Kategorier
fritid sport

Lagspel

Knästående till vä
Knästående till vänster

Återkommande tänker jag på om spelarna i det svenska fotbollslandslaget påverkas av att tidningar, sportprogram och till och med Nyheterna i tv formligen skriker: ”ZLATAN!” Oavbrutet.

För att undvika alla missförstånd, låt mig erkänna att att jag tycker att Zlatan är en alldeles utomordentlig fotbollsspelare och att han har gjort stor nytta i det svenska landslaget (och i sina olika klubblag, förstås).

Men nu var det detta med fotbollslag, alltså lag. Hur påverkar det de andra spelarna i laget när de bara får vara någon sorts bakgrund till den som har allt ljus på sig? Eftersom jag inte vet något om hur spelare på eltinivå tänker i det här fallet, kan jag bara spekulera lite utifrån mina egna erfarenheter som väl ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Jag ska återkomma till detta nedan.

Det var väl länge sedan som fotboll var någon sorts ”ädel” kamp där det bästa laget vann. För det första är det knappst någon ädel kamp längre; man behöver bara se hur spelarna försöker lura domarna och fuska till sig fördelar. Vid minsta beröring – om man kan tänkas ha fördel av detta – kastar sig spelaren vrålande till marken och skriker som en treåring. Detta blir ju lätt komiskt i tv-åldern då man i närbild och slow motion kan se att det som i hastigheten ser ut som en nästintill dödlig attack på motståndaren enbart var en lätt – om ens någon – beröring. Någon jämförde i en krönika fotbollsspelarna med handbollsspelare – inte sällan 100-kilosbjässar – som dånar in i varandra med full kraft utan att någonsin ligga och försöka skrika sig till frikast eller andra fördelar.

Numera är det väl endast i undantagsfall som ”laget” vinner. Fotboll idag handlar om fixstjärnor; det är dessa som folk vill se. Ovan nämnde Zlatan är väl en av dessa men får nog finna sig i att stå i skuggan ”halvguden” Ronaldo och ”mästerbolltrollaren” Messi. Alla ingår naturligtvis i ett lag men det gäller att visa upp sig själv som individ; att vara en i massan/laget förefaller inte vara förenligt med stjärnglans utan man ska vara en väldigt tydlig individ eller varumärke som det nog snarare heter idag.

I ett fotbollslag har alla samma dräkt och därför måste man ”sticka ut” på något sätt. Därför ser de flesta ut som rena klotterplank och om inte detta skulle räcka får man ordna till en frisyr som ”sticker ut”. Några har dock valt – bl.a. Ronaldo – att inte klottra ner armar, rygg och hals med tatueringar. Dessa har säkert också någon tanke bakom sina val.

Som ovan nämnts tävlar media – oftast med krigsrubriker – att beskriva minsta handling eller uttalande från stärnorna. Under den pågående EM-turneringen har jag noterat att även tv-producenterna deltar i denna kändiskult. Under Portugals senaste match för att ta ett exempel, visades ständigt närbilder på Ronaldo som uppgiven, skrattande, bekymrad eller glad.

Individualisering genomförs även med teknikens hjälp utan speciellt dyrkande journalister eller producenter genom att man för varje spelare kan se hur han (nu är det ju EM för män) sprungit, passat, skjutit mot mål och naturligtvis också om han gjort mål. Det senare har blivit jätteviktigt nu är alla spelare är sitt eget varumärke och kan tjäna skamlöst mycket pengar på sin sport.

Skytteligavinnare är fint att vara. Zlatan har naturligtvis varit detta för att nu inte tala om de andra jag nämnt ovan. Från min egen ”forntida” fotbollskarriär kan jag inte minnas att det var så märkvärdigt att vinna skytteligan; jag tror inte ens att termen var uppfunnen på min tid. Självklart var det roligt att göra mål även då men så märkvärdig var man inte.

Jag minns speciellt ett avslutningstillfälle i klubben jag tillhörde. Vi skulle få förtjänstmärken efter säsongen. En närboende klubbkamrat kunde av något skäl inte hämta sitt märke och jag fick därför hämta även hans. Vår lagledare sa då leende till församlingen: ”Den som har gjort många mål får två tecken!” Det hade gått bra för mig, en liten snabb vänsterytter som aldrig vågade nicka en boll, men som dök upp framför målet och satte en tå på bollen ganska ofta. Det var inte mer med det.

Under den pågående EM-turnering betonar man ständigt att Island uppträder som ett lag. Här finns inga fixstjärnor men tillsammans har man ovedersägligen uträttat något. Inte har det varit tråkigt att se heller, tvärtom!

2 svar på ”Lagspel”

Som tjej/tant måste jag förstås påpeka att de nämnda filmningarna enbart gäller fotbollsspelande män och inte ses i damfotbollen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.