Taggkontroll

Mobiler i skolan – förbjuda eller försvåra?

tidningstext om mobilförbud

Mobil i skolan

Jag läser än en gång om mobilerna i klassrummen (Lärarnas Tidning 3/18). Den här gången är den den franske utbildningsministern som vill förbjuda. I Sverige har vi ju också politiker som talar för förbud. Lustigt nog kommer de starkaste förbudsivrarna från de som eljest är starka förespråkare för ”valfrihet”.

Innan jag utvecklar mina tankar vidare nedan vill jag framhålla att det självklart vore mest önskvärt om man inte behövde fokusera mobilanvändandet överhuvudtaget; att alla klarade att koncentrera sig på lektionens innehåll och att man även skulle kunna klara att läsa ett viktigt meddelande utan att det vare sig stör pågående aktivitet eller egen koncentration.

Jag inser att detta inte är någon lätt fråga och jag har egentligen ingen konkret erarenhet av mobiler trots mina många år i ungdomsskolan även om jag – liksom alla lärare – har generell erfarenhet av att handskas med sådant som avleder elevers uppmärksamhet.

Den delade uppmärksamheten

Självklart är det svårt att låta bli mobilen; jag sitter själv och ”petar” när jag ser på tv. Under min tid som universitetslärare hävdade jag bestämt att man klarar att dela sin uppmärksamhet mellan föreläsaren och och datorn/mobilen. Jag tyckte t.o.m att det var lite ”läskigt” att föresläsa om inte deltagarna hade sin laptop uppfälld. Utan laptop måste jag ju vara oavbrutet intressant.

Min första erfarenhet av åhörare med datorer inträffade på IT-universitetet i Göteborg i början av millenniet. Här hade alla studenter tillgång till varsin laptop under studietiden. Följaktligen satt alla med datorn uppfälld när jag föreläste.

Min första lärartanke var: Tänk om de gör något annat än lyssnar på mig? Snart nog insåg jag att om de inte lyssnar ansvarar de ju själva för detta och riskerar att inte bli godkända. I ungdomsskolan råder andra villkor då det är läraren som får stå till svars – så är det faktiskt! – om eleverna inte klarar sig.

Jag anser nog att unversitetets studenter (och lärare) har förmåga att dela sin uppmärksamhet även om jag numera inte vill hävda detta utifrån rena hövlighetsskäl. ”Skolbarnet” däremot, som kanske redan från begynnelsen hade ringa intresse av lektionen, klarar med stor sannolikhet inte att dela sin uppmärksamhet på det sätt som universitetsstudenten kan. Därtill blir det sällan kännbara konsekvenser eftersom han/hon alltid ska ges möjligheter att bli godkänd.

Förbjud eller försvåra?

Förbud är ett tveeggat svärd: förbud måste testas! Att förbjuda mobiler i klassrummen skapar negativ stämning och oppositionslusta. Kraften fokuseras därför på hur man kan kringå förbuden och det var ju knappast där energin skulle läggas.

För några decennier sedan arbetade jag i ett projekt på en militäranläggning. När jag tänkte ringa hem, fungerade det inte. För de som jobbade där var det alldeles självklart att mobilnätverk inte fungerade inom vissa områden av säkerhetsskäl.

Jag föreställer mig att det skulle vara en ganska enkel sak att se till att varken mobilnätverk eller internet fungerade i de undervisningssalar där de här tjänsterna inte behövs. Detta skulle befria lärarna från alla repressiva uppdrag som inverkar menligt på deras roll som lärare.

Jag inser förstås att även detta i någon mening är repressivt men det skulle befria lärare från en ”polisiär” verksamhet med alla de negativa konsekvenser en sådan får.

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑