Kategorier
media politik samhälle

Två gånger Björk

Under morgonen lyssnade jag på Ekots utfrågning av europaparlamentarikern Malin Björk och så lyssnade jag på en Söndagsintervju där Nina Björk intervjuades. Det var två väldigt olika intervjuer.

Jag tror inte jag har hört Malin Björk tidigare utan jag har bara läst sånt hon skrivit. Jag blev imponerad av hennes sätt att uttrycka sig och fick en mycket positiv bild av henne. Nina Björk känner jag också enbart genom hennes artiklar och böcker. Jag har alltid beundrat hennes skarpa analys av samhället. Intervjun gav ytterligare en dimension där hon inte alls framstår så allvarligt analyserande som i sina texter; hon ger uttryck för osäkerhet, ja nästan ”flamsighet”, men man anar ändå en tydlig linje i det hon säger. Jag tycker att jag fick en fördjupad bild av båda de intervjuade. Malin Björk framstod för mig som rakryggad, beslutsam och helt trygg inför journalisterna. Nina Björk visade en positiv ”spricka i fasaden” genom att hon inte enbart är den allvarligt analyserande utan även gör sånt som inte alltid är politiskt korrekt.

Utforska eller sätta på det hala

Det verkligt intressanta för mig blev dock de olika intervjuernas karaktär. I båda fallen handlar det om kvinnor som vet vad de vill och bottnar i det de säger. Eko-intervjun – där man intervjuar en politiker – går hela tiden in för att hitta något som Malin Björk inte kan svara på. Intervjuarna söker efter motsägelser och försöker ifrågasätta hennes agerande i parlamentet; det blir rättså ointressant med den inriktningen. Söndagsintervjun med Nina Björk tar också upp ämnen som verkar motsägelsefulla men där får de mer karaktären av samtal där intervjuaren – Wicklin – faktiskt är intresserad av att få veta något. Nina Björk tillåts att fundera på sina svar, ta om och säga att ”jag tycker väl så” när allting inte är så enkelt och svartvitt i verkliga livet. Malin Björk i Ekots intervju svarar hela tiden engagerat utan att gå i försvarsställning; hon hävdar med bestämdhet vad hon gjort. Härigenom tycker jag att hon skiljer sig från de politiker som vevar sin inövade floskler reaktivt – ”… nu satsar vi på /…/ medan ni …” – på de frågor som ständigt letar efter något som politikern inte skulle kunna svara på.

Politisk journalistik en återvändsgränd

Jag tror att de politiska journalisterna har stor skuld i att politikerna vevar sin fraser i det oändliga. Den politiska journalistiken ska naturligtvis granska och ”ställa politiker mot väggen” men detta måste väl inte var liktydigt med att ständigt leta efter frågor som inte går att svara på eller – för den del – sådana som man redan vet vad politikern kommer att svara på. Det är dags för de stora medierna att sluta att tala om duell mellan olika politiker där tillställningen alltid liknar en match och där tidningarna dagen efter skriker ut vem som vann. I själva verket har vi alla förlorat eftersom vi inte blev så mycket klokare av det förutsägbara underhållningskäbblet.

Kategorier
politik samhälle

För fort och för många frågor

Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.

Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.

Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.

Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.

Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.

”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.

Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.

Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.

Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.