En slaskhistoria

Kompostodling (bildlänk nederst på sidan)

Senast idag när jag spolade i toaletten tänkte jag på det absurda att vi spolar med vårt dricksvatten.

Jag är uppväxt på landet och under min uppväxt på 50-60-talen var man kanske inte alltid så medveten om vad man släppte ut i naturen. Vi var i och för sig inte så många på samma ställe så påverkan på naturen var nog inte så allvarlig, om den ens var skadlig.

När jag var så liten att jag knappt minns, hade vi utedass men jag tror nog att småbarn begagnade pottan för det ena och slaskhinken för andra innan man gick till sängs.

”Slasken”, hushållssoporna, tömdes på den tiden på ett bestämt ställe utomhus, i  ”slasketunna” som egentligen var en stor träbinge på ett avstånd från bostaden som var en kompromiss mellan bekvämlighet och avskildhet. Efter en tid blev det äldsta hushållsavfallet till jord där ”manshöga” nässlor trivdes. Den kunnige kompostören inser givetvis att en sådan öppen plats kunde bli tillhåll för såväl råttor som kråkfåglar men jag minns inte att detta var något problem.

I vårt nutida hushåll lämnar vi inget matavfall i sopkärlet; det känns som att det är alltför värdefullt för att bara ge bort (även om kommunen tar det tillvara för tillverkning av biogas). Istället lägger vi hushållsavfallet i sluten varmkompost som ger oss massor av värdefull jord.

När mina föräldrar omsider blev ägare till det hus som de själva och generationer av släktingar bebott tidigare, ”utgick ett påbud att alla” enskilda avlopp skulle uppfylla en viss standard. Även om ”slasketunna” då var avskaffad för många år sedan, väckte ”påbudet” naturligtvis berättigad oro för de kostnader sådana krav riskerade att medföra för den med förhållandevis liten budget.

För att göra en lång histora kortare så kände min far till att det fanns diken med infiltrationsbäddar av grus för avrinningen från omkringliggande åkrar till den närliggande sjön. Och nu var det så lyckligt att vårt avloppsvatten, alltså det som kom från trekammarbrunnen, som regelbundet slamsögs på fasta partiklar, rann till dessa redan iordninggjorda diken. Föräldrarnas hus och ytterligare ett behövde således inte gräva nytt avlopp. Kommunens tjänstemän skrev därför intyg på att avloppet var godkänt. Det blev stor glädje och även tacksamhet mot far som hade koll på hur dikena gick och därmed ”räddade” de två fastighetsägarna från de utgifter som nyss hotat. När jag sedermera sålde huset något decennium in på 2000-talet, var den nye ägaren glad åt just detta intyg, vill jag minnas.

Om uttal av ”slasketunna” – en fonetisk utflykt
I den syddalsländska uttalskonventionen läggs betoningen på det andra ledet i det här sammansatta ordet. Om man skulle försöka sig på en fonetisk beskrivning, påminner betoningen om engelskans ”secondary stress” som vi har i ‘examinátion. Vidare är termen att betrakta som bestämd form i exemplet: ”Släng’et i slasketunna!” och som obestämd i exemplet ”e’ slasketunna” endast åtskilda av ett mörkt a som i ”har” i bestämd form och ett ljusare som i ”hatt” i obestämd form. Det inledande ljudet, representerat av sl-, antar ett sje-ljudsliknande uttal, dock inte som i ordet ”fors” utan av ett ljud där luftströmmen passerar lateralt bredvid tungan främst på den ena sidan alltså inte mellan tungspetsen och tandvallen (apiko-alveolart) som i fors. Slutligen är är u-ljudet öppnare och mera bakre än i ”hus” mer likt ett göteborgskt ljud som i  ”grunna på”.

Fotolänk: ”Zucchini im Kompost” (CC BY 2.0) by blumenbiene

”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo

Snöröjt

Snöröjaren (kompletterande text längst ned)

Blötsnöfallet för några dagar sedan skapade ett akut behov av snöröjning.

På vår gemensamma gård hemma (ca 14×32 m) hade det redan kört fordon som skapat vallar och hårdpackad snö framför de tre husen (framför två egentligen). När snöfallet avtog fram emot eftermiddagen, tyckte jag att det kunde vara rimligt att jag, som ju är pensionär,  gjorde en insats, så att mina mer nyttiga och yrkesverksamma grannar inte skulle behöva hålla på med snöröjning efter jobbet.

Eftersom vi är gemensamma ägare av en ”bôsastor” snöslunga borde det ju inte vara något större problem att röja planen. Jag plockade därför ut nämnda maskin ur ett garage, fyllde på bensin (givetvis alkylat av miljöskäl) och drog igång maskinen på första draget.

Vi brukar börja närmast husen och bit för bit skicka iväg snön med snöslungans imponerande kraft tills vi avslutar vid andra sidan; ett särskilt kapitel brukar vara den vall som kommunens plogare lägger upp framför vår 14 m breda utfart mot stora vägen.

Med fullt gaspådrag kastade jag mig över det tunna, blöta snölagret inne vid husväggen. Tre vändor – motsvarande ungefär den bredd det kräver att köra ner en bil och gå torrskodd ur denna – lyckades jag köra innan det var stopp för att den blöta snön stockade sig. Det blev till att rensa utblåsningsröret med ett krattskaft. Så gick det några meter innan det blev stopp igen och den stora maskinen suckade till och stannade av utmattning.

Nu var det inte bara att ”rensa röret” utan jag blev också varse vad ”tvåstegsslunga” innebar. Jag tror att alla har en idé om att en snöslunga har en sorts anordning som går horisontellt och matar in snön; jag har förstått detta som det första steget. Det andra steget däremot består av en vingförsedd anordning som roterar vinkelrätt och vertikalt bakom den första. Den senare är säkert viktig för att kasta snön särskilt långt och kraftfullt.

Jag insåg snabbt att det var den där bakre – det andra steget – som var problemet för även om jag rensat den främre mataren satt den bakre ”som berget”. Efter åtskilliga upprensningsaktioner fann jag för gott att ge upp.

Nu hör det till saken att jag just hade skaffat en liten snöslunga – en s.k. enstegssnöslunga – åt min son, som har en lång trottoar utanför sitt hus, vilken han förväntas röja så att den blir framkomlig för allmänheten. Jag fann blötsnön vara ett utmärkt tillfälle att testa den lilla ”enstegaren” med en förhållandevis liten fyrtaktsmotor eftersom jag ännu inte levererat maskinen till sonen.

Det var naturligtvis inte läge att försöka röja hela planen med den lilla ”trottoarslungan”, som man dessutom måste putta själv,  men jag upptäckte att den faktiskt fungerade – efter sin förmåga – avsevärt bättre än den stora då det bara var att köra ner krattskaftet i röret när det var stopp och så var den redo att köra igen.

Den mesta snön fick alltså ligga kvar och grannen hade i alla fall fått en ränna att köra ner sin bil i. Nästa dag låg vallarna och bilspåren kvar. Man hade lovat frost (som ju inte blev så mycket av) och jag tänkte, att om det fryser i de här spåren kommer det inte att gå att köra slunga även om snön är torr och fin. Jag beslutade mig därför att göra ”på gammalt vis” (som prästen hemma i Dalsland brukade säga i söndagsgudstjänsten) och skotta för hand.

Om man ska ge en kort bakgrundshistorik till mitt snöskottande, kan jag berätta att jag skottat den här gården för hand – ensam – under många år innan min nuvarande yngre granne flyttade in och tyckte att det var mer eller mindre självklart med en snöslunga.

Då jag skottade själv använde jag en sån där snösläde (ja flera olika för de tar slut) som man inte behöver lyfta snön med, utan man kan köra snön framför sig och tippa av den vid det stup som lägligt ligger utanför planen. Jag brukade alltid gå ut utan ambition att bli färdig snabbt och köra på tvären åt ett håll (åt stupet) och ta så brett jag orkade. Var det blöt snö kanske det räckte med 15-20 cm åt gången. Det tog sin tid men gården brukade bli fri från snö till slut.

Efter att vi skaffat snöslunga gemensamt har vi inte längre någon snösläde men vi har förstås varsin snöskyffel. Nu stod jag alltså där med en liten, men bra, snöskyffel och en massa tillkörd och spårad blötsnö som inte snöslungan rådde på. Vad göra? Jo, det blev till att röja ”på gammalt vis” med  snöskyffel. Eftersom gården är stor var det inte rimligt att köra snön framför sig med skyffeln utan jag lastade helt enkelt upp den i skottkärra och tippade där jag brukade tippa när jag handröjde senast.

Ingen brådska tänkte jag där jag envist lastade snöslask i skottkärran; det har gått förr. Jag skrattade för mig själv: här går jag och tränar alldeles gratis och så finns det folk som betalar för att gå på gym. Inomhus dessutom!

Jag var faktiskt lite stolt när jag var klar. Jag klarar det ännu vid 70 års ålder!

Foto: ”Snöröjaren” är ett foto av en miniatyrfigur – tillverkad av min dotter till födelsedagspresent – av hennes far som snöskottare, alltid iförd en gammal, sliten, orange parkas. Originalet har en hedersplats hemma.

 

Hört men inte sett

Lurar med radio

Jag har ett par billiga hörselskydd med radio, som jag köpt på Claes Ohlson för ett bra tag sen. Jag använder dessa när jag ska dammsuga, klippa gräs, köra vinkelslipen, såga med bandsåg och en massa andra normala saker. Men vad som möjligen kan vara lite onormalt är att jag förvarar dessa hörselskydd med radio vid min säng och därstädes använder dem för att lyssna på radio vid olika tillfällen. Alldeles utmärkt! Eftersom de även isolerar utåt, stör de inte henne som ligger i sängen bredvid mig sedan åtskilliga decennier.

På äldre dar kan man man inte alltid räkna med att sova oavbrutet från morgon till kväll, även om jag i allmänhet sover alldeles utmärkt. Då och då händer det att man vaknar vid ”fel” tillfälle och då fungerar det alldeles utmärkt att sätta på sig lurarna och lyssna på något program i radion; oftast är det P1 som fungerar bäst eftersom man i allmänhet håller på att utreda någonting där som kräver lyssnande och då sover man snart igen.

Idag på juldagens morgon vaknade jag olämpligt tidigt och satte därför på mig lurarna i vanlig ordning. Inte oväntat var det dagens julotta som pågick i radion och eftersom jag tycker om vacker körsång lyssnade jag en stund och föll snart i sömn tills jag åter väcktes till kortvarigt medvetande av ”underbar korus av röster”. När jag sen vaknade, förstod jag att julottan måste vara över för det talades om kommande oväder. Väderrapporten brukar oftast hålla mig vaken och när den var slut var det som vanligt Morgoneko med de nyligen timade gräsligheterna världen över. Efter Ekot annonserade hallåmannen (som idag var en kvinna) att det skulle komma en dokumentär betitlad Flygkraschen i Ishavet.

Eftersom jag alltid varit lite svag för äventyr i polartrakterna, fortsatte jag att lyssna. I korthet handlade programmet om en flygresa med ett litet tvåmotorigt flygplan över nordöstra Kanada över till Grönland för vidare resa till Europa och Sverige. Mitt ute över Ishavet stannar först den ena motorn och sen den andra och det blir glidflykt ner i vattnet. Det var ju inte så bra, för att använda ett understatement.

Jag ska inte vare sig föregripa utgången eller bli detaljerad om programmet utan mitt ärende är ett helt annat, nämligen hur en dokumentär med enbart människor som pratar – sparsamt interfolierad med ljudeffekter och musik – kan bli så oerhört spännande.

När jag låg där i min säng med radion i hörselskydden, var jag 100% närvarande, något som dessvärre inte julottepredikanten lyckades med och jag led verkligen med de två männen som hamnat i Ishavet i absolut ”ingenstans”, visserligen iklädda torrdräkter men utan all övrig räddningsutrustning.

Hur kan man leva sig in i situationen så starkt med enbart en berättelse och utan några som helst bilder? Idag ser vi ju allt på video och någon förklarar vad vi ser. Men berör det oss? Jag fruktar att till och med den enorma nöden i Aleppo och andra krigsskådeplatser blir till en sorts kuliss som egentligen inte ”når in”. Undantaget var kanske den lille pojken som flutit iland på en strand.

Jag tror att radiodokumentären fungerar på samma sätt som när man läser en bok där man själv får måla upp en inre bild av skeendet och därigenom blir delaktig på ett annat sätt än om man bara ”tittar på” det som sker. Som en kuriositet kan jag nämna att jag helt kort nämnde den personliga inlevelsen i böcker för en mig närstående person och vi var båda överens om att ”de svarta ryttarna” i Sagan om ringen aldrig tillnärmelsevis varit lika skräckinjagande på film som när man faktiskt läste texten för första gången. Jag minns forfarande hur håret bokstavligen reste sig på armarna på mig första gången de svarta ryttarna verkligen visade sin farlighet, jag tror att det var vid ”Weathertop Hill”.

No pics – no story eller något liknande brukar det heta. Den fråga jag ställer här är: Har vi blivit så bild- och videoberoende att vi alltmer förlorat förmågan att – långsamt – ta in något från någon som berättar eller från något som kräver läsning?

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank 

Skilda världar eller mötesplatser?

 

Jag har den bisarra egenheten att ha ett par hörselskydd med inbyggd radio i en hylla bredvid min säng. Om det är så att jag inte kan sova, sätter jag på mig dessa och lyssnar på radio, alltid P1. Det finns en rad fördelar med detta: först och främst stör jag inte hustrun i sängen bredvid (att inga yttre ljud tränger in är givetvis också en fördel). Men det är inte alls detta jag ska berätta om här.

På Annandagens morgon, ganska tidigt, råkade jag komma in i ett program som handlade om barnens kultur (Barnens Kultur http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4755). Jag fastnade för något som jag tyckte hade generell tillämpning och som jag tyckte jag hade träffat på i något annat sammanhang.

Programledaren talade om att man skapar miljöer för barn utfrån vad vuxna tror roar barn. Lekplatsen är ett exempel på detta; det kommersiella leklandet är ett annat. Genom att skapa dessa lekmiljöer konstruerar man i själva verket en barriär mellan barnen och de vuxna, då de vuxna tilldelas rollen som övervakare av barnen eller helt enkelt utestängs genom sin storlek.

Vanligtvis betraktar vi kanske inte lekplatsen eller leklandet på det här sättet då vi ser att barnen faktiskt har roligt – men på de villkor de vuxna har föreställt sig att barnen vill ha eller behöver. Rutschkanor och klätterställningar är ju exklusivt till för barnen och här finns inga möjligheter att mötas i något som liknar gemensam lek. Sandlådan kan möjligen erbjuda ett undantag här då även den vuxne kan hjälpa till och finna intresse i att gräva och bygga. Men inte kan väl sandlådan mäta sig med en strand med både sand och vatten? Det kan däremot högläsning där barn och vuxna möts på respektive villkor: den vuxne är läskunnig men båda kan fascineras var och en på sitt sätt av en berättelse – man upplever något tillsammans.

När jag lyssnade på programmet, kunde jag inte låta bli att tänka på djuren och deras ungar som uppfostras av föräldrarna – oftast modern – i en naturlig men ofta farlig värld. Djuren måste lära sig att vara barn i en vuxenvärld; det var just ett av de uttryck man använde i programmet: att vara barn i en vuxenvärld (med allt vad detta innebär). Nu har vi en tendens att separera världarna.

Djurens ungar deltar men på de villkor föräldrarna bestämmer; de deltar dock inte i någon konstlad värld utan i den verkliga världen som visserligen är farlig men som man måste kunna agera i som ungdjur och senare som vuxen. Det finns något i detta som jag tycker är värt att tänka vidare på. Jag tror att orden delta och iaktta är några nyckelord härvidlag.

Jag har också en yrkesmässig relation till detta med att delta på de villkor man kan. Under min tid som folkskollärare älskade jag – förutom det vanliga klassrumsarbetet – att göra saker tillsammans med barnen där vi kunde delta i samma aktiviteter utifrån vars och ens villkor. Det kunde handla om att delta i bollspel, leka i simhallen, åka skridskor, tälta eller cykla i terrängen. Jag tror att såväl barn som vuxen hade stort utbyte av detta därför att det inte var någon konstlad aktivitet med tydlig gräns mellan lek och vuxenverklighet. Därtill tror jag att den vuxne – kanske likt djurens föräldrar – blir till en sorts förebild. Personligen har jag alltjämt ett starkt minne av min egen lärare i folkskolan som spelade fotboll och åkte skridskor tillsammans med oss utan att låtsas att han lekte; han svettades och kämpade som vi även om han var mycket större och starkare.

Sammanfattningsvis tror jag att detta är de viktiga slutsatserna:

  • Skapa inte gränser med konstlade miljöer för barn!
  • Delta på riktigt – låtsas inte leka!
  • Var en förebild för hur man agerar i en naturlig miljö!

”Bror duktig”

Jag skrev tidigare att det kan vara lämpligt att avstå från sådana elektriska installationer som normalt ska utföras av behörig elektriker. Att byta och koppla in en ny tvättställsblandare är däremot inte någon särskilt livsfarlig uppgift. Att byta låskolvar i ytterdörrar är också en väldigt enkel uppgift när man väl vågat sig på att skruva upp de två skruvarna till vredet på insidan.

Det är emellertid en betydligt mer komplicerad uppgift att åtgärda ett innertak vilket efter den gångna tidens oupphörliga regnande och blåsande råkat bli vattenskadat. Den första åtgärden här måste ju bli att liksom dianosticera själva problemet och för detta måste man först upp på vinden för att lokalisera läckan och i nästa skede måste man även upp på själva yttertaket för att se om något har blivit skadat under stormen och om man eventuellt skulle kunna göra något åt detta.

(Det finns subtitles; aktivera om du vill se dessa)

Det är alltjämt mycket osäkert ifall jag lyckats åtgärda problemet. Inte vill man ju önska sig mer regn heller.

 

Se din hårddisk

Ibland tycker man att man är riktigt duktig och om en stund ska jag förklara detta.

 

 

Jag är sedan många år tillbaka en övertygad Linuxanvändare på min dator av en rad olika skäl: det är gratis, det är snabbt, det är liten risk för virus och det finns hur många program som helst att hämta hem från säkra platser s.k. repositories.

Nu är det emellertid så att det kan vara praktiskt att även ha en Windowsinstallation på sin dator eftersom Windows trots allt bök är det mest använda operativsystemet och att tillverkare av mjukvara och kringutrustning dessvärre anpassar sina grejer till Windows. Sammanfattningsvis är det alltså ibland bekvämt att ha Windows att tillgå; det är alltså inte så att det är bättre på något vis.

Windows har ganska nyligen lanserat version 10 av sitt operativsystem. Det kom ganska snabbt efter version 8 som jag inte tror att någon var särskilt förtjust i. På min stationära dator som jag köpte för några år sedan hade jag tillsammans med min Linuxinstallation en Windows 7-version. Förutom att Windows alltid hållit på med eviga uppdateringar vid olämpliga tillfällen, eftersom det startas högst någon gång per vecka, har det fungerat för det jag velat göra; det har främst varit en tjurig skanner från Epson som vägrat fungera i Linux som krävt windowsstart.

För ett litet tag sedan började det dyka upp lite ”fönsterrutor” nere till höger på skärmen och det visade sig att jag skulle få uppdatera min Windows 7-version till version 10 utan kostnad. Jag väntade länge med detta då jag vet att det alltid händer saker när man uppdaterar eller uppgraderar.

I alla fall klickade jag på uppdateringen häromdagen och så satte det igång. Efter många timmar var det så klart och även om det mesta så likadant ut som tidigare uppstod genast problem. Den tjuriga skannern fungerade nu inte heller i Windows och plötsligt var mitt virusprogram från Norton borta; min ”testversion” hade upphört informerades jag om trots att jag har flera månader kvar på min prenumeration. Nåja detta löste sig efter timmar av pysslande och hämtande av nya drivrutiner, men det var egentligen inte detta jag skulle berätta om.

Jag kör alltså en s.k. ”dual-boot” på min dator, vilket innebär att jag kan starta min Linux Mintinstallation eller, om jag så vill, min Windowsinstallation. Linux är mera generöst och det mesta (utom skannern då) brukar fungera bara man sätter i usb-sladden. Dessutom kan jag se min Windowspartition och alla filer där från Linux. Däremot kan inte Windows se mina filer i Linux (bra tycker jag!).

Nu var det emellertid så att efter uppgraderingen till Windows 10 hade det här lömska operativsystemet varit inne och rört även i min Linuxpartition. Ingen av hårddiskarna gick att montera. Visserligen fungerade allt var för sig men jag kunde inte ”kika in” i Windows när jag körde Linux och så vill jag inte ha det. När jag klickade på hårddisksymbolerna – som var fullt synliga – men inte läsbara, kom det kryptiska (inte så märkvärdiga för den som kan) meddelanden om att disken var ”unsafe” eller att det var ”unclean files” och att båda diskarna var i hibernerat läge d.v.s de ”låtsas” sova men ligger liksom på lur med alla information i behåll så att de kan starta snabbt.

För att nu komma till saken lyckades jag leta upp att när man stänger av det nyare Windows 10 så stänger man egentligen inte av på riktigt utan man sparar massa information så att systemet ska starta snabbt igen. Jag kopierade en del av meddelandet som talade om problemet och sökte på nätet. Slutligen hittde jag ett forum där jag fick reda på detta om hiberneringen och snabbstarten. Så här stod det:

For windows 10, I figured out how to turn off the fast startup. Did one screencast to solve that. Go to Control Panel > Hardware and Sound > Power Options > System Settings Then click on ‘Change Settings that are currently unavailable’ and remove tick from ‘Turn on fast startup’. Source : blog.shahariaazam.com/fast-startup-turn-on-or-off-in-windows-10

För säkerhets skull gjorde jag även följande:

If you still aren’t able to mount without getting errors, you may need to turn off hibernation completely. Open an elevated Command Prompt (right click on the shortcut, click on “Run as Administrator”), and input:
powercfg /h off

Efter detta fungerade hårddiskarna som vanligt igen! Lite dumt förstås att jag gjorde två åtgärder eftersom jag inte vet om de fungerade var för sig eller om det var kombinationen.

Jag kan inte så mycket om sånt här, men om man har lite tid brukar man kunna reda ut både det ena och det andra. Kanske inget som har livsavgörande betydelse men man känner sig lite bättre efteråt, onekligen. Datorproblem gnager på något sätt.

Plånboken och samhället

Castanza Wallet by rbieber, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  rbieber 

 

 

Under snart ett decennium har ”plånboken” stått i centrum för vårt ekonomiska tänkande. När nu regeringen höjer en del skatter, låter inte katastrofropen från näringslivet vänta på sig, ja kanske även från alla oss som har tränats i att rikta fokus mot plånboken.

Hantverkare, politiker, lobbyister, ledarskribenter och näringslivet generellt upphäver nu ett samfällt skri i hopp om att vi ska koncentrera oss på den egna plånboken och finna att staten blir mindre generös mot alla de som redan hade en hel del i plånboken. De som redan innan hade tomt kanske inte märker någon omdelbar skillnad.

Om vi håller oss till det lilla sammanhanget – plånboken – det som borgerligheten vill få oss att fokusera på, blir vi säkert lite missnöjda när den egna takomläggningen och badrumsrenoveringen blir en hel del dyrare med minskat ROT-avdrag. Hantverkarna och plånboksväktarna förenas sannolikt i gemensamt  missnöje när staten inte längre subventionerar arbetskostnaden lika mycket som tidigare. (Flera av kritikerna mot ROT menar att ”bidrag” är en mer adekvat benämning på det som numera benämns ”ROT-avdrag” och att det i högsta grad är orättvist att de skattepengar som alla är med och betalar ska ges i bidrag enbart till de som har möjlighet att utnyttja detta).

På samhällelig nivå är det förstås tveksamt om staten ska subventionera en bransch med skattepengar, ”skattebetalarnas pengar” som det har hetat under det decennium vi har fått lära oss att titta i den egna plånboken, hellre än att se till samhällsnyttan i stort.

För mig låter budgeten hoppingivande (även om jag måste betala mer för reparation och ombyggnad) när man vill satsa på bostäder samt hälso- och sjukvård d.v.s. den samhälleliga välfärd som stått under attack under de borgerliga åren.

En känd vänsterpolitiker utanför regeringen betecknar budgeten som ”[b]ra för klimat, rättvisa och produktivitet”.