Att dela eller inte dela – det är frågan

3256859352_cf35412c5f_mDet händer ganska ofta att man får video eller bilder på Facebook som sägs visa kriminalitet eller annat som man bör ogilla och så ombeds man att dela dessa bilder eller filmer vidare så att det ska bli lättare att få stopp på händelsen i fråga eller på förmenta brottslingars vidare framfart. Helt nyligen fick jag en sådan delning från någon på min vänlista där två personer med ”utländskt” påbrå fångats på bild efter påstådd stöld i en butik och nu ville man varna andra genom uppmaningen att dela bilderna vidare.

I söndagens Borås tidning (http://www.bt.se/boras/brottslingar-som-hangs%c2%85ut-pa-natet-ett-problem/) läser jag mycket lägligt en artikel om just detta fenomen att privatpersoner tar sig rätten att lägga ut bilder, video och annan information på sociala medier om personer som de anser begått något brott eller faktiskt blivit dömda för. Polisen tar bestämt avstånd från detta och menar att det är ett förtalsbrott. Enligt rättspraxis är man inte skyldig till brott förrän man blivit dömd. Det är även brottsligt att hänga ut redan dömda personer på nätet.

Däremot menar Polisen att det kan vara till stor hjälp om vittnen tar fram sin mobilkamera och dokumenterar vad som hänt om det kan ske utan att man utsätter sig för risk och sedan låter polisen ta del av materialet istället för att själv omedelbart lägga ut det på internet.

I det här sammanhanget vill jag också referera till en artikel i Fria Tidningen (http://www.friatidningen.se/artikel/123815) där sociologen Agneta Mallén skriver om den s.k. medborgarjournalistikens baksidor.

Mallén skriver att visst finns det flera fördelar med medborgarjournalistik genom att man kan få ögonvittnesskildringar från händelser där inte etablerade medier är närvarande. Vi kan också få känslan av en sorts direktdemokrati då vi inte bara blir mottagare av vad etablerade medier visar utan vi kan även publicera själva. Detta är emellertid inte oproblematiskt som vi redan nämnt ovan.

Vem som helst kan lägga upp material på nätet – kanske främst video – där man hävdar att videon visar en viss händelse som man själv definierar för presumtiva tittare. Om vi är okritiska, tror vi faktiskt att det som beskrivs har ägt rum eftersom vi tror att video visar ”verkligheten”. Men som med all ”dokumentärfilm” ser vi ju något ur någons perspektiv och vi har sällan hela bilden klar för oss. Här kan vi erinra oss ett klipp som visades i SVT för ett tag sedan där väktare övermannade barn, vilket ledde till stor upprördhet. Själv tänkte jag flera gånger att vi nog inte såg hela sanningen här och även om det såg brutalt ut – ryckt ur sitt sammanhang – kan jag mycket väl tänka mig in i väktarnas situation.

Ett klipp som läggs på nätet med tydlig avsikt att visa vilket fel eller vilket brott någon har begått blir lätt till en sorts virtuell rättegång med avsikt att få så många som möjligt att instämma i fördömandet av någon eller något, vilket ju kan få följder som är svåra att förutse.

Mallén pekar också intressant på att filmernas kvaliet har en viss inverkan. En grynig suddig filmsnutt får lätt något autentiskt över sig och vi antar att det är så det ”verkligen” har gått till. Vi får en känsla av ”krigsjournalistik”. Rent generellt gäller förstås att om vi ser ett filmklipp på t.ex. Youtube där någon hävdar att detta visar ett visst skeende, så har vi väldigt liten chans att avgöra om det faktiskt förhåller sig så som speakertexten beskriver.

Den slutsats som jag drar av detta är att man alltid bör vara misstänksam när någon visar på film ”hur det verkligen är”, speciellt om det gäller ämnen där man vet att det finns många olika åsikter och viljor. En annan slutsats är förstås att man bör vara försiktig med vad man delar vidare på nätet. Personligen delar jag aldrig något där jag uppmanas ”Dela vidare”. I de fall där jag faktiskt delar är det sånt jag tagit del av och också vill dela. Då får man också vara beredd att stå för innehållet ifall det skulle visa sig felaktigt eller olämpligt.

Fotolänk: ”Social Media 01” (CC BY 2.0) by  Rosaura Ochoa 

Ge eko

5610797033_86b199d16b_m”Som man ropar (kanske var det frågar?) får man svar.” Vid olika tillfällen har jag dryftat tankegången att vi gärna omger oss med de åsikter som bekräftar det vi redan tycker, därav begreppet ekokammare om sociala medier. I en grupp på FB vars mission är att avslöja och motarbeta de värsta vulgärargumenten om immigranter gavs exempel från en riktig ”avgrundssajt” och eftersom ingen såg mig utom FB förstås (det kändes nästan som när man i de tidiga tonåren smög undan och bläddrade i den tidens porrtidningar och inte vill bli sedd) skrollade jag igenom en rad inlägg där man presenterade de vanligaste påståendena om ”gå-före-i-kön”, skolresultat, brott, bråk m.m.

Innehållet i inläggen var i och för sig inget som överraskade mig; jag hade väl blivit mer förvånad om man inte hade skrivit detta. Det som däremot överraskade mig var vilken påverkan denna störtflod av olika slags problem, presenterade med bilder och till synes helt normala rubriker från olika media, hade på mig. Jag började så smått känna att det är ”för djävligt” att DOM kan uppföra sig så att DOM får såna fördelar, att ”vanliga hederliga svenskar …” o.s.v.

Jag slutade läsa men jag inser den enorma faran i att ständigt omge sig med åsikter som stämmer överens med det man redan tycker. Vi är nog dessvärre alla sådana att vi söker upp, läser och delar sådant vi redan tycker.

Detta lämnar mig med en ganska obehaglig slutsats: Åsikterna och identiteten kommer först och vi påverkas i mycket liten grad av det som inte stämmer med det vi redan tyckte (om vi ens träffar på detta). Jag vet inte riktigt vart detta resonemang leder då det ju i grunden innebär att upplysning, diskussion och faktaargument skulle vara verkningslösa. Så får det naturligtvis inte vara!

Foto: ”Echo Boy” (CC BY 2.0) by  stephendotcarter 

Spuriöst samband

 

 

Jag började läsa en artikel i Pedagogiska Magasinet (4, november 2015) med titeln ”gärna en dator men först en bra lärare

Artikelskribenten startar med det intressanta sambandet att det verkar som om mer IT-användning ger sämre PISA-resultat. Nu faller inte författaren – Åke Grönlund – i fällan och tror på någon sorts kasualsamband, utan hävdar istället att bra skolor tenderar att bli ännu bättre med IT medan sämre skolor verkar gå i motsatt riktning med IT (enligt Marc Warschauer). Efter detta börjar tänka själv.

För mig är det självklart att IT måste ha en plats i undervisningen men det handlar inte om att – som Grönlund mycket riktigt påpekar – utan om hur vi använder IT. Idag, när jag ser det hela lite på avstånd, kan jag känna en viss trötthet när jag följer diskussionen om IT och lärande på nätet (för den följer jag alltjämt). Det mesta är sig likt när det argumenteras för metoder och programvaror. I det här sammanhanget brukar jag tycka att jag vet något som de inte vet.

Jag har undervisat i över 40 år, såväl barn som vuxna, ja t.o.m högutbildade akademiker och jag har ännu inte hittat de magiska genvägar som många tror att IT erbjuder. Med detta sagt vore det förstås förödande dumt att inte använda IT då IT kan utöka vår intellektuella kapacitet, vilket förstås också nämns i artikeln. Vi behöver bara se oss om för att inse att i dagens samhälle kan vi inte klara oss utan IT, även om det gick längre tillbaka i tiden. Detta gäller förstås också undervisning generellt.

Undervisning organiseras emellertid ofta ut som man alltid har gjort; människor samlas i salar och lyssnar till någon som kan något. Förutom att man kan frågasätta sådana arrangemang, blir det ganska meningslöst om de som samlats endast halvhjärtat engagerar sig i det som pågår på plats och istället har det mesta engagemanget någon annan stans, en möjlighet som informationstekniken faktiskt erbjuder.

Det är nämligen så – och nu blir jag lite dogmatisk – att lärande innebär oftast hårt arbete. Är man entusiastisk inför något och tycker det är roligt underlättar detta givetvis, men ibland får man ”bita ihop”. Hårt arbete kan handla om att läsa många och långa texter, slita med matematiska problem eller annat. Framförallt handlar det om att själv kunna åstadkomma något som ett resultat av det hårda arbetet. Alla som gjort detta vet att det i högre grad handlar om att pusta, stånka och ”slita sitt hår” än att kolla uppdateringar på sociala medier under den tid man förväntas åstadkomma något med relevans för den aktuella utbildningen.

För många år sedan skrev jag i en skolverksrapport att ”eleverna tar med sig sina fritidsvanor in i skolan”. Jag tor att denna insikt kan ha ännu större aktualitet i dag då nätet och den mobila teknologin erbjuder åtskilligt flera möjligheter till privata utflykter än vad som var möjligt då för ett femtontal år sedan.

Som en följd av ovanstående funderingar ser jag några (men gärna flera) argument som förtjänar att diskuteras lite mera ingående:

samlar man elever/studenter i en sal måste denna samling vara oundgänglig och då måste man delta med hela sin kognitiva förmåga

ska lärare/kursledare meddela information som redan finns att tillgå på andra ställen bör samling ifrågasättas eller motiveras med oundgänglighetskraven ovan.

undervisning på olika nivåer bör vridas mer mot produktion än konsumtion

Att säga att IT försämrar PISA-resultaten är en alldeles för enkel förklaring, en sådan som sensationshungrande journalister gärna slickar i sig men det är en lättköpt sanning som ”vi som vet något mer” bör distansera oss ifrån.

Homo digitalis

 

Gör vi något riktigt ordentligt? Jag läser en liten enspaltare i FT (17/4 2015) där skribenten refererar till boken I svärmen av Byung-Chul Han där det hävdas att den digitala människan förlorat förmågan till handling (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5999377) enligt artikelskribenten.

Allt blir bara yta, ord, åsikter, bilder och uppdateringar som inte åstadkommer någon förändring eller verkan. Man blir slav under tekniken och sitt ego; vi har samma behov som ett barn av omdelbar bekräftelse.

Detta med ord, yta, åsikter känns onekligen lite träffande. Vad är det för mening med att jag laddar upp inlägg på FB, Twittrar eller skriver blogginlägg? Är det bara för att visa upp mig själv och visa att så här tycker jag, gärna lite udda och så som jag vill bli uppfattad av andra? Blir man kanske också lite stött om det är få som trycker på ”Like”? Kanske är det trots allt bara yta och åsikter utan någon som helst verkan i världen.

Här vill jag också gärna tipsa om Obs i P1 den 17/4 om människans relation till maskinen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6142699