Kategorier
fritid informationsteknologi media samhälle teknik

Digitala böjelser

"Princesses and Their Phones" (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics
”Princesses and Their Phones” (bildlänk nedan)

Jag kommer på mig med att vara beredd att ”googla” när jag läser något i en tidning i bastun. Det känns onekligen lite naket (!) att vara utan möjlighet att direkt ta reda på något man undrar över. Hur gjorde man förr? Jo, man fick vänta.

Från min barndom hemma minns jag när ”tipset” kom på radion d.v.s. stryktipsraden. Av någon anldening verkade alltid den rapporten komma som en överraskning. Det utlöstes en febril aktivitet i sökandet efter en penna. Hittade man ingen fick man i uppgift att memorera (komma ihåg, alltså) de tre eller sex första resultaten (1, 2, x; 1, x, 1; …). Ofta misslyckades man av olika skäl att ”fånga” raden och då blev det till att vänta, antingen till en kommande sändning eller tills tidningen kom dagen efter. Vänta med att stilla sin nyfikenhet fick man i varje fall. Kanske inte helt skadligt? Det finns ju åtskilligt inom psykologin om omedelbar respektive uppskjuten behovstillfredsställelse (”Den som väntar på något gott...”).

Som av en händelse läser jag vid samma tillfälle i bastun en liten krönika med titeln Farmor hade varken mobil eller dator av Annika Lykta (LFT 27 januari 2016). Hon berättar där om sin bortgångna farmor som föddes 1926; hon ägde aldrig vare sig mobiltelefon eller dator och hon kände följaktligen inte till Facebook, Twitter eller Youtube. Däremot kände hon till mycket om blommor och om skogen och hon tyckte om att läsa böcker och baka.

Barnbarnet, Annika, använder sin mobiltelefon flera timmar om dagen och älskar att världen har krympt och att man enkelt och billigt kan kommunicera med vänner på andra sidan jorden. Men vad händer med oss när allt fler av oss tenderar att ha mer fysisk kontakt med sin mobil, surfplatta eller dator än vad vi har med andra människor?

Annika tänker tillbaka på sin farmor som aldrig ägnade sig åt mobilen och datorn utan istället hittade på fantasilekar om pirater och andra äventyr. De klippdockor som hon och farmor gjorde slog vilken Barbie som helst.

Jag får faktiskt en tankeställare när jag läser detta. Jag tänker först på min egen mor som alltid tog sig tid med barnbarnen oavsett hur många praktiska göromål som väntade. Hon var född 1914 och hade förstås aldrig ägt vare sig mobil eller dator; jag kan inte ens föreställa mig att hon någonsin skulle prioriterat det egna surfandet framför sin närmaste omgivning om hon haft möjlighet. Idag läser vi ju att mobilen många gånger till och med går före kontakten med de egna barnen.

Jag tror dessvärre att mobilen tenderar att även skada samtalet mellan vuxna; den som har en del av sin uppmärksamhet riktad utåt nätet vid samtal kommer att föra en ganska begränsad kommunikation. Jag finner gott stöd för denna uppfattning hos den världskända amerikanska psykologen Sherry Turkle som hävdar att en övertro på digital kommunikation skadar vår förmåga att samtala öga mot öga som ju är det mest utmärkande för oss människor.

Vårt beroende av att ständigt vara uppkopplade tar sig ibland bisarra uttryck när vi mitt i en konversation med andra kan be om ursäkt för att kolla ett meddelande på mobilen; vi skulle ju aldrig plötsligt slå upp en bok mitt i en konversation! Turkles diagnos är att vi tenderar att vända oss till mobilen istället för till varandra i en rad olika situationer både i familjen och på jobbet.

Turkle ordinerar att vi ska skaffa oss ”heliga platser” (sacred spaces) i vårt dagliga liv där vi befriar oss från mobilerna. Vi ska också avliva myten om multitasking (att göra flera saker samtidigt) för gott; det är inte effektivt och det främjar inte förmågan till empati. Istället bör vi kräva unitasking, en sak i taget. Generellt ska vi motstå frestelsen att se mobilen som det universalmedel som kan ersätta allting. Läs intervjun med Sherry Turkle här: http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/10/reclaiming-conversation-sherry-turkle/409273/

Tänkvärt; jag ska försöka lägga undan surfplattan medan jag ser på tv. En god start förhoppningsvis.

Foto: ”Princesses and Their Phones” (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics 

Kategorier
education samhälle språk

Vårt pratande

Communication by meandmybadself, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  meandmybadself 

 

 

 

Ända sedan jag – för länge sedan – träffade på begreppen disputational talk, cumulative talk och exploratory talk, med den ungefärliga betydelsen: vinna, jamsa med och utforska tillsammans, har jag tyckt det vara intressant att karakterisera olika drag i människors sätt att kommunicera (se t.ex. https://thinkingtogether.educ.cam.ac.uk/resources/5_examples_of_talk_in_groups.pdf).

Jag tror nog att vi alla känner någon som till varje pris ska ha rätt i varje diskussion och liksom måste besegra motparten. Likaså känner vi nog också de som inte kommer med några egna argument utan bara håller med och lägger till mer av samma sak. Det tredje sättet att tala, det sonderande, utmärks däremot av att båda parter lyssnar på varandra, att man uppmuntras presentera sina åsikter även om de avviker från motpartens och att man slutligen kommer till ny insikt eller att man i alla fall förstår och accepterar den andres ställningstagande.

Det var därför med en sorts aha-upplevelse som jag läste en artikel om Non Violent Communication, NVC, beskriven som ”ärlig och empatisk kommunikation” (Landets Fria 15 juli 2015 av Lislotte Bergenzaun Abel).

Artikelskribenten menar att vi historiskt har en tendens att agera som att ha rätt eller fel (tänk på politiker!). Som stressade fokuserar vi gärna på bra eller dåligt; vi tolkar i svart eller vitt, flykt eller försvar. Artikelskribenten säger att vi fungerar ungefär som spädbarn.

Som vuxen bör man lära sig att känna igen tillstånden av stress och inte automatiskt skylla på någon annan och genast gå i försvar. Detta bygger förstås på att att man är ärlig med sina egna känslor och också empatisk inför andras, men också att motparten har motsvarande förmåga att lyssna och känna igen symtomen utan att direkt gå till angrepp. Grunden i NVC är att lyssna på egna och andras behov (se checklista över behov). Trots allt måste man lära sig att det trots träning inte alltid blir som man vill. Ibland kan man hitta kompromisser, ibland får man inse att man inte kan komma längre just nu. Det övergripande målet för NVC är att reda ut konflikter och uppnå fred, ömsesidigt och inom sig själv.

Jag hade faktiskt inte träffat på begreppet NVC innan men en sökning på Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication) bjöd på en hel del intressant läsning om detta.

När man läser artikeln i Wikipedia, är det inte utan att man kan känna sig lite ertappad. Här listas bland annat sådant som blockerar kommunikation: moralistiska omdömen (handlar fel eller illa), krav (skuldbeläggande, bestraffning), förnekande av eget ansvar (hänvisning till vaga opersonliga skäl). Lyckligtvis finns också kommunikationsbefrämjande förhållningssätt såsom självkännedom, empati och ärlighet när man uttrycker sig.

Jag tror nog att det finns en hel del som man borde träna på här eller för att uttrycka sig rakt och ärligt: sånt som jag själv borde träna på.

Grundläggande behov (fnvc.se)

1. trygghet
2. försörjning
3. förståelse
4. uppskattning
5. frihet
6. identitet
7. delaktighet.
8. avkoppling
9. kreativitet