brolin menar dock man måste analysera detta fenomen djupare. En grupp förklaringar ser till individernas egenskaper medan en annan ser till samhälleliga skeenden. Vi ska återkomma till de senare.

De individualistiska förklaringarna försöker se att de radikala 68-orna på sätt och vis anpassade sig till tidens mode. Man skulle också kunna förklara ”sidbytet” med att omprövning var något som utmärkte dessa personer och att politisk omprövning bara var en del i en generellt omprövande hållning. Sen menar Brolin att man nog inte ska bortse från att flera av den intellektuella 68-rörelsens medlemmar har lockats av makt och pengar från Timbro t.ex.

Samhälleliga förändringar är dock en mer trolig förklaringsmodell, menar Brolin. Den stora optimismen hos de radikala fick sig rejäla törnar efter Vietnamkriget när det visade sig att varken Vietnam, Albanien eller Kina blev några socialistiska lyckoriken. Pol Pots Kambodja var kanske ett av de värsta exemplen. Vänstern splittrades också upp i många fraktioner och ”sekter” och försvagades därmed så att den inte kunde bjuda motstånd mot den nyliberala eran där förgrundsfigurer som Reagan och Thatcher skördade stora framgångar.

Brolin påpekar också att det fanns ett visst elittänkande inom vänstern som ”förebådar” ideologisk omprövning. Här är kanske Mussolini det tydligaste exemplet. Många inom den intellektuella vänstern har också känt sig lika hemma i vänster- som i högerkretsar (s.k. ”smyg-thatcherister”).

I Sverige under 80-talet blev ”krismedvetande” ett ledord för ”Feldts grabbar” och (som jag minns det) det blev mera argument om pengar än vad man ville med samhället. Inom vänstern blir man alltmer tveksam till ”massornas samhällsförändrande kamp” och det blir en knäck för 68-orna att massorna inte alltid handlar revolutionärt; det är knappast massorna som omskapar samhällen. Kampen kommer istället att riktas in mot en kvävande byråkrati och därifrån är steget kort till en borgerlig, liberal antistatlighet.

Brolin försöker sig på en summering när han skriver att det blev en knäck för de optimistiska 68-orna när kapitalismen inte bröt samman som man förutspått enligt de marxistiska teorierna. Den framväxande välfärdsstaten var förvirrande för de som trodde på ständig klasskamp när den socialdemokratiska reformismen växte sig allt starkare. Det är mot bakgrund av sådana skeenden, svenska såväl som internationella som man skall se renegatfenomenet, menar Brolin.

Det blir förstås lite summariskt och hoplappat när man försöker göra en egen text utav en enda artikel. Likväl har det varit viktigt för mig att ”skriva in mig” i hans artikel eftersom jag själv var ung just 1968 och befann mig mitt i detta politiska skeende. Nu i efterhand kan jag se mig själv stå lite vid sidan; jag deltog aldrig i några manifestationer men jag fascinerades av retoriken och jag stod naturligtvis på den vänstra sidan även om jag bara tittade på.

Det var inte alltid så lätt att vara den som inte ”tog ställning” för som bekant hette det ju att ”den som inte är med oss är emot oss”. Det fanns en hel del ”spränglärda” marxister som fnyste när man inte deltog i studiecirklar eller andra manifestationer. Kanske var det feghet; kanske var det för att jag inte kände igen mig. De unga revolutionärerna i min omgivning kom oftast ur andra förhållanden än jag själv och jag kände inte igen själva diskursen. Åtskilliga kom från akademikerhem och var vana att argumentera om än det ena än det andra. Själv hade jag växt upp i ett arbetarhem med fackföreningsmöten hemma i hallen. Där diskuterade man inte revolutionen – man var för övrigt livrädd för ”kommunisterna” – utan snarare hur man skulle kunna få några ören mer i timpeng och lite övertidsersättning. Ganska intetsägande i jämförelse med världsrevolutionen.

En sådan här text med alla dess brister (min text alltså) ger mig redskap att förstå det som sker nu. Åtskilligt av det som sker i dagens politiska landskap blir mera begripligt om man sätter in det i ett historiskt sammanhang.

Nej, någon renegat är jag inte!

Kategorier
ekonomi samhälle

Vill ha! Vill ha!

”Fattiga människor genererar ingen vinst och får därför inte plats i kapitalets logik. För att kapitalismen ska fungera måste den alltid skapa nya behov hos människan. Våra basala behov är inte tillräckligt vinstdrivande. Istället måste behoven förnyas och göras om till varor” (Elina Phanke i FT,15 okt 2014).

Visst är det så! Jag märker ju detta sug efter nya saker hos mig själv. Även om jag sopsorterar, köper eko-varor, gärna åker tåg eller buss och undviker att köra bil i onödan, dreglar jag likafullt över den reklam för olika slags elektronik och andra prylar som regelbundet dimper ner i vår brevlåda.

Vill ha, vill ha, även om jag redan har det jag behöver (säkert mer än jag behöver)!  På systemnivå finns inga gröna eller röda alternativ till kapitalismen, menar Phanke.