Skadligt mätt

av Michael Fisher (bildlänk nertill)

Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.

Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.
Fortsätt läsa ”Skadligt mätt”

Bästa metoden?

13256762725_9971af33f6_mJohn Hattie och hans metastudier inom undervisningsområdet förefaller stå i någon sorts stjärnglans för vissa debattörer. Hans studier lär ha citerats drygt 4000 gånger i forskningslitteraturen. Själv har jag inte tagit del av Hatties arbeten men det känns som om det är ”nåt lurt” när många ropar ”halleluja” (och kanske blildligt lägger ner palmkvistar dessutom).

I Pedagogiska Magasinet, nr 2 maj 2016, hittar jag en artikel av Lars Lindblom, filosofilektor från Umeå där redan rubriken lyckat enligt Hattie är inte bättre för alla väcker mitt intresse. Nedan refererar jag några av Lindbloms argument och slutsatser så som jag förstått dessa. Som vanligt är det alltid bäst att gå direkt till källan ifall man misstror det sätt varpå jag har förstått.

Hattie fokuserar på begreppet effektstorlek. Lindblom menar att effektstorlek inte verkar fånga vad vi menar med att en undervisningsmetod fungerar. Hattie mäter effekt i genomsnittliga förändringar men detta kan ju innebära att en viss metod gör att det faktiskt går sämre för en grupp elever men att genomsnittet ändå blir positivt därför att metoden gynnar en annan grupp så pass mycket att man anser att en viss metod fungerar och att man därför tycker att metoden är värdefull. Om man istället har en metod som förbättrar för alla, kan denna bli bedömd som en sämre metod ifall den statistiska effektstorleken, medelvärdesökningen – är mindre än vad man angett som gräns för en fungerande metod.

Lindblom hävdar att kriteriet för en fungerande undervisningsmetod bör bör vara att den inte försämrar för någon elev. Utifrån resonemanget ovan drar han följande slutsatser:

  • Måttet på effektstorlek kan indikera att metoder som fungerar dåligt för utsatta elever fungerar bra då effekten genomsnittligt höjs.
  • Ett annat problem är att man förkastar metoder som skulle kunna vara bra för utsatta om man genomsnittligt kan visa positiva effekter.
  • Ett tredje problem som kan bli följden av fokusering på genomsnittlig effekt uppkommer ifall man accepterar och föredrar olikvärdiga resultat om man kan se en eftersträvad positiv effekt

 

Om målet är att utbilda var och en och inte genomsnittsbarnet, är det svårt att se att Hattie faktiskt fångar vad vi menar med en fungerande utbildningsmetod och Lindblom presenterar istället två begrepp som han menar bör vägleda vid val av undervisningsmetod.

Paretoprincipen, vilken innebär att förbättringar bara räknas om de är bättre för åtminstone en person och inte innebär försämringar för någon. Om man resonerar så, fungerar inte Hatties effektmål.

Prioritarianism, vilket innebär att en förbättring för sämre ställda bör väga tyngre än för de som redan har en bra position. Man skulle alltså enligt den principen föredra metoder som gynnar de utsatta framför sådana som ger en lite större förbättring för de som redan har en bra position.

Jag menar att detta tillför en viktig dimension till vårt sätt att tänka om resultat i undervisningen.

I en tid då konkurrens antas driva fram kvalitet blir det svårt för de som ska leda verksamheten att bortse från så stora ”effektstorlekar” som möjligt eftersom media är snara att jämföra och publicera vilka skolor som har ”lyckats” bäst. Att i ett sådant samhällsklimat välja metoder som gynnar utsatta grupper mer än de framgångrika kräver sannolikt ett mod som inte många i ledande ställning besitter.

Till detta har vi ju diskussionen om elitskolor och ”satsa på begåvningarna”. Här kommer man begärligt att slicka i sig Hatties resultat med motiveringen att ”Hatties studier av tusentalet andra studier har minsann visat ..[vad som fungerar]”.

Hur skolan faktiskt utformas bygger i slutändan på ett politiskt/ideologiskt tänkande där man åberopar de studier som man anser stödja den inriktning man argumenterar för (om man åberopar någon forskning alls).

Foto: ”Quotation: ”Statistics mean never havin” (CC BY-NC 2.0) by  Ken Whytock 

 

Skolan – ett system med många komponenter

 

 

Jag läste ett inlägg på nätet om Pisa och sjunkande matematikresultat för svenska skolelever och jag hade ingen direkt avvikande uppfattning i det här frågorna.

Det är emellertid en faktor jag nästan alltid saknar i skoldebatten. I denna finns ett antal olika aktörer; de som oftast kommer till tals är politiker som talar om resurser, skolval, IT och sånt strukturellt; rektorer oroar sig för resultaten och vill inte sticka ut genom att skolan får dålig statistik och ställer därför krav på lärare att de ska komma på något eller i värsta fall godkänna lite oftare. Lärare talar också om resurser men kanske mer konkret i form av de inte kan ha hur stora och disparata grupper som helst. Föräldrar oroar sig – med rätta – för sina barns kunskaper och välbefinnande och kräver att ”skolan” ska lösa det ena eller andra problemet.

Det finns alltså en rad krav och förväntningar på olika nivåer i systemen. Förvånansvärt nog är det väldigt sällan det ställs krav på dem som undervisningen riktar sig till d.v.s. eleverna. Om man nu ser ”skolan” just som ett system där olika komponenter ska samverka för att systemet ska fungera optimalt (detta vet säkert ingenjörer mer om än jag) så måste alla komponenter verka som avsett.

Jag tror att lärare och rektorer gör så gott de kan. Politiker gör säkert så gott de kan också men de kan inte så mycket och kastar därför ofta grus i maskineriet genom att försöka styra så att de stör funktionerna.

Återstår så eleverna själva. Av dessa krävs förstås att de regelbundet infinner sig, gör det de förväntas göra i form av deltagande i lektioner, genomförande av olika uppgifter och en anpassning till olika tidsplaner. Allt detta fungerar förstås mer problemfritt om man smörjer med en god skvätt motivation för uppgiften och rollen som elev.

Om jag skulle våga mig på en slutsats om varför skolan har blivit som den är så tror jag att det först och främst är det katastrofala systemet med kommunalisering av skolan; denna kan t.o.m. vara mer skadlig än den osmakliga kommersialiseringen av skolan i form av s.k. friskolor. För det andra tror jag att elven själv har en stor del i skolresultatens nedgång. Det är omvittnat att just elevkomponenten i skolsystemet inte fungerar på ett sådant sätt att hela systemet fungerar optimalt. Kanske har vi lurat de stackars eleverna när vi har förespeglat dem att det ska vara så roligt och enkelt nu när vi har IT-verktyg så att man inte behöver anstränga sig. Ivrigt påhejade av föräldrar som ser utbildning som något man ”köper” och kan klaga på, blir eleven på något vis fri från ansvar att själv ”kavla upp ärmarna” och ta i när det kärvar.

Jag är medveten om att detta sätt att se på problematiken är förskräckligt politiskt inkorrekt dessvärre.