Kategorier
education samhälle språk

Vårt pratande

Communication by meandmybadself, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  meandmybadself 

 

 

 

Ända sedan jag – för länge sedan – träffade på begreppen disputational talk, cumulative talk och exploratory talk, med den ungefärliga betydelsen: vinna, jamsa med och utforska tillsammans, har jag tyckt det vara intressant att karakterisera olika drag i människors sätt att kommunicera (se t.ex. https://thinkingtogether.educ.cam.ac.uk/resources/5_examples_of_talk_in_groups.pdf).

Jag tror nog att vi alla känner någon som till varje pris ska ha rätt i varje diskussion och liksom måste besegra motparten. Likaså känner vi nog också de som inte kommer med några egna argument utan bara håller med och lägger till mer av samma sak. Det tredje sättet att tala, det sonderande, utmärks däremot av att båda parter lyssnar på varandra, att man uppmuntras presentera sina åsikter även om de avviker från motpartens och att man slutligen kommer till ny insikt eller att man i alla fall förstår och accepterar den andres ställningstagande.

Det var därför med en sorts aha-upplevelse som jag läste en artikel om Non Violent Communication, NVC, beskriven som ”ärlig och empatisk kommunikation” (Landets Fria 15 juli 2015 av Lislotte Bergenzaun Abel).

Artikelskribenten menar att vi historiskt har en tendens att agera som att ha rätt eller fel (tänk på politiker!). Som stressade fokuserar vi gärna på bra eller dåligt; vi tolkar i svart eller vitt, flykt eller försvar. Artikelskribenten säger att vi fungerar ungefär som spädbarn.

Som vuxen bör man lära sig att känna igen tillstånden av stress och inte automatiskt skylla på någon annan och genast gå i försvar. Detta bygger förstås på att att man är ärlig med sina egna känslor och också empatisk inför andras, men också att motparten har motsvarande förmåga att lyssna och känna igen symtomen utan att direkt gå till angrepp. Grunden i NVC är att lyssna på egna och andras behov (se checklista över behov). Trots allt måste man lära sig att det trots träning inte alltid blir som man vill. Ibland kan man hitta kompromisser, ibland får man inse att man inte kan komma längre just nu. Det övergripande målet för NVC är att reda ut konflikter och uppnå fred, ömsesidigt och inom sig själv.

Jag hade faktiskt inte träffat på begreppet NVC innan men en sökning på Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication) bjöd på en hel del intressant läsning om detta.

När man läser artikeln i Wikipedia, är det inte utan att man kan känna sig lite ertappad. Här listas bland annat sådant som blockerar kommunikation: moralistiska omdömen (handlar fel eller illa), krav (skuldbeläggande, bestraffning), förnekande av eget ansvar (hänvisning till vaga opersonliga skäl). Lyckligtvis finns också kommunikationsbefrämjande förhållningssätt såsom självkännedom, empati och ärlighet när man uttrycker sig.

Jag tror nog att det finns en hel del som man borde träna på här eller för att uttrycka sig rakt och ärligt: sånt som jag själv borde träna på.

Grundläggande behov (fnvc.se)

1. trygghet
2. försörjning
3. förståelse
4. uppskattning
5. frihet
6. identitet
7. delaktighet.
8. avkoppling
9. kreativitet