Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Marknadslösningen

Här kommmer ett citat ur Per Molanders Condorcets misstag:

Om man konsekvent strävar efter den mest marknadsnära lösning som är möjlig för en viss verksamhet, kan man tänka sig följande stegvisa resonemang. Man börjar (min fetstil) med att ifrågasätta motiven för ett offentligt åtagande över huvud taget. Om man kan hävda att de är svaga, kan verksamheten privatiseras eller åtminstone bolagiseras och därmed bli mer affärsmässig. Om det offentliga ansvaret inte kan ifrågasättas, blir nästa steg (min fetstil) att undersöka om det går att röra sig i riktning mot halvprivata lösningar, ökad privatisering eller privat produktion. Om det finns goda argument för att också produktionen i huvudsak bör skötas i offentlig regi, kan man då undersöka möjligheten att kontraktera ut (min fetstil) så stora delar av verksamheten som möjligt via offentlig upphandling.

De delar som ligger kvar i offentlig regi och egen produktion kan koloniseras begreppsligt (min fetstil) genom att man då mångt möjligt tillämpar termer och styrmetoder inlånade från den privata sektorn – kundperspektiv, varumärke, interndebitering, benchmarking, konkurrens. Sådana inlån av begrepp. Sådana inlån av begrepp är nu etablerade över hela den offentliga sektorn. I de delar som ligger kvar i offentlig produktion kan man åstadkomma ytterligare förändringar inifrån genom att rekrytera personer (min fetstil) till ledande positioner från den privata sektorn.

Detta är NPM.

Kategorier
filosofi forskning kultur politik samhälle utbildning vård

När vi mäter det som inte kan mätas

bild av Cusanus
Cusanus

Jag har nyligen läst Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.

Min första kontakt med Bornemarks tänkande kom genom en intervju i Lärarnas tidning där hon pekade på skolans ”förpappring”, ungefär att allt skall mätas och kontrolleras men också att man vill styra genom ”manualer” som någon utanför verksamheten har konstruerat. Andra kontakten skedde genom ett föredrag/presentation av Bornemark. Efter detta lånade jag ovannämnda bok.

Krävande läsning

Att bli intervjuad och att hålla ett föredrag som folk i gemen kan förstå och uppskatta är förstås inte samma sak som att få utveckla sina tankar över bortåt 300 sidor i en bok. Detta blev jag varse när jag började läsa; jag gick in med föreställningen att verkligen få läsa om alla galenskaper som sker genom detta ”new public management” (NPM) som blivit mitt speciella hatobjekt. I boken fanns visserligen de avskräckande exemplen från olika verksamheter men framförallt är den en teoretisk bakgrund för det som Bornemark lite mer publiktillvänt presenterat.

Jonna Bornemark är filosof och i boken stödjer hon sig främst på tre filosofer, nämligen Cusanus, Bruno och Descartes. För den som inte är van att läsa filosofi blir det ett ganska hårt arbete att försöka sätta sig in i den tankevärld som hon presenterar; dock är det oavbrutet intressant. Nedan vill jag försöka förmedla något litet av det jag fastnat för.

Två begrepp löper genom hela boken: intellectus och ratio. Intellectus förstår jag som vårt sätt att möta det vi inte känner till. Hur vi förhåller oss till ”icke-vetandet” är centralt. Icke-vetandet ska inte förstås som ”ännu inte känt”, något som vetenskapen kommer att klargöra utan ”horisonter av icke-vetande” är något man måste acceptera och förhålla sig till, .

Begrepp som invaderar

Icke-vetandet är centralt i praktiker där man har med människor att göra; det kan vara undervisning, vård eller andra praktiker där det inte går att ”manualisera” agerandet fullt ut. Intellectus måste hela tiden vara öppet för nya ”vad-heter”. Idag finns emellertid en tendens att ”ratiofiera” sådana verksamheter och bortse från att allt inte låter sig kategoriseras och mätas. Detta leder till en sorts begreppsimperialism där vi övertar termer från helt andra verksamheter. Sålunda ”producerar” man vård (istället för att vårda) bara för att ta ett exempel. Från skolans värld känner vi till hur elever alltmer betraktas som ”kunder” i ett kommersialiserat system. Kravet på ”evidens” i undervisningssammanhang är också något importerat från andra domäner. Jag tror också att den betoning av s.k. lärandemål, som vi ägnade så mycket arbete åt under slutet av min yrkesbana, är en följd av kontrollbehov. ”Kvalitetssäkring” är ett fult ord, menar Bornemark, då det egentligen inte har med verklig kvalitet att göra utan mer med att kontrollera och visa upp att något har genomförts på ett visst sätt.

Bornemark menar dock inte att vi kan klara oss utan mäta och kategorisera men att intellectus och ratio måste stå i förbindelse med varandra på så sätt att det inte är självklart och på förhand bestämt vad som ska mätas och kontrolleras så som sker i många verksamheter idag. För mig påminner detta en hel del om kvalitativ forskning där man försöker upptäcka, beskriva och förstå något snarare än att fastslå (påvisa evidens) det man redan innan har kategoriserat på ett visst sätt.

Humanvetenskap som dekoration

Vi lever i en ratiokultur där ratiot koloniserar intellectus, där intellectus inte räknas som något viktigt. Human- och samhällsvetenskaperna ses härigenom som mindre värdefulla. Konst och religion blir sånt man egentligen inte behöver räkna med utom möjligen som en sorts dekoration. Bornemark för här väldigt intressanta resonemang om konst som en intellectusverksamhet, en sorts utforskande av verkligheten.

Religion hör också till intellectusdomänen, till icke-vetandet. Men även religion har gjorts till en ratioverksamhet med dogmer och hierarkier. Religion i egentlig bemärkelse handlar om människors relation till icke-vetandet och inte om förstelnade dogmer eller en ens om en ”gubbe på ett moln”, skriver Bornemark.

Bildlänk: Master of the Life of the Virgin [Public domain], via Wikimedia Commons

Kategorier
samhälle skola vård

Det omätbara

Jag hade förmånen att få lyssna till ett föredrag (presentation som det brukar heta i Akademien) av Jonna Bornemark, författare till Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde härom kvällen. Filosofen Bornemark tar avstamp hos kända och mindre kända filosofer (Cusanus, Bruno och Descartes) när hon tar upp kampen mot de ständiga mätningarnas tyranni i vårt samhälle, det som oftast brukar sammanfattas som new public management (NPM).

Bornemark blev först känd för mig genom en mycket intressant artikel i Lärarnas Tidning som jag föll pladask för. Där gjorde Bornemark upp med en rad av de ”missförhållanden” (min värdering) som präglar offfentlig verksamhet numera. Jag skrev en reflektion om den artikeln fann anledning att gå tillbaka till den efter att jag hört Bornemarks föredrag. Min reflektion sammanfattar ganska väl det hon presenterade under kvällen. Dessutom upptäckte jag åtskilliga länkar till annat jag skrivit i ämnet ”skadliga mätningar”.

Kategorier
samhälle skola utbildning

Mäta och kontrollera

text: terminsbetyg
Kontrollblankett

Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).

”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.

Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.

Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.

Kontrollera och misstänka

Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)

Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.

NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.

Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.

Möjligt motstånd

”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.

Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste  (Jag älskar ordet mikromotstånd!).

Allt kan inte mätas

Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas

Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.

Fotnot:
1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.
Kategorier
ekonomi politik samhälle

Fri sikt i offentlig verksamhet

Fri sikt

Under de senaste dagarna har jag träffat metaforen om fri sikt vid några tillfällen. Det första tillfället var från en artikel i Expressen (tror jag, det går säkert att leta upp webbadressen) där skribenten uppmande de som ”stod upp” för den där polismannen Springare att sätta sig ned för att de skymmer sikten. En läsvärd artikel där skribenten på ett retoriskt fint sätt får oss att inse hur fel det kan bli om man kör med anekdotiskt bevisföring (eller rapsodisk evidens, som en av mina lärare på universitetet tyckte om att säga).

Det andra exemplet kommer från en ledare av Göran Greider i ETC med rubriken ”Benådade ögonblick av fri sikt” där han utgår från ett retoriskt starkt inlägg av Olof Palme för 40 år sedan för att därefter jämföra detta med ett annat benådat ögonblick när han lyssnar på Per Molander vid ett seminarium vid Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).

Molander är författare till rapporten2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” där han med vetenskaplig noggrannhet analyserar verkningarna av det system som vi oftast kallar ”new public management”. På Greiders rekommendation klickade jag mig fram till Molanders presentation på SVTPlay (kl.13.37) och blev sittande någon timme där han presenterade sina resultat och diskuterade med opponenter.

Om man ska ge en generell sammanfattning av resultaten (byggd på hans presentation), så har privatiseringarna av samhällets tjänster varit kostsamma för samhället och vi har inte har vunnit något på att privatisera offentlig verksamhet. Molanders förslag är därför att staten återtar ansvaret, framförallt när det gäller skolan. På en rad andra områden ser Molander hur privatiseringarna av samhällets verksamheter inte gett de vinster som förutspåtts av förespråkarna.

Det har varit märkligt tyst i pressen om den här rapporten. Det kan möjligen ha sin grund i vilken åsikt som huvudsakligen torgförs på ledarsidorna i våra största tidningar.

Bildlänk: ”Fyrtorn #tw” (CC BY-SA 2.0) by Infomastern

Kategorier
politik samhälle skola utbildning

Skadligt mätt

av Michael Fisher (bildlänk nertill)

Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.

Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.

Kategorier
education forskning politik samhälle skola

Lärandets mått?

Stor linjal by pedagogskanenordvast, on Flickr
Stor linjal (CC BY-SA 2.0) by  pedagogskanenordvast 

 

Jag läste för ett tag sedan att ”legitimerade lärare” förväntas skriva under ”olegitimerade” lärares betyg eftersom det är ett krav att betyg sätts av lärare med legitimation. Den rektor eller beslutsfattare som ber personer som inte inte varit deltaktiga i undervisningen att skriva under ett betyg så att det blir formellt riktigt visar därmed upp en – dessvärre vanlig – föreställning om bedömning av någons lärande förutom att man sätter de legitimerade lärarna i en svår sits såväl etiskt som tidsmässigt. Jag avser emellertid inte att gå in på dessa etiska dilemman här utan jag vill istället fokusera på vilka (van-) föreställningar man vanligtvis knyter till betyg som ett tillförlitligt mått på lärande.

Mätningar av olika slag har fått en mycket central plats inom utbildning; det är detta som numera går under namnet ”new public management” d.v.s. en tro på att man genom att mäta ett otal olika variabler kan uttala sig om en verksamhets utfall.

Visserligen fick vi även långt tidigare – på min tid – betyg men numera används dessa mätningar inte enbart för att sålla bland lärjungarna utan mer som ett mått på utbildningens kvalitet så att lärosäten kan jämföras, konkurrera och utnämnas till goda (eller dåliga). Utfall av åtgärder – satsningar som det brukar heta – mäts på olika sätt och mer eller mindre långtgående slutsatser dras utifrån dessa.

Att kvantifiera d.v.s. att sätta siffervärden på något är både praktiskt och värdefullt när det gäller sånt som faktiskt kan räknas, vägas eller mätas. Nu är det emellertid så att kvantitativa mått har något förföriskt över sig då var och en med egna ögon tycker sig kunna se om något är bättre eller sämre uttryckt med ett mätetal och därför frestas mången beslutsfattare att lita till mätningar även av sådant som inte lättvindigt borde kvantifieras.

Vi invaggas då inte enbart i en falsk säkerhet om att vi har fått veta något av vikt utan vi får också en föreställning om att själva kunskapen faktiskt är kvantifierbar, alltså att man liksom ”tar in” vissa mängder av något som sedan kan mätas så som beskrivts ovan.

De må vara så att det finns en försvinnande liten del av kunnandet som har denna kvantitativa karaktär; kanske om man ska lära sig listor utantill? Sådan kunskap måste dock betecknas som mycket snäv och av begränsat värde. Istället krävs att man förstår något, kan se sammanhang och till och med att man kan analysera och värdera, oftast tillsammans med andra och genom att ta i bruk olika resurser. Då blir det inte lika lätt att kvantifiera. Den intressantaste frågan är dock hur man faktiskt lär sig sådant som inte självklart låter sig kvantiferas.

Lärande är först och främst något som pågår och inte något man i efterhand mäter med olika mått. Allt lärande förutsätter deltagande, närvaro och en förtrogenhet med de resurser finns tillgängliga. Nu tror jag inte att gemene man betraktar lärande på det här sättet utan det är nog snarare så att man tänker sig att det handlar om vissa ”bitar” som ska ”in” i huvudet. En sådan föreställning blir väldigt tydligt när föräldrar ber om en vecka ledigt från skolan för sitt barn och lovar att ”läsa in” det man gör i skolan under den aktuella perioden. Det är klart att eleven kan läsa ett antal anvisade sidor, räkna lite uppgifter i matematik (om orken finns efter en dag på stranden eller skidbacken) men det är ju inte detta som är lärande. Den som inte deltar i det pågående lärandet tillsammans med andra får ett begränsat lärande (av typen rabbla listor).

Detta innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att aktivt lära sig något på egen hand – om det är något man verkligen vill kunna – genom att läsa, ta del av en instruktionsvideo eller att träna en färdighet på ett instrument etc. Men det är ju knappast av den anledningen man ville ha ledigt från skolan.

Genom att lärande är något man deltar i och något som pågår kontinuerligt blir det också omöjligt för de lärare som inte medverkat i detta lärande att skriva under en annan lärares betyg.

Såvida man inte beordras göra det enbart för formens skull förstås.

Kategorier
politics samhälle

Kartan och verkligheten

Med utgångspunkt från en satirisk bild i Joseph Hellers Moment 22 av fenomenet bombmönster skriver statsvetaren Patrik Hall en mycket tänkvärd artikel – När kartan blir viktigare än verkligheten – i Pedagogiska magasinet, 2013-02-19.

De s.k. bombmönstren är ett sätt att driva med vissa höga militärers förtjusning i att kartlägga hur bomber faller i vissa mönster över ett mål snarare än hur väl de träffar sina mål. Hall menar att detta har stora likheter med hur de som har ansvar för offentlig verksamhet – skolan i exemplet här – förlitar sig till olika mätningar och rapporter om verksamheten.

I love comparing maps and their on-the-g by florriebassingbourn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  

Låt mig ta några exempel som jag själv tänkt på långt innan jag läste Halls artikel. En beskrivning av något innebär alltid en reduktion, en reduktion som i många fall kan vara nödvändig för att man skall kunna se mönster. Emellertid är det också mycket som inte framgår av en sådan beskrivning, framförallt inte om den läses av en som inte är bekant med den verksamhet som beskrivs. Hall talar f.ö. också om beskrivningar på avstånd som gärna får en bedräglig tydlighet eftersom de har ett stort avstånd till den praktik de beskriver.

Den som tycker om att vandra i fjällen kan sitta hemma och läsa fjällkartan och se framför sig alla de naturscenerier som där beskrivs. Man kanske ritar in rutter eller bestämmer sig för att följa rösade leder. När man sedan står där beredd att starta sin vandring, upptäcker man en hel del som inte fanns med på kartan. För det första är det kallt och regnar oavbrutet (naturligtvis inte alltid men det fanns i alla fall inte på kartan). I andra fall är vädret lugnt och solen skiner så som man hade föreställt sig, men nu överfalls man av myriader av myggor. Den väg man hade tänkt vandra, där det var så grönt och fint på kartan, visar sig vara fjällvärldens tätaste videsnår där man sjunker ner till anklarna i våtmark för varje steg. Om man däremot gjort några fjällturer och redan träffat på allt detta, vet man att det är så det är och man blir inte särskilt överraskad. Likaså kan den vane orienteraren som läser en karta över den terräng där hon eller han tänker hitta kontroller kan med stor säkerhet förutsäga terrängens beskaffenhet med hjälp av dagens detaljerade orienteringskartor.

Min poäng här är att för att verkligen kunna dra nytta av en beskrivning av verkligheten måste man också känna till den verklighet som beskrivs; det är först när man känner till den ostrukturerade och oförutsägbara praktiken som man kan dra verklig nytta av beskrivningar av densamma. Jag återkommer till detta.

Det är osannolikt att den som läser rapporter, mätningar och beskrivningar av en verksamhet också känner till hur det är att agera i denna verksamhet. Visserligen kan man kanske hävda att det inte alltid är nödvändigt att den ansvarige måste känna till varje detalj av en verksamhet, kanske är det inte ens önskvärt? Det hade förstås varit ett helt annat problem för höga militärer att skicka upp våg efter våg av skyttesoldater ur skyttegravarna under första världskriget, om de fått uppleva den verklighet som skyttesoldaterna upplevde. Fast det hade nog sparat liv! Men låt mig återvända till mer vardagliga verksamheter, att uppfostra barn t.ex.

Camouflaged command post  / Trench armou by drakegoodman, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  drakegoodman 

Man brukar ofta säga att det första barnet i en familj blir lite av försökskanin därför att föräldrarna inte har några erfarenheter av att vara föräldrar. En del nya föräldrar har dock en tygghet i sina egna upplevelser av att vara barn genom ett gott förhållande till sina egna föräldrar; andra kan ha motsatta upplevelser. När det gäller det senare fallet, känner jag personer i min närhet som då har förlitat sig på en mer intellektuell än känslomässig strategi och ”hemfallit” åt den för tillfället mest populära barnpsykologin och uppfostrat ”by the book” i övertygelse om att det är så det skall vara, kanske i strid med vad man egentligen skulle vilja göra. Jag menar att detta är ytterligare ett exempel på hur kartan (bombmönstren – och här kan det verkligen bli bombmönster om barnet antas må bra av att ha sin frihet att kasta mat omkring sig) blir viktigare än att agera i den rådande situationen.

Under åtskilliga tillfällen har jag också träffat på lärarstuderande som under sin högskoleförlagda tid får en sorts slagsida åt olika teorier om lärande och bara väntar på att få gå ut och ”omsätta teorierna i praktiken”. Nu skall man alls inte tolka detta som att jag raljerar över teorier om lärande, barnpsykologi eller strukturerade beskrivningar av något utan mitt huvudargument är hela tiden att för att ha någon nytta av begreppsliga beskrivningar måste man också ha en kännedom om det som beskrivs, vilket inte alltid är så lätt, men då, menar jag, måste man också vara så insiktsfull att man inser detta. Man kan inte stå och fundera över vilken psykologisk teori som är mest tillämplig om skolbarn håller på att slå varandra sönder och samman!

The Psychoanalytic Study of the Child by interpunct, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  interpunct 

Hall slutar sin artikel med att styrning av verksamheter genom frikopplade beskrivningar skapar en viss typ av relationer mellan de styrande och de styrda. De styrda blir ansvariga (accountable) inför de styrande och måste visa upp rätt resultat (”Varför är det så många underkända i din klass?”). Styrning genom att ställa de styrda till svars genom olika mätningar kallas i andra sammanhang för New Public Management och det är det som Liedman i sin bok Hets! riktar en förintande kritik emot.

Alldeles mot slutet skriver Hall att det finns en stor risk att behovet av att visa upp ”rätt” måluppfyllelse eller vad som för tillfället skall kontrolleras, riskerar att motverka möjligheten att bedriva en bra utbildning; detta var kanske inte avsikten med kontrollen? Den senaste debatten härvidlag är väl den om dokumentationsraseriet i våra olika skolformer.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.