Kategorier
e-reader informationsteknologi litterarur media samhälle skola teknik utbildning

Läsplatta?

Läsplatta
Läsplatta
    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Kategorier
education forskning informationsteknologi politik samhälle skola teknik

Plattor, mobiler och annan teknik för lärande

abstract three dimensional representation of cyberspace and the internetPedagogiska Magasinet 2/16 skriver förtjänstfullt flera inlägg under temat: bortom skärmen. När jag läst flera av dessa artiklar och sålunda påverkats i generell mening tänkte jag presentera några egna tankar.

Jag har alltid varit kritisk till halleljujaropen om informationsteknikens välsignelser i undervisningen. Jag var med som Skolverksexpert redan under 90-talet och åkte runt i skolor och rapporterade om deras IT-satsningar. Den generella inställningen då var att ”vi måste med på tåget” för elevernas skull. På den tiden fanns det mången lärare som våndades och åsåg hur deras undervisning nedvärderades som ”gammeldags” eller ännu värre ”bakåtsträvande”.

Då var det uppbyggnaden av nätverk som gällde och tillgång till Internet (på den tiden på stort I!). Idag finns nätverk, datorer, surfplattor (läsplattor!) och mobiler som något helt självklart.

Parallellt med ropen om att skolan måste följa med sin tid har det också hörts pedagogiska argument om att man lär sig bättre med IKT än utan. Det sista är förstås ett påstående som i stort sett är  gripet ur luften. För att problematisera detta behöver man nog försöka inse vad lärande innebär och vad som krävs. Här kan man med fördel gå till sig själv.

Är jag verkligen intresserad av att lära mig något är internet en outtömlig källa.

  • Vill jag lära mig en enkel procedur som att byta vevlager på en cykel, finns nästintill  obegränsat med instruktionsvideor.
  • Vill jag lära mit att undvika de värsta fällorna när jag rollar en kajak får jag en mängd tips och filmer på nätet.
  • Vill jag träna mig att sjunga Vivaldis Gloria i kör finns såväl stämmor som partitur som hela konserter på nätet.
  • Vill jag förbereda en föreläsning om utvecklingen av lärandeforskning finns obegränsat med material.

 

För all instruktion gäller att man måste vara rimligt kunnig innan man låter sig instrueras på nätet. Min devis – som redan fanns i min avhandling –  är att ”den som inte kan något hittar heller inget (av värde)”. Man kan lätt kontrollera detta på ett område där man inget kan. Vad är sant? Vad är viktigt?

Det är således två villkor för lärandet som måste uppfyllas till att börja med: man måste ha viljan att lära samt ha en förmåga att värdera. Dessvärre räcker det inte med dessa två villkor utan man måste även kunna avgöra vad som är relevant i en skolsituation. Det verkar som om detta är ett stort problem idag.

I ett kommersialiserat samhälle som vårt översvämmas nätet av såväl information som möjligheter att fokusera på något annat än vad som är relevant i skolan, allt från ren distraktion till fokuserat motstånd (Facebook, Periscope).

Med nätets omedelbara behovstillfredsställelse och självbekräftelse blir skolan helt enkelt för ”jobbig”. Detta är ju ingalunda något som bara gäller barn. Om det inte skulle gälla även vuxna, skulle säkert de kommersiella tv-kanalerna med reklam, flärd och annat trams ha svårt att hävda sig gentemot ett mer balanserat utbud i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Att rakt av säga att lärande gynnas av IKT  (bara för att man vill det) är förstås alltför enkelt och rent nonsens. Lärande som vetenskapligt begrepp har ingen direkt koppling till IKT. Däremot har vi alltid brukat olika redskap (i vid bemärkelse) för att underlätta våra olika uppgifter, alltså även lärande.

Utifrån mina exempel av eget lärande ovan är det lätt att förstå att det är en stor fördel att faktiskt kunna både se och höra Vivaldis Gloria och att dessutom få tillgång till noterna. Givetvis kunde jag beställt noterna från en återförsäljare och köpt en skriva med inspelningen, men jag menar att jag gynnats av att allt finns att hämta på nätet. Idag finns också en enorm litteraturbank på nätet där man kan ladda ner böcker gratis (när inte kommersiella interessen sätter käppar i hjulet). Givetvis finns även material för sådana områden där mitt kunnande är begränsat och som jag därför inte ger exempel på här enligt min devis ovan.

Min första slutsats blir därför att internet kan vara en fantastisk källa till lärande. Detta innebär dock inte att jag ser någon fördel med att elever sitter och petar på mobiler eller plattor på lektionstid på måfå.

Jag har alltid hävdat att själva undervisningens essens innebär att någon (läraren) som kan något vägleder de som ännu inte kan (tror att betydligt mer namnkunniga pedagoger än jag stödjer detta).

Många ropar idag på förbud och att lärare ska få rätt att beslagta mobiler. Jag är generellt emot förbud eftersom det skapar så negativa känslor (förbud är till för att brytas?). Mobilen skulle ju tvärtom kunna vara ett fantastisk redskap för engagemang kring det som lektionen handlar om även om jag vet att det finns svårigheter i praktiken.

Den optimistiska och förenklade uppfattningen om att IKT generellt skulle förbättra lärandet är nog ganska riskfritt att avfärda. Jag tror naturligtvis att tekniken kan vara till stor hjälp, men detta innebär alls inte att mer IKT leder till bättre lärande. Hittills verkar det dessutom som om det motsatta förhållandet gäller.

Nu tycker jag emellertid att det även finns skäl att vara på sin vakt mot de som tror att IKT faktiskt orsakar sämre lärande. Här är det sannolikt någon annan variabel som samvarierar med mängden tillgänglig teknik och som inverkar på försämrade resultatet. I en facebookdiskussion där vi diskuterade lärande myntade en av deltagarna begreppet ”mental frånvaro” och detta tror jag förklarar resultaten mycket bättre än mängden teknik som används i undervisningen.

Exemplen ovan där jag beskriver mitt eget lärande på  nätet antyder en hög (mycket hög) mental närvaro därför att jag väldigt gärna vill lära mig något. Nu haltar den här beskrivningen något; visserligen har jag en hög mental närvaro för att lära mig något men hur blir det om man har en hög mental närvaro att lära något som inte står i samklang med skolans mål?

Här ser jag det stora problemet: i ett genomkommersialiserat samhälle vill man faktiskt lära annat än det som är skolans mål. Det är omvittnat att många unga drömmer om att bli ”kändis”, programledare, idrottsprofil etc. Längre upp i åren vill man kanske bli mäklare livsstilscoach, bloggare eller liknande. I samtliga fall känns antagligen såväl matematik som Antikens dramer ganska meningslösa, ja, kanske t.o.m. språk om det inte är engelska (läs: amerikanska)!

Detta lämnar oss stående med insikten att det inte är informationsteknikens fel att PISA-resultaten är dåliga utan istället är det ett samhälle där man betonar flärd, berömmelse, pengar och konsumtion.

Så kom inte dragandes med Sofokles, Dostojevskij, alegebra eller ens Pythagoras’ sats eller nåt annat som är gammalt och ansträngande! 

Foto: ”Digital Graphics” (CC BY 2.0) by  Steve A Johnson 

Kategorier
fritid informationsteknologi media samhälle teknik

Digitala böjelser

"Princesses and Their Phones" (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics
”Princesses and Their Phones” (bildlänk nedan)

Jag kommer på mig med att vara beredd att ”googla” när jag läser något i en tidning i bastun. Det känns onekligen lite naket (!) att vara utan möjlighet att direkt ta reda på något man undrar över. Hur gjorde man förr? Jo, man fick vänta.

Från min barndom hemma minns jag när ”tipset” kom på radion d.v.s. stryktipsraden. Av någon anldening verkade alltid den rapporten komma som en överraskning. Det utlöstes en febril aktivitet i sökandet efter en penna. Hittade man ingen fick man i uppgift att memorera (komma ihåg, alltså) de tre eller sex första resultaten (1, 2, x; 1, x, 1; …). Ofta misslyckades man av olika skäl att ”fånga” raden och då blev det till att vänta, antingen till en kommande sändning eller tills tidningen kom dagen efter. Vänta med att stilla sin nyfikenhet fick man i varje fall. Kanske inte helt skadligt? Det finns ju åtskilligt inom psykologin om omedelbar respektive uppskjuten behovstillfredsställelse (”Den som väntar på något gott...”).

Som av en händelse läser jag vid samma tillfälle i bastun en liten krönika med titeln Farmor hade varken mobil eller dator av Annika Lykta (LFT 27 januari 2016). Hon berättar där om sin bortgångna farmor som föddes 1926; hon ägde aldrig vare sig mobiltelefon eller dator och hon kände följaktligen inte till Facebook, Twitter eller Youtube. Däremot kände hon till mycket om blommor och om skogen och hon tyckte om att läsa böcker och baka.

Barnbarnet, Annika, använder sin mobiltelefon flera timmar om dagen och älskar att världen har krympt och att man enkelt och billigt kan kommunicera med vänner på andra sidan jorden. Men vad händer med oss när allt fler av oss tenderar att ha mer fysisk kontakt med sin mobil, surfplatta eller dator än vad vi har med andra människor?

Annika tänker tillbaka på sin farmor som aldrig ägnade sig åt mobilen och datorn utan istället hittade på fantasilekar om pirater och andra äventyr. De klippdockor som hon och farmor gjorde slog vilken Barbie som helst.

Jag får faktiskt en tankeställare när jag läser detta. Jag tänker först på min egen mor som alltid tog sig tid med barnbarnen oavsett hur många praktiska göromål som väntade. Hon var född 1914 och hade förstås aldrig ägt vare sig mobil eller dator; jag kan inte ens föreställa mig att hon någonsin skulle prioriterat det egna surfandet framför sin närmaste omgivning om hon haft möjlighet. Idag läser vi ju att mobilen många gånger till och med går före kontakten med de egna barnen.

Jag tror dessvärre att mobilen tenderar att även skada samtalet mellan vuxna; den som har en del av sin uppmärksamhet riktad utåt nätet vid samtal kommer att föra en ganska begränsad kommunikation. Jag finner gott stöd för denna uppfattning hos den världskända amerikanska psykologen Sherry Turkle som hävdar att en övertro på digital kommunikation skadar vår förmåga att samtala öga mot öga som ju är det mest utmärkande för oss människor.

Vårt beroende av att ständigt vara uppkopplade tar sig ibland bisarra uttryck när vi mitt i en konversation med andra kan be om ursäkt för att kolla ett meddelande på mobilen; vi skulle ju aldrig plötsligt slå upp en bok mitt i en konversation! Turkles diagnos är att vi tenderar att vända oss till mobilen istället för till varandra i en rad olika situationer både i familjen och på jobbet.

Turkle ordinerar att vi ska skaffa oss ”heliga platser” (sacred spaces) i vårt dagliga liv där vi befriar oss från mobilerna. Vi ska också avliva myten om multitasking (att göra flera saker samtidigt) för gott; det är inte effektivt och det främjar inte förmågan till empati. Istället bör vi kräva unitasking, en sak i taget. Generellt ska vi motstå frestelsen att se mobilen som det universalmedel som kan ersätta allting. Läs intervjun med Sherry Turkle här: http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/10/reclaiming-conversation-sherry-turkle/409273/

Tänkvärt; jag ska försöka lägga undan surfplattan medan jag ser på tv. En god start förhoppningsvis.

Foto: ”Princesses and Their Phones” (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics 

Kategorier
e-reader

Är e-bokläsaren på utdöende?

På Twitter (var annars?) fastnar jag för ett inlägg med titeln Long live e-book reading but are e-book readers dead? där en person vid namn Ben Showers gör en jämförelse mellan ebokläsaren och armbandsuret.

Det finns en pågående berättelse om att allt fler slutar att använda armbandsur eftersom man ju ändå kan kolla tiden i sin smartphone. På ett generellt plan handlar detta om att det är lite opraktiskt att bära omkring på ett redskap som enbart kan visa tid (och oftast datum) när man kan ersätta detta med något som har så många fler funktioner. Det är alltså ur ett sådant perspektiv som man ställer frågan om huruvida läsplattan (alltså inte surfplattan) kommer att bli en kortlivad företeelse historiskt.

iRiver Story eBook Reader Review by Andrew Mason, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Andrew Mason 

En läsplatta och en surfplatta kan kanske ses i analogi med armbandsur respektive smarttelefon där det ena verktyget har en begränsad funktion medan det andra har massor. På läsplattan kan man läsa text; på surfplattan kan man i princip göra det man kan göra på en dator, enkelt uttryckt, men den är lättare och kan stoppas i fickan, oftast.

Nu har jag själv faktiskt lite erfarenheter av båda verktygen och jag tänkte berätta lite om dessa. För ett halvår sedan köpte jag en läsplatta, en ”ebook reader” med s.k. elektroniskt bläck. Skärmen är alltså inte bakgrundsbelyst, vilket innebär att jag måste ha ljus för att läsa precis som när jag läser på papper. Bakgrunden har en svagt gråaktig nyans och i det fall man skulle befinna sig i starkt solsken bländas man inte utav det vita papperet utan läsbarheten blir bara ännu bättre. Vi vet ju alla hur det blir när skärmen på mobilen eller vår laptop kommer ut i solen; det blir praktiskt taget omöjligt att se detaljer för att inte tala om att fotografera.

Nexus 10 by MailCone, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  MailCone 

Sen någon månad tillbaka har jag också erfarenhet av en av de nyare surfplattorna i fickformat (Android förstås i mitt fall). Den erbjuder en förförisk upplevelse med sin knivskarpa skärm och snabba reaktioner. Att läsa en e-bok på den inomhus är hur elegant som helst. Eftersom det är vinter, har jag avstått från att sitta i trädgården eller ligga på stranden och läsa i starkt solsken.

Jag har dock redan lagt märke till en del avgörande skillnader när det gäller läsning och då talar jag inte om surfplattans oändliga möjligheter att komma åt innehåll, spela musik, visa bilder och video, kommunicera på Skype etc. Det är inte den jämförelsen jag vill göra här.

På surfplattan kan jag enkelt förstora och förminska text genom att ”nypa” men texten ligger som en flytande kaka och om jag förstorar för mycket försvinner ju en del. Epubformatet kompenserar förstås för detta men det finns ju många andra format. På läsplattan ligger texten stilla men det är lite knepigare att ändra storlek eftersom den aktuella plattan inte har pekskärm utan tangenter.

Lite störd blir jag också av att man hela tiden måste akta sig för att råka peka på skärmen oavsiktligt på surfplattan för då händer nästan alltid något som avbryter eller stör läsningen. Läsplattan är som ett papper; texten ligger där den ligger.

Om man läser skönlitterära böcker vill man nog bara läsa utan att hålla på att anteckna, men om man läser facklitteratur eller artiklar, som jag ofta gör, vill man gärna göra noteringar. Att inte kunna göra noteringar i texten var egentligen den största besvikelsen men den läsplatta jag skaffade. På surfplattan finns massor av olika möjligheter beroende på vilket läsarprogram man valt att installera.

Båda plattorna har wi-fi. Läsplattan kan man koppla upp till en bokhandel och köpa direkt (gäller förstås också sufrplattan där man kan koppla upp som med en dator). Däremot har jag inte lyckats lägga in adress till bibliotek (om detta går) utan här får man gå via datorn och hämta hem böckerna via det vanliga ”rättighetskrånglet” (DRM) i Adobe Digital Editions (ADE) och sen föra över med USB. Inte särskilt svårt men med surfplattan skriver jag direkt in bibliotekets adress och laddar ner e-boken direkt förutsatt att jag har har löst ”rättighetskrånglet” genom autenticering i ADE. Sen är det bara att läsa.

Allt det jag nu har sagt verkar väl tala starkt till surfplattans fördel men jag har märkt att jag faktiskt hellre läser boken i e-bokläsaren. Varför nu detta när sufplattan är så förförisk så att man knappt vill släppa den?

För det första är e-bokläsaren lätt som en fjäder; det är alltså inget problem att vare sig ligga på rygg eller att sitta med den i knät. Det är som att hålla ett litet lätt anteckningshäfte i handen (den har ett ”cover”).  För det andra är texten behagligare att titta på under längre tid. Jag upplever dessutom att det går fortare att läsa på e-bokläsaren i en vanlig bok. Båda plattorna kommer ihåg var jag slutade utan att jag behöver sätta bokmärke.

Men det som jag tror är mest avgörande till läsplattans fördel när det gäller läsning är att jag släpper tanken på batteritiden. Läsplattan fungerar i flera veckor utan laddning och då står den ändå hela tiden i vänteläge och tar mig till den rätta sidan på ett par sekunder när trycker på knappen. Surfplattan däremot lyser så vackert och bakgrunden är så vit och fin mot texten men detta gör att jag hela tiden tänker på att den drar ström; den är igång på något sätt även om inget hörs och även om man skryter med uppåt 10 timmars gångtid på de nya surfplattorna så är ju detta en ”piss i Missisippi” jämfört med den primitiva e-bokläsarens batteritid på  flera veckor.

Slutsats: Läsning av böcker? E-bokläsare, ja tack! Allmänt surfande, kontakter, webbsideläsning? Surfplatta, självklart!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License