Med utgångspunkt från en satirisk bild i Joseph Hellers Moment 22 av fenomenet bombmönster skriver statsvetaren Patrik Hall en mycket tänkvärd artikel – När kartan blir viktigare än verkligheten – i Pedagogiska magasinet, 2013-02-19.
De s.k. bombmönstren är ett sätt att driva med vissa höga militärers förtjusning i att kartlägga hur bomber faller i vissa mönster över ett mål snarare än hur väl de träffar sina mål. Hall menar att detta har stora likheter med hur de som har ansvar för offentlig verksamhet – skolan i exemplet här – förlitar sig till olika mätningar och rapporter om verksamheten.
Låt mig ta några exempel som jag själv tänkt på långt innan jag läste Halls artikel. En beskrivning av något innebär alltid en reduktion, en reduktion som i många fall kan vara nödvändig för att man skall kunna se mönster. Emellertid är det också mycket som inte framgår av en sådan beskrivning, framförallt inte om den läses av en som inte är bekant med den verksamhet som beskrivs. Hall talar f.ö. också om beskrivningar på avstånd som gärna får en bedräglig tydlighet eftersom de har ett stort avstånd till den praktik de beskriver.
Den som tycker om att vandra i fjällen kan sitta hemma och läsa fjällkartan och se framför sig alla de naturscenerier som där beskrivs. Man kanske ritar in rutter eller bestämmer sig för att följa rösade leder. När man sedan står där beredd att starta sin vandring, upptäcker man en hel del som inte fanns med på kartan. För det första är det kallt och regnar oavbrutet (naturligtvis inte alltid men det fanns i alla fall inte på kartan). I andra fall är vädret lugnt och solen skiner så som man hade föreställt sig, men nu överfalls man av myriader av myggor. Den väg man hade tänkt vandra, där det var så grönt och fint på kartan, visar sig vara fjällvärldens tätaste videsnår där man sjunker ner till anklarna i våtmark för varje steg. Om man däremot gjort några fjällturer och redan träffat på allt detta, vet man att det är så det är och man blir inte särskilt överraskad. Likaså kan den vane orienteraren som läser en karta över den terräng där hon eller han tänker hitta kontroller kan med stor säkerhet förutsäga terrängens beskaffenhet med hjälp av dagens detaljerade orienteringskartor.
Min poäng här är att för att verkligen kunna dra nytta av en beskrivning av verkligheten måste man också känna till den verklighet som beskrivs; det är först när man känner till den ostrukturerade och oförutsägbara praktiken som man kan dra verklig nytta av beskrivningar av densamma. Jag återkommer till detta.
Det är osannolikt att den som läser rapporter, mätningar och beskrivningar av en verksamhet också känner till hur det är att agera i denna verksamhet. Visserligen kan man kanske hävda att det inte alltid är nödvändigt att den ansvarige måste känna till varje detalj av en verksamhet, kanske är det inte ens önskvärt? Det hade förstås varit ett helt annat problem för höga militärer att skicka upp våg efter våg av skyttesoldater ur skyttegravarna under första världskriget, om de fått uppleva den verklighet som skyttesoldaterna upplevde. Fast det hade nog sparat liv! Men låt mig återvända till mer vardagliga verksamheter, att uppfostra barn t.ex.
Man brukar ofta säga att det första barnet i en familj blir lite av försökskanin därför att föräldrarna inte har några erfarenheter av att vara föräldrar. En del nya föräldrar har dock en tygghet i sina egna upplevelser av att vara barn genom ett gott förhållande till sina egna föräldrar; andra kan ha motsatta upplevelser. När det gäller det senare fallet, känner jag personer i min närhet som då har förlitat sig på en mer intellektuell än känslomässig strategi och ”hemfallit” åt den för tillfället mest populära barnpsykologin och uppfostrat ”by the book” i övertygelse om att det är så det skall vara, kanske i strid med vad man egentligen skulle vilja göra. Jag menar att detta är ytterligare ett exempel på hur kartan (bombmönstren – och här kan det verkligen bli bombmönster om barnet antas må bra av att ha sin frihet att kasta mat omkring sig) blir viktigare än att agera i den rådande situationen.
Under åtskilliga tillfällen har jag också träffat på lärarstuderande som under sin högskoleförlagda tid får en sorts slagsida åt olika teorier om lärande och bara väntar på att få gå ut och ”omsätta teorierna i praktiken”. Nu skall man alls inte tolka detta som att jag raljerar över teorier om lärande, barnpsykologi eller strukturerade beskrivningar av något utan mitt huvudargument är hela tiden att för att ha någon nytta av begreppsliga beskrivningar måste man också ha en kännedom om det som beskrivs, vilket inte alltid är så lätt, men då, menar jag, måste man också vara så insiktsfull att man inser detta. Man kan inte stå och fundera över vilken psykologisk teori som är mest tillämplig om skolbarn håller på att slå varandra sönder och samman!
Hall slutar sin artikel med att styrning av verksamheter genom frikopplade beskrivningar skapar en viss typ av relationer mellan de styrande och de styrda. De styrda blir ansvariga (accountable) inför de styrande och måste visa upp rätt resultat (”Varför är det så många underkända i din klass?”). Styrning genom att ställa de styrda till svars genom olika mätningar kallas i andra sammanhang för New Public Management och det är det som Liedman i sin bok Hets! riktar en förintande kritik emot.
Alldeles mot slutet skriver Hall att det finns en stor risk att behovet av att visa upp ”rätt” måluppfyllelse eller vad som för tillfället skall kontrolleras, riskerar att motverka möjligheten att bedriva en bra utbildning; detta var kanske inte avsikten med kontrollen? Den senaste debatten härvidlag är väl den om dokumentationsraseriet i våra olika skolformer.
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.