Kategorier
fritid sport

Lagspel

Knästående till vä
Knästående till vänster

Återkommande tänker jag på om spelarna i det svenska fotbollslandslaget påverkas av att tidningar, sportprogram och till och med Nyheterna i tv formligen skriker: ”ZLATAN!” Oavbrutet.

För att undvika alla missförstånd, låt mig erkänna att att jag tycker att Zlatan är en alldeles utomordentlig fotbollsspelare och att han har gjort stor nytta i det svenska landslaget (och i sina olika klubblag, förstås).

Men nu var det detta med fotbollslag, alltså lag. Hur påverkar det de andra spelarna i laget när de bara får vara någon sorts bakgrund till den som har allt ljus på sig? Eftersom jag inte vet något om hur spelare på eltinivå tänker i det här fallet, kan jag bara spekulera lite utifrån mina egna erfarenheter som väl ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Jag ska återkomma till detta nedan.

Det var väl länge sedan som fotboll var någon sorts ”ädel” kamp där det bästa laget vann. För det första är det knappst någon ädel kamp längre; man behöver bara se hur spelarna försöker lura domarna och fuska till sig fördelar. Vid minsta beröring – om man kan tänkas ha fördel av detta – kastar sig spelaren vrålande till marken och skriker som en treåring. Detta blir ju lätt komiskt i tv-åldern då man i närbild och slow motion kan se att det som i hastigheten ser ut som en nästintill dödlig attack på motståndaren enbart var en lätt – om ens någon – beröring. Någon jämförde i en krönika fotbollsspelarna med handbollsspelare – inte sällan 100-kilosbjässar – som dånar in i varandra med full kraft utan att någonsin ligga och försöka skrika sig till frikast eller andra fördelar.

Numera är det väl endast i undantagsfall som ”laget” vinner. Fotboll idag handlar om fixstjärnor; det är dessa som folk vill se. Ovan nämnde Zlatan är väl en av dessa men får nog finna sig i att stå i skuggan ”halvguden” Ronaldo och ”mästerbolltrollaren” Messi. Alla ingår naturligtvis i ett lag men det gäller att visa upp sig själv som individ; att vara en i massan/laget förefaller inte vara förenligt med stjärnglans utan man ska vara en väldigt tydlig individ eller varumärke som det nog snarare heter idag.

I ett fotbollslag har alla samma dräkt och därför måste man ”sticka ut” på något sätt. Därför ser de flesta ut som rena klotterplank och om inte detta skulle räcka får man ordna till en frisyr som ”sticker ut”. Några har dock valt – bl.a. Ronaldo – att inte klottra ner armar, rygg och hals med tatueringar. Dessa har säkert också någon tanke bakom sina val.

Som ovan nämnts tävlar media – oftast med krigsrubriker – att beskriva minsta handling eller uttalande från stärnorna. Under den pågående EM-turneringen har jag noterat att även tv-producenterna deltar i denna kändiskult. Under Portugals senaste match för att ta ett exempel, visades ständigt närbilder på Ronaldo som uppgiven, skrattande, bekymrad eller glad.

Individualisering genomförs även med teknikens hjälp utan speciellt dyrkande journalister eller producenter genom att man för varje spelare kan se hur han (nu är det ju EM för män) sprungit, passat, skjutit mot mål och naturligtvis också om han gjort mål. Det senare har blivit jätteviktigt nu är alla spelare är sitt eget varumärke och kan tjäna skamlöst mycket pengar på sin sport.

Skytteligavinnare är fint att vara. Zlatan har naturligtvis varit detta för att nu inte tala om de andra jag nämnt ovan. Från min egen ”forntida” fotbollskarriär kan jag inte minnas att det var så märkvärdigt att vinna skytteligan; jag tror inte ens att termen var uppfunnen på min tid. Självklart var det roligt att göra mål även då men så märkvärdig var man inte.

Jag minns speciellt ett avslutningstillfälle i klubben jag tillhörde. Vi skulle få förtjänstmärken efter säsongen. En närboende klubbkamrat kunde av något skäl inte hämta sitt märke och jag fick därför hämta även hans. Vår lagledare sa då leende till församlingen: ”Den som har gjort många mål får två tecken!” Det hade gått bra för mig, en liten snabb vänsterytter som aldrig vågade nicka en boll, men som dök upp framför målet och satte en tå på bollen ganska ofta. Det var inte mer med det.

Under den pågående EM-turnering betonar man ständigt att Island uppträder som ett lag. Här finns inga fixstjärnor men tillsammans har man ovedersägligen uträttat något. Inte har det varit tråkigt att se heller, tvärtom!

Kategorier
education politik samhälle

Om en döende intellektualism

Intellectual Property - A Free Stone Tex by duiceburger, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  duiceburger 

 

 

Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.

Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.

Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.

Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.

En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).

XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.

Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.

Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.

Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.

Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.

Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.

Även för en vänsterregering.

Kategorier
samhälle

Minnesmärken och varumärken

Jag läser i Fria Tidningen den 13 mars 2013 om Nidarosdomen i Trondheim (jag har faktistkt varit där), en byggnad med ca 700 år på nacken. Dit vallfärdades också vår superkändes från medeltiden, Den  Heliga Birgitta, till Olav den Heliges reliker. Idag får den 700-åriga katedralen konkurrens av ett nybyggt storhotell.

Nidaros Cathedral by Kamil Porembiński, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Kamil PorembiÅ„ski 

Hotellet skall bli en signal och ett landmärke enligt skribenten och är avsett att väcka internationell upmärksamhet. Det lär ha smällts upp på ett par år. Detta skall jämföras med de 300 år som tog att bygga domen.

Miljardären Stordalen (som ju äger det nya Posthotellet i Göteborg) lär ha sagt att det nya hotellet är ett hotellens Nidarosdom och han gläds åt  hotellet som nu reser sig 30 meter över marken jämfört med Nidarosdomens 20 meter.

Idag är det viktigt att synas och ”bygga varumärken” och det verkar inte heller finnas något problem med finansiering när det gäller spektakulära byggnader som Turning Torso i Malmö eller varför inte den ny Friends Arena i Stockholm för att bara ta några exempel.

Här kan jag förstås inte låta bli att associera till en svensk småstad, nåja medelstor stad med svenska mått mätt, Borås stad. Man planerar att ”sätta Borås på kartan” med en antagligen alldeles onödig skyskrapa, synlig från den motorväg som bisarrt nog klyver staden i två hälfter.

I detta sammanhang kan man nämna att man redan i grunden har förändrat stadens skyline sedd från väster med arkitektonisk skapelse som får den välkända Gustav Adolfskyrkan att sticka upp som en uppochnedvänd glasstrut bakom en murliknande byggnad i grått och svart glas.

picplz_upload by MarkusMarkusMarkusMarkus, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  MarkusMarkusMarkusMarkus 

Det något paradoxala är att denna byggnad som på ett
mycket okänsligt sätt förändrar stadens skyline faktiskt är en estetiskt tilltalande byggnad. Den är dessutom huvudkontor för ett framgångsrikt lokalt företag som valt att bli förbli på hemorten trots framgången.

Att ett företag med rötter i Borås väljer att förlägga sitt huvudkontor i staden och dessutom väljer att visa upp sig genom en arkitektoniskt spännande byggnad är förstås enbart positivt men man kan kanske befara att stadens styrande upplevt en sådan eufori över detta att de inte velat ställa några krav alls på läget av rädsla för att inte få hysa detta huvdukontor.

Huruvida de styrande i staden lagt sig på rygg och bildligt blottat strupen för det framgångsrika företaget vet jag alls inget om men det gjordes en intressant jämförelse i Borås tidning för ett tag sedan med gamla tyska städer där man var mycket restriktiv vid uppförandet av moderna byggnader som i grunden förändrar stadens traditionella utseende.

Kanske är det helt enkelt så att man har andra prioriteringar i Borås och därför värderar inkomster och den status  ett företag i en spektakulär byggnad innebär högre än en bevarad stadsbild. I detta avseende finns en viss tradition att falla tillbaka på, så helt traditionslöst har man definitivt inte handlat.