Kategorier
utbildning

Formellt eller informellt?

Enligt mitt sätt att tänka är formellt lärande resultatet (i bästa fall) av en planerad pedagogisk verksamhet där man på olika sätt kan avgöra/mäta om lärande skett. Man skulle också kunna säga att man vill mäta om objektet för den pedagogiska verksamheten HAR något som ”hen” inte hade innan. Jag tror också att det formella lärandet i huvudsak är instrumentellt eller opersonligt.

Informellt lärande förstår jag som sådant man ”lär sig” framförallt av egenintresse och erfarenhet och som inte nödvändigtvis kräver didaktisk verksamhet. Informellt lärande är personligt och ”snårigt”. Resultatet blir även här att man HAR något – ovisst vad – ofta svårmätbart men framförallt att man BLIR någon d.v.s att man förändras i någon mening.

Båda sorternas lärande är förstås viktigt; vissa saker kan man bara tillägna sig genom formell undervisning men det omvända gäller nog också att somligt (kanske det mesta) lär man informellt genom faktiska erfarenheter, försök och misslyckanden.

Kategorier
e-reader informationsteknologi skola utbildning

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Kategorier
e-reader education informationsteknologi media skola utbildning

Sammanställt

Bokomslag
Bokomslag

Jag har gjort en bok som består av totalt 226 blogginlägg om lärande på nätet, framförallt i högre utbildning, vilka tillkommit under min tid som universitetslektor vid Göteborgs universitet (och några efter avslutad tjänstgöring). Det sista inlägget – bokens första kapitel – tillkom i augusti 2015.

 
Jag skrev mitt första inlägg i september 2010, inspirerad av tänkare som Stephen Downes, George Siemens och Dave Cormier som alla verkade för öppna läranderesurser som kan delas och bli av stort värde för eget lärande men också för mer formaliserad undervisning. Att regelbundet skriva blogginlägg med Creative Commonslicens blev därför mitt sätt att försöka ge tillbaka något av alla de resurser som jag kunnat dra nytta av såväl personligen som i mitt arbete med studenter i mina nätkurser.

 
Inom akademin är (eller var) det inte alldeles självklart att man vare sig skriver för nätet själv eller använder material från nätet som kursmaterial. Akademikers skrivande brukar i allmänhet vara mer inriktat på karriär genom publicering i väl ansedda tidskrifter medan kurslitteratur oftast består av böcker och artiklar som är bestämda långt i förväg.

 
Fastställda litteraturlistor gör emellertid att sådana områden som utvecklas snabbt (t.ex. om lärande på nätet) lätt blir föråldrade. Detta utesluter dock inte att alltjämt kan finnas publicerad litteratur som är relevant under en längre tid. En annan fördel – för de studerande främst – är att material som kan hämtas hem från nätet är helt kostnadsfritt.

 
Nu är det förstås inte så att man kan använda vadsomhelst som kurslitteratur. När det gäller ”traditionellt” publicerad litteratur, behöver varken lärare eller studenter bekymra sig så mycket om innehållets kvalitet. Det som är publicerat på vanligt sätt har med största sannolikhet både kvalitetsgranskats och reviderats åtskilliga gånger; detta gäller också artiklar som man kan ladda ner via sitt bibliotek eller från webbplatser som erbjuder granskade artiklar helt fritt.

 
Lite annorlunda förhålller det sig då med sådant material som inte är traditionellt ”akademiskt” och då tänker jag på video och andra webbdokument. I sådana fall är det nödvändigt att den som är kursledare och kunnig inom ett område antingen själv väljer materialet och/eller deltar i diskussion kring det som studenter hämtar hem. Generellt gäller att om man är kunnig inom ett område kan man med stor sannolikhet avgöra materialets kvalitet. Omvänt gäller då att man bör vara mycket försiktig inom områden där man är okunnig och med fördel hålla sig till mer etablerade källor.

 
Utifrån den ståndpunkt jag presenterat ovan har jag nästan uteslutande använt material som fritt kan hämtas hem från nätet i mina kurser och jag har även betraktat åtskilliga av de inlägg som jag nu samlat i den här boken som en sorts framväxande kurslitteratur i avsikt att inspirera de studerande både till att skriva själv och till att fortsätta sitt lärande efter kursen.

 
Att blogginläggen om lärande på nätet glesnade och upphörde i augusti 2015 innebär inte att jag slutat intressera mig för ämnet. Jag följer alltjämt mina ”spanare” på nätet men det känns inte riktigt lika angeläget att lägga mycket tid på att skriva om detta när man inte undervisar regelbundet. Numera håller jag igång en mer generell blogg där man kan skriva om ”lite av varje”.

 

Boken kan hämtas från: www.alejon.se/books/blog-summary.epub

(eller från fliken ”Mina e-böcker” på den är webbplatsen)

 

Lars-Erik Jonsson
2016

Kategorier
education forskning informationsteknologi politik samhälle skola teknik

Plattor, mobiler och annan teknik för lärande

abstract three dimensional representation of cyberspace and the internetPedagogiska Magasinet 2/16 skriver förtjänstfullt flera inlägg under temat: bortom skärmen. När jag läst flera av dessa artiklar och sålunda påverkats i generell mening tänkte jag presentera några egna tankar.

Jag har alltid varit kritisk till halleljujaropen om informationsteknikens välsignelser i undervisningen. Jag var med som Skolverksexpert redan under 90-talet och åkte runt i skolor och rapporterade om deras IT-satsningar. Den generella inställningen då var att ”vi måste med på tåget” för elevernas skull. På den tiden fanns det mången lärare som våndades och åsåg hur deras undervisning nedvärderades som ”gammeldags” eller ännu värre ”bakåtsträvande”.

Då var det uppbyggnaden av nätverk som gällde och tillgång till Internet (på den tiden på stort I!). Idag finns nätverk, datorer, surfplattor (läsplattor!) och mobiler som något helt självklart.

Parallellt med ropen om att skolan måste följa med sin tid har det också hörts pedagogiska argument om att man lär sig bättre med IKT än utan. Det sista är förstås ett påstående som i stort sett är  gripet ur luften. För att problematisera detta behöver man nog försöka inse vad lärande innebär och vad som krävs. Här kan man med fördel gå till sig själv.

Är jag verkligen intresserad av att lära mig något är internet en outtömlig källa.

  • Vill jag lära mig en enkel procedur som att byta vevlager på en cykel, finns nästintill  obegränsat med instruktionsvideor.
  • Vill jag lära mit att undvika de värsta fällorna när jag rollar en kajak får jag en mängd tips och filmer på nätet.
  • Vill jag träna mig att sjunga Vivaldis Gloria i kör finns såväl stämmor som partitur som hela konserter på nätet.
  • Vill jag förbereda en föreläsning om utvecklingen av lärandeforskning finns obegränsat med material.

 

För all instruktion gäller att man måste vara rimligt kunnig innan man låter sig instrueras på nätet. Min devis – som redan fanns i min avhandling –  är att ”den som inte kan något hittar heller inget (av värde)”. Man kan lätt kontrollera detta på ett område där man inget kan. Vad är sant? Vad är viktigt?

Det är således två villkor för lärandet som måste uppfyllas till att börja med: man måste ha viljan att lära samt ha en förmåga att värdera. Dessvärre räcker det inte med dessa två villkor utan man måste även kunna avgöra vad som är relevant i en skolsituation. Det verkar som om detta är ett stort problem idag.

I ett kommersialiserat samhälle som vårt översvämmas nätet av såväl information som möjligheter att fokusera på något annat än vad som är relevant i skolan, allt från ren distraktion till fokuserat motstånd (Facebook, Periscope).

Med nätets omedelbara behovstillfredsställelse och självbekräftelse blir skolan helt enkelt för ”jobbig”. Detta är ju ingalunda något som bara gäller barn. Om det inte skulle gälla även vuxna, skulle säkert de kommersiella tv-kanalerna med reklam, flärd och annat trams ha svårt att hävda sig gentemot ett mer balanserat utbud i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Att rakt av säga att lärande gynnas av IKT  (bara för att man vill det) är förstås alltför enkelt och rent nonsens. Lärande som vetenskapligt begrepp har ingen direkt koppling till IKT. Däremot har vi alltid brukat olika redskap (i vid bemärkelse) för att underlätta våra olika uppgifter, alltså även lärande.

Utifrån mina exempel av eget lärande ovan är det lätt att förstå att det är en stor fördel att faktiskt kunna både se och höra Vivaldis Gloria och att dessutom få tillgång till noterna. Givetvis kunde jag beställt noterna från en återförsäljare och köpt en skriva med inspelningen, men jag menar att jag gynnats av att allt finns att hämta på nätet. Idag finns också en enorm litteraturbank på nätet där man kan ladda ner böcker gratis (när inte kommersiella interessen sätter käppar i hjulet). Givetvis finns även material för sådana områden där mitt kunnande är begränsat och som jag därför inte ger exempel på här enligt min devis ovan.

Min första slutsats blir därför att internet kan vara en fantastisk källa till lärande. Detta innebär dock inte att jag ser någon fördel med att elever sitter och petar på mobiler eller plattor på lektionstid på måfå.

Jag har alltid hävdat att själva undervisningens essens innebär att någon (läraren) som kan något vägleder de som ännu inte kan (tror att betydligt mer namnkunniga pedagoger än jag stödjer detta).

Många ropar idag på förbud och att lärare ska få rätt att beslagta mobiler. Jag är generellt emot förbud eftersom det skapar så negativa känslor (förbud är till för att brytas?). Mobilen skulle ju tvärtom kunna vara ett fantastisk redskap för engagemang kring det som lektionen handlar om även om jag vet att det finns svårigheter i praktiken.

Den optimistiska och förenklade uppfattningen om att IKT generellt skulle förbättra lärandet är nog ganska riskfritt att avfärda. Jag tror naturligtvis att tekniken kan vara till stor hjälp, men detta innebär alls inte att mer IKT leder till bättre lärande. Hittills verkar det dessutom som om det motsatta förhållandet gäller.

Nu tycker jag emellertid att det även finns skäl att vara på sin vakt mot de som tror att IKT faktiskt orsakar sämre lärande. Här är det sannolikt någon annan variabel som samvarierar med mängden tillgänglig teknik och som inverkar på försämrade resultatet. I en facebookdiskussion där vi diskuterade lärande myntade en av deltagarna begreppet ”mental frånvaro” och detta tror jag förklarar resultaten mycket bättre än mängden teknik som används i undervisningen.

Exemplen ovan där jag beskriver mitt eget lärande på  nätet antyder en hög (mycket hög) mental närvaro därför att jag väldigt gärna vill lära mig något. Nu haltar den här beskrivningen något; visserligen har jag en hög mental närvaro för att lära mig något men hur blir det om man har en hög mental närvaro att lära något som inte står i samklang med skolans mål?

Här ser jag det stora problemet: i ett genomkommersialiserat samhälle vill man faktiskt lära annat än det som är skolans mål. Det är omvittnat att många unga drömmer om att bli ”kändis”, programledare, idrottsprofil etc. Längre upp i åren vill man kanske bli mäklare livsstilscoach, bloggare eller liknande. I samtliga fall känns antagligen såväl matematik som Antikens dramer ganska meningslösa, ja, kanske t.o.m. språk om det inte är engelska (läs: amerikanska)!

Detta lämnar oss stående med insikten att det inte är informationsteknikens fel att PISA-resultaten är dåliga utan istället är det ett samhälle där man betonar flärd, berömmelse, pengar och konsumtion.

Så kom inte dragandes med Sofokles, Dostojevskij, alegebra eller ens Pythagoras’ sats eller nåt annat som är gammalt och ansträngande! 

Foto: ”Digital Graphics” (CC BY 2.0) by  Steve A Johnson 

Kategorier
education fritid samhälle skola

Läxor

Det förefaller som om det för närvarande pågår en viss diskussion om ”läxor”.  Själv tycker jag att läxor är ett snävt begrepp som leder tankarna fel. Vi återkommer till detta senare men låt mig först redovisa utifrån vilken erfarenhet jag tar till orda i den här diskussionen.

Homework by Ulf Bodin, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Ulf Bodin 

Jag har givetvis gått i skolan själv och har därtill varit elev/student på alla nivåer i vårt utbildningssystem. Sen har jag också haft förmånen att ha följt egna barn som passerat genom utbildningssystemets olika nivåer. Slutligen har jag också undervisat i olika sammanhang under mer än fyra decennier. Jag tycker mig veta ganska väl vad jag talar om men givetvis inser jag att mitt vetande inte är heltäckande och att andra kan ha gjort andra viktiga erfarenheter.

Mediedebatten
I ett debattprogram i Sveriges Television framfördes för en tid sedan kraftig kritik mot läxor av en uppretad förälder som tyckte att det måste vara fel att skolbarn skall behöva arbeta efter skoldagens slut när de vuxna i normalfallet inte gör detta. Till detta kunde även läggas de vanliga argumenten om att det är synnerligen orättvist med läxor, då några kan få mycket hjälp hemma medan andra inte kan få hjälp eller att man saknar lugn och avskildhet när man skall göra läxan. Underförstått fanns också en kritik mot lärarna i skolan som gav dessa läxor då det ansågs vara ett sätt för läraren att lasta över arbete på hemmen. Här fanns, skall tilläggas, också motargument bl.a. av en känd professor som menade att det var nödvändigt med hemarbete om svenska elever skulle ha en chans att hävda sig i konkurrens med andra länder. Trots de olika ståndpunkterna, menar jag, att det inte blev någon mer djupgående diskussion om hur man skall förstå det fenomen som går under beteckningen läxor.

Många journalister är snara att haka på den här debatten och med journalistisk förenkling blir det lätt till en fråga om huruvida läxor är bra eller inte. Jag erinrar mig här ett telefonsamtal jag fick en gång från en journalist som skulle skriva om läxor för en tidskrift. Journalisten ville förstås i första hand veta om jag var för eller emot. Men jag vägrade att föra diskussionen på dessa villkor och komplicerade nog frågan något för den stackars journalisten.

Förenklad bild?
Läxor uppfattas i allmänhet som ett ganska okomplicerat fenomen av såväl journalister som föräldrar och en försiktig gissning är att man definierar det som ”det arbete man åläggs av skolan att utföra utanför skoldagen och som alltid har förekommit i skolan både som disciplinerande verksamhet och för inlärning”.

Evelina Rundlöf 9c by Staffan Hjalmarsson, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Staffan Hjalmarsson 

När man säger läxor är det alltså något som är knutet till skolan och vi kan nog vara ganska överens om att ordet har negativa konnotationer. Alla har vi ju någon gång slitit med läxan när vi hellre velat göra något roligare. Men jag tror också att vi kan vara överens om att skola och utbildning finns till därför att vi behöver lära oss sådant som inte är så lätt att lära sig utan en formaliserad utbildning. Kanske  kunde det därför vara mer fruktbart att fokusera diskussionen på själva lärandet istället för på läxor?

Lära (sig)
Att lära sig något kräver tid, mycket tid om man skall bli riktigt bra på något. Vi har nog alla hört om det oändliga antal timmar (jfr ”Övning i 10 000 timmar slår medfödd begåvning” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/talang-ar-overskattat_6563987.svd) som exceptionellt duktiga personer lär ha ägnat åt slagskott, violinspel, kirurgi eller  vad det än gäller. Drivkraften här är förstås att man vill bli bra på något som är väldigt viktigt för individen.

Att något är roligt är en stark drivkraft men i många fall måste det till något mer. Den som har sett på tv hur blivande stjärngymnaster och konståkare från länder med en annan syn på träning än vår, måste nog inse att det långt ifrån alltid är så roligt att lära in något nytt. Här är säkert både smärta och tårar en del av lärandet. Nu gäller inte detta inte enbart idrott, utan även för utbildning generellt.

Under en följd av år har vi starkt betonat det lustfyllda lärandet och detta är förstås positivt. Dessvärre har man förfört såväl skolans elever som dess ledare så att dessa har invaggats i föreställningen att ”roligt” är ett tillräckligt villkor för lärande. Detta får till följd att skoleleven inte lär sig om något uppfattas jobbigt eller tråkigt (trots egen dator). Skolledare kan likaså vara förförda av förställningen om lärande som en sorts underhållning och därför anklaga sina lärare för att inte ha tillräckligt rolig undervisning om elever inte når målen.

Med ovanstående resonemang som bakgrund vill jag sätta in ”läxor” i ett lärandeperspektiv och jag tänker helt utelämna diskussionen om var och när man skall ägna sig åt lärandet.

Den egna insatsen
Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är bra ifall det är roligt att lära. Emellertid är det inte alltid omedelbart roligt; ofta tar det emot och är inte alls roligt. Lösningen på denna problematik är knappast att slippa eller låta bli att lära sig. Mera ändamålenligt är att försöka finna en motivering för att ”härda ut”. Gymnasten som ramlar ner från bommen och slår sig drömmer om något i framtiden. Detta gäller sannolikt även för den blivande ingenjören i Kina som pluggar ”dygnet runt”.

En gång för länge sedan läste jag om en av våra stora hockeyprofiler som berättade hur han tmme efter timme, vecka efter vecka, år efter år skjutit  slagskott mot garagedörren hemma. Det räcker alltså inte att spela matcher med laget utan det krävs också en omfattande individuell träning. Tänk på orkestermusikern; det är väl ingen som tror att hon eller han har övat upp tekniken på sitt instrument sittande i orkestern? Ett oändligt antal timmar av eget övande på sitt instrument krävs såväl av violinisten som rockgitarristen.

Min övertygelse är att man får bättre förutsättningar att delta i diskussionen om läxor när man också förstår villkoren för lärande. Först är det nödvändigt att man finner motivation men det betyder inte att det måste vara roligt hela tiden. Det är mera funktionellt att ställa in sig på att lärande oftare innebär ett hårt arbete än att det är något man kan glida igenom utan ansträngning. Mitt andra argument är att lärande sker både tillsammans och enskilt. Nästan alla behöver ta sig an lärandet på egen hand utöver den instruktion (undervisning) man får av andra. Alltså, andra kan  bara delvis ta ansvar för individens lärande och man måste själv vara beredd att satsa. Även här är skoldebatten lite inskränkt, då man nästan alltid hävdar att det är skolans eller lärarnas fel när resultaten uteblir.

Slutsats
Av dessa olika skäl blir det lite för enkelt  att prata om läxor som något ”de får” i skolan och som man inte tycker om. Skall man lära sig något krävs en hel del individuellt arbete utöver det man gör under pedagogisk ledning. Var och när man väljer att arbeta vidare på egen hand är en individuell fråga men vill man verkligen lära sig något är det min övertygelse att man löser denna.

Det slår mig efter denna genomgång att den grundläggande problematiken handlar om viljan att lära i första hand. Kanske vore det mer konstruktivt att debattera den frågan än den om läxor?