Taggmobil

Kasta ut datorer och mobiler!

Kasta ut datorer och mobiler!
En fransk matematikprofessor menar (www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49578/article/710180/11/2/render/?token=f8b280e379b9ff01d07797291c814846) att man bör ge eleverna litteratur och filosofi istället för datorer i skolan. Jag antar att detta är en propå som kan få mången it-förespråkare att få andnöd av indignation (www.voister.se/artikel/2017/06/eleverna-drabbas-av-stolpskotten/).

Jag tycker personligen att det ligger en hel del klokskap bakom ett sådant förslag när jag betraktar min egen lärandehistoria – ”my learning trajectory”.
När det gäller litteratur, historia, filosofi, främmande språk samt de minimala kunskaper i matematik jag bibringats har dessa alla krävt såväl hårt eget arbete som gedigna lärarinsatser.

När det gäller it-kunskaper – där jag sannolikt är hyfsat bevandrad – har jag nästan aldrig fått någon undervisning utan det mesta har jag lärt av rent intresse och på egen hand.

Jag drar följande slutsatser av detta: 1) det som engagerar lär man lätt, 2) det är ganska lätt att lära sig ”knäppa” lite av intresse på dator, surfplatta eller mobil, 3) filosofi, litteratur och matematik bjuder mer motstånd och kräver därför en extern resurs (lärare, instruktör), 4) den korta skoltiden bör därför fokusera på sådana områden där lärande utan skickliga lärare i princip inte förkommer annat än i undantagsfall.

Datorkunskaper, programmering och annan IT-verksamhet kräver givetvis sina specialistkunskaper men utöver dessa krävs en generell förmåga till tänkande som inte nödvändigtvis bygger på specifik kännedom om IT-begrepp.

Jag tror faktiskt att den franske matematikprofessorn har rätt när han vill kasta ut datorerna och satsa på ”gamla” färdigheter istället.

Mobiler i skolan – förbjuda eller försvåra?

tidningstext om mobilförbud

Mobil i skolan

Jag läser än en gång om mobilerna i klassrummen (Lärarnas Tidning 3/18). Den här gången är den den franske utbildningsministern som vill förbjuda. I Sverige har vi ju också politiker som talar för förbud. Lustigt nog kommer de starkaste förbudsivrarna från de som eljest är starka förespråkare för ”valfrihet”.

Innan jag utvecklar mina tankar vidare nedan vill jag framhålla att det självklart vore mest önskvärt om man inte behövde fokusera mobilanvändandet överhuvudtaget; att alla klarade att koncentrera sig på lektionens innehåll och att man även skulle kunna klara att läsa ett viktigt meddelande utan att det vare sig stör pågående aktivitet eller egen koncentration.

Jag inser att detta inte är någon lätt fråga och jag har egentligen ingen konkret erarenhet av mobiler trots mina många år i ungdomsskolan även om jag – liksom alla lärare – har generell erfarenhet av att handskas med sådant som avleder elevers uppmärksamhet.

Den delade uppmärksamheten

Självklart är det svårt att låta bli mobilen; jag sitter själv och ”petar” när jag ser på tv. Under min tid som universitetslärare hävdade jag bestämt att man klarar att dela sin uppmärksamhet mellan föreläsaren och och datorn/mobilen. Jag tyckte t.o.m att det var lite ”läskigt” att föresläsa om inte deltagarna hade sin laptop uppfälld. Utan laptop måste jag ju vara oavbrutet intressant.

Min första erfarenhet av åhörare med datorer inträffade på IT-universitetet i Göteborg i början av millenniet. Här hade alla studenter tillgång till varsin laptop under studietiden. Följaktligen satt alla med datorn uppfälld när jag föreläste.

Min första lärartanke var: Tänk om de gör något annat än lyssnar på mig? Snart nog insåg jag att om de inte lyssnar ansvarar de ju själva för detta och riskerar att inte bli godkända. I ungdomsskolan råder andra villkor då det är läraren som får stå till svars – så är det faktiskt! – om eleverna inte klarar sig.

Jag anser nog att unversitetets studenter (och lärare) har förmåga att dela sin uppmärksamhet även om jag numera inte vill hävda detta utifrån rena hövlighetsskäl. ”Skolbarnet” däremot, som kanske redan från begynnelsen hade ringa intresse av lektionen, klarar med stor sannolikhet inte att dela sin uppmärksamhet på det sätt som universitetsstudenten kan. Därtill blir det sällan kännbara konsekvenser eftersom han/hon alltid ska ges möjligheter att bli godkänd.

Förbjud eller försvåra?

Förbud är ett tveeggat svärd: förbud måste testas! Att förbjuda mobiler i klassrummen skapar negativ stämning och oppositionslusta. Kraften fokuseras därför på hur man kan kringå förbuden och det var ju knappast där energin skulle läggas.

För några decennier sedan arbetade jag i ett projekt på en militäranläggning. När jag tänkte ringa hem, fungerade det inte. För de som jobbade där var det alldeles självklart att mobilnätverk inte fungerade inom vissa områden av säkerhetsskäl.

Jag föreställer mig att det skulle vara en ganska enkel sak att se till att varken mobilnätverk eller internet fungerade i de undervisningssalar där de här tjänsterna inte behövs. Detta skulle befria lärarna från alla repressiva uppdrag som inverkar menligt på deras roll som lärare.

Jag inser förstås att även detta i någon mening är repressivt men det skulle befria lärare från en ”polisiär” verksamhet med alla de negativa konsekvenser en sådan får.

Drömmen om en hållbar mobil

Gammal svart bakelittelefon

Hållbar

Jag läser om svårigheterna att skapa mobiler som varar mer än några få år. Vi har nog blivit bättre på miljötänkande när det gällar varor i allmänhet men när det gäller mobiler går det långsamt och i många fall åt motsatt håll. Läs originalartikeln här.

Mobiltillverkarna själva gör det allt svårare att reparera och byta ut delar såsom batteri och skärmar.

EU mot lobbyn

EU-parlamentet har försök att införa krav på att mobiler ska kunna repareras och därmed få längre livslängd men här motarbetas man av de stora tillverkarnas lobbyorganisationer. Varje krav som går emot deras egna intressen röstas alltid ned. Här nämns särskilt Apple och Sony för att försvåra reparationer.

I en annan rapport (följ länken till originalartikeln) visar att det endast är 3 av 17 tillverkare som släpper manualer som gör det möjligt för oberoende reparatörer att reparera deras produkter. Hela 30 av 40 produkter har skärmar som är så designade att det är nästintill omöjligt att byta dessa.

Konsumentmakten?

Man kunde kanske tänka sig att den bland marknadstroende så omhuldade konsumentmakten till slut skulle få tillverkarna på knä. Men när det gäller mobiler har de mäktiga tillverkarna lyckats skapa en sådan ”hype” kring sina produkter att jag tror att många (vi alla?) bortser från de miljöproblem som mobiltillverkarna medverkar till.

Mobilen har för många blivit en sorts klenod (commodity) som åtnjuter något som nästan liknar ett kärlek; det påminner kanske lite om hur en del -främst män – ömt tvättar, vaxar och smeker sin bil.

Gubbarna hemma på landet när jag var barn var ju fullständigt övertygade om att japanska bilar var skräp; det skulle vara en Volvo, en SAAB eller möjligen en ”folka”. Lite så är det väl med mobilerna också. Jag kan mycket väl tänka mig följande uttalande:

”Jag kan inte tänka mig en annan mobil än min xxxxxxx!”

Jag är väl inte annorlunda själv, antar jag men där går rigiditeten i motsatt riktning genom att det finns en mobil som jag nog aldrig någonsin kommer att köpa. Såna är vi nog!

Miljötänket har det svårt är väl det minsta man kan säga när tillverkarna motarbetar och vi själva bländas av vårt begär.

Det finns emellertid ett försök i form av Fairphone att skapa en något mera ”fair” produkt. Men motvinden är svår. Man kan läsa lite mer om detta i originalartikeln.

Plattor, mobiler och annan teknik för lärande

abstract three dimensional representation of cyberspace and the internetPedagogiska Magasinet 2/16 skriver förtjänstfullt flera inlägg under temat: bortom skärmen. När jag läst flera av dessa artiklar och sålunda påverkats i generell mening tänkte jag presentera några egna tankar.

Jag har alltid varit kritisk till halleljujaropen om informationsteknikens välsignelser i undervisningen. Jag var med som Skolverksexpert redan under 90-talet och åkte runt i skolor och rapporterade om deras IT-satsningar. Den generella inställningen då var att ”vi måste med på tåget” för elevernas skull. På den tiden fanns det mången lärare som våndades och åsåg hur deras undervisning nedvärderades som ”gammeldags” eller ännu värre ”bakåtsträvande”.

Då var det uppbyggnaden av nätverk som gällde och tillgång till Internet (på den tiden på stort I!). Idag finns nätverk, datorer, surfplattor (läsplattor!) och mobiler som något helt självklart.

Parallellt med ropen om att skolan måste följa med sin tid har det också hörts pedagogiska argument om att man lär sig bättre med IKT än utan. Det sista är förstås ett påstående som i stort sett är  gripet ur luften. För att problematisera detta behöver man nog försöka inse vad lärande innebär och vad som krävs. Här kan man med fördel gå till sig själv.

Är jag verkligen intresserad av att lära mig något är internet en outtömlig källa.

  • Vill jag lära mig en enkel procedur som att byta vevlager på en cykel, finns nästintill  obegränsat med instruktionsvideor.
  • Vill jag lära mit att undvika de värsta fällorna när jag rollar en kajak får jag en mängd tips och filmer på nätet.
  • Vill jag träna mig att sjunga Vivaldis Gloria i kör finns såväl stämmor som partitur som hela konserter på nätet.
  • Vill jag förbereda en föreläsning om utvecklingen av lärandeforskning finns obegränsat med material.

 

För all instruktion gäller att man måste vara rimligt kunnig innan man låter sig instrueras på nätet. Min devis – som redan fanns i min avhandling –  är att ”den som inte kan något hittar heller inget (av värde)”. Man kan lätt kontrollera detta på ett område där man inget kan. Vad är sant? Vad är viktigt?

Det är således två villkor för lärandet som måste uppfyllas till att börja med: man måste ha viljan att lära samt ha en förmåga att värdera. Dessvärre räcker det inte med dessa två villkor utan man måste även kunna avgöra vad som är relevant i en skolsituation. Det verkar som om detta är ett stort problem idag.

I ett kommersialiserat samhälle som vårt översvämmas nätet av såväl information som möjligheter att fokusera på något annat än vad som är relevant i skolan, allt från ren distraktion till fokuserat motstånd (Facebook, Periscope).

Med nätets omedelbara behovstillfredsställelse och självbekräftelse blir skolan helt enkelt för ”jobbig”. Detta är ju ingalunda något som bara gäller barn. Om det inte skulle gälla även vuxna, skulle säkert de kommersiella tv-kanalerna med reklam, flärd och annat trams ha svårt att hävda sig gentemot ett mer balanserat utbud i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Att rakt av säga att lärande gynnas av IKT  (bara för att man vill det) är förstås alltför enkelt och rent nonsens. Lärande som vetenskapligt begrepp har ingen direkt koppling till IKT. Däremot har vi alltid brukat olika redskap (i vid bemärkelse) för att underlätta våra olika uppgifter, alltså även lärande.

Utifrån mina exempel av eget lärande ovan är det lätt att förstå att det är en stor fördel att faktiskt kunna både se och höra Vivaldis Gloria och att dessutom få tillgång till noterna. Givetvis kunde jag beställt noterna från en återförsäljare och köpt en skriva med inspelningen, men jag menar att jag gynnats av att allt finns att hämta på nätet. Idag finns också en enorm litteraturbank på nätet där man kan ladda ner böcker gratis (när inte kommersiella interessen sätter käppar i hjulet). Givetvis finns även material för sådana områden där mitt kunnande är begränsat och som jag därför inte ger exempel på här enligt min devis ovan.

Min första slutsats blir därför att internet kan vara en fantastisk källa till lärande. Detta innebär dock inte att jag ser någon fördel med att elever sitter och petar på mobiler eller plattor på lektionstid på måfå.

Jag har alltid hävdat att själva undervisningens essens innebär att någon (läraren) som kan något vägleder de som ännu inte kan (tror att betydligt mer namnkunniga pedagoger än jag stödjer detta).

Många ropar idag på förbud och att lärare ska få rätt att beslagta mobiler. Jag är generellt emot förbud eftersom det skapar så negativa känslor (förbud är till för att brytas?). Mobilen skulle ju tvärtom kunna vara ett fantastisk redskap för engagemang kring det som lektionen handlar om även om jag vet att det finns svårigheter i praktiken.

Den optimistiska och förenklade uppfattningen om att IKT generellt skulle förbättra lärandet är nog ganska riskfritt att avfärda. Jag tror naturligtvis att tekniken kan vara till stor hjälp, men detta innebär alls inte att mer IKT leder till bättre lärande. Hittills verkar det dessutom som om det motsatta förhållandet gäller.

Nu tycker jag emellertid att det även finns skäl att vara på sin vakt mot de som tror att IKT faktiskt orsakar sämre lärande. Här är det sannolikt någon annan variabel som samvarierar med mängden tillgänglig teknik och som inverkar på försämrade resultatet. I en facebookdiskussion där vi diskuterade lärande myntade en av deltagarna begreppet ”mental frånvaro” och detta tror jag förklarar resultaten mycket bättre än mängden teknik som används i undervisningen.

Exemplen ovan där jag beskriver mitt eget lärande på  nätet antyder en hög (mycket hög) mental närvaro därför att jag väldigt gärna vill lära mig något. Nu haltar den här beskrivningen något; visserligen har jag en hög mental närvaro för att lära mig något men hur blir det om man har en hög mental närvaro att lära något som inte står i samklang med skolans mål?

Här ser jag det stora problemet: i ett genomkommersialiserat samhälle vill man faktiskt lära annat än det som är skolans mål. Det är omvittnat att många unga drömmer om att bli ”kändis”, programledare, idrottsprofil etc. Längre upp i åren vill man kanske bli mäklare livsstilscoach, bloggare eller liknande. I samtliga fall känns antagligen såväl matematik som Antikens dramer ganska meningslösa, ja, kanske t.o.m. språk om det inte är engelska (läs: amerikanska)!

Detta lämnar oss stående med insikten att det inte är informationsteknikens fel att PISA-resultaten är dåliga utan istället är det ett samhälle där man betonar flärd, berömmelse, pengar och konsumtion.

Så kom inte dragandes med Sofokles, Dostojevskij, alegebra eller ens Pythagoras’ sats eller nåt annat som är gammalt och ansträngande! 

Foto: ”Digital Graphics” (CC BY 2.0) by  Steve A Johnson 

Digitala böjelser

"Princesses and Their Phones" (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics

”Princesses and Their Phones” (bildlänk nedan)

Jag kommer på mig med att vara beredd att ”googla” när jag läser något i en tidning i bastun. Det känns onekligen lite naket (!) att vara utan möjlighet att direkt ta reda på något man undrar över. Hur gjorde man förr? Jo, man fick vänta.

Från min barndom hemma minns jag när ”tipset” kom på radion d.v.s. stryktipsraden. Av någon anldening verkade alltid den rapporten komma som en överraskning. Det utlöstes en febril aktivitet i sökandet efter en penna. Hittade man ingen fick man i uppgift att memorera (komma ihåg, alltså) de tre eller sex första resultaten (1, 2, x; 1, x, 1; …). Ofta misslyckades man av olika skäl att ”fånga” raden och då blev det till att vänta, antingen till en kommande sändning eller tills tidningen kom dagen efter. Vänta med att stilla sin nyfikenhet fick man i varje fall. Kanske inte helt skadligt? Det finns ju åtskilligt inom psykologin om omedelbar respektive uppskjuten behovstillfredsställelse (”Den som väntar på något gott...”).

Som av en händelse läser jag vid samma tillfälle i bastun en liten krönika med titeln Farmor hade varken mobil eller dator av Annika Lykta (LFT 27 januari 2016). Hon berättar där om sin bortgångna farmor som föddes 1926; hon ägde aldrig vare sig mobiltelefon eller dator och hon kände följaktligen inte till Facebook, Twitter eller Youtube. Däremot kände hon till mycket om blommor och om skogen och hon tyckte om att läsa böcker och baka.

Barnbarnet, Annika, använder sin mobiltelefon flera timmar om dagen och älskar att världen har krympt och att man enkelt och billigt kan kommunicera med vänner på andra sidan jorden. Men vad händer med oss när allt fler av oss tenderar att ha mer fysisk kontakt med sin mobil, surfplatta eller dator än vad vi har med andra människor?

Annika tänker tillbaka på sin farmor som aldrig ägnade sig åt mobilen och datorn utan istället hittade på fantasilekar om pirater och andra äventyr. De klippdockor som hon och farmor gjorde slog vilken Barbie som helst.

Jag får faktiskt en tankeställare när jag läser detta. Jag tänker först på min egen mor som alltid tog sig tid med barnbarnen oavsett hur många praktiska göromål som väntade. Hon var född 1914 och hade förstås aldrig ägt vare sig mobil eller dator; jag kan inte ens föreställa mig att hon någonsin skulle prioriterat det egna surfandet framför sin närmaste omgivning om hon haft möjlighet. Idag läser vi ju att mobilen många gånger till och med går före kontakten med de egna barnen.

Jag tror dessvärre att mobilen tenderar att även skada samtalet mellan vuxna; den som har en del av sin uppmärksamhet riktad utåt nätet vid samtal kommer att föra en ganska begränsad kommunikation. Jag finner gott stöd för denna uppfattning hos den världskända amerikanska psykologen Sherry Turkle som hävdar att en övertro på digital kommunikation skadar vår förmåga att samtala öga mot öga som ju är det mest utmärkande för oss människor.

Vårt beroende av att ständigt vara uppkopplade tar sig ibland bisarra uttryck när vi mitt i en konversation med andra kan be om ursäkt för att kolla ett meddelande på mobilen; vi skulle ju aldrig plötsligt slå upp en bok mitt i en konversation! Turkles diagnos är att vi tenderar att vända oss till mobilen istället för till varandra i en rad olika situationer både i familjen och på jobbet.

Turkle ordinerar att vi ska skaffa oss ”heliga platser” (sacred spaces) i vårt dagliga liv där vi befriar oss från mobilerna. Vi ska också avliva myten om multitasking (att göra flera saker samtidigt) för gott; det är inte effektivt och det främjar inte förmågan till empati. Istället bör vi kräva unitasking, en sak i taget. Generellt ska vi motstå frestelsen att se mobilen som det universalmedel som kan ersätta allting. Läs intervjun med Sherry Turkle här: http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/10/reclaiming-conversation-sherry-turkle/409273/

Tänkvärt; jag ska försöka lägga undan surfplattan medan jag ser på tv. En god start förhoppningsvis.

Foto: ”Princesses and Their Phones” (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics 

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑