Kategorier
politik samhälle

”Vi är som alla andra länder nu”

Rubriken rör en artikel om Portugal som länge utgjorde ett undantag i Sydeuropa som det enda landet utan en stark extremhöger. Numera har man fått ett sådant parti som blivit det tredje största. Det förefaller bekant på något sätt.

Men de inledande orden – ett land som alla andra – har jag faktiskt tänk på flera gånger redan innan jag läste detta. Under det sena sextiotalet tillbringade jag en tid i Nederländerna och vid något tillfälle fick jag frågan om vad jag var stolt över med mitt land. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns att jag hade en känsla av att Sverige var unikt.

Kanhända förstod jag inte vid den tiden till fullo att Sverige faktiskt var unikt (jag har insett detta senare). Vi var under en tid, ungefär fram till 1980-talets början ett unikt land, Världens jämlikaste land (Erik Bengtsson) är titeln på en bok som beskriver hur vi blev ett sådant land.

Själv uppväxt i en arbetarfamilj fick jag möjligheten att först ”ta studenten” (med riktig examen där man kunde misslyckas) och sedermera traska mig upp genom den akademiska utbildningstrappan.

Som barn och ungdom tog man kanske de här möjligheterna för självklarheter, kanske gör även dagens unga detta. Inget av detta hade emellertid varit självklart för ”den breda massan”, ”folket” eller man väljer att uttrycka sig om inte Sverige genom målmedvetna reformer blivit ett unikt land.

Numera är vi som alla andra länder d.v.s. vi är inte längre unika i vårt sätt att organisera samhället.

Kategorier
utbildning

Formellt eller informellt?

Enligt mitt sätt att tänka är formellt lärande resultatet (i bästa fall) av en planerad pedagogisk verksamhet där man på olika sätt kan avgöra/mäta om lärande skett. Man skulle också kunna säga att man vill mäta om objektet för den pedagogiska verksamheten HAR något som ”hen” inte hade innan. Jag tror också att det formella lärandet i huvudsak är instrumentellt eller opersonligt.

Informellt lärande förstår jag som sådant man ”lär sig” framförallt av egenintresse och erfarenhet och som inte nödvändigtvis kräver didaktisk verksamhet. Informellt lärande är personligt och ”snårigt”. Resultatet blir även här att man HAR något – ovisst vad – ofta svårmätbart men framförallt att man BLIR någon d.v.s att man förändras i någon mening.

Båda sorternas lärande är förstås viktigt; vissa saker kan man bara tillägna sig genom formell undervisning men det omvända gäller nog också att somligt (kanske det mesta) lär man informellt genom faktiska erfarenheter, försök och misslyckanden.

Kategorier
skola utbildning

Sitta kvar

Några funderingar återkommer till mig då och då nuförtiden. Nu när jag har det akademiska ”samhället” på lite avstånd, känner jag alltmer att det är en mycket speciell kontext där man kämpar hårt – framförallt med att producera texter som i princip är omöjliga att läsa för den som inte ingår i sammanhanget. Som numera vanlig medborgare, ehuru med en akademisk examen från forntiden, försöker jag ibland läsa någon sån där artikel som gamla kollegor fått publicerad. Jag gläder mig å deras vägnar men min läsning slutar nästan alltid efter abstractet; det är helt enkelt ett alltför stort jobb att sätta sig in metodfrågor och datainsamling när man inte måste.

Jag var själv aldrig någon flitig skribent men jag läste ju massor av sådan text och fann det då rätt naturligt att sådan text bitvis kan vara ogenomtränglig; man kanske t.o.m. uppskattade det svåra och kände sig klok när man skapat någon sorts mening ur en ”viktig” text, en text med impact. Sett lite på avstånd och ur ett vidare perspektiv kan jag ibland tycka att den akademiska ävlan (!) har drag av ”much ado about nothing”. När jag tänker tillbaka på min egen gärning, inser jag att den där avhandlingen som jag under många timmar krystade fram nog inte fick så stor betydelse för eftervärlden.

Att var disputerad, att klara av att skriv en avhandling, var ju onekligen en behaglig känsla. För det egna egot hade den förstås en icke föraktlig betydelse. Avhandlingen brukar jag ofta beskriva som det nedersta trappsteget i den akademiska karriären. Efter disputationen antas portarna till parnassens högre höjder vara öppna eller i varje fall inte låsta.

Nu kan man ju också ”sitta kvar” som en tidigare kollega uttrycker det och ägna sig åt undervisning. Jag tror säkert att kollegan därmed blivit avsevärt viktigare för studenternas utveckling än om hen helhjärtat gått in för karriärfrämjande artikelpublicering. Jag föreställer mig också att den undervisning jag själv ägnade mycket tid åt kan ha betytt avsevärt mer för lärarstudenter och andra än den avhandling jag presterade.

Jag brukar ofta tänka på min egen lärarutbildning som jag alltjämt har i ljust minne. Vi hade engagerade lärare , ”snälla tanter och farbröder som talade om hur man skulle göra när man undervisade”, som jag skämtsamt brukar säga. Deras eventuella akadmiska publiceringar var inget som hade någon betydelse för oss blivande lärare.

Utbildningen rustade mig och mina kamrater på ett mycket bra sätt för vår kommande gärning. En indikation på detta är att i den 12-grupp med ”manliga lärarkandidater” där jag ingick har alla så när som på en person fortsatt att vara lärare eller på annat sätt verka inom utbildning. Väl investerade utbildningspengar skulle man kunna säga. Vi har haft förmånen att få vara friska och under 2019 blir det 50-årsjubileum. Då kommer vi antagligen att citera eller prata om några av våra gamla lärarutbildare.

Kategorier
skola utbildning

Ovetenskaplig och enögd lärarutbildning

I en debattartikel i Lärarnas tidning Nr 2/19 med titeln Ovetenskapligt på lärarutbildningen skriver en lärarstudent att hennes grundlärarutbildning är ”under all kritik”. (webbversionen har en annan titel, min kommentar)

Kritiken

Med ett förflutet i såväl lärarutbildning som i pedagogisk forskning finns det en hel del som jag känner igen i lärarstudentens sätt att resonera och som jag läser hennes debattinlägg kretsar det kring två aspekter, nämligen paradigmkonflikt och utbildningsmetoder. Nedan beskriver jag först hur jag uppfattar hennes argumentation och därefter beskriver jag mina reflektioner kring hennes inlägg.

Studenten spekulerar själv i att hennes missnöje kan bero på att hon sedan tidigare har en grundexame inom naturvetenskap där man har ”en helt annan syn på vetenskap”.

I undervisningen tar lärarna fram ”vetenskapliga” (hennes citattecken) artiklar där det inte finns någon kontrollgrupp och där författarna ”skriver i jagform”. Så kan man inte göra inom det naturvetenskapliga fältet menar studenten. Hon kritiserar också lärarutbildningen för att den skulle ogilla kvantitativa metoder vilka, menar hon, är ”den forskning som anses mest tillförlitlig”.

Hon tycker också att det är en alltför stor betoning i hennes lärarutbildning på Vygotskij, vars forskning hon tror är ganska ifrågasatt. Hennes kritik riktar sig också mot undervisnigen som i alltför hög grad bygger på diskussioner. Hon medger att det kan vara värdefullt att diskutera, men för att diskutera behöver man kunskaper som hon menar att de inte fått.

Slutligen ger hon också lärarna kritik när de säger att de själva inte är experter på det de undervisar om. För att bli skickliga lärare måste de undervisas av lärare som kan förmedla relevant kunskap.

Kommentarer

Paradigmkonflikten
Jag känner igen frustrationen från min egen undervisningstid. Ett bra exempel är en ingenjörsstudent som valt att fortbilda sig inom det pedagogiska området och hennes frustration över att ”läsa tjocka böcker där det inte står någonting” visade väldigt tydligt skillnaden mellan hennes naturvetenskapliga skolning och den beteendevetenskapliga. Hon ville ha klara besked av typen: ”lär dig det här” och inte något diffust som mänskliga beteen orsakade av en mängd okontrollerbara variabler.

En som har beskrivit den här konflikten vetenskapligt är medicinforskaren Roger Kneebone (Total internal reflection: an essay on paradigms Medical Education, Volume 36 (6) – Jun 1, 2002). Han använder begreppet ”total internal reflection” för oförmågan att se utanför sitt paradigm och erkänna andra perspektiv.

Kneebone menar också att när man observerar världen från ett naturvetenskapligt perspektiv, kan man lätt få intrycket att det är så som världen är beskaffad, att vetenskapen är befriad från dess egna kulturella antaganden och att kunskap produceras med objektiva metoder.

Lärarstudenten framhåller också att det är ovetenskapligt när en författare skriver i jag-form. Kneebone skriver att förförelsen med vetenskapliga texter är att de är en sorts ”buktaleri” d.v.s. man försöker dölja att det är ett jag som talar för att få det att framstå som att det ”är så det är”. Ofta ställs detta i motsats till skönlitterärt skrivande som tänks uttrycka författaren. I verkligheten är det förstås så att allt skrivande tjänar författarens syften.

Alla vetenskapliga texter måste läsas med baktanken om att det är någon som skriver; de är alltså inte enbart neutrala för att överföra fakta. För en naturvetenskaplig forskare känns ofta idén om ett personligt perspektiv lite obehaglig.

I debattinlägget läser jag in den här paradigmkonflikten. Hon är skolad i en positivistisk tradition och ser denna som den ”rätta” och så kommer hon till en lärarutbildning där hon möter beteendevetenskapen som oftast har ett annat sätt att förstå mänskligt agerande.

Personligen tror jag att ordet ”förstå” är en ingång till ett kvalitativt paradigm. Jag blev visserligen väldigt engagerad i ”kvantitativa metoder” under min forskarutbildning där jag lärde mig förstå vad som kan beforskas med kvantitativa data men jag lärde mig också att kvalitativa data kan ge en annan typ av förståelse och att ingen av de två ansatserna generellt är bättre än den andra. Det beror helt och hållet på vilka frågor man vill ha svar på.

Ingen ska förneka de fantastiska erövringar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Stora kvantitativa studier inom det pedagogiska området förtjänar givetvis sin plats och här finns förvisso sådana som varit av stor betydelse för det svenska skolväsendet. Detta bör man förstås få kännedom på lärarutbildningarna.

Men den praktiskt utövande pedagogen har kanske större nytta av att tolka och beskriva – kvalitativa ansatser – om man vill förstå kvaliteter d.v.s. hur något förstås eller upplevs. Jag menar således att det är värdefullt för de lärarstuderande att bli förtrogna med kvalitativa ansatser då dessa sannolikt blir direkt användbara i den pedagogiska verksamheten.

Utbildningsmetoder
Jag tror – och vet av egen efarenhet – att man sätter stor tilltro till diskussioner i lärarutbildningarna. Här är jag beredd att hålla med om kritiken; det är oftast inte fruktbart att sätta en grupp att diskutera något som gruppdeltagarna inte behärskar. I den bästa av världar borde lärarstudenterna undervisas mer direkt av sina lärare. Så var det också en gång i ”forntiden” när jag själv gick lärarutbildning. Vi undervisades av ”snälla tanter och farbröder” (vi var ju så unga) som talade om hur man gör när man undervisar. Sådan undervisning pågick under många timmar varje dag. Så här långt efteråt kan jag inte erinra mig några gruppdiskussioner även om sådana kanske förekom vid enstaka tillfällen.

Det förekommer nog en del ”försäljning” av undervisning på lärarutbildningar runt om i landet av typ: ”Kan du ta den kursen?”. Om man då som lärare har utrymme i sin tjänst, är det svårt att säga nej. För egen del tror jag säkert att jag kan ha talat om för studenterna vad jag främst jobbar med även om det inte direkt matchar kursens innehåll. Men självklart måste lärarna ”kunna mer” än studenterna och att utnämna studenterna till större undervisningsexperter än läraren inger inte direkt något förtroende. Så bör det inte gå till i en akademisk utbildning (eller någon annan heller för den delen)!

Låt mig så avsluta med vännen Vygotskij. Även i min verksamhet spelade Vygotskij en inte obetydlig roll. Till en stor del berodde detta på den forskningsmiljö där jag var verksam där den sociokulturella ansatsen bars upp av internationellt erkända forskare. Men Vygotskijs närvaro i andra lärarutbildningar kan ju helt enkelt bero på hans tes om att skolelever (och alla andra) kan lära sig mer med hjälp av de som kan mer än vad man kan på egen hand (zone of proximal development). Detta sammanfattar ju i några rader hela läraruppdraget: lärarens uppgift är att hjälpa eleven att lära. Sannolikt lär sig eleven mer om läraren undervisar. Ja, bättre än om alla lika okunniga sitter och diskuterar.

Kategorier
e-reader informationsteknologi skola utbildning

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Kategorier
samhälle skola utbildning

Gå i skola

Så läser jag i vår lokaltidning att en av de kommersiella skolorna i vår stad har haft skolavslutning med betyg i åk 4.

Rektor och några intervjuade elever och en lärare uttrycker sig i huvudsak positivt om att bli betygsatta respektive att sätta betyg. Som bekant är Lärarförbundet och även Skolverket kritiska till den tidiga betygsättningen.

Själv fick jag förstås betyg från allra första klass men det var på något sätt annorlunda då eftersom det var fullt normalt. Idag har betygsättning gjorts till ”figur” och därigenom blivit mycket mer uppmärksammat, kanske framförallt politiskt, där betyg används som slagträ i skoldebatten, av somliga betraktat som något helt nödvändigt för förbättrade resultat.

Eleven i tidningsintervjun säger: ”det känns bra att få reda på exakt hur man ligger till.” Detta är säkert en uppfattning som delas av många; inte bara elever utan även vuxna har bibringats uppfattningen att betygen mäter hur man ”ligger till” ungefär som i ett maratonlopp, diskustävling eller höjdhopp. Jag tror att denna föreställning leder fel.

Att ”gå i skolan” (i alla fall grundskolan) handlar inte om stegvis knapra i sig av en avgränsad kunskapsmassa ungefär som att knapra i sig en korv eller glass. Betygsättning uppmuntrar emellertid till en sån föreställning (”hur man ligger till”). Med en sådan föreställning följer också ett ”epistemologiskt” tänkande så att man tror att kunskapen ligger ”därute” mätbar och kan erövras på olika sätt t.ex. genom att uppnå ett konstruerat mål, ett provresultat, ett antal lästa böcker eller att få ett betyg.

Att lära sig blir då en instrumentell aktivitet som man utövar för att uppnå ett kriterium som inte behöver ha med verklig kunskap att göra. I förlängningen skulle man med ett sådant tänkande heller inte nödvändigtvis behöva vara närvarande i skolan utan man skulle lika väl kunna befinna sig på en badstrand i Thailand förutsatt att man fått ett ”program” att följa så att man i god ordning knaprar i sig av kunskapsstoffet och på så vis närmar sig det konstruerade målet.

Mot en sådan uppfattning av att ”gå i skola” vill jag sätta en ”ontologisk” syn på skolgång. I skolan ska man visserligen lära sig en del faktakunskap (epistemologisk kunskap) men jag är övertygad om att det allra viktigaste är vad man ”blir” genom sin skolgång. Det är en oerhört reduktiv syn att tro att ”gå i skola” handlar om att knapra i sig en viss mängd (!) boklig information. Istället handlar det om att kunna vara fungera tillsammans med lärare och kamrater, kunna övervinna motstånd när det tar emot, känna glädje över att lyckas samt känna att skolan är något bra för mig.

Jag är övertygad om att den som upplever skolan så är avsevärt bättre rustad för framtiden än den som råkade få toppresultat på senaste provet.

Av detta följer förstås att den segregation av elever som de kommersiella skolorna ger upphov till är direkt kontraproduktiv till en skola där elever kan utveckla sådana egenskaper och kunskaper som gynnar både dem själva och samhället i stort.

Kategorier
export

Hur vore det med lite jävlaranamma i skolan?

kvinna som klättrar i ett rep
Jävlaranamma

Jag antar att alla som sysslat med undervisning någon gång har tänkt och uppevt att man har att göra med ”duktiga” respektive ”mindre duktiga” elever. Omedvetet har vi nog också tillskrivit de olika elevkategorierna särskilda egenskaper för att förklara skillnaderna, även om vi inte gärna basunerat ut eller vidareutvecklat våra uppfattningar. En artikel i Pedagogiska Magasinet (PM) 1:18 med rubriken ”Personlighet eller träning” av David Didau introducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkande i kombination med grit som användbara redskap för att tänka vidare om den här problemtiken.

Dynamiskt eller statiskt tänkande

Didau indroducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkesätt när det gäller prestationer. I korthet innebär ett dynamiskt tänkesätt att individen ser svårigheter och misslyckanden som något som är utvecklande; en metafor för detta är att hjärnan är en muskel som kan tränas. Ett statiskt tänkesätt däremot innebär att man ser olika prestationsmått (t.ex. betyg) som en indikation – bevis – på den förmåga man faktiskt utrustats med.

Vi inser givetvis att ett dynamiskt tänkesätt måste vara avsevärt mer tilltalande och meningsfullt för den som har som uppgift att undervisa.

På senare tid har termen grit (ung. uthållighet/”jävlaranamma”) framhållits av vissa forskare i den pedagogiska debatten. Det förefaller då rättså självklart att grit+dynamiskt tänkesätt vore en frukbar kombination: om man tror att man kan bli bättre och dessutom lägger manken till, verkar detta som ett framgångsrikt koncept.

Det behövs något mer än grit

Didau visar dock att det inte går att belägga att vare sig grit eller dynamiskt tänkesätt oproblematiskt leder till framgång utan att det är andra variabler som ställer till det (och faktiskt också inger ett visst hopp).

Jag tror att alla som någon gång har undervisat har upplevt det ”orättvisa” i att några som anstränger sig minimalt ändå lyckas bättre än de som har ”lagt manken till” och verkligen försökt ändå inte lyckas lika bra. Som pedagog är det inte osannolikt (mycket sannolikt, faktiskt) att man drar slutsatsen att detta beror på något som inte enkelt kan ändras, nämligen begåvning.

Vi kan naturligvis inte bortse från de individuella variationerna men det finns ytterligare en variabel som måste tas med i beräkningen, nämligen hur man tränar och vad om hände under träningen.

Grit och dynamiskt tänkesätt räcker inte. Faktum är att mer övning utan framgång får rakt motsatt effekt, nämligen att man lär sig att detta är något som jag ändå inte klarar.

Tänka tvärtom

Didau vänder på sambandet mellan uthållighet och dynamiskt tänkesätt och säger att det är betydligt mer troligt att uthållighet och dynamiskt tänkesätt är en följd av framgång. Om vi får goda resultat tidigt, blir vårt självförtroende ”oövervinnerligt” eller åtminstone bättre. Om man aldrig lyckas, är det ganska osannolikt att man tror på kommande framgång när efarenheterna talar emot detta.

… och det är väl detta som är hoppfullt?

Sådana slutsatsatser sätter fokus på pedagogiken snarare än på de individuella differenserna. Det blir en grannlaga uppgift för pedagogen att handla på ett sådant sätt att eleven får uppleva att det lönar sig att anstränga sig och uppleva framgång. Detta innebär också att det är rimligt att be den som har efarenhet av framgång att anstränga sig.

Men som jag framhållit tidigare: inget av detta hjälper nog om man inte upplever en trygg och glädjefylld skolsituation rent generellt.

Fotolänk: ”Spartan 2017 – Picton NSW” (CC BY 2.0) by bhockley

Kategorier
arbetsmarknad samhälle utbildning

Utbildning som krav och behov

Ros och text: utbildning mest kraftfullt vapen för att förändra världen (Mandela)Kanske är det som att ”trampa i ett getingbo” utan att förstå konsekvenserna om man tycker att nyanlända utan grundskoleutbildning borde kunna åläggas att delta i utbildning som motprestation till att bli försörjda.

Möjligen är det så här en populistisk idé tar form? Man tycker att något verkar rimligt och sen argumenterar man för detta utifrån individuella åsikter eller från åsikter som finns i de sociala sammanhang där man ingår?

För mig bottnar åsikten, dels i min långa efarenhet av utbildning både som utbildare och utbildad, och dels i efarenheter av att ha sett vilka krav man vanligtvis ställer på arbetssökande som ska uppbära någon form av ekonomiskt stöd.

Att vara utan jobb och berättigad till A-kassa (eller andra former av stöd som jag inte vet hur de benämns) kräver att man ständigt är beredd att ansöka om jobb, att ”stå till arbetsmarkandens förfogande”, med allt vad detta innebär i form av ofrihet att inte kuna resa bort, att ständigt bevaka sin telefon samt att vara beredd att acceptera ett jobb som man kanske skulle kunna klara av även om det ligger långt utanför ens kompetensområde. Läs gärna Roland Paulsens Vi bara lyder för att få en inblick i den arbetssökandes villkor. Den finns på många ställen; här är ett.

Arbetsmarknadsministern menar att samma villkor måste gälla som inom andra arbetsmarknadsprogram där ersättningen beror på hur aktiv den sökande är. Av det skälet, menar ministern, är det rimligt att ställa krav på utbildning för nyanlända, om de saknar tillräcklig kompetens för att få jobb.

Kravet på utbildning handlar alltså inte om att de-ska-minsann-göra-rätt-för sig-som-alla-andra-arbetssökande utan helt enkelt om att det är nödvändigt att vi utbildar människor så att de kan klara kraven på arbetsmarknaden. Därmed tar ministern tydligt avstånd från lågavlönade, okvalificerade jobb s.k. ”enkla jobb” i den politiska debatten, som man inte kan leva på men som av somliga anses viktiga för att ”få in en fot in på arbetsmarknaden”.

Lite orolig är jag förstås för vilka politiska perspektiv som skulle kunna applådera min åsikt om att kräva att nyanlända utbildar sig. Jag tror dock inte att min åsikt bottnar i något speciellt politiskt ställningstagande utan snarare att det är en generationsfråga.

Vi 40-talister växte upp i ett samhälle med goda sociala villkor men vi lärde oss också att man ska göra rätt för sig och inte enbart kräva för egen del.

Kanske är, trots allt, uppfattningen om att man har vissa skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och inte enbart rättigheter som gynnar ”den egna plånboken” lite politiskt laddad i alla fall?

Fotolänk: ”Education” (CC BY 2.0) by Iqbal Osman1

Kategorier
politik samhälle skola utbildning

Betyg tidigt röner svalt intresse

Betyg tar bort passion och intresseBara 12 skolor har anmält att de vill delta i försök med betyg från åk 4 enligt en artikel i Lärarnas tidning.

Min inställning i den här frågan torde vara klar sedan långt tidigare. Trots att jag själv hade bra betyg i skolan både till egen och föräldrars glädje, ser jag ingen som helst pedagogisk vinst med tidiga betyg.

I min egen lärargärning, som omfattar mer än 40 år, har jag i hög grad varit förskonad från betygsättning. Under min tid som grundskollärare var betygen borttagna och som universitetslektor räckte det oftast att godkänna eller underkänna (G-U). Lyckligtvis avslutade jag min gärning just innan studenterna skulle ha fingraderade bokstavsbetyg.

Jag råkar vid samma tillälle läsa en recension av Eva-Lotta Hulténs bok Klara färdiga gå! – En bok om konkurrism där författaren varnar för att tävlingshysterin alltmer kommit att prägla våra sociala relationer i så hög grad att det blivit en sorts ideologi. Hulténs ståndpunkt är att ”konkurrismen” i huvudsak är skadlig både för individer och samhällen därför att den gör att vi förvandlas till rivaler istället för samhällspartners.

Det förefaller mig som om det nog finns ett starkt samband mellan tron på konkurrens generellt och tron på betygskonkurrens i utbildningsituationer. Jag tror nog att den tron växer sig starkare när man drar sig högerut från den politiska mittfåran.

Eftersom vi vet att betyg gynnar de som redan är högpresterande och missgynnar de som inte har lika lätt eller har föräldrar som kan ställa upp, blir effekten av betygen en ökad segregering.

Man kan naturligtvis anföra argument som att det är viktigt för de högpresterande att lyckas ännu bättre tack vare betygen – det är ju inte på något sätt negativt – men det blir lite problematiskt när det som gör en grupp bättre samtidigt gör en annan grupp sämre.

Den naturliga slutledningen, tycker jag, borde vara att man tillämpade något som gjorde alla bättre. Ifall man faktiskt vill detta.

Bildlänk: ”Grading” (CC BY-NC 2.0) by mikefisher821

 

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Varufri välfärd

”Citizen Cane”

Vi är inte konsumenter i välfärden, så enkelt är det.

Så snart vi är överens om detta faller mycket på plats. Att sälja vård eller utbildning som varor blir därmed en omöjlighet eller feltänk. Den positiva följden blir också att vi kan uppskatta duktiga företagare efter förtjänst när de verkar inom sina normala verksamheter och producerar varor som vi kan välja eller inte s.k. valfrihet.

Behovet av uttryck som övervinster, profit och andra negativt laddade ord minskar också om vi upprätthåller rågången mellan samhällets åtaganden och varumarknadens. Därigenom får vi sannolikt en mer nyanserad debatt om vilket samhälle vi vill ha.

Bildlänk: ””Citizen Cane”” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig