Förutsägbara kommentarer om Cuba efter Castro

Nu är Castros aska förd till den sista vilan och jag vill väldigt gärna vilja skriva något i samband med hans bortgång även om jag inser att jag inte tillför något i sak.

 

Eftermälet bland etablerade ”tyckare” blev ganska förutsägbart: den borgerliga pressen har såvitt jag kunnat läsa ägnat stor möda åt att ”ta heder och ära” av Castro och hans verk genom att ta fram allt negativt som politisk ofrihet och repression medan skribenter på vänsterkanten betonat utbildning, sjukvård och kamp mot den orättvisa blockaden från USA.

Borås Tidning – moderat – raljerar i en ledare: ”läskunnighet, javisst men om man inte får skriva och läsa fritt? Till vilken nytta då?”. Eller ”ingen hunger men bakom galler”? Eller om ”äldre röda män” som fascinerades av Cuba där förstås Palme och Schori platsar högst bland de förledda.

De mera vänstersinnade betonar den heroiska kampen mot stormakten som aldrig accepterade sakernas tillstånd. ”Frigörelsen” (mina citattecken), hur människor har lyfts ur fattigdom, hur analfabetismen har utrotats, fri utbildning och hur läkare utbildats i den mängd att de kan göra frivilliga insatser bland andra förtryckta folk betonas från den sidan.

Jag har själv aldrig varit på Cuba och sett med egna ögon men jag kan inte svära mig fri från en viss revolutionsromantik under 60- och 70-talen när de ideologiskt övertygade for till Cuba för att hugga sockerrör och stödja revolutionen.  Nog var man lite imponerad av den ikoniske Che Guevara men såvitt jag minns ägde jag aldrig något med hans bild, vilket naturligtvis av många i min omgivning betraktades som att ”fega ur” eller något i den stilen.

Greider, i Dalademokraten,  intar en ståndpunkt jag gärna VILL tro på. Han betonar alla sociala- och välfärdsframgångar som uppnåtts på Cuba trots motstånd från främst USA, men tar också avstånd från ofrihet när det gäller åsikter och andra partier.

Borgerligheten tillsammans med de osmakligt firande exilkubanerna hoppas förstås nu på att kunna invadera och slutligen besegra det gamla styret med sina ”friheter”: oreglerad företagsamhet och privatiseringar av nationella angelägenheter och annat.

Jag hoppas innerligt att Cuba kan hålla stånd mot de värsta avarterna av dessa friheter

Fotolänk: ”Cuba!” (CC BY-NC-ND 2.0) by jordi.martorell

Sammanställt

Bokomslag
Bokomslag

Jag har gjort en bok som består av totalt 226 blogginlägg om lärande på nätet, framförallt i högre utbildning, vilka tillkommit under min tid som universitetslektor vid Göteborgs universitet (och några efter avslutad tjänstgöring). Det sista inlägget – bokens första kapitel – tillkom i augusti 2015.

 
Jag skrev mitt första inlägg i september 2010, inspirerad av tänkare som Stephen Downes, George Siemens och Dave Cormier som alla verkade för öppna läranderesurser som kan delas och bli av stort värde för eget lärande men också för mer formaliserad undervisning. Att regelbundet skriva blogginlägg med Creative Commonslicens blev därför mitt sätt att försöka ge tillbaka något av alla de resurser som jag kunnat dra nytta av såväl personligen som i mitt arbete med studenter i mina nätkurser.

 
Inom akademin är (eller var) det inte alldeles självklart att man vare sig skriver för nätet själv eller använder material från nätet som kursmaterial. Akademikers skrivande brukar i allmänhet vara mer inriktat på karriär genom publicering i väl ansedda tidskrifter medan kurslitteratur oftast består av böcker och artiklar som är bestämda långt i förväg.

 
Fastställda litteraturlistor gör emellertid att sådana områden som utvecklas snabbt (t.ex. om lärande på nätet) lätt blir föråldrade. Detta utesluter dock inte att alltjämt kan finnas publicerad litteratur som är relevant under en längre tid. En annan fördel – för de studerande främst – är att material som kan hämtas hem från nätet är helt kostnadsfritt.

 
Nu är det förstås inte så att man kan använda vadsomhelst som kurslitteratur. När det gäller ”traditionellt” publicerad litteratur, behöver varken lärare eller studenter bekymra sig så mycket om innehållets kvalitet. Det som är publicerat på vanligt sätt har med största sannolikhet både kvalitetsgranskats och reviderats åtskilliga gånger; detta gäller också artiklar som man kan ladda ner via sitt bibliotek eller från webbplatser som erbjuder granskade artiklar helt fritt.

 
Lite annorlunda förhålller det sig då med sådant material som inte är traditionellt ”akademiskt” och då tänker jag på video och andra webbdokument. I sådana fall är det nödvändigt att den som är kursledare och kunnig inom ett område antingen själv väljer materialet och/eller deltar i diskussion kring det som studenter hämtar hem. Generellt gäller att om man är kunnig inom ett område kan man med stor sannolikhet avgöra materialets kvalitet. Omvänt gäller då att man bör vara mycket försiktig inom områden där man är okunnig och med fördel hålla sig till mer etablerade källor.

 
Utifrån den ståndpunkt jag presenterat ovan har jag nästan uteslutande använt material som fritt kan hämtas hem från nätet i mina kurser och jag har även betraktat åtskilliga av de inlägg som jag nu samlat i den här boken som en sorts framväxande kurslitteratur i avsikt att inspirera de studerande både till att skriva själv och till att fortsätta sitt lärande efter kursen.

 
Att blogginläggen om lärande på nätet glesnade och upphörde i augusti 2015 innebär inte att jag slutat intressera mig för ämnet. Jag följer alltjämt mina ”spanare” på nätet men det känns inte riktigt lika angeläget att lägga mycket tid på att skriva om detta när man inte undervisar regelbundet. Numera håller jag igång en mer generell blogg där man kan skriva om ”lite av varje”.

 

Boken kan hämtas från: www.alejon.se/books/blog-summary.epub

(eller från fliken ”Mina e-böcker” på den är webbplatsen)

 

Lars-Erik Jonsson
2016

En bok om skolan

Glad majje med sjuttiotalslook
Glad majje med sjuttiotalslook

 

Jag  sammanställt en bok av de blogginlägg som jag taggat med ”skola”, ”utbildning” och några ytterligare skolrelaterade taggar. Jag kallar boken Skolboken. Här tänkte jag publicera bokens sista avdelning som jag kallat EPILOG.

När jag ser tillbaka på avsnitten i den här boken, känns det onekligen lite negativt och jag får associationer till en bok jag nyligen läst, En man som heter Ove av Fredrik Backman. Ove är en person som vill att det skall vara ordning i tillvaron; regler är till för att följas, tycker Ove. Andra människor är oftast idioter tills de har bevisat motsatsen; värst är maktens män med vita skjortor. De vita skjortorna sitter någonstans bakom en dator och bestämmer och de kan inte bemötas med det som Ove är bra på d.v.s att lösa vardagsproblem. Kanske är skolans lärare i en liknande situation?

I boken har jag varit inne på att det nationella regelverk, som tidigare reglerade det mesta i skolvärlden, var ett skydd för oss som jobbade i verksamheten. Man skulle kunna göra en analogi med fotboll. Spelarna i laget vet vilket regelverk de har att förhålla sig till. Men alla som har sett en match vet ju att det trots – eller kanske snarare tack vare – regelverket finns stort utrymme för spelglädje, kreativitet och fyndiga lösningar i spelet. Ett generellt regelverk medger alltså både möjligheter och friheter. Ingen regel på nationell nivå kan föreskriva exakt vad som skall ske i det enskilda klassrummet. På så vis kan en reglerad verksamhet paradoxalt nog innebära större frihet än en avreglerad där man man riskerar att hamna i händerna på personer vars motiv och kompetens man många gånger har skäl  att ifrågasätta. Idag är regelverket osäkert – kanske obegripligt – för de som befinner sig ute på spelplanen och jag får lustigt nog associationer till min värnpliktstid där obegripliga och oönskade order kunde dimpa ner som en blixt från en klar himmel. Detta fick naturligtvis till följd att man gjorde det man var nödd och tvungen till men utan annan ambition än att slippa obehagliga konsekvenser.Om skolan fungerar som analogierna ovan, har man nog kastat ut barnet med badvattnet och kanske skulle man kunna söka åtminstone en del av förklaringen till sjunkande resultat här.

Jag började mitt första lärarjobb våren 1970 med en egen klass, en åk 6. Som ung lärare tog jag mig an jobbet med entusiasm och intresse. Det var säkert ingen högtstående pedagogik inledningsvis, men jobbet gav utrymme för många olika aktiviteter både i och utanför klassrummet. Så som jag minns det första jobbet nu nästan ett halvsekel senare var det ett fritt och intressant jobb och så var det under ett tjugotal år. När skolan kommunaliserades skulle den bli mer flexibel så att man utnyttjade lärarnas professionalitet på bästa sätt, sa man. Själv var jag oerhört misstänksam mot att  undervisningstid skulle bli något man förhandlade om eftersom den var mitt skydd mot förändringar som man inte kunde överblicka. Här känner jag mig precis som Ove, som jag introducerade inledningsvis, och hans trygghet med regler. Jag tror att det är den här utvecklingen av skolan, som har lett till att den här boken har fått en negativ slagsida. Det är beklagligt att det har blivit så eftersom jobbet som lärare har så många positiva värden som jag tycker har gått förlorade numera.

*

Jag vill emellertid sluta den här boken i positiv anda och därför skall jag avslutningsvis beskriva hur jag har behållit mitt intresse för pedagogik i allmänhet och undervisning i synnerhet alltfrån mina första lärarår fram till den formella pensioneringen. Min e-bok Expansioner handlar om min egen pedagogiska utveckling med speciell inriktning på informationstekniken. Man skulle kunna säga att medan skolan som system krymptes allt mer kände jag själv ett behov att växa. Konsekvensen av detta blev att jag lämnade skolan och sökte mig vidare till universitetet och den pedagogiska forskningen.

Med en akademisk examen och en pedagogisk påbyggnad utöver min lärarexamen blev det aktuellt för mig att arbeta med lärarutbildning. Det var nu min tur att uppträda som ”snäll farbror” som talade om för lärarstudenterna hur de skulle göra när de skulle undervisa om olika innehåll; metodik kallades det. Med stort intresse gick jag in för att visa de blivande lärarna hur man kunde göra när man undervisade om olika innehåll. Dessvärre, kan man kanske säga, blev metodiken utmanövrerad ur högskoleutbildningen när utbildning på vetenskaplig grund med åtföljande egen reflektion ställdes i motsats till en undervisning där ”gamla lärare traderade sina konserverande tips” till de blivande lärarna.

För egen del kom jag in på forskarutbildning i pedagogik samtidigt som jag hade tjänst vid institutionen. Detta innebar att jag kunde ”utnyttja” systemet och gå forskarutbildningens obligatoriska kurser på tider då jag inte hade undervisning. Idag skall man helst klara av en forskarutbildning på fyra år men i mitt fall – med heltidsjobb vid sidan av – tog det betydligt längre tid innan jag kunde avlägga min doktorsexamen. Det var väl i senaste laget för en akademisk forskarkarriär men forskarutbildningen var, som jag ser det, oerhört viktig för min pedagogiska utveckling och mitt fortsatta arbete. Som universitetslektor fick jag – mätt med folkskollärarens måttstock – fantastiska friheter att utvecklas. Jag fick tid att delta i den pedagogiska debatten och själv utveckla kurser inom mitt intresseområde, nätbaserat lärande. Paradoxalt nog känns det som om jag återfick en del av de friheter att engagera mig (fast med råge) som jag hade i början av min lärarkarriär.

På universitetet gör man vad man har kommit överens om och ingen lägger sig i (inte än i alla fall) om jag sitter på mitt tjänsterum eller ligger hemma i sängen och följer med i det som händer inom mitt område – ständigt tillgänglig via mobil eller dator –  när jag inte har undervisning. Här tror jag att skolan har en del att hämta.”

Bjuda till

 

 

Under morgonen läser jag en liten krönika i SvD (2013-11-21) av språkprofessorn Inger Enkvist med titeln ”Ansträngning viktigare än socioekonomisk situation”. Visserligen innehåller hennes text en del obskyrt tankegods där hon ser det som ett problem att utbildningen skall vara något mer än examina och betyg, men jag tänker emellertid inte fastna för detta utan istället ta fasta på en annan tanketråd som jag själv har tänkt vid ett flertal tillfällen.

Enkivst frågar sig om det egentligen är mer pengar – resurser på politikerspråk – som behövs. Hon nämner att vi i Sverige har gratis undervisning, måltider, skolskjutsar och studiebidrag. Kan det vara mer pengar som behövs? frågar hon sig.

Som jämförelse tar hon Sydkorea, som måste återuppbyggas efter Koreakriget och där barn- och ungdomar ligger i topp när det gäller utbildning. Här gör hon också en spark (konvenansen förbjuder mig att berätta var den tog) mot dem som hävdar att föräldrarnas socioekonomiska status har avgörande betydelse för barnens framgångar i utbildningssystemen.

Enkvist säger att i 40-talistgenerationen var det påfallande många som lyckades göra en klassresa tack vare utbildning. Som bekant var efterkrigstidens föräldrar besjälade (eller besatta) av att ”han/hon skall få det bättre än vi” och påfallande många från hem med låg socioeknomisk status lyckades faktiskt ”få det bättre” genom att idogt klättra på de stegar som utbildningssystemet erbjöd. Här fanns också de tydliga mål i form av examina som Enkvist nämner som blev viktiga för den grupp ungdomar som inte kunde nätverka sig framåt-uppåt i föräldrarnas kontaktnät.

Jag är själv ett exempel på att detta. Född i ett s.k. arbetarhem på landet där föräldrarna inte hade mer än folkskoleutbildning men däremot en hög grad av förnuft, uthållighet, arbetsvilja och hederlighet, lyckades jag med deras hjälp och – vill jag framhålla – en avsevärd egen ansträngning, klättra till den allra högsta stegpinnen i vårt examenssystem. Jag är naturligtvis mycket tacksam för att de satte mig på detta spår och jag tror att jag ”fick det bättre” än de då jag sedan kom ut på arbetsmarknaden i en tid då utbildning var något som räknades. Under mina drygt 40 år som yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös.

Visserligen var det nog lättare förr i ett mera statiskt samhälle där doktorn var doktor, ingenjören ingenjör och skolläraren en skollärare med allt vad som följde med detta. Men jag har, med den bakgrund jag här har skissat, alltjämt svårt att acceptera att det skulle vara ”skolans fel” när elever inte lyckas. Jag inser naturligtvis att det finns fall där det kan gå snett, men på det stora hela måste man ”anstränga sig” för att lära sig. Jag har vid andra tillfällen uttryckt min totala brist på förståelse för att det skulle vara lärarnas uppgift att se till att eleverna klarar sig. Naturligtvis skall lärarna göra allt som en bra lärare skall göra för sina elever men till ”syvende och sidst” måste den som skall lära sig något  bjuda till d.v.s anstränga sig. Det är bra om det är roligt och lätt att lära, men om det inte är detta får man bita ihop och ”kavla upp ärmarna”.

Jag tror att denna ambition finns i de framgångsrika länderna, men dessvärre endast i lägre grad i Sverige där det istället är lärarna som skall ”kavla upp ärmarna” och se till att så många som möjligt skall bli godkända.

Läxor

Det förefaller som om det för närvarande pågår en viss diskussion om ”läxor”.  Själv tycker jag att läxor är ett snävt begrepp som leder tankarna fel. Vi återkommer till detta senare men låt mig först redovisa utifrån vilken erfarenhet jag tar till orda i den här diskussionen.

Jag har givetvis gått i skolan själv och har därtill varit elev/student på alla nivåer i vårt utbildningssystem. Sen har jag också haft förmånen att ha följt egna barn som passerat genom utbildningssystemets olika nivåer. Slutligen har jag också undervisat i olika sammanhang under mer än fyra decennier. Jag tycker mig veta ganska väl vad jag talar om men givetvis inser jag att mitt vetande inte är heltäckande och att andra kan ha gjort andra viktiga erfarenheter.

Mediedebatten
I ett debattprogram i Sveriges Television framfördes för en tid sedan kraftig kritik mot läxor av en uppretad förälder som tyckte att det måste vara fel att skolbarn skall behöva arbeta efter skoldagens slut när de vuxna i normalfallet inte gör detta. Till detta kunde även läggas de vanliga argumenten om att det är synnerligen orättvist med läxor, då några kan få mycket hjälp hemma medan andra inte kan få hjälp eller att man saknar lugn och avskildhet när man skall göra läxan. Underförstått fanns också en kritik mot lärarna i skolan som gav dessa läxor då det ansågs vara ett sätt för läraren att lasta över arbete på hemmen. Här fanns, skall tilläggas, också motargument bl.a. av en känd professor som menade att det var nödvändigt med hemarbete om svenska elever skulle ha en chans att hävda sig i konkurrens med andra länder. Trots de olika ståndpunkterna, menar jag, att det inte blev någon mer djupgående diskussion om hur man skall förstå det fenomen som går under beteckningen läxor.

Många journalister är snara att haka på den här debatten och med journalistisk förenkling blir det lätt till en fråga om huruvida läxor är bra eller inte. Jag erinrar mig här ett telefonsamtal jag fick en gång från en journalist som skulle skriva om läxor för en tidskrift. Journalisten ville förstås i första hand veta om jag var för eller emot. Men jag vägrade att föra diskussionen på dessa villkor och komplicerade nog frågan något för den stackars journalisten.

Förenklad bild?
Läxor uppfattas i allmänhet som ett ganska okomplicerat fenomen av såväl journalister som föräldrar och en försiktig gissning är att man definierar det som ”det arbete man åläggs av skolan att utföra utanför skoldagen och som alltid har förekommit i skolan både som disciplinerande verksamhet och för inlärning”.

När man säger läxor är det alltså något som är knutet till skolan och vi kan nog vara ganska överens om att ordet har negativa konnotationer. Alla har vi ju någon gång slitit med läxan när vi hellre velat göra något roligare. Men jag tror också att vi kan vara överens om att skola och utbildning finns till därför att vi behöver lära oss sådant som inte är så lätt att lära sig utan en formaliserad utbildning. Kanske  kunde det därför vara mer fruktbart att fokusera diskussionen på själva lärandet istället för på läxor?

Lära (sig)
Att lära sig något kräver tid, mycket tid om man skall bli riktigt bra på något. Vi har nog alla hört om det oändliga antal timmar (jfr ”Övning i 10 000 timmar slår medfödd begåvning” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/talang-ar-overskattat_6563987.svd) som exceptionellt duktiga personer lär ha ägnat åt slagskott, violinspel, kirurgi eller  vad det än gäller. Drivkraften här är förstås att man vill bli bra på något som är väldigt viktigt för individen.

Att något är roligt är en stark drivkraft men i många fall måste det till något mer. Den som har sett på tv hur blivande stjärngymnaster och konståkare från länder med en annan syn på träning än vår, måste nog inse att det långt ifrån alltid är så roligt att lära in något nytt. Här är säkert både smärta och tårar en del av lärandet. Nu gäller inte detta inte enbart idrott, utan även för utbildning generellt.

Under en följd av år har vi starkt betonat det lustfyllda lärandet och detta är förstås positivt. Dessvärre har man förfört såväl skolans elever som dess ledare så att dessa har invaggats i föreställningen att ”roligt” är ett tillräckligt villkor för lärande. Detta får till följd att skoleleven inte lär sig om något uppfattas jobbigt eller tråkigt (trots egen dator). Skolledare kan likaså vara förförda av förställningen om lärande som en sorts underhållning och därför anklaga sina lärare för att inte ha tillräckligt rolig undervisning om elever inte når målen.

Med ovanstående resonemang som bakgrund vill jag sätta in ”läxor” i ett lärandeperspektiv och jag tänker helt utelämna diskussionen om var och när man skall ägna sig åt lärandet.

Den egna insatsen
Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är bra ifall det är roligt att lära. Emellertid är det inte alltid omedelbart roligt; ofta tar det emot och är inte alls roligt. Lösningen på denna problematik är knappast att slippa eller låta bli att lära sig. Mera ändamålenligt är att försöka finna en motivering för att ”härda ut”. Gymnasten som ramlar ner från bommen och slår sig drömmer om något i framtiden. Detta gäller sannolikt även för den blivande ingenjören i Kina som pluggar ”dygnet runt”.

En gång för länge sedan läste jag om en av våra stora hockeyprofiler som berättade hur han tmme efter timme, vecka efter vecka, år efter år skjutit  slagskott mot garagedörren hemma. Det räcker alltså inte att spela matcher med laget utan det krävs också en omfattande individuell träning. Tänk på orkestermusikern; det är väl ingen som tror att hon eller han har övat upp tekniken på sitt instrument sittande i orkestern? Ett oändligt antal timmar av eget övande på sitt instrument krävs såväl av violinisten som rockgitarristen.

Min övertygelse är att man får bättre förutsättningar att delta i diskussionen om läxor när man också förstår villkoren för lärande. Först är det nödvändigt att man finner motivation men det betyder inte att det måste vara roligt hela tiden. Det är mera funktionellt att ställa in sig på att lärande oftare innebär ett hårt arbete än att det är något man kan glida igenom utan ansträngning. Mitt andra argument är att lärande sker både tillsammans och enskilt. Nästan alla behöver ta sig an lärandet på egen hand utöver den instruktion (undervisning) man får av andra. Alltså, andra kan  bara delvis ta ansvar för individens lärande och man måste själv vara beredd att satsa. Även här är skoldebatten lite inskränkt, då man nästan alltid hävdar att det är skolans eller lärarnas fel när resultaten uteblir.

Slutsats
Av dessa olika skäl blir det lite för enkelt  att prata om läxor som något ”de får” i skolan och som man inte tycker om. Skall man lära sig något krävs en hel del individuellt arbete utöver det man gör under pedagogisk ledning. Var och när man väljer att arbeta vidare på egen hand är en individuell fråga men vill man verkligen lära sig något är det min övertygelse att man löser denna.

Det slår mig efter denna genomgång att den grundläggande problematiken handlar om viljan att lära i första hand. Kanske vore det mer konstruktivt att debattera den frågan än den om läxor?

Vad var det ja’ sa?

Den artikel jag länkat till nedan styrker mig i min uppfattning att det aldrig någonsin bör bedrivas samhälleliga åtaganden med vinstintresse. För mig är det en fullständig anomali att bedriva vård, omsorg eller utbildning i avsikt att skapa vinster åt verksamheternas ägare. JB-koncernen är ett tacksamt exempel för mig i detta avseende. Tidigare har ju skandalerna kring äldreomsorgsföretagen pekat i samma riktning.

Sen är det en helt annan sak ifall privata entreprenörer skulle vilja testa ifall det går att vara effektivare eller på annat sätt utveckla olika verksamheter utan att i första hand drivas av vinstmaximering.

http://allehanda.se/opinion/ledares/1.6149631-privata-vinster-gemensamma-forluster

Naiva föreställningar om utbildningsresultat

Det finns en svårbegriplig kluvenhet i den svenska utbildningsdebatten. Detta skall jag försöka utreda nedan utan att det blir alltför långt.

En morgon läser jag i min lokaltidning att stadens gymnasiechef glädjer sig åt att gymnasieeleverna som grupp har höjt sitt resultat, mätt med betyg. Stadens gymnasieskolor lär också ha höjt sig några platser i ”gymnasieligan” d.v.s. de rankningar som har blivit så viktiga nu när allt skall vägas, mätas och konkurrensutsättas.

Den förklaring gymnasiechefen spekulerar i är att betygsfrågan har varit föremål för så mycket intresse och debatt i media att man nog kan anta att detta har fått lärarna att anstränga sig till det yttersta för att få eleverna att lyckas.

Dim or Bright? by Mr Jaded, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mr Jaded 

Är det så en gymnasiechef tänker idag? Han (ja, det är naturligtvis en han) ser alltså ett rakt och enkelt samband mellan vad lärarna gör och elevernas betyg. Jag föreställer mig att hans tankemodell är som en dimmer till ljuset; när man vrider upp blir det ljusare och när man vrider tillbaka blir det mörkare. Möjligen måste man tänka så utifrån en ledande position men ur ett annat perspektiv blir ju detta ett ganska naivt sätt att tänka. Låt oss återkomma till detta.

Det som får mig att inleda med ordet kluvenhet är att debatten å ena sidan, som nyss beskrivits, fokuserar på lärarnas arbete; här har ju tv spätt på med en serie om s.k. superlärare som ersätter de ordinarie lärarna och naturligtvis måste lyckas mycket bättre (för dramaturgins skull om inte annat). Å andra sidan finns en debatt om självständiga och ansvarstagande elever och studenter, ivrigt påhejade av IT-förespråkare och en-till-en strategin när det gäller datorer. Här handlar debatten om självständiga, kunskapshungrande elever som med den nya teknologins hjälp navigerar i informationsfloden.

I den ena tankemodellen är det alltså lärarna som likt en dimmer vrider på mer energi och åstadkommer högre betyg medan det i den andra tankemodellen är eleverna själva som med hjälp av s.k. ”undersökande arbetssätt” och den moderna teknologin åstadkommer bättre resultat (”student-as-active-learner”). Inget hindrar förstås att en kombination av dessa sätt kan leda till resultat. Dessvärre är det inte på det sättet som debatten förs.

Låt mig så återkomma till varför jag tycker att resonemangen som de förs är ganska naiva och saknar något mycket väsentligt. Under alla de år jag själv gått i utbildning tror jag aldrig någonsin att jag tänkt tanken att det skulle vara lärarens fel om jag inte lyckas (”blame-the-teacher-strategin”). Huruvida jag lyckats bättre eller sämre har alltid berott på min egen insats och eventuellt också på min egen förmåga att klara av det ena eller andra innehållet.

Under åren i folkskolan läste man läxor, blev förhörd och ansågs ”duktig i skolan” som det hette. Emellertid gick det ganska lätt och hårt arbete var det väl bara stundtals när man skulle lära sig några obegripliga saker utantill. I realskolan och gymnasiet blev det värre för där hade de ”duktiga” liksom anrikats och för första gången fick man kämpa. I realskolan gick det att kämpa sig upp igen. I gymnasiet kom visserligen näsan över vattenytan men där upptäckte jag att den nödvändiga förmågan att ta ut sig och inte ge upp faktiskt saknades. Att det skulle vara lärarnas fel om man inte klarade sig var en fullständigt orimlig tanke!  Detta hindrade naturligvis inte att man tyckte att vissa lärare var bättre än andra och att man därigenom inspirerades.

I dagens utbildningsdebatt upplever jag att elevens ansvar för sina studieresultat fullständigt saknas. Gymnasiechefen ovan tror att eleverna lyckas bättre för att lärarna undervisar bättre eller anstränger sig mer, som han uttrycker det, därför att det har varit så mycket diskussion om att eleverna inte blivit godkända. Eftersom ingen gymnasiechef, mig veterligt, har gått ut och sagt till eleverna att de måste lägga manken till och att det enbart är de själva som kan se till att de blir godkända genom hårt arbete, så skulle jag vilja erbjuda ytterligare en förklaring till det förbättrade resultatet.

Varje lärare vet att, i en tid då man sätter sin tilltro till olika mätningar och där någon alltid kan ställas till svars om mätningarna utfaller på ett mindre  önskvärt sätt, det blir lättare för alla parter om man ser till att fler elever blir godkända; gymnasiechefen blir nöjd, eleverna och föräldrarna blir nöjda och läraren själv slipper en massa obehag. Det enklaste sättet för alla inblandade är förstås att sätta högre betyg så att skolorna står sig i konkurrens med andra, så att eleverna slipper slita med att lära sig, så att föräldrarna tycker att skolan är bra och så att lärarna slipper förebråelser för att så många är underkända.

Betygens relation till det faktiska kunnandet hoppas jag kunna återkomma till vid något annat tillfälle. Det är ett spännande område!

Global farsot i utbildningsvärlden

I en helt fantastisk TED-föreläsning beskriver Pasi Sahlberg vad som gör den finska skolan så framgångsrik genom att kontrastera den mot den ”farsot” som drar över världen inte olikt en pandemi. Här finns också en stark samvariation med mitt tidigare inlägg om att Mäta det omätbara som jag skrev efter att ha läst Hets! av Sven-Eric Liedman.

Den GERM d.v.s. bacill (alt. virus) som drabbat alla makthavare har muterats fram från en Global Educational Reform Movement vars initialer bildar just ordet ”germ”. Jag bäddar naturligtvis in Sahlbergs viktiga och därtill underhållande föreläsning i det här inlägget men jag vill ändå lyfta upp några punkter från hans presentation.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=TdgS–9Zg_0]

Det är framförallt tre verksamma farliga substanser som utsöndras ur den GERM som härjar. De är: competition, accountability och standardization.

Bland skolreformatorerna finns en stark tro på att tävling (competition) driver fram bättre skolor och undervisning. Detta förekommer inte i Finland enligt Sahlberg därför att det har rakt motsatt effekt. Tävling skapar sämre utbildning.

Att ställa lärarna tills svars (accountability) är skolreformatorernas metod för att ha tummen i ögat på de som jobbar med utbildning. Genom att kräva in olika slags mått kan man alltid ställa någon till svars för att inte ha uppfyllt det som skulle uppfyllas. Sahlbergs lakoniska kommentar till detta är att ”accountability” är det som blir kvar när man inte längre känner ansvar (responsibility). I Finland känner lärarna i första hand ansvar för dem de är satta att undervisa. Sålunda är också läraryrket i Finland ett högstatusyrke med hårt söktryck enligt Sahlberg.

Det tredje ”giftet” som kommer ur bacillen är standardisering (standardization). Denna tar sig främst uttryck som ett sort testraseri där alla skall mätas med samma test så att man kan jämföra. För varje lärare med ansvar är det alldeles självklart att det inte går att mäta alla med samma test. Detta förstår inte företrädarna för ”reformrörelsen” utan de vill som jag skrev om utifrån Liedmans bok ha siffror som  är lätta att jämfföra och som ger ett sken av objektivitet.

Mot slutet tar Sahlberg också upp ytterligare tre nyckelord: Talent, Time och Technology. Lyssna för allt i världen på hans presentation!

Creative Commons License

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.