Trovärdigheten i medier avgörs bakvägen

twittrare med mobilRojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.

”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”

Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”

Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.

”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.

Klickjakt

När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.

Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.

För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.

Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.

Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association

 

 

Förd bakom ljuset?

 

Jag återkommer till ett tema som jag skrivit om flera gånger tidigare: Vad är sant? Hur ska vi vet vad som är sant?

Om världspolitiken finns just nu ett dominerande tema: Putin är en opålitlig figur som vill erövra omgivande stater och därför måste EU och Nato agera. Jag utesluter naturligtvis inte att det faktiskt kan förhålla sig så men det är inte Putins karaktär som är i fokus för den här spaningen.

De historiska händelserna från Karl XII:s och senare kungars tid underlättar förstås för oss att välja sida. Sannolikt närmar sig också journalister från väst Ryssland med misstänksamhet.

Om jag vore journalist, uppväxt i väst skulle jag antagligen närma mig Ryssland med ungeär denna fråga: Vilka illdåd tänker Putin nu hitta på? Jag tror egentligen att alla som växt upp i väst närmar sig Ryssland med en stor portion misstänksamhet; det gäller förstås också mig själv.

Som vanlig medborgare får man den bild som förmedlas till oss. Om alla som rapporterar om något – vad det vara månde – på ett visst sätt är det givetvis svårt att få någon annan bild. Här brukar man också påtala att ryska medier är hårt styrda så att de rapporterar rätt saker.

I våra medier får vi nästan enbart den negativa bilden: Putin erövrade Krim! Ryssland är aggressivt mot flera grannländer. Är Putin en skurk som måste stoppas eller handlar han enbart rationellt och utav nödtvång? Här känner jag en stor vanmakt.

Om jag vore i Putins kläder, skulle jag nog oroa mig för hur ”fienden” går i ställning alldeles utanför mina gränser i Baltikum, i Polen, i Ukraina m.fl. Kunde jag bara sitta med armarna i kors och titta på detta?

Vår beredskap är god!” sa P-A Hansson trots att han visste motsatsen, men visst invaggades den tidens svenskar i någon sorts trygghet av uttalandet. Kanske är det trots allt så att även Putin måste visa för sina medborgare att hans ”beredskap är god” även om den givetvis är helt underlägsen den som EU och Nato kan mobilisera.

Man kan undra hur det känns att ha ett starkt Nato alldeles utanför sina gränser. USA skulle naturligtvis aldrig tillåta att Mexico,Canada och andra närliggande stater ingick i en militärallians med Ryssland. USA skulle göra processen kort så som man tidigare visat mot länder med misshaglig politik.

Svenskar i gemen – kanske som Natomedlemmar – vill säkert att USA ska kommondot över Ryssland och visa var skåpet ska stå. Men tänk om vi tycker så som en följd av den information vi dagligen får?

Ibland funderar jag så här: tänk om vi är utsatta för en gigantiskt desinformation? Alla vet ju att sanningen är det första som offras vid internationella konflikter? Inga krig kan startas utan medierna!

Jag tor att Martin Ljung sa ungefär så här i en scen för länge sedan när han inkallades till militärtjänstgöring och informerades om ”lede fi”: ”Hur faan ska jag kunna bli arg på honom?

Svaret vet vi numera: Medierna ordnar detta åt oss.

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.