Sånt här intresserar mig!

 

Jag läser en liten artikel om en person som varit i Athen. När flyget lyfter ser han i startbanan försvinna i monitorn framför sig. När planet är i luften visar monitorn grekisk bebyggelse; snart ser han bara torrt land i monitorn. Tittar han däremot ut ser han ett blånande, vackert hav som aldrig slutar.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på?

Från hotellrummets balkong har han utsikt över Parthenon på Akropolis och en annan vy vetter mot Syntagma. Vid ett tillfälle meddelades (i tv eller radio, antagligen) att det regnar över ”staden”. Men över Akropolis sken solen.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på? (I det här fallet sannolikt båda).

I Athen finner han otaliga restauranger som är fyllda av greker som äter, dricker, röker och umgås. Dessutom kan de betala för sig. På hotellets tv visar man att Grekland håller på att svälta och törsta ihjäl eftersom man inte har pengar att köpa varor för.

Var jag inte i Grekland? frågar sig skribenten.

Överallt såg han kött- och grönsaksbutiker med ett överflöd som han aldrig sett i Sverige (oavsett regering).

Konklusion: Saker händer parallellt och två personer kan mycket väl avge helt olika vittnesmål om skeendet.

(Efter en text av Vladimir Orlovsky i Landets Fria, 9 sep 2015).

Jag inser nog att det kan finnas en hel del att diskutera här. Det är obestridligt så att det kan förekomma olika versioner av ”samma” företeelser. Men det är naturligtvis också så att det som en person iakttar inte med nödvändighet speglar ett större skeende; en av mina lärare kallade såna här slutsatser för ”rapsodisk evidens” d.v.s. att det finns en viss risk med att dra generella slutsatser från sådant man råkat se.

En mycket intressant fråga uppkommer emellertid om eller när någon har ett intresse av att man ser saker på ett visst sätt; att det skapas en ”berättelse” som man brukar säga. Den kände statistikprofessorn Hans Rosling brukar framhålla att det finns en sorts eländesberättelse om Afrika som vi vägrar att släppa. I vår närhet har vi förstås våra politiker som försöker skapa ”berättelser” såväl inrikes- som utrikespolitiskt i avsikt att övertyga oss om nödvändigheten av än det ena än det andra.

Var lämnar detta oss själva? Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag faktiskt att vi väljer den berättelse som vi ”tycker om” snarare än att i varje läge analysera fakta och ta ställning utifrån dessa. I princip, tror jag, att det omöjligt att helt ”kill one’s darlings”; vi behöver bara gå till våra politiska uppfattningar där vi tycker om eller avvisar vissa åtgärder därför att vi helt enkelt vill att det ska vara på ett visst sätt därför att det stämmer med våra grundvärderingar om hur samhället borde organiseras. Det åsiktsbombardemang som proffspolitikerna öser över oss i avsikt att skapa en ”berättelse” har i de flesta fall ganska lite med fakta att göra.

Det lilla självständiga tänkande som vi trots allt kan åstadkomma, tror jag, måste komma från en medvetenhet om att det faktiskt är på det vis som jag skissar ovan och att man därför måste försöka att ta del av så många olika informationskällor som möjligt.

Om man nu vill detta.

Homo digitalis

 

Gör vi något riktigt ordentligt? Jag läser en liten enspaltare i FT (17/4 2015) där skribenten refererar till boken I svärmen av Byung-Chul Han där det hävdas att den digitala människan förlorat förmågan till handling (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5999377) enligt artikelskribenten.

Allt blir bara yta, ord, åsikter, bilder och uppdateringar som inte åstadkommer någon förändring eller verkan. Man blir slav under tekniken och sitt ego; vi har samma behov som ett barn av omdelbar bekräftelse.

Detta med ord, yta, åsikter känns onekligen lite träffande. Vad är det för mening med att jag laddar upp inlägg på FB, Twittrar eller skriver blogginlägg? Är det bara för att visa upp mig själv och visa att så här tycker jag, gärna lite udda och så som jag vill bli uppfattad av andra? Blir man kanske också lite stött om det är få som trycker på ”Like”? Kanske är det trots allt bara yta och åsikter utan någon som helst verkan i världen.

Här vill jag också gärna tipsa om Obs i P1 den 17/4 om människans relation till maskinen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6142699

Mitt råd till dig eller att tro sig veta bäst

Lärarnas tidning är en tidning som jag sorgligt nog sällan inspireras av. Kanske beror det på att jag inte längre direkt tillhör tidningens målgrupp. I detta sammanhang erinrar jag mig en diskussion jag en gång som ung lärare hade med en äldre erfaren kollega. Hon sa ungefär så här inför min pedagogiska entusiasm: ”Det är inte lika roligt när de egna barnen inte längre går i skolan”. Just då, med två egna barn i skolåldern, föreföll hennes yttrande helt obegripligt. Numera, när både jag och barnen har lämnat skolans värld, har jag en betydligt större förståelse för hennes uppfattning. Förhoppningsvis skulle detta dock kunna ändras när barnbarnen börjar komma ifråga för pedagogiska omsorger.

Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget
Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget

Det finns dock alltjämt några inslag i Lärarnas tidning som väcker mitt intresse; det ena är inslag som på något sätt handlar om tidigare kollegor eller deras publikationer och det andra är inslag som rör pedagogiska diskussioner på ett generellt plan. I senaste numret av tidningen (16, 17-30 okt, årg 25, 2014) fanns ett sådant inslag.

Chefredaktörens lilla inledning satte mig på spåret till en intressant krönika av Björn Kindenberg där denne beskriver ett seminarium med pedagoger och s.k. entreprenörer. Seminariet är uppbyggt enligt en sorts ”speed-datemodell” med korta  – ”mikrosnabba” – diskussioner och Kindenberg noterar att han av personer med ”Entreprenör” på namnbrickan upprepat får kommentarer av typen ”Mitt råd till dig!

Entreprenörerna förefaller övertygade om att de sitter inne med sanningen om hur skolan bör reformeras. Bland dem frodas inställningen att ”skolan är förlegad”, att det är en tidsfråga när skolan bildligt kommer att ”sprängas i luften” och att pedagogerna måste ”tänka utanför lådan”. På  frågan om hur detta ska gå till konkret så levererar entreprenören fraser av typen: ”lärande sker inte bara vid en given tid” eller ”ungarna lär sig mer /…/ under en halvtimme på stan med surfplatta än under två timmar med DIG (versal i original)!”

Jag tänder förstås till på den här krönikan efter mer än 40 år i pedagogisk verksamhet. Det är inte för att jag tror att just JAG vet bäst utan för att de som lekmän inom utbildning (naivt?) tror att just DE vet bäst. Detta innebär alls inte att jag ser ner på på entreprenörer eller kreativa människor generellt, vilka givetvis kan han idéer som på ett eller annat sätt berikar och utvecklar pedagogisk verksamhet. Istället är det den förgivettagna uppfattningen att skolan (och institutionell verksamhet överhuvud) per definition är förlegad medan företagsvärlden står för utveckling och innovation, ibland uttryckt som att utbildningen borde komma ut i den s.k. ”verkligheten” som då antas finnas utanför skolan. Detta är ett slags samhälleligt narrativ som skulle behöva ifrågasättas.

Jag erinrar mig här en episod då jag som lärare blev uppringd av en förälder (en pappa förstås) då hans dotter hade hamnat i konflikt med en av pojkarna i klassen. Pappan, en företagsledare, ringer mig på kvällen (förstås!) där han med brösttoner uppmanar mig att få den här konflikten ur världen annars [skulle han agera på något sätt som jag inte minns] då han ”dagligen löser betydligt större konflikter” i sitt yrkesliv. Jag svarar lugnt: ”du är välkommen att komma till skolan och hjälpa till att lösa detta.” Han kom aldrig, kanske var det en för liten konflikt för hans expertkunskaper.

Kindenberg konkluderar  att det ”kan vara tid att vi slutar med seminarier där vi diskuterar hur skolan ska ändras för att möta samhället och istället diskutera hur vi kan ändra samhället för att möta skolan.” Min personliga inställning är väl närmast att såväl entreprenörer som pedagoger ständigt bör diskutera på samma villkor och utan förutfattade meningar om den andre.

Skapad verklighet

 
Bland de böcker som gjort starkt intryck på mig under många års högskoleutbildning är Joseph Petraglias Reality by Design (1998) där en designad – eller uttryckt på annat sätt – verkligheten som retorisk konstruktion är en central tanke. Petraglia menar att det vi uppfattar som den sanna verkligheten är det som vi blivit övertygade om, alltså så som den tillrättalagts – designats – av någon. En vetenskaplig sanning är sann tills dess argumenten för ett annorlunda synsätt tar över. Jag tror nog inte att detta är särskilt kontroversiellt, speciellt inte när det gäller t.ex. naturvetenskap eller medicin.

De som läst lite av vad jag skrivit innan inser att jag i hög grad brottas med designade eller formgivna verkligheter och verksamheter inom samhällsvetenskap och politik. Samhällsvetenskap är naturligtvis mycket mer komplicerat än naturvetenskap då det i någon mening handlar om att den riktar sig mot ”rörligt mål” eftersom resultaten direkt påverkar det man uttalar sig om och därmed förändrar det man nyss uttalat sig om.

Politik är kanske det tydligaste exemplet på en designad verklighet. Ja, det är politikens själva idé att med retoriska medel övertyga människor om en viss ståndpunkt. Politik är ingen vetenskap alls och är därför en designad verklighet byggd på åsikter, värderingar eller hur man vill att något ska vara. Detta utesluter förstås inte att man försöker åberopa forskning som man menar stödjer ens åsikter.

Ekonomi är just ett sådant område med en aura av vetenskaplighet som politiker gärna åberopar. Här lyckas de också i hög grad övertyga väljarna om att det går att sätta pris på allt, till och med på miljön, och därigenom minska påverkan genom t.ex. handel med utsläppsrätter. Naturen är naturligtvis ingen handelsvara men siffror har som bekant den egenskapen att de framstår som objektiva oavsett hur knepigt man än kvantifierat något som inte självklart låter sig kvantifieras.

Låt mig avsluta med tre intressanta påståenden som jag lärt mig av mycket insiktsfulla personer under min utbildning.

  • Det som är lätt att mäta är sällan värt att mäta. Det som inte lämpar sig att mäta kvantitativt bör heller inte mätas i siffror. Dessvärre har det genom den starka tilltron till new public management blivit allt vanligare att man tror if you cannot measure it, you cannot control it och därför försöker man kvantifiera sådant som inte egentligen låter sig kvantifieras (exempelvis ”vårdkvalitet”).
  • Kvalitativa egenskaper t.ex. vårdkvalitet måste alltid operationaliseras om de ska mätas. Det innebär att man måste mäta något annat, något som man anser indikerar en kvalitativ egenskap. Följaktligen blir aldrig mätningar bättre än de operationaliseringar man har gjort; var och en förstår att här finns ett stort spelrum. I politik t.ex. är man vanligtvis inte alls överens om dessa mätningar utan istället utnyttjar man mätvärdenas förmenta objektivitet till än det ena än det andra syftet utan att vi medborgare har så stor möjlighet att avgöra värdet av argumentationen (politikernas bollande med miljarder hit eller dit). Resultatet brukar väl bli på att man håller på sitt ”lag” ungefär som i sport. Ett mera brutalt sätt att beskriva sifferexercisen är att säga att ”skit in ger skit ut”, oavsett vilken avancerad statistik man försöker blända oss med.
  • Om jag håller något för sant måste jag alltid vara medveten om under vilka villkor detta är sant och vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt under andra villkor. Alltså om jag hävdar att något är på ett visst sätt bör jag samtidigt vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt om de villkor och premisser jag åberopar vore andra eller ändrades.

 

Oerhört konstruktivt, tycker jag! Tänk om våra politiker (från höger till vänster) tänkte så och gjorde det till en politisk styrka att vara lyhörd och påverkbar för ny eller förändrad information. Vilka spännande debatter det då skulle bli i jämförelse med dagens koreograferade narrspel.

Upptäckte senare att jag redan skrivit ett inlägg i samma anda här för den som är intresserad: http://netinhe.blogspot.se/2013/01/vad-valjer-vi-att-tro-pa.html

Följa med strömmen

 

Om man häller en droppe vatten på ett lutande papper, kommer denna att rinna iväg på ett nästintill slumpartat sätt (går säkert att ifrågasätta slumpen här, men ändå…). Det intressanta är att följande vattendroppar kommer att ta samma bana och sluta i samma pöl. Den här bilden inledde en artikel om dokumentärfilmens konventioner och estetik. Jag kan inget om dokumentärfilm men det fanns en del resonemang som jag tycker är allmängiltiga.

Droppen (-arna) symboliserar någon sorts ”mainstream” som gör att vi tenderar att tycka ”samma” som andra. Jag antar att det finns en ganska stor konsensus kring ont och gott i relation till de dokumentärfilmer som visas i SVTs nyhetsprogram. Vi tenderar att betrakta dokumentären som en sann bild av det som sker. Själv har jag alltid tyckt att det var spännande att tänka vad vi skulle sett om fotografen riktat kameran mot något annat. Hade det blivit mindre dokumentärt då?

En fotograf måste ju fotografera något som ”händer”. Säg att fotografen söker upp en gata med stenkastande och skrikande människor. I vår tv kommer detta säkert att med hjälp av en auktoritativ speakerröst att förmedlas som ”vilda protester” mot något. I själva verket kanske fotografen har filmat en skränande pöbelhop med minimalt politiskt inflytande. De politiskt viktiga besluten fattas kanske vid ett förhandlingbord på någon helt annan plats, men detta gör sig inte lika bra på film, förstås. Egentligen har vi väldigt liten chans att bilda oss en egen uppfattning om vad som sker.

Man kan tycka att dokumentärfilmer är mer objektiva än andra men ur en annan synvinkel är objejktivitet en omöjlighet. Det blir heller inte mer objektivt för att man förenklar och tror att båda sidor skall komma till tals; det finns nämligen inte bara en ond och en god sida; det finns alltid fler. Objektivitet är helt enkelt omöjlig; alla ser genom sina föreställningar, så även den som utger sig för att rapportera dokumentärt.

Den inledande bilden om alla droppar som följer samma väg handlar om dokumentärens konventioner, vilka gör att vi förväntar oss att det skall se ut på ett visst sätt och som i sin tur gör att vi låter oss manipuleras av de tekniska verktyg som filmaren använder sig av, varav speakerrösten är ett sätt att bildligt ”ta oss vid handen” och se till att vi uppfattar på det sätt som filmskaparen avsett. Form och innehåll är inte så separereade som man tror. Det finns en naivitet som hindrar oss från att upptäcka  den kopplingen. Hur skulle man göra annars, är väl en rimlig fråga?

Den intervjuade filmaren säger, att dokumentärfilm traditionellt tittar på världen som ett objekt utanför oss själva och försöker förklara världen. Det slår mig här att det är väl också så som naturvetenskapen betraktar världen? Filmaren menar att det är ett av journalistikens största problem att att den delar upp världen i kategorier (t.ex. ont och gott). Det finns alltid fler än två sidor. Att tro att man ska ge motsatta åsikter lika utrymme i tron att man är objektiv är ansvarslöst och dålig journalistik, menar han.

Även om en dokumentärfilm har en direkt relation till verkligheten så filtereras den genom tittarens världsbild. Han vill därför försöka bygga upp en annan estetik som gör att tittaren interagerar. Det kan mycket väl vara så att en film är baserad på sunda värderingar men ändå misslyckas därför att argumenten inte bidrar med något som  tittaren interagerar med (engageras personligen av). Här känner jag mig lite träffad själv, faktiskt! Jag tvivlar inte på att mina värderingar om skolan, marknaden och högerpolitiken är något jag står för och gärna argumenterar om men kanske är det som den här filmaren säger att det inte tillför något nytt?

Hur skulle man då kunna skapa något som berör människor. Den intervjuade filmaren säger att han inte har för avsikt att komma med upprörda avslöjanden (kanske av typen ”Uppdrag granskning”?). Han ger ett intressant exempel när han skall göra film om vapentillverkning. Han vill inte göra upprörda avslöjanden (som många ”vänstermänniskor”) utan han vill prata med människor i vapentillverkning;  hur de påverkas och då inte bara de som riskerar att dödas av vapnen. Han vill också prata med de som arbetar i fabrikerna (här tänker jag på Boforsarbetarna t.ex.). Hur tänker de som konstruerar vapen? Avsikten är aldrig att demonisera eller svartmåla. Det är kontraproduktivt att svartmåla, menar han. Istället är det interaktion han är ute efter. Det senare tolkar jag mer som att han inte levererar några entydiga sanningar utan istället tvingar människor att ta ställning utifrån hur de uppfattar det de ser.

Om jag skulle dra ett exempel som jag tror jag förstår bättre, skulle det kunna handla om etnografiska studier i jämförelse med studier som anger sina resultat i siffror och tabeller. En etnografisk studie kommer visserligen till ett resultat men det är ingalunda något som är objektivt och fristående från forskaren (och sannolikt inte heller från läsaren), vilket naturligtvis inte någon studie är även om vi ofta förleds eller övertalas att tro att något är  ”vetenskapligt bevisat”.

Avslutningsvis, tycker jag att min läsning av den här intervjun har fått mig att interagera med stoffet. Naturligtvis är det så att inget är svart eller vitt även om den politiska debatten (och mina egna råsopar mot borgerlighet, höger och marknad) är ett sorgligt exempel på förenkling och kategoritänkande.