Kategorier
fritid politik samhälle

Sånt här intresserar mig!

Aircraft wing by Tambako the Jaguar, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Tambako the Jaguar 

 

Jag läser en liten artikel om en person som varit i Athen. När flyget lyfter ser han i startbanan försvinna i monitorn framför sig. När planet är i luften visar monitorn grekisk bebyggelse; snart ser han bara torrt land i monitorn. Tittar han däremot ut ser han ett blånande, vackert hav som aldrig slutar.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på?

Från hotellrummets balkong har han utsikt över Parthenon på Akropolis och en annan vy vetter mot Syntagma. Vid ett tillfälle meddelades (i tv eller radio, antagligen) att det regnar över ”staden”. Men över Akropolis sken solen.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på? (I det här fallet sannolikt båda).

I Athen finner han otaliga restauranger som är fyllda av greker som äter, dricker, röker och umgås. Dessutom kan de betala för sig. På hotellets tv visar man att Grekland håller på att svälta och törsta ihjäl eftersom man inte har pengar att köpa varor för.

Var jag inte i Grekland? frågar sig skribenten.

Överallt såg han kött- och grönsaksbutiker med ett överflöd som han aldrig sett i Sverige (oavsett regering).

Konklusion: Saker händer parallellt och två personer kan mycket väl avge helt olika vittnesmål om skeendet.

(Efter en text av Vladimir Orlovsky i Landets Fria, 9 sep 2015).

Jag inser nog att det kan finnas en hel del att diskutera här. Det är obestridligt så att det kan förekomma olika versioner av ”samma” företeelser. Men det är naturligtvis också så att det som en person iakttar inte med nödvändighet speglar ett större skeende; en av mina lärare kallade såna här slutsatser för ”rapsodisk evidens” d.v.s. att det finns en viss risk med att dra generella slutsatser från sådant man råkat se.

En mycket intressant fråga uppkommer emellertid om eller när någon har ett intresse av att man ser saker på ett visst sätt; att det skapas en ”berättelse” som man brukar säga. Den kände statistikprofessorn Hans Rosling brukar framhålla att det finns en sorts eländesberättelse om Afrika som vi vägrar att släppa. I vår närhet har vi förstås våra politiker som försöker skapa ”berättelser” såväl inrikes- som utrikespolitiskt i avsikt att övertyga oss om nödvändigheten av än det ena än det andra.

Var lämnar detta oss själva? Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag faktiskt att vi väljer den berättelse som vi ”tycker om” snarare än att i varje läge analysera fakta och ta ställning utifrån dessa. I princip, tror jag, att det omöjligt att helt ”kill one’s darlings”; vi behöver bara gå till våra politiska uppfattningar där vi tycker om eller avvisar vissa åtgärder därför att vi helt enkelt vill att det ska vara på ett visst sätt därför att det stämmer med våra grundvärderingar om hur samhället borde organiseras. Det åsiktsbombardemang som proffspolitikerna öser över oss i avsikt att skapa en ”berättelse” har i de flesta fall ganska lite med fakta att göra.

Det lilla självständiga tänkande som vi trots allt kan åstadkomma, tror jag, måste komma från en medvetenhet om att det faktiskt är på det vis som jag skissar ovan och att man därför måste försöka att ta del av så många olika informationskällor som möjligt.

Om man nu vill detta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.