Opportunism

(Bildlänk nederst)

Jag kan bli väldigt irriterad på sånt som jag betraktar som onödiga provokationer under förespegling att detta sker under nödvändig konstnärlig frihet. Nu begriper jag mig väldigt lite på konst och detta kan förstås vara ett behändigt argument för den som inte håller med om det jag skriver nedan.

Jag läser en artikel (Pertow, FT 22 mars, 2017) om att en student vid en konstskola vill ställa ut en fyra meter hög modell av det nazistiska hakkorset och att detta är menat som en protest mot att en institution förvarar en hakkorsflagga dold i något förråd.

Artikelförfattaren ifrågasätter om detta kan vara en rimlig provokation i konstens namn. Det är högst sannolik att konstnären/provokatören har en egen agenda här. Mina egna tankar går direkt till sådant som rondellhundar och satirteckningar som väckt uppståndelse och debatt.

En provokation av den här typen fungerar bara i en viss tid och att hitta den rätta tiden är A och O för den konstnär söker uppmärksamhet. Sådan provokativ konst som den ovan beskrivna har en benägenhet att alltid dyka upp lägligt i samhället när allmänheten är mottaglig för något som de annars inte skulle uppmärksammat. Konstnären kan då förlita sig mer på konstverkets chockverkan än på dess eventuella konstnärliga kvaliteter. Verket blir därför beroende av förhållanden i samhället, t.ex. en uppiskad retorik mot vissa förhållanden eller grupper av människor.

Mot bakgrund att detta resonemang, menar skriftställaren, kommer det jättestora hakkorset precis i rätt tid ett högerextremt politiskt landskap. Det blir ett försök från upphovspersonen att väcka uppmärksamhet och få sina ”spaltmetrar” och ”debattimmar”.

Ett konstverk som syftar till att förstärka de krafter eller uppfattningar i ett samhälle som redan är starka är kanske just opportun (min fundering)? Det utmanar knappast tanken vilket väl är konstens egentliga uppgift.

Jag tycker bara att sånt här är dumt och onödigt, men det kan ju vara för att jag inte begriper bättre.

 

Bildlänk: ”Populism” (CC BY-NC 2.0) by Dr Case

Om en döende intellektualism

Intellectual Property - A Free Stone Tex by duiceburger, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  duiceburger 

 

 

Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.

Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.

Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.

Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.

En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).

XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.

Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.

Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.

Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.

Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.

Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.

Även för en vänsterregering.